Viktbloggarna.

Det är inte bara jag som försöker samla alla viktbloggare på ett och samma ställe (här). Bloggen, Viktbloggarna, är enbart en samlingsplats för olika viktbloggare, bra idé!

Hur ska jag lyckas?

Jag gillar inte termer som ”omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

• Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
• Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
• Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
• När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
• Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
• Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
• Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
• Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
• Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
• Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
• Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
• Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
• Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
• Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
• Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
• Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
• Jag ska inte dras med i ”på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
• Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
• Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
• Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Inspiration!

Bloggen Fetma till Fitness har skrivit tre olika inlägg om ”Från fet till fit utan lös/slapp hud”. Här kan du läsa del 1, del 2 och del 3. Det jag tyckte var häftigast var att se de före och efterbilder hon lagt upp på personer om gått ner en hel del i vikt, de flesta genom mycket träning och flera små proteinrika mål. Någon frågad mig tidigare kring hur det blir med slapp hud efter en viktnedgång. Jag kan ju märka av en del på överarmarna, eftersom jag fått så mycket bristningar där, men personerna på de här bilderna är riktiga förebilder! Jag är övertygad om att träningen är nyckeln för att gå ner i vikt och få en fast kropp istället för att behöva bekymra sig om hud so inte hänger med.

Tiffany Forni och hennes blogg:

Sarah Bell

Så, vad finns det för ursäkter egentligen?

Inspirerande.

Är det inte helt fantastiskt hur stora förändrningar man faktiskt kan göra med sig själv och sin kropp? Personerna i videon ovan är ju helt otroligt inspirerande! Hittade den här.

Att möta sina rädslor.

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt ”gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. ”Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men ”visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!

Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp ”Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Nytänding och träningsvärk.

Igår var som jag nämnde lite i förbifarten en märklig dag.
Jag for fram och tillbaka och fick inget uträttat mer än att jag köpte blomjord. Jag menar – blomjord? Vad ska jag med det till?

Jag hade dock en sak på agendan igår, förutom middagen på kvällen, som jag såg barnsligt mycket fram emot. En ridlektion. Jag minns inte när jag red lektion förut. Jag minns senast jag höll en lektion, men när jag fick instruktion, dte var länge sedan. Ridningen har känts ganska stillastående det senaste året och någonstans har jag vetat att får man bara lite ny input från en lärare, så brukar det ge med sig. Ändå har jag inte kommit mig för. Men igår skulle dte ske.

Min häst är ganska oskolad och ung i huvudet, så egentligen hade jag inte så höga förväntningar. Jag ville bara få lite råd och tips utifrån. Det gick dock superbra. Jag fick svettas ganska ordentligt under lektionens 30 minuter, men efteråt var både jag och häst helt lyckliga. Nu känner jag mig fylld av inspiration, glädje och förnyad lust till ridningen. Det är ju såhär dte kan, och ska, kännas. Med både lovord och konstruktiva kritik samt tips för hur jag ska jobba vidare, så längtar jag nu ut till stallet. Härlig känsla! Dessutom tror jag att min häst tyckte att det var trevligt när vi förstod varandra och inte slogs om vem som ska bestämma,för en gångs skull.

Det påminner mig också om hur lätt det är att få inspiration och motivation, bara genom att göra något nytt. Oavsett om det handlar om ridning eller träning eller livet i allmänhet. Om man bara vågar ta hjälp när det känns motigt, vågar testa något nytt eller få vägledning ibland, så kan det ge så himla mycket. Jag känner mig lite smått hög på livet, efter 30 minuters stenhårt jobb i en sadel.

Jag har tyvärr inga bilder från gårdagen, men bjuder på den här på oss två som Sara har tagit.

”Om jag vore min egen coach..”

Sara skrev inlägget ”Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.

Min första tanke är ju käck och glad ”Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.

Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.

Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.

Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre ”lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?

Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.

Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.

Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.

Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.

För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.

För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.

Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. ”Bra jobbat” ”Det här känns lätt” ”Det här klarar jag utan problem” ”En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.

Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.

Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!

Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Imponerande.

Idag på crosstrainingen hann jag se en tjej som imponerade stort på mig i flera övningar.
Men framförallt i övningen ”sprint plus armhävning”.
Hon sprang över salen och föll helt sonika rakt ner från stående,  ner i en armhävning på tårna, tryckte sg upp och innan man visste ordet av sprang hon tillbaka igen. Förstår ni hur jag menar?

Ungefär som killen i filmen här nedanför, fast hon gjorde alltså detta från sprint och upp i sprint igen.
Hur coolt är inte det?

Ett halvårs förändring.

Jag är egentligen några dagar för tidig.
Den 17:e augusti startade jag den här bloggen och tog ett nytag med min vikt. Det är alltså för sex månader sedan på onsdag.
Eftersom jag idag känner mig lite låg och grå tänkte jag att det här kunde muntra upp mitt dystra sinne. Idag är nämligen en sån dag då jag inte alls tycker att jag har gått ner i vikt, att jag inte alls har förändrats.
Men, när jag ser de här bilderna, får de nog tala för sig själv.

Till vänster, i färg, invägningen 17:e augusti 2009, 117,5 kg.
Till vänster, i svartvitt, vägningen 8:e februari, 105,2 kg.

Det är rätt häftigt ändå, hur kroppen kan förändras!

Ut i snöstormen gott folk!

Dagen blev helt annorlunda än det såg ut igår. Istället för fältstudie (i snöstorm) så blir det stallet ( i snöstorm) med avslutande träning på Sats Fridhemsplan ikväll. En timme streetdance och en timme Crosstraining med min PT som leder pass där ikväll. Mellan det så har jag en timme då jag tänkte lunka på en cykel och plugga social psykologi. Tre timmar på Sats Fridhemsplan alltså.

Men som sagt, innan dess ska jag ut till stallet och hitta min häst mitt i snöstormen och aktivera henne. Nu har hon ju nya fötter, nya snösulor, nya broddar och ska sättas igång på riktigt. Jag längtar!

Men det snöar en hel del. Jag kommer förmodligen frysa ihjäl.

Jag och min kille satt förresten och kollade på John Stone Fitness och hans viktförändring samt kroppsförändring på hans klassiska sida, han måste ju vara en föregångare till dagens alla vikt/träningsbloggar.

”Jag kände knappt igen dig!”

Igår efter BodyPumpen stod jag och stretchade lite extra i gymmet (mitt ”hemmagym” där jag tränar med min PT), mina benmuskler är oroväckande korta och stela.

Då fick jag en klapp på axeln utav en de andra personliga tränarna där och hon utbrast något om att ”Du måste ha gått ner otroligt mycket i vikt” och ”jag kände knappt igen dig!”. Vi stod och pratade en stund och det var utan tvekan en riktigt glädjande påminnelse om förändringen som skett. Man glömmer ju bort att man faktiskt har förändrats. Att det har blivit stor skillnad. Alla nära vänner, familj och min sambo, de ser mig ju hela tiden, de kommer knappt heller ihåg att jag har varit så pass mycket större.

Så jag gick från gymmet alldeles varm i hjärtat och med skakaiga ben, precis som det ska vara alltså!

Blogger Boot Camp 2010

Vi ses väl där?

Platserna går åt som smör, så man får skynda sig att knipa en!

(För övrigt är jag egentligen på tok för osäker för att göra en sån här grej. Helt själv utan socialt stöd. Jag kommer inte känna någon. Herregud vad modig jag är. För ett år sedan hade jag inte ens tänkt tanken, nu har jag redan bokat plats.)

Inte direkt size zero, men nästan…

Jag sa ju att jag skulle köpa några nya kläder, eftersom deppen av att stå framför spegeln och semig sj’älv i kläder som sitte rilla, inte direkt varit lysande för motivationen och självkänslan.
Av en slump hamnad ejag på TopShops outlet butik inne i stan och på måfå vandrade jag runt och kollad epå storlekar och funderade på om jag skulel våga testa en stl 44, det har jag ju i stort sett aldrig fått på mig. Sagt och gjort.
Det gick fint.

Men inte bara det, hittade klänningen ovan och kände bara att ”Den ska jag ha!” Helt perfekt vardagsklänning. Men den fanns bara i stl 42. Och ja, dne gick på och sitte rkanonfint. Förstår ni, stl 42?!
Jga har en gåmg i tiden fått köpa klänningar i stl 52!! Det är så svårt att förstå. Nog för att tyget är stretchigt och modellen tillåtande, men det gör inget för min känsla. Jag får på mig en klänning i stl 42. Det är fantastiskt!

(Hoppas ni inser att rubriken är ironisk, jag har verkligen ingen önskan om att vara en size zero eller tycker att det idealet är friskt..)

Hur påminner man sig om att livet är ganska härligt ändå?

Jo såhär:

Ta med dig hunden, åk upp till stallet där det är härliga minusgrader samt frost och is överallt. Njut av att solen har bestämt sig för att titta fram hela dagen.

Klä på dig och hästen och bege dig ut i  frostbiten skog och mark. Känn värmen under jackan, solen i ögonen och röda köldrosor sprida sig på kinderna. (Inse att du har väldigt vita tänder! 😀 )

Skritta hemåt efter härlig, frisk och glad ridtur på långa tyglar på en glad häst och med en väldigt glad hund bredvid. Se hur vacker världen är i solig frostskrud. Sug in den känslan av lugn och lycka i bröstet.

Åk hem efter några timmars stalllycka och sätt dig vid ett dukat bord med ångande varm mat som din underbare sambo lagat åt dig. Kalkonkorvstroganoff med råris och en halv tomat. Ät det med andakt.

Sen känner du att livet faktiskt är fantastiskt underbart ändå.