Morgonjogg över hedlika landskap.

När jag vaknade tidigt imorse var hela huset tyst.

Utanför låg dimman som en våt filt över marken. Jag bestämd emig ganska snabbt att försöka, ytterst försiktigt, testa löpsteget. För första gången sen innan sommaren. Om foten skulel kännas det minsta konstig, skulel jag bara gå. Jag bestämde mig också att varva gång och jogg under hela passet. En minuts jobb- en minuts gång.

Jag begav mig ut och det var så vackert ute att jag känd emig andäktig. Diset skapade en mjuk sol som inte på långa vägar hade vaknat upp ordentligt. Stigen började genom den hedlika Gudrun-skövlade f.d. skogen som nu var en tät massa av låg björksly och vit dagg. Det var så oerhört vackert. Jag ville aldrig sluta springa och jag ville inte komma hem igen.

Rundan var 2 kilometer. vilket kändes som en perfekt start. Biten jag sprang blev väl kanske 1,5 km lite knappt skulle jag tro. Helt enligt min ”försiktighetsplan”. Pulsen stack iväg, det var jobbigt, men härligt. Löpningen gör så mycket med kroppen, med huvudet, med livet. Det kändes helt enkelt fint att få vara där just då.

Tid: 20 min
Sträcka: 2 km
Maxpuls: 181, 89%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 234

Spring Topploppet med mig!

Imorse var jag som sagt på Blueberry och åt frukost tillsammans med några andra bloggare och Topphälsa. Topphälsa ville presentera sitt lopp Topploppet med sin slogan ”Det har aldrig varit så roligt att springa!” Topphälsas chefredaktör Frida Boisen pratade om hur Topphälsa vill peppa, inspirera och motivera och därför har gjort ett lopp som ska vara fullmatat med intryck och pepp längs med vägen. Ett roligt och glädjefyllt lopp. Jag som verkligen saknat löpningen ser fram emot att ha det här loppet att se fram emot. Mitt mål är att kunna genomföra 5 kilometer utan smärta i foten.

Topploppet  går av stapeln lördagen den 2 oktober i Hagaparken och man kan springa antingen 5 eller 10 km.

Om du vill vara med och springa Topploppet med mig i Team ÄtaTränaKämpa, så tycker jag att det vore jätteroligt! Det blir som en enda stor löparfest, bloggträff och perfekt avslut på den kommande SeptemberUtmaningen (håll utkik, den kommer snart!) på samma gång. Alla som på något vis kan ta sig runt 5 km på något vis, kan vara med.

Vill du vara med så mailar du ditt namn och din adress till atatranakampa@hotmail.com senast den 6:e september. Det kostar 295 kronor att vara med och i priset ingår inte bara en goodiebag, utan också tillgång till topphälsas löparcoach Caroline Kullberg som kommer hålla träningar en kväll i veckan fram till loppet. På träningarna kan alla som ska delta i loppet vara med, oavsett tempo man springer i och oavsett om man är nybörjare eller springer mycket.

Klart ni ska vara med, jag tror att det här kommer bli jätteroligt!

Bild lånad från Topphälsa.

Vad fick dig att börja springa? Vad får dig att låta bli?

Tack Maria för en jättetrevlig lunch med samtal om allt från skolidrott till löpning och träningsglädje.

God sallad från Babel Deli.

Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna göra för att få nybörjare att börja med löpning och att inse att alla kan springa, men man måste börja utifrån sin egen nivå.

Vad tror ni?
Hur började ni som springer, att springa?
Ni som inte springer, vad beror det på?

Vill springa. Vill springa. Vill springa.

Det har nästan blivit en besatthet, det här med att vilja springa, fastän foten inte är helt okej än. Jag kan fortfarande få ont i den, trots att jag varken springer eller går särskilt mycket promenader på den. (Om vi nu bortser vandringen i fjällen..)

Det är snart ett år sedan sen jag skadade den här förbannade foten. Ibland funderar jag på om den någonsin kommer bli bra? Ofta funderar jag på att jag borde vara bättre på att göra min sjukgymnastik för den. Löpningen börjar kännas som en avlägsen, ouppnåelig dröm. Jag vågar inte planera några lopp frammåt, jag vågar inte hoppas på att kunna springa som vanligt nästa år.

Kanske skulle jag kunna börja springa redan nu, men jag vet inte, kanske är dte bättre att vila foten så länge att den verkligen till tvåtusen procent, är helt bra igen. Förmodligen.

Ibland funderar jag över vitsen med inlägg och dämpade skor och sniffar lite på tanken med barfotalöpning. Jag läser artiklar kring dämpning och artiklar kring barfota. Läser för och emot och blir inte det minsta klokare. Träna upp foten så att dne blir stark, men riskare att den inte är stark nog. Eller stötta upp foten så att den går ”rätt”, men riskera att det inte gör foten det minsta starkare. Så sammanfattar jag det hela ungefär.

Min längtan efter löpningen är nästan löjlig. Det är som om inget kan komma i närheten av den där känslan när benen är lätta och kroppen är stark. Känslan av att kroppen är en maskin. Inget kan komma närheten känslan av att springa på nästintill maxpuls en hel vända och känna det som om jag kommer dö, vilken sekund som helst. Pressa personbästan. Känna mjölksyran i benen och pulsen som dunkar i tinningen. Det finns inget som slår känslan efteråt, kroppens och själens förnöjdhet över sin prestation.

Så ja, jag VILL SPRINGA. Men jag tänker hålla mig lite till. När jag väl börjar springa igen, i vilka skor det än må bliva, så kommer det bli löjligt korta distanser. Det kommer bli en lååång invänjningsperiod. inte braka på med 15 kilometer bara för att jag vill tetsa, bara för att jag vill visa för mig sjlv att jag är stark. Att jag har pannben. Att jag kan.

Jag får lägga allt sådant bakom mig för ett tag. Jag måste vara lite ödmjuk mot den här foten. Det kommer bli en utmaning i sig. Herregud, jag som älskar att prestera.

Tills dess får jag prestera på andra vis. Kanske ro. Kanske cykla långt som fan. Eller simma. Jag kanske kan lära mig att älska det lika mycket?

HURRA HURRA! Två år som löpare!

Idag, den 25:e maj, är det ingen vanlig dag. Och det var absolut ingen slump att jag hedrade den här dagen med en lång löptur.

Såhär skrev jag på funbeat för exakt två år sedan.

Fan vad jag är bra!

Idag fick jag en liten guldmedalj av mig själv för fantastisk prestation.

Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit frivilligt.
Jag har alltid varit för tung och inte haft ork.

Så idag när jag var ute och gick så bestämde jag mig bara.
‘Nu joggar jag’
Sagt och gjort.
Började med att bestämma att jag skulle jogga i 10 minuter och se hur det kändes sen.
Rundan runt sjön är 2,5 km och jag hade i bakhuvudet att jag ville springa runt hela men tänkte att jag skulle ta det pö om pö.
Efter tio minuter var mer än hälften avklarat. Pulsen låg konstant runt 175-180 med maxpuls på 193.
Det var förbannat jobbigt med andra ord.
Men jag gjorde det!
17 minuter tog det.
Och jag spurtade till och med sista biten!

Åh, vad jag är duktig, detta var ett delmål som jag skulle ha avklarat till vintern.
Sitter här och är så nöjd med mig själv.
Härligt!

Kan inte annat än le och bli varm i hjärtat när jag ser tillbaka de här två åren och på dagen då jag för första gången vågade testa att springa frivilligt. Den dagen tog jag ett beslut som jag är så himla stolt över. Idag firar jag två år som löpare!

Givetvis firar man detta med en löptur. Och inet vilken löptur som helst, en lång sådan. Dessvärre var inte kroppen helt med mig, efter bara en kilometer började jag blöda moderat med näsblod och kroppen var tung och löpsteget var allt annat än spänstig och lätt.

Jag försökte lyssna på kroppen så pass mycket att jag drog ner ganska rejält på tempo, hellre ett lugnare temp och mer njut, tänkte jag. Inte för att det blev så mycket njutning, men det fungerade rätt okej. Benen var fortfarande tunga och kroppen seg, men det  tog inte emot lika mycket.

Jag älskar upptäcktsfärder, så jag styrde kosan mot helt nya jaktmarker. Stigar, cykelbanor,asfaltsvägar och skogsvägar. Jag passerade Rissne, Rinkeby, Tensta, Barkarby, järvafältet och hade flertalet gånger ingen aning om var jag faktiskt var. Idag stod en kasse med gott och blandat från Friggs utanför min lägenhet (tack Friggs!) bland annat en mintchokladbar, vilket för dagen passade perfekt att ta med ut som lite extra energi på färden. Jag började med en tugga efter 7 km och kände att kroppen svarade på en gång och eftersom det var så tuuungt, bestämde jag mig för att ta en tugga för varje passerad km.

Efter 13 kilometer, så gjorde det ont nästan överallt och jag sprang enbart på vilja. Inte stanna på korta 13. 14 kilometer passerade och jag kände att ljumskarna och vänsterfoten faktiskt inte ville mer, så jag bestämde mig för att 15 kilometer skulle vara mitt mål. Så, mitt pannben bar mig en kilometer till och sen tvärstannade jag och stod blickstilla i säkert två minuter och bara bävade inför att börja lokalisera var jag var och hur jag skulle kunna ta mig hem på snabbast möjliga vis.

Det visade sig vara lättare än jag trodde, då jag bara var en knapp kilometer från Akalla dit jag stapplade med stumma ben och öm kropp efter en kort stretch. En sväng på matbutiken i Akalla resulterade i det, för stunden perfekta, energipåfyllningen. En kexchoklad och provivadryck. Efter lite extra stretch på tunnelbanan tuffade jag sedan så sakteliga hem. Känner mig som överkörd av tåget, men på ett bra vis. Vågar dock inte resa mig ur soffan, för det lär förmodligen kännas.

Så, grattis mig själv på den här stora dagen. Tänk att jag för två år sedan kämpade för att klara 2,5 km och idag faktiskt kan springa 15 kilometer, även en dag då kroppen inte känns helt på topp. Det är helt fantastiskt och jag är oerhört stolt över mig själv. Underbart!

Tid: 1 timme 48 min
Sträcka: 15 km
Tempo: 7:12 min/km
Hastighet: 8.33 km/h
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 167, 82%
Kaloriförbrukning: 1477

I obanad terräng, bland mygg och knott.

Det kanske inte blev någon direkt revansch, benen kändes fortfarande tunga och det var jobbigt att springa. Men, det var som en revansch i sig att komma ut en gång till, trots att det varit så jobbigt imorse.

Dagens andra löppass blev helt annorlunda. Jag bestämd emig för att försöka springa så mycket som möjligt på obanad mark, allt för att testa vad mina Columbia Ravenous egentligen går för. Har man ett par terrängskor att testa, så ska de ju testas i sitt eget element – terrängen, inte sant? (Efter några fler pass ska jag ge er en liten utvärdering vad jag tycker om skorna.)

Så jag började helt enkelt med att dyka in i hingsthagens 30 hektar och sprang på småstigar som hingstflocken trampat upp, nästan genom en liten myr, men jag hann väja i sista sekund. Dte blev en hel del väjande och hoppande över stock och sten, sådär så att man känner sig som ett barn som är ute och leker i skogen. tyvärr var jag inte helt ensam i skogen utan sprang på en hel del mygg och knott. Jävla elände! Svalde en mygga eller två innan jag kunde fortsätta och tog mig ut ur hagen, in på ett gammalt hygge som numera är igenvuxet med sly. Utan stigar. Önskar att jag hade kunnat fota när jag försökte ta mig igenom en vägg med sly och samtidigt oroade mig för fästingar och andra blodsugande djur som hade direktaccess till min bara hud på ben och armar. BLÄ!

Sen hittade jag en skogsstig och efter det tickade det på. Men jag ska inte sticka under stol med att det var jobbigt och tungt. Jag förstår inte hur det ena dagen kan kännas som om man är oövervinnerlig och kan springa hur långt/snabbt som helst, för att i nästa knappt orka springa en kilometer i hyfsat tempo. Å andra sidan var pass nr 2 idag inte menat att vara snabbt. Det satte terrängen definitivt stop för.

Men oavsett hur jobbigt eller inte jobbigt det var (inte lika som morgonens pass iaf), så kan jag inte annat än vara sjukt stolt över att jag tog mig ut igen och nöjd med prestationen. Och, jag var svettig nog för att tycka att ett dopp i sjön efteråt var härligt uppfriskande och inte kallt. Sweet.

Tid: 36 min
Sträcka:4,91 km
Tempo: 7:20 min/km
Hastighet: 8.18 km/h
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 472

Vad man inte har i benen, får man ha i pannbenet.

Det var jätteroligt att springa, före och efter löpningen, men under tiden så trodde jag att jag skulle avlida. Herregud vad tungt det var. Kanske hade solen, utebliven frukost och ovana skor viss påverkan, men jag är rädd att största skälet till att allt var så fruktansvärt jobbigt är veckovilan i Italien, kroppen har segat ner sig! Samt Italien-kilona, icke att förglömma.

Oavsett, så är det tur att jag har ett pannben av renaste stål, som gjorde att jag nötte på hela vägen fram och till och med fick tille n liten spurt. Hunden fick vara med och var jätteglad, alltid något. Sambon, som bangade löpning och tog bilen, väntade på plats med omelett till frukost. Magnifikt! Sen ägnade vi hela förmiddagen åt att klippa gräsmatta, kratta löv och gräs och allmänt piffa på sambons morföräldrars sommarstuga. Härligt, aktiv dag, alltså.

Tid: 20 min
Sträcka: 3,11 km
Tempo: 6:26 min/km
Hastighet: 9.33 km/h
Maxpuls: 194, 96%
Snittpuls: 175, 86%
Kaloriförbrukning: 295

Lat igår, aktiv idag.

Igår var jag lat och seg. På riktigt alltså, jag gjorde inte många knop fastän jag hade tänkt att göra både det ena och det andra. Men jag hade ingen som helst lust, så jag lät mig själv vara och tänkte att en dags vila extra har ingen dött av, jag får ju snarare mer energi till helgens träning. Att jag dessutom tog mig ut till landet igår och har beundrat fölis nummer två och myst i stallet, gjorde gårdagen rätt underbar ändå. Utan endorfiner och svett.

Men när jag vaknade imorse längtade jag i träningskläderna. Så det får bli lite transportlöpning till dagens aktivitet några kilometer bort i grannbyn. Känner mig supertaggad, glad och fylld med energi. Vad härligt!

Hoppas er lördag börjar precis lika bra, nu ska jag snöra på mig skorna för dagens första, men kanske inte enda, löparvända.

Föl numemr två vill inte bli fotad, men föl nummer ett älskar kameran.

Min kropp är en ostoppbar maskin!

Det blev även lunchträning och idag verkar jag och kroppen vara på precis samma nivå.
Vi är ostoppbara, vi krossar allt motstånd och vi älskar det, jag och kroppen.

Min kropp är verkligen helt jävla underbar. (Om ni ursäktar språket.)

Planen var en timmes shape. Shape är roligt, jag vet inte varför jag går så sällan, framförallt eftersom det lägger mycket fokus på funktionalitet, rörlighet och balans. Saker jag behöver träna men har svårt att träna på egen hand, det blir liksom aldrig av. Sen gillar jag shape-instruktören på fredagar, kl 12 i Sumpan. Gå dit!

Tid: 60 min
Snittpuls: 127, 63%
Kaloriförbrukning: 475

Efter passet, som ändå var dagens andra, tittade jag på löpbandet och kunde inte hålla mig från att känna lite på löpsteget. Bestämd emig för att hålla på en kvart och bara känna efter hur det kändes och hålla tempot på ett trevligt sådant. Det spännande var att det som tidigare varit ett ganska jobbigt tempo, nu bara kändes lätt och för sakta. Ökade upp och insåg sen att jag sprang snabbt. Som vinden!

Jag började tänka på idrotten på högstadiet då vi hade löptest i stadens lilla elljusspår på 2,5 km. Jag minns att jag precis klarade gränsen för godkänt. 24 minuter. Det tog mig alltså 24 minuter att ta mig 2,5 km. Helt plötsligt så blev den distansen målet, bara för att visa mig själv hur mycket jag faktiskt förbättrats sen dess.

När tempot närmade sig 12-13 km/h började pulsen bli hög och det började kännas jobbigt, men inte ”jag kommer dö” jobbigt, inte ”jag kan inte springa snabbare”-jobbigt. Bara ordentligt jobbigt. Benen gick utav sig själva och kändes starka, långa och snabba. De ville öka men pulsen sa lite emot. Sen helt plötsligt var tiden slut och det där dumma bandet på SATS som inte visar sträcka och tid samtidigt gör en ju galen.
Hur långt det var? 2,74 km. Förstår ni att jag har blivit  ungefär 10 minuter snabbare sen jag gick i högstadiet? Det är helt galet. Förstår ni hur snabbt det är för mig? Visst var dte jobbigt, men inte ”jag sprang så fort jag kunde”-jobbigt. Helt galet ju! Alla dessa intervallpass har gjort sitt, utan tvekan.
Tid: 15 min
Sträcka: 2,74 km
Tempo: 5:28 min/km
Hastighet: 10.96 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 219

jag är grym. hade jag inte haft en middag med några av mina bästa, hade jag nog inte kunnat hålla mig från ytterliggare ett pass idag. Jag har fortfarande krafter och lust, kvar!

Backintervaller; nerför.

Idag var jag inte så taggad när jag stack iväg till SATS för dagens löpcirkel, men bara jag kommer till gymmet, då brukar det lösa sig av sig själv. Ibland ska man helt enkelt inte lyssna för mycket på kroppen, som helst bara vill chilla i soffan. Det gäller dock att veta när man faktiskt ska lyssna.

Planen för dagens pass var backintervaller, men inte uppför, utan nerför. Vi var endats tre stycken tappra löpare för dagen och vi var nog alla lite kaxiga inför uppgiften att springa nerför ”Hur jobbigt kan det vara?”
Väldigt jobbigt, visade det sig.

Jag smygfotar gruppen bakifrån..

Efter uppvärmningsjoggen till den stora backen och några vändor löpskola, så satte vi igång. Vi fick strikta order om att tänka på teknik, skydda knäna genom att hålla en anspänning runt dem, för vi löpning neråt blir det väldig påfrestning på knän och fötter.

Vi körde tre omgångar med 7 intervaller i varje. 21 intervaller! My goood!
Första vändorna kändes det lätt och roligt. Benen var starka och orkade liksom bromsa farten i varje steg och ta emot tyngden Jag vågade trycka på och med min kroppsvikt så blev ju tempot högt, jag hade för ovanlighetens skull hjälp utav att jag var tung.

Efter några vändor började dock låren kännas som gele och varje steg kändes mer och mer läskigt, skulle benen orka? Att backen dessutom svängde och man riskerade att springa rätt ut i vattnet om man inte orkade hålla emot på ”ytterbenet” gjorde spänningen än större.

Förutom att det var jobbigt att springa nerför med höga och långa kliv och blicken framåt, ryggen rak så var dte sjukt jobbigt att efteråt, kravla sig uppför backen igen, bara för att återigen få springa nerför. De sista två gjorde jag helt och hållet baserat på grupptrycket, vilket är så himla bra! Vi peppar varandra och då orkar man ta i det där lilla sista.

Den lilla, tappra gruppen som sprang intervaller i solsken! Men fotades under en bro..

Joggen hem från backen var dock riktigt tung. Benen var som gele och pulsen hög. Men endorfinerna, åh, vilket endorfinpåslag som kom efteråt! Precis vad jag behövde. Nu längtar jag till nästa pass igen!

Svettig med intressant frisyr, mycket nöjd över dagens pass!

Tid: 60 min
Maxpuls: 191, 94%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 834

Backintervallerna kallar.

Nu är det dags att tagga till igen och köra hårt på löpcirkeln.
Varken livrädd eller särskilt taggad idag. Men det kommer nog.

Backintervaller kvart i sju en måndagmorgon.

Jag var iofs oförskämt pigg när klockan ringde 05:50 imorse. Men på riktigt, vad är det för tid att vakna på egentligen? Glädjande att solen lyste, redan så tidigt och det såg lockande ut, utomhus.

Precis som jag nämnde tidigare, kände jag dock stor skräck inför passet. Jag visste att det skulle bli fruktansvärt jobbigt och det räckte för att få mina morgonnerver på spänn. Omedvetet letade jag igenom kroppen efter tecken på minsta lilla orsak till atsälla in. Vilken mes jag är va? Men jag fick bita ihop, ta mig ner till gymmet och bara satsa stenhårt.

Vi var fem morgonpigga löpare för dagen och vår PT fick som vanligt känna sig som tuppen i hönsgården. Planen för dagens pass var backintervaller. Backintervaller låter precis lika jobbigt som det är, kan jag bara meddela.

Efter att vi letat reda på områdets absolut längsta och brantaste backe och värmt upp med löpning dit och lite löpskola blev det så dags att bita tag i intervallerna.

FY VAD JOBBIGT!

5 vändor upp och få ner pulsen på väg ner, direkt upp igen när vi kommit ner.

5 vändor låter kanske lite, jag kan lova att efter 3 vändor trodde jag att jag skulle dö. Efter de fem första vändorna vilade vi någon minut innan vi körde en omgång till med 5 intervaller. Kroppen var i chock. Mjölksyran gjorde benen som tunga, energilösa stockar. Ändå känner jag sådan skillnad sen sist jag sprang i samma backe. Det går ju att hålla tempot hela vägen. Upp med blicken, fram med höften, spänstiga vader, upp och framåt.

Solen värmde och vattnet låg spegelblankt bredvid gångvägen där vi kämpade på. På något vis kunde jag inte komma på något bättre sätt att starta en vecka, även om jag så höll på att dö på kuppen.

Den dryga kilometern tillbaka till gymmet kändes evighetslång och pulsen vägrade att sjunka. Väl tillbaka på Sats kändes det som om jag skulle svimma, svårt att köra så hårt utan ordentlig frukost imorgon. Men roligt var det! Visst, det fanns anledning att känna skräck innan passet, men jag klarar det ju. Det är det som är så fantastiskt. Jag klarar det.

Tid: 55 min
Maxpuls: 187, 92%
Snittpuls: 165, 81%
Kaloriförbrukning: 741

Solskenslöpning med tunga ben och hög puls.

Vaknade imorse med någon form av revanschlusta efter passet igår. Solen lyste för fullt ute och det var sommarkänsla i kroppen. med en heldag ägnad tentaplugg kändes det skönt att komma ut och få lite frisk luft innan det blir till att hänga över skolböckerna.

Drog på mig hela löparstället, åt en banan och drack lite vatten och gav mig sedan ut på en morgontur. Sjöarna runt. Kände redan på en gång att min kropp inte var lika sugen på löpning som den var i söndags, eller så var det jag som tryckte på lite för högt tempo lite för snabbt? Jag är inte så tålig när det kommer lite mycket mjölksyra lite väl fort. Blir som att springa med handbromsen i resten utav passet.Sen är jag inte heller van att springa utan att ha ätit ordentligt innan, kan alltså bero påd et också.

Söndagens låga puls och ”mysjoggande” var långt borta, pulsen var hög trots att tempot inte var fantastiskt. Benen tunga. Men själen glad, värt att notera. Efter morgondagens löpcirkel blir det åtminsone två dagars vila, så får vi se om kroppen och knoppen känner sig lite nöjdare sen.

Rundan tuffade på och jag försökte tänka på att hålla bröstet och blicken uppe samt höften framme. Lätt lätt steg. Gick helt okej, märker inte av backarna alls på samma sätt längre. Eller som min kropp numera säger ”Vilka backar?” Min fina starka kropp som kämpar på trots att huvudet ibland är lite knasigt. Gladare idag iaf. Men två minuter ifrån söndagens supertempo. Börjar fundera på om det var något fel på pulsklockan/gps:esn, kan jag verkligen ha sprungit så snabbt?
Tid: 31:24
Sträcka: 5 km
Tempo: 06:17 min/km
Hastighet: 9,55 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 457

Bra. Nöjd.
Nu – tentaplugg.

Och jo just det, har kommit fram till att jag hellre springer långt och lugnt än kort och snabbt. Det är sjukt mycket mer påfrestande mentalt att öka tempot än att öka distansen.

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels ”Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.

Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?

I’M BACK!

Just nu är jag så fylld med endorfiner och glädje att jag skulle vilja sticka ut och springa igen, men mina ben är inte lika sugna och för att vara ärlig  så är vädret inte så väldigt lockande heller. Men ni kanske känner igen känslan?

Dagens löpcirkel var tuff. Kanske var det mycket på grund av att vi enbart var tre stycken som kunnat komma loss vid lunchtid idag som gjorde att vi andra fick kämpa lite extra hårt. För kämpa, det gjorde vi. Efter uppvärmningsjoggen till samma plats som förra gången satte vi igång med löpskolning igen. Vi ägnade mycket tid åt teknik och rörlighetsträning. Vilket känns väldigt bra då jag vet med mig själv att det inte direkt är något jag skulle syssla med på egen hand. Att vädret dessutom bjöd på en hagelskur och härligt regn gjorde att vår upplevelse idag måhända inte blev lika idyllisk som i måndags. Men det gjorde inget. Jag kan dessutom rapportera att löparjackan från Nike höll mig torr.

Sen kom intervallerna igen. Den här gången var de dock tredubbelt så långa. Över 100 m. Jag förstod att det skulle bli tufft. Eftersom vi var så få blev vilan mellan de olika intervallerna också kortare än sist.

Jag som var långsammast fick köra med ledaren och de andra två tjejerna flög fram först. Eftersom de var så snabba, gav det dem mycket vila innan jag hann komma i mål och de skulle sticka, men det innebar också att min vila blev mycket kortare = sjukt jobbigt. Min puls hann aldrig komma ner under vilan.

Vi jobbade  i tre omgångar a 5 minuter om varje, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var sjukt jobbigt, betydligt värre än förrre gången då vi hann vila mer mellan varje gång. Med tränaren vid min sida körde jag stenhårt, det dröjde inte lång tid förrän jag var helt slut. Fin gest i slutet av andra omgången, när dte började bli otroligt tungt, så sa tränaren åt mig att grabba tag i hans tröja och på så vis hjälpte han till och drog in mig hela vägen.  Jättebra för tempot och motivationen! Sista sträckan i andra omgången kände jag dock något konstigt, jag fick inte ner någon luft i lugnorna, pulsen var hög och bultade frenetiskt på i bröstet och hela kroppen skrek efter syre, men jag var totalt oförmögen att ta djupa andetag och samtidigt springa. Mina andetag ”pep” i luftrören. Jag minns inte exakt hur det var, men jag var tvungen att stanna och tårarana började spruta, panikaktigt gick min andning helt hysteriskt in och ut i korta, pipande, drag. Kanske någon form av ansträngningsastma? Hulkandes dröjde det ett tag innan jag fick ner ordentligt med luft i lungorna och kunde återfå normal kroppskontroll. Kroppen kändes som gele.

Jag försökte springa igen, men så fort tempot blev för högt och pulsen skenade iväg, så kom andningssvårigheterna tillbaka. Jag tror helt enkelt att jag brände på lite för snabbt och hade lite för kort vila mellan. Två gråtattacker (haha, det låter ju så extremt när man skriver det, riktigt så dramatiskt var det nog inte) med andningsproblem innebar att jag helt enkelt fick dra ner tempot betydligt under den sista omgången.

Nu kanske det låter som ett ganska misslyckat pass i era ögon, med andningssvårigheter och gråtattacker. Men jag känner inte alls så! Jag kämpade på till tusen och råkade helt enkelt springa in i väggen och det var ju inte så jättekul, men det var verkligen inte hela världen. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt och jag gjorde verkligen mitt bästa.

Vi joggade lugnt hem tillsammans och så sakteliga lugnade min puls ner sig. Jag avslutade passet med 15 minuters stretch, 1 minut i plankan och 10 armhävningar. Lagom ambitiöst. Känner mig on top of the world.

I’M BACK!

Tid: 65 min
Maxpuls: 189 (trodde att jag var uppe betydligt högre, konstigt!), 93%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 833