Utvärdering av vecka 13.

Nå, vad ska vi säga om veckan som varit?
Jag hade en liten detour från de små portionerna när vi var på ”bilresan”, jag hade även en detour från de nyttiga valen. Jag förväntar mig faktiskt ett plus på vågen imorgon, me det känns ändå helt okej. Okej, för att jag vet att ett plus imorgon inte kommer innebära ett plus nästa vecka. Förr hade ett plus ena veckan lett till att jag skulle tyckt att jag var värdelös och skitit i allt och sedan hade vikten utan tvivel gått upp igen. Nu känns det inte som en jättegrej, jag kommer ju gå ner, det vet jag redan.

Veckan har ju sett väldigt konstig ut, det är inte ofta jag kör 160 mil på två dagar. Så jag vet ju att den här veckan har varit lite av ett undantag. Det har inte blivit lika mycket träning som det brukar bli. Men träningen som blivit av har känts bra. Roligt att testat att springa igen. 6 timmar och 9 min blev det, på fyra dagar.

Något jag inte gjort den här veckan är att sköta ”Dagens Tacksamhet”, det ska jag bli bättre på nästa vecka, för det ska jag ju göra hela året ut.

Måndag: Boxning PT-pass 30 min, Styrketräning PT-pass 30 min, Crosstrainer 20 min, 2 km.

Tisdag: Styrketräning PT-pass 60 min

Onsdag:  VILA

Torsdag:  VILA

Fredag: VILA

Lördag: Löpning 5,8 km, 46 min, Armhävningar 20 st, PLankan 2 min

Söndag: Bodybalance 55 min, SatsAfro 55 min

Min fina spegelbild.

Åh.
Idag på Bodybalancen såg jag något som gjorde mig varm i hela kroppen.
Min spegelbild.
Där stod jag, mitt emot mig själv. Lång och stark.
Men vet ni vad min spegelbild inte var?
Extremt mycket större än de andra runtomkring mig.

För första gången i hela mitt liv kände jag mig inte så mycket större än alla andra vanliga människor som var på plats.
Min spegelbild utmärkte sig inte längre på det viset.
Något annat som jag också såg var att jag, trots min vikt, så har jag inte en massa fläsk som hänger åt olika håll (ursäkta ordbruket, jag hoppas ni förstår vad jag menar), min spegelbild stod och log mot mig, proportionerlig. Vilken fantastisk känsla att inte känna sig som den stora/tjocka i sällskapet. Visst är jag fortfarande stor, men jag är mer stor och fast, än stor och fet. Min kropp har en form.

Vilken känsla, att stå och le mot sin spegelbild och känna sig som en i gänget.

Att starta dagen med en dos träning är alltid bra.

Eller varför inte två doser?

Veckans avslappnings/stretch/yoga etc pass är avklarat iom att jag börade denna söndag med ett fantastiskt BodyBalance pass på Sats Odenplan. Min tidigare ”sågning” av just den Sats anläggningen får jag nog backa på, för jag såg en helt annan sida av Odenplan idag. Trevligt.

Åsa Åhman var instruktör och hon vra ju helt fantastisk, vilket även den knökfulla salen vittnade om. Huruvida jag trivs på ett pass beror så oerhört mycket på instruktören och dess förmåga att få alla, nybörjare till vana, att känna sig delaktiga, välkomna, trygga och inspirerade utav träningen. Åsa lyckades med det och jag som är oerhört stel och samtidigt överrörlig måste vara försiktig i vissa rörelser, men jag kände mig helt bekväm med att jag gjorde så gott jag kunde.

Åh vad jag blev inspirerad! Jag ska försöka gå på hennes pass igen.
Tid: 55 min
Kaloriförbrukning: 240

Jag hade även bokat in mig på SatsAfro direkt efter. Dte var tyvärr en sämre upplevelse. kanske är jag bortskämd med att gå på danspass med mycket mer pedagogiska nsturktörer, med et sätt att föra fram danskoreografin, för ett för mig, mer passande sätt. Jag vet inte, man jag blev så opeppad att jag flera gånger funderade på att gå därifrån. Dans som brukar vara så roligt kändes trist.
Tid: 55 min
Snittpuls: 120
Kaloriförbrukning: 397

Men, jag fick iaf till två stycken träningspass, vilket inte var så tokigt. Och skilnaden mellan olika insktruktörer blev extra tydlig.

Det kom ett paket..

Åh, igår kom ett paket med tre par nya löparstrumpor från Go CoCo, inhandlade via Träningsglädjes Träningsprylar. (Phu, många länkar..)
Jag provade dem direkt när jag stack ut och sprang och de var helt underbara! Satt som en smäck på foten och höll foten torr, förutom där skorna läckte in regn. Strumpor är så viktigt, framförallt när man springer, jag får jättelätt blåsor om mina stumpor inte sitter tight på foten eller om de är för tunna. Jag borde helt klart använda löpstrumpro oftare och av dem jag har testat förut var de här de bästa, utan tvekan.

När allt trasslar, då testar man löpsteget igen.

Ingen av min planering verkar gå sådär superbra.
Vi blev sena från landet och jag missade mitt spinningpass med fem minuter. Väldigt bittert.
Jag hade ingen lust att köra styrka eller sitta och cykla själv.
Men jag har i flera dagar tänkt på löpning, funderat på löpning och längtat efter löpning.

Foten har känts bra den senaste månaden, och visst, jag har inte fått ok från sjukgymnasten än (jag har inte träffat henne på väldigt länge), så jag vet inte riktigt om jag borde. Men jag bestämde mig för att testa.

Ute regnade och blåste det, helt perfekt löparväder med andra ord. Jag älskar att springa när det regnar.
Jag har, enligt mätning via Eniro, 2,9 km till stallet så jag bestämde mig att springa dit, fixa med min häst och sedan springa hem.
Skulle det inte kännas bra i foten, så fanns möjligheten att antingen ringa efter skjuts hem från stallet eller ta bussen.

I regn och snålblåst sprang jag, jag hade bestämt på förhand att springa lugnt och inte pressa det minsta. Korta steg och känna efter i foten hela tiden. Vägen till stallet består av långa backar. Först en lång nerförsbacke, sen en lång uppförsbacke, sen en lång nerförsbacke och sist en lång uppförsbacke. Jag har alltid haft problem med mina uppförsbackar. Framförallt mentalt. Man börjar tänka ”Åh nej, en backe” redan långt innan. Jag kan inget om löpteknk, men jag läser en oerhört inspirerande och matnyttig löparblogg, MarathonMia, som har skrivit om just fenomenet med mental inställning och uppförsbackar. Inför de här backarna försökte jag tänka annorlunda. typ ”Roligt, nu kommer en uppförsbacke och ger mig lite variation” eller ”Nu gäller det att pressa fram höften och bara njuta mig uppför backen.” Det sjuka är att det verkligen fungerade! Istället för att få extremt mycket högre puls och jobba hårt uppför de brantare delarna, så tuffade jag på, stark och nöjd. När jag väl kom upp på höjden, så kändes det inte som om ag genomgått en pärs, utan mer bara att jag hade sprungit med en annan teknik en bit och sen bara växlade om till en annan, plan-mark teknik. Det bådar gott inför min framtida löparträning.

Foten kändes bra, precis i starten på väg hem fårn stallet känd ejag lite av den men det gick över fort. Det var just löpning med hälisättning som kändes lite, nerförsbackar tex. Så länge jag löpte på framfoten så kände jag inget alls. Men jag tror att jag ska vara försiktig och inte gå ut för hårt, om foten inte svullnar upp eller blir öm inom de närmaste dagarna kanske jag provar igen, annars väntar jag ännu längre. Jag har ju egentligen inte bråttom.

Förövrigt så sprang jag väldigt sakta idag och det ska bli kul att se hur snabb jag blir om jag trycker på lite, för med tanke på hur väldigt lätt det kändes i det här tempot, kan jag nog öka på en hel del.

Tid: 46 min
Sträcka: 5,8 km
Hastighet: 7,57 km/h
Tempo: 07:56 min/km
Snittpuls: 160
Kaloriförbrukning: 643

Efter löpningen gjorde jag 20 armhävningar på knäna och två minuter i plankan, en på tå och en på knä. Jag ligger ordentligt efter, men det ska nog lösa sig..

Idag känns det jättebra igen!

Och planen är att hinna med 90 minuters spinning senare.
Kommer jag överleva?!

Bu:

• Jag är kvar ute på landet, utan träningskläder/skor med snö och is = svårt att motioner = 3 dagar utan träning. Imorgon blir det Stockholm, Sats och träning igen.
• Känns som om jag har gått upp flera kilon efetr den där resan på 160 mil.
• Mina portioner har blivit större och här har maten varit minst sagt oplanerad.
• Känns som om jag aldrig kommer lära mig ett bra naturligt ätmönster i sällskap med min mamma och pappa. Hur svårt kan det vara?!

Förutom husbränder, så är det vinter här.

Dagen då huset nästan brann ner och inget har blivit som det var tänkt.

Oj, vilket dygn.

Fredagen den trettonde har gjort sig påmind ute på landet.

Idag brann nästan mitt hus ner. På riktigt. Vad ska man säga?
Min sambo skulle aska ur kaminen, i brist på plåthink använde han en papperkasse.
Det ställdes ute på bron för att sedan slängas. Men i stressen kring allt annat som skulel fixas denna morgon, så glömdes den där på bron.
När vi kom förbi någon timme senare, brann bron och väggen. Som tur var hann vi upptäcka dte hela i tid, en timme till och elden hade spritt sig i huset och det hade varit för sent.
Herregud. Tänk om det hade varit på kvällen det hänt? Tänk om huset brunnit ner? Tänk om vi inte kört förbi just då..

 

 

 

Uppföljning?

Vi som viktbloggar skriver dagligen om vår kamp med att nå ”drömvikten”, vi kanske följer en diet, tränar hårt, gör livsförändringar och sliter hund för att få de rsultat vi vill ha.
Bloggen blir en oerhört peppande ”vän”. Vi delar med oss av vår framgång och får bekräftelse utifrån.
De gånger dte går dåligt blir vi peppade, tröstade och inspirerade att ta oss i kragen igen.

Det är ju helt underbart!

Vissa lägger ner sina bloggar för att motivationen tryter, men är det inte då bloggen är som bäst? Som en kompis som ”ställer krav” och peppar.

Men vad händer när man inte längre har några fantastiska resultat att redovisa?
När drömvikten är nådd, är kampen över då? Är resan slut?

För mig, så är dte egentligen då den börjar. Det är då den stora utmaningen kommer.
Att kämpa för att ”stå still”, att kämpa för ett plus/minus noll på vågen.
Att kämpa för att bibehålla och befästa nya, bra vanor.
Men hur blir dte med viktbloggandet? Kommer det finnas lika många som peppar och stödjer och motiverar även när de fantastiska resultate är redovisade?

Kommer jag fortsätta blogga?
Eller kommer det ”normala” livet vara för tråkigt och för lite sensationellt?

Jag hoppas inte det. Jag tänker göra dne här resan ordentligt, från början till ”slut”. När är då ”slut”?
Jag vet inte, men jag tror att man behöver något år elelr två eller fem, viktstabil, innan man faktiskt ÄR viktstabil.
Och då ska jag gör amitt bästa för att fortsätta skriva på bloggen, fortsätta få stöd, pepp från er och framförallt, våga blogga även i eventuella motgångar.

Ni andra som viktbloggar, hur ser ni på er blogg och hur tror ni att ni kommer känna när ni nått målvikten?

Oups…

Efter två dagars frånvaro är rubriken ”Oups..” kanske inte vad man skulle velat skrivit rubriken till denna ”rapport”.
Men här är det bara sanningen som gäller.

Jag har utan minsta lilla tvekan ätit mer än vad jag har gjort av med dessa två dagar.
Inte bara det att vi blev bjudna på Ben&Jerrys som efterrätt när vi kom hem till min moster, det känns som om det enda man gör när man åker bil är att stanna för att äta. Och maten man äte rlängs med vägen är skrämmande dlig. Matställena är skrämmande sunkiga.

LJag tycker att det är riktigt illa att utbudet är sådant att vill man äta bra mat, då får man problem med att hitta det, längs med vårt lands största vägar, där andra snabbmatsställen trängs.

Men nog om det.
Jag har ätit lite föör mycket och rört mig absolut ingenting.
Gårdagskvällens glass blev som pricken över i.
Dessutom känner jag mig idag, konstant hungrig.

Det bra i den här historien är:
Om jag jämför med ett beteende för något år sedan, så hade jag tyckt att jag varit superduktig de här tvä dagarna, för jag har inte ätit något godis/bullar/kakor/chips/glass när jag krt bil. Är det någon gång då jag har svårt att låta bli att äta sånt, så är det vid bilkörning då man är så uttråkad. Förut hade det varit två bra dagar, idag inser jag att jag har överätit annat, som inte heller är bra. För stora portioner, glass med omtag, dåliga mattider, etc. Det här, som förut var ”bra” i min värld, är nu ”dåligt. Det känns bra! Min syn på vad som är ”normalt” blir bättre och bättre.
Det som också är bra är att jag har inte på något vis tappat fotfästet och ”ramlat tillbaka”, jag har bara haft två lite halvkassa dagar, det hade inte kännts lika jobbigt om det inte hade kombinerats med noll träning.

Nåja, jag har ”vilat” i alla fall. Sovit ihopklämd mot en bildörr när pappa körde och snusat utsträckt i baksätet när min sambo körde. 160 mil klarade vi av.

Och imorgon hoppas jag på träning!

Det två kommande vilodagarna.

Ja, imorgon, onsdag och i övermorgon, torsdag, blir dte ingen träning för mig.
Inte för att jag inte vill träna, för dte vill jag, utan för att jag nte kommer kunna. Jag ska nämligen sitta i en bil t&r Danmark dessa två dagar. Jag kommer dessutom inte komma hem till Stockholm förrän tidigast fredag.

Jag ser dessa två dagar som ett ypperligt tillfälle att ge kroppen lite extra vila efter några veckors intensiv träning utan ”längre vila”, nu är väl iofs inte två dagar något att skryta med, men ändå. Jag ska försöka att tänka på det som planerad vila och inte dagar med utebliven träning.

Jag tror det blir jättebra. Några minuter i plankan och ett gäng armhävningar bord ejag dock hinna med, för NU:s skull. Annars hamnar jag efter.

Jag vet inte riktigt om jag kommer ha tillgång til dator under denna lilla strapats, om inte, så hörs vi tidigast torsdagkväll. Annars kanske dte kommer en lite rapport redan imorgonkväll.

Kämpa på och håll ställningarna under tiden jag är borta!

Visst blev det träning ändå.

Som av en ren händelse hörde min PT av sig ungefär en kvart efter att skrev om min ”Vad ska jag träna idag”-vånda.
Han hörde av sig och frågade om jag inte ville ta ett pass med honom idag också då han hade fått en oväntad lucka. Varför inte?

Det är perfekt när man är motiverad att låta någon annan bestämma vad jag skulle göra.
Sagt och gjort. Vi körde en timmes styrketräning. Han piskade mig och jag svor.
Vi körde rygg, biceps och ben. Ben är det värsta man kan träna, dels är det så sjukt jobbigt för pulsen går upp, dels så finns dte så många vidriga benövningar. Utfallsgång tex.
Jag fick trava fram och tillbaka i gymmet görandes utfall efetr utfall. Och knäböj. Och raka marklyft. Och någon rump-dödare. Phu.

Jag hade rätt stressigt både före och efter och hann inte med någon kondition eller något till NU. Det går sakta för mig med de där kilometrarna.
Jag är dock inte orolig, det kommer.

Tid: 60 min
Snittpuls: 131
Kaloriförbrukning: 502

 

Man vet att det är en speciell dag när man..

..knäcker fyra ägg och får sju gulor.

Vad ska jag träna idag? Jag bara undrar.

Jag har ingen motivation eller inspiration och är inte sugen på något särskilt.