Archive for the ‘Viktnedgång’ Category

1 år sedan.

augusti 9, 2010

För ett år sedan fyllde jag 25.

Då såg jag ut såhär.

Det var skälet till att den här bloggen startade för exakt 51 veckor sedan. Det går ju inte med någon superfart, 12 kilo har försvunnit, men även om jag känner mig som en dålig valross idag, så visst har det väl hänt grejer under året som gått?

Annonser

Viktbloggarna.

augusti 2, 2010

Det är inte bara jag som försöker samla alla viktbloggare på ett och samma ställe (här). Bloggen, Viktbloggarna, är enbart en samlingsplats för olika viktbloggare, bra idé!

Vägning, vecka 51 (v. 31)

augusti 2, 2010

Vikt: 107,7 kg ( -1,1 kg) (sammanlagt – 25,3 kg)


BMI:
33,2 (-0,4)

Mage vid naveln: 93 cm ( -0 cm)
Midjemått: 89 cm ( -1 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 36 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  -1 cm)

Ett strålande sätt att starta vecka på. Härligt!

Ta hjälp av omgivningen.

augusti 2, 2010

Jag fick ett mail av en tjej, Sara, som jag lärde känna under BBC i våras. Hon och jag kämpade stenhårt på det tuffa Bootcamp-passet ute på gärdet. Allt jag minns av det är blodsmak i munnen och att min partner in crime, var en perfect match för mig, där ute på fältet.

Hon kom med ett mycket intressant förslag, vilket jag genast nappade på. Det hela går ut på att man har en deal att när man äter något som man anser att man ska hålla sig undan i största möjliga mån, så ska man skicka den andra personen en trisslott. Det är en deal som verkligen tilltalar mig, som inte gillar förbud.

Jag kan fortfarande äta en efterrätt eller en glass, eller vad det nu kan vara. Men då måste jag också köpa den där jäkla trisslotten, skicka iväg den och ”bekänna färg”.

En superdeal!

Det här står just nu på min trisslotts-lista

  • Glass
  • Godis
  • Chips/popcorn
  • Kakor, bakverk, tårtor
  • Efterrätter
  • Snabbmat såsom hamburgare, pizza eller kebab

Jag tycker att upplägget är helt strålande, jag kommer vänta spänt på att min första trisslott trillar in. Kanske blir jag rik på kuppen? Eller så blir Sara rik. Hursom, det finns mycket stöd och hjälp man kan få av sin omgivning, utan att man ens tänker på det. Jag är väldigt bra på att kämpa ensam och dålig på att be om hjälp eller stöd. Men stöd i den här formen tror jag kommer vara perfekt. Idag, första augusti, sätter vi igång och jag vet att jag kommer bli tvungen att skicka min första trisslott redan på torsdag, då jag fyller år och tänker äta lite tårta.  Men sen jäklar!

Sara, nu kör vi!
(och alla andra, varför inte kopiera upplägget och dra med er någon i er omgivning?)

Vägning vecka 50 (v. 30)

juli 26, 2010

Vikt: 108,8 kg ( -0,4 kg) (sammanlagt – 24,2 kg)


BMI:
33,6 (-0,1)

Mage vid naveln: 93 cm ( -1 cm)
Midjemått: 90 cm ( -0 cm)
Höft: 104 cm ( -1 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 36 cm ( -0 cm)
Under byst: 91 cm (  -1 cm)

Bra grej med detta: Jag har gått ne ri vikt, om än lite, trots ingen träning. Det är nytt för mig!

Hur ska jag lyckas?

juli 22, 2010

Jag gillar inte termer som ”omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i ”på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Inspiration!

juli 21, 2010

Bloggen Fetma till Fitness har skrivit tre olika inlägg om ”Från fet till fit utan lös/slapp hud”. Här kan du läsa del 1, del 2 och del 3. Det jag tyckte var häftigast var att se de före och efterbilder hon lagt upp på personer om gått ner en hel del i vikt, de flesta genom mycket träning och flera små proteinrika mål. Någon frågad mig tidigare kring hur det blir med slapp hud efter en viktnedgång. Jag kan ju märka av en del på överarmarna, eftersom jag fått så mycket bristningar där, men personerna på de här bilderna är riktiga förebilder! Jag är övertygad om att träningen är nyckeln för att gå ner i vikt och få en fast kropp istället för att behöva bekymra sig om hud so inte hänger med.

Tiffany Forni och hennes blogg:

Sarah Bell

Så, vad finns det för ursäkter egentligen?

Strutshuvudet skruvar oroligt på sig.

juli 18, 2010

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst heller, dte är måndagen då dte är dags att ta tag i sig själv igen. Herregud vad läskigt!

De senaste veckorna har verkligen inte gått i tränandets och kämpandets tecken. Men ätits, det har det gjorts. Okej, jag kommer att ha gått upp ett flertal kilon (blä), det både känns i kroppen och på kläderna, men det som känns jobbigast är nog känslan av att blivit överkörd av en mangel och väckt liv i det där tråkiga hetsätandet.

Det är som om det inte spelar någon roll hur mycket man har ätit, hur mätt man än är, hur oerhört motbjudande det känns att äta, så vill man ändå har mer. Något i munnen, något att tugga på, något att äta. Sjukt, visst är det?

Nu låter det oerhört dramatiskt, när jag hör andra prata om hetsätning ser jag framför mig någon som trycker i sig tårtor och glass och godis och bakverk utan hejd i flera timmar. Sen så tänker jag ”men sån är inte jag”. Riktigt så fungerar det ju dock inte. För mig är hetsätandet snarare den här känslan av att vilja äta och äta, trots att man både är mätt och inte alls har något som helst fysiskt behov av mat. Att leta i skåpen efter något att äta och överäta varje gång man äter. Att äta utan att bry sig särskilt om smak eller vad man äter, att känna att dte är bråttom att få i sig maten att man måste skynda i sig det man äter.

Mycket kan man säga, men sunt är det inte i alla fall.

Så, visst är jag nervös inför vågen imorgon. Men mer nervös är jag över att  börja kämpa igen. Kämpandet handlar inte lika mycket om träning för mig, för träningen är ingen kamp. Träningen är kul, även om den ibland känns oinspirerad och omotiverad. Kämpandet för mig handlar om att våga låta bli att äta. Att nöja sig med den mat som kroppen vill ha och våga stå emot den mat som huvudet vill ha. Det är svårt! Då måste jag kämpa.

Så, nu är det dags att leva upp till sitt namn. Äta Träna Kämpa.

I’ll do my best.

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Hej jag heter Ella, jag är modig.

juli 2, 2010

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Gå ner i vikt på semestern?

juni 20, 2010

Jag har aldrig förstått personer som går ner i vikt när de är ute och reser. För mig har semester och resor alltid inneburit mycket mat, glass och annat ätbart, samt lite rörelse.

Jag har inte kunnat få ihop hur man ska kunna gå ner i vikt, när man är borta från sitt gym och sina rutiner. kanske har jag aldrig tänkt på att man kan ta med sina rutiner. Att livet inte alltid är fast och likriktat. Att mitt liv är lika mycket NU när jag är hemma som när jag är ute och reser. Livet händer här och nu. Det hände igår, men jag kan inte påverka valen jag gjorde då. jag kan planera mina val för framtiden men jag kan bara göra mina val här och nu.

Jag gör mina val lika mycket på plats när jag är hemma i Sverige. Skillnaden är att jag har tydligare ramar och vanor för mina val hemma. Om jag är van vid att alltid äta när jag kör bil, kommer valet att köpa något på macken jag åker förbi, vara enklare. Vanare, tryggare. Är jag van vid att träna fem dagar i veckan, när jag är hemma, blir valet inte inte svårt, när jag vaknar en tisdagsmorgon hemma i Stockholm, om jag vet att jag brukar träna crosstraining halv sju, varje tisdag. valet är nästan gjort, eftersom vanan är så stark.

På en semester finns inga vanor. Om man nu inte är ute och reser så pass ofta att man redan har rutiner för sitt resande. Det har jag inte. Hur gör man då, för att inte falla ner i fallgroparna och frestelserna som en semester ofta bjuder på? Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt väljer bort saker. Jag vill inte att jag ska känna att jag lever ett fattigare liv, för att jag nekar mig själv dte ena och det andra. Istället måste jag välja in saker i mitt liv.


Njuter av en goood moussaka

Jag äter en glass på kvällen, jag väljer den. Jag äter fantastisk grekisk sallad till lunch, jag väljer den. Jag tränar ett tufft och svettigt pass på eftermiddagen, jag väljer det. Mitt liv är fullt med saker jag väljer. Det är berikat av mina val.

Så, hur går det, i teorin låter det bra, men i  praktiken?
Alltså, det känns som om det aldrig varit så enkelt att leva i balans. Jag sove rnär jag är trött, tränar när jag är pigg, äter när jag är hungrig, slutar när jag är mätt. Jag har ingen våg, så jag kan inte utvärdera känslan med siffror, men det känns onekligen som om jag är på väg åt rätt håll. Som om jag har hittat min rutin för min semester. Det känns fantastiskt!

Vad är skillnaden den här gången, mot alla andra gånger? Vi minns väl mitt plus efter en vecka i Italien, bara som ett exempel? Skillnaden är att dne här gången har jag haft en stark intention att sträva efter balans. Den intentionen har förstärkts av en ordentlig planering. vad ska jag ha med mig? När ska jag passa på att träna? Vilken form av träning behöver jag/vill jag ha?

Fyra gånger i veckan var planen, en gång mindre än hemma i inrutade Sverige. Idag är dte söndag och även om hela dagen inte är gången än och jag inte vet vad som händer ikväll, så kan jag redan nu checka av vecka 1. Fyra träningstillfällen gemomförda. MVG. Jag är väldigt nöjd med mig själv! Jag har promenerat i sammanlagt 3 timmar, kört en timmes yoga och en timmes cirkelträning. Inte tokigt alls.

Det ska bli kul att väga sig när jag kommer hem. Det känns redan nu roligt att se mig i spegeln. Fina starka kropp. Alltid på min sida.

Hej lilla lilla magsacken.

juni 17, 2010

Alltsa, jag har alltid varit en storatare. En san dar som aldrig sager ”Gud vad matt jag blev, jag orkar inte efterratt” och lamnar halva portionen pa tallriken. Jag har snarare foraktat ( illa, jag veet!) sadana manniskor, som varit sma i maten. Jag tror att det har berott pa att jag kant mig hotad, kant mig indirekt kritiserad for hur mycket jag ater.

Nu daremot ar dte som om magen har blivit halften sa stor. Jag hapnar over att jag blir matt innan jag ens atit en ratt. Glommer bort att jag inte kan ata bade forratt och huvudratt, dte finns inte en chans att jag ska orka. Nar hande det har? Krymper magsacken automatiskt i varmt klimat?

Jag ska bar akomma ihag att magen nojer sig med mycket mindre portioner och inte ata med ogonen, utan ata med kanslan. Det ar sa svart bara, vanans makt ar enorm.

Men jag ar jattetacksam over min fina lilla mage!

Man minns det man valde bort, men inte det man valde?

juni 16, 2010

Kloka Frida kommenterade på mitt planeringsinlägg och tyckte att det var lite väl luddigt att skriva ”någon glass” med kommentaren ”då jag själv vet med mig att det är lätt att glömma bort dem ätna men komma ihåg dem oätna.” För övrigt har Frida helt rätt angående luddigheten, det är luddigt och jag vet inte riktigt om jag ska skärpa det mer. Jag ger mig själv några dagar till för att se hur ofta det egentligen blir glass utan regler.

Men kommentaren väckte tankar kring just det där om vad man minns och hur det påverkar valen framöver. För om jag har lättare att minnas det jag har valt bort, om de minnena på något vis lättare triggas fram, då kommer jag leva i en tro att jag hela tiden nekar mig själv saker. Om jag istället minns det jag har ätit/valt/gjort, då lever jag ett helt annat liv.

När det kommer till mat, så tror jag att Frida har helt rätt, det ÄR lättare att minnas de glassarna jag har avstått från och svårare att komma ihåg de som jag åt. Kan det ha att göra med att man lägger större värdering vid de glassar man aldrig får ”chansen att uppleva”? Som att glassen smakar bättre i huvudet, än vad den egentligen gör, när man väl äter den. Minns vi hellre en smaksensation som är helt igenom ”uppdiktad” i skallen och som vi nekades, än den glass vi åt, som var god, men inte lika fantastisk som hjärnans bild av en glass är?

Ja ni hör ju, jag är totalt förvirrad. Vad tror ni?

Snabbvägning vecka 44 (v. 24)

juni 14, 2010

Okej, inga bilder, inga mått. Bara en snabb vägning mellan packning och fixande.

Vikt: 105,0 kg ( -0,9 kg) (sammanlagt – 28 kg)


BMI:
32,4 (-0,3)

Inte så tokigt!
Nu är jag extra peppad att köra stenhår ti Grekland. Planet lyfter om tre timmar, så det är dags att packa det sista och sticka.

Hurra!

The grand plan

juni 13, 2010

Tillbaka i Stockholm för att packa inför avfärd imorgon. Det är fullständigt kaos här hemma. Mina kläder ligger utspridda överallt, jag paniktvättar grejer jag glömt, i handfatet. Hittade precis mitt pass under sängen.

Jag brukar väldigt sällan få resfeber, men just nu pirrar det förväntansfullt i min mage. Tre veckor med finaste lillasyster i värmen (ska försöka sluta tjata..). Det ska inte bara bli härligt och skönt och underbart. Det ska bli intressant att se hur det kommer gå med träningen och viktkämpandet, när vardagen avlägsnar sig. Det är ibland tillräckligt svårt att hålla tungan rätt i mun, bokstavligen, här hemma, då jag ändå har mina rutiner som stöttepelare.

Att ha en plan, är a och o, när man hamnar i nya, obekanta och kanske lite utmanande situationer. Så jag har en plan. Dels min avsötningsplan för juni och eftersom jag ”råkade” nyttja min undantagsdag igår, så blir hela resan fri från godis, efterrätter och annat sött. Undantaget någon glass. Övrigt med maten så är det fokus som vanligt på att inte bli för mätt. Hur svårt kan det vara? Sjukt svårt tydligen.

Träningen då?
Ja, där är det både lättare och svårare. Eftersom jag fortfarande har löpförbud så kan jag inte nyttja världens smidigaste tärninsgform, löpningen. Istället får det bli annat. Det kommer bli morgonyoga på stranden (eller i rummet om vi är för blyga), de styrketräninsgpass min PT knåpat ihop, även det tuffa konditionspasset (var det någon som testade det?) ska vi göra och jag kan tänka mig att det blir några cirkelträningspass, när vi ändå är igång. Mitt mål är 4 pass i veckan under resans gång, vilket borde vara piece of cake, eftersom jag kört 5 pass i veckan som standard rätt länge. Sen hoppas jag att syrran sparar mig i röven lite också och att vi båda håller igång.

Det är min plan. Jag kommer hålla er uppdaterad kring hur det går att hålla den och jag räknar med att ni skäller på mig om jag missköter mig och peppar mig till stordåd. För ni är ju grymma på det!