Träna kontra Äta

Tänkte lämna er för dagen med en liten tanke.

Tränar ni för att att kunna äta vad ni vill.
Är träningen ett sätt för att kunna unna sig det lilla extra i vardagen, utan att behöva oroa sig över vad vågen säger. Exempelvis att träna ett extra hårt pass för att sedan kunna njuta utav godis på lördagskvällen.
Eller
Äter ni för att kunna träna vad ni vill.
Är maten snarast ett medel för att kunna nå så bra resultat som möjligt med träningen. Exempelvis att ladda kroppen med den energi som behövs för att sedan kunna sticka ut och springa ett långpass.

”Äta för att träna, eller träna för att äta?” Blir alltså min fråga till er.
Vad ni anser att ni gör och varför? Vad tycker ni rent generellt?
Jag vill ha långa, utförliga svar!

Stress, tentaplugg och det allmänna suget.

Phu.

Vilken dag. Jag tänker inte ens börja med de eviga frågorna, typ ”varför börjar jag aldrig plugga i tid för?”, jag har sådan övertro på min förmåga, men så länge det fungerar, så får det ju gå. Så nu pluggar jag med någon form av extrem effektivitet.

Jag är dock sjukt sugen på saker att äta hela tiden.

Hela tiden.

Och genom att skriva här på bloggen, blir det bra mycket lättare att undvika att stoppa något i munnen ”bara för att”. Jag måste sluta använda mat som tröst/avstressande handling/när jag är uttråkad osv. Men det är så svårt att komma ihåg när autopiloten tar över och det enda man hör i huvudet är ”MÅSTE. ÄTA. MÅSTE. ÄTA.”

Jag har fått medicin nu och även om jag inte förväntar mig några livsomvälvande förändringar såhär i början, så hoppas och tror jag att det kommer hjälpa mig på längre sikt och få rätsida på flera ”problem”. En annan sak min läkare påtalade var att kroppen var ganska påverkad av stress. Nu är det ju inte så att jag stressar runt i något övermäktigt tempo, men hård träning är stressande för kroppen och mental stress likaså. Ni kanske minns när jag skrev om min känsla av att inte räcka till? Det är typexempel på mental stress som sliter på kroppens resurser något oerhört. Så nu har jag bestämt mig för att ta den här helgen, efter tentan, och bara försöka koppla av mentala och fysiska måsten. Bara släppa det för några dagar och bara vara.

Ingen press eller krav när det kommer till träning, socialt, med hästen, med studierna, med vardagens alla måsten osv. Jag tror att det kan vara klokt, ladda kroppens batterier lite. Ser fram emot det jättemycket!

Men först har jag en 5-timmars tenta i utvecklingspsykologi att sätta tänderna i. Håll tummarna för guds skull! (Era tummar har gjort underverk tidigare!)

Prioritera mera.

Igår fick jag ihop en dag fullpackad med bra grejer. Morgonlöpning i solskenet, lunch med en mycket god vän, tentaplugg med två kursare i ett gäng, effektiva, timmar och så en middag med två viktiga, nära vänner.

Gårdagens goda sushi/sashimi-middag på Bauer.

Idag, dagen innan tenta skulle jag varit på en löpcirkel ungefär just nu. Men livet vill inte alltid att man ska hinna med allt. Så för ovanlighetens skull har träningen fått stryka på foten för skolan, jag tror att det kan vara nyttigt för mig, för ibland prioriterar jag träningen före allt annat, socialt liv, skola, häst, vila. Det är som om jag är livrädd för att om jag slutar sätta träningen högst upp på prioritetslistan, så kommer den försvinna helt och jag kommer börja lata mig. Det tycks som om jag inte vågar lita på mig själv. Jag kommer inte lägga ner träningen bara för att jag ställer in ett pass då och då. Punkt.

Idag kommer dock även tentaplugget få stå åt sidan lite för ett läkarbesök som borde gjorts för länge sedan. Hälsan kommer före tentaresultat. Men tentaresultat kommer före jakten på träningstimmar. Typ. Vad jag ska göra hos doktorn? Utvärdera resultatet på mitt skölkörtelsprov som togs i julas och som jag haft hemma sedan dess och inte gjort något åt.

Resultatet ser ut såhär:
T3: 237 (normal range 592-1850)
T4: 193 (normal range 347-1994)
T3:T4 ratio 1.2 (normal range 0,5-2,00)

Även om jag inte är utbildad i medicin, så inser jag att något inte står helt rätt till. Rubbningar med sköldkörteln tycks vara ganska vanligt och eftersom min syster har struma och det är ärftligt, så känns risken rätt överhängande att struma kan vara även min diagnos och ligga bakom en hel del av mina problem med trötthet, humörsvängningar, förra årets depression osv. Jag läste igenom symptomslistan för struma och kunde pricka av nästan varje symptom. Låg ämnesomsättning och övervikt är ju också ett symptom.

Oavsett vad som beror på vad, så känns det väldigt viktigt att komma iväg till läkaren idag. Då får tentaresultat och annat helt enkelt stå tillbaka.

Ungefär så ser min dag ut. Och jo, jag känner mig lika förvirrad och ostrukturerad som jag låter, men nu ska jag begrava mig i ”Development through the lifespan” och lära mig allt. Håll tummarna för mig!