Utvärdering av vecka 30 (v. 10) samt MarsUtmaningen so far.

Efter den strålande vecka 29, så började inte vecka 30 sådär toppenbra. Kanske var kroppen lite tröttare än jag trodde, kanske slarvades dte med sömn, kanske var dte dålig tajming, eller så är dte bara så med livet ibland, att man har sina upp och nergångar. Jag vet inte vad man ska säga mer om veckan, än att den varit lite ”berg och dal”-aktig när det kommer till både mat och träning.

Att helgen invigdes med en förkylning var under omständigheterna inte så konstigt. Desto bättre att veckan fick avslutas med en spontantripp till Åre som bjöd på skidåkning och mycket gott sällskap. Det gör att veckan liksom fick en ordentlig strålglans, trots allt! När jag ser tillbaka på den här veckan kommer jag förmoldigen bara minnas den roliga resan och inte de mindre roliga dagarna innan.

Tack vare skidåkningen blev det 8 timmar och 26 minuters träning i veckan. Tre dagars vila och fyra dagar med träning.

Måndag: VILA, Ridning

Tisdag: Spinning 55 min, Armhävningar 40 st, Plankan 3 min

Onsdag: VILA, Ridning

Torsdag: Boxning PT-pass 55 min, Löpning 2 km, 14 min, Promenad 1 km, 10 min

Fredag: VILA

Lördag: Skidåkning 3,5 h, Plankan, 8 min, Armhävningar 80 st

Söndag: Skidåkning 2,5 h

Hur går det med MarsUtmaningen då?
Om vi räknar med dagens promenad så ser det ut såhär:

Utmaningen:
10/15 träningspass
160/300 armhävningar varav 0/30 på tå
13/30 min i plankan varav 0/10 på tå
20/250 utfall
57/200 burpees
28,7 /70 km
1/ 2 nya träningspass

Rent spontant så kan man väl säga att jag får lägga i ett kål med utfall, burpees och mina kilometer, resten ligger jag väl ganska okej i fas med. Sen var det de där nya recepten som ska testas. Har ni några roliga recept att dela med er utav? Jag tror jag ska testa någon soppa, jag är dålig på att göra soppa, men det är ju hur gott som helst när det väl är gott.

Några av er har ju redan rapporterat hur det går, men fler får gärna dela med sig, nu har vi ju kommit halvvägs.

Hur känns det? Vad är svårast respektive lättast?

P.S. Vet ni vad jag INTE ser på bilden?

En tjock tjej.
Jag satt och tittade igenom bilderna och insåg helt plötsligt att jag faktiskt inte sticker ut sådär mycket längre. Jag ser ju rätt normal ut, fortfarande stor, men inte sådär att det sticker ut. En mycket märklig och ovan, men underbar, känsla.

Bye bye Åre, hello mr cold.

Åre t&r på tre dagar. I mycket gott sällskap. 14 timmar i bil, 6 timmars skidåkning. En rejäl vurpa. Inga brutna ben. Fantastiska frukostar på Åre Bageri. Bitvis solsken, bitvis snöfall. Förkylning, ipren, nässpray. Skratt, samtal, sång. Trötta ben. Melodifestival. Övertrassering på kalorikontot. Lugn, djup sömn. God mat. Typ så.

Dessvärre så har en taskig förkylning intgit min kropp, på riktigt och jag känner mig ganska sänkt, trots mitt knaprande av tabletter och diverse superkurer under helgen. Kroppen känns tung, svullen och väldigt trött. Jag som har skrutit så mycket om mitt finfina immunförsvar, vad hände? Jag skyller allt på det där hemska spinningpasset. Måste börja lyssna mer på kroppen. Just nu säger kroppen att den inte vill gå till skolan imorgon, men vi får väl se hur det blir med den saken.. Vila, kommer det bli åtminstone. Och vila är vad det får bli för mig nu, imorgon ska ni få lite sammanfattningar både för vecka som gått och för MU.

Dessutom har jag funderat på en hel del saker under helgen som jag tänkt dela med er. Men tills dess, sweet dreams!

Frukost på Åre Bageri

Oehört gott. Vad som inte syns på bilden är de två små kanelbullarna som också slank ner. Allt för att ladda med energi inför de kommande timmarna i skidbacken. (Edit, kan vara bra att bifoga bilden..)

So far:

8 minuter i plankan och 100 armhävningar, samt en hel hög med vackra Åre-bilder.

Vackra Åre.

Åh, vad jag är glad att jag och Sara

bestämde oss i sista stund för att faktiskt vara spontana och åka upp till Åre den här helgen. Jag tror att det är precis vad både min kropp och min själ längtat efter.

När det kommer till skidåkningen har Sara varit en ängel och guidat mig genom snälla och mindre snälla backar, hon har väntat på mig och lugnat mig när backarna sett mer ut som stup än som snälla lugna backar. Själv har jag som jag nämnde tidigare, mest fokuserat på att ta mig ner i samlad form. Dvs, i en hel kropp. Sa jag att det var länge sedan jag åkte skidor? Även om jag alltid älskat skidåkning och är uppvuxen med regelbundna skidveckor varje år, så försvann 10 år i skidbacken för mig och jag kände mig en aning ringrostig i början.

Åre har bjudit på mestadels blåst och moln, men stundtals tittade solen fram och vi hittade en backe med lä = helt underbart. Våra leenden bredde ut sig ännu större över våra rödrosiga ansikten. Tänk vad solen gör med oss, vilken lycka den kan framkalla, är det inte underbart?

Ja, man kan ju inte påstå att det inte är vackert här uppe i alla fall. Tre och en halv timme åkte vi, sen var mina ben för trötta och det började snöa och blåsa lite väl mycket.

Nu laddar vi inför schlagerkväll. Sara har en plan att vi ska göra en hel massa core-övningar under kvällen, vi har redan gjort 4 minuter i plankan och 20 armhävningar. Det här kan bli spännande (jag bara nickar och gör som jag blir tillsagd 😀 )

Spontanitet när den är som bäst.

Igår vid midnatt spikade vi planen för helgen.
Åre.
Så, om ungefär en minut far vi och jag hoppas skaka liv i lite bortglömda skidtalanger och njuta av fjällen. Underbart!

En lång bilresa passar perfekt idag när kroppen försöker lura mig att tro att den är lite förkyld = ingen träning.
Herregud, jag är redan sen. Jag kanske får till något bloggande i helgen, om inte annat så hörs vi på söndag.

WOHO!

Vilka är ni?

Ni börjar bli en hel del som väljer att följa, peppa och stötta mig dagligen. För mig känns det helt underbart och ni ger mig så mycket feedback i form av både pepp, fina kommentarer och ni stöttar när det känns jobbigt. Dessutom ser vissa av er mig som inspirationskälla och det gör mig väldigt stolt.

Men jag är lite nyfiken på er, såklart.
Många av er kommenterar, men många läser i det tysta.

Vilka är ni? Hur hittade ni hit?

Vad tycker ni egentligen om det jag skriver, vad vill ni ha mer utav, vad vill ni ha mindre?
Finns det något särskilt ni vill att jag ska skriva mer om?

Jag har provat att leka lite med möjligheten att skapa omröstningar här på bloggen, och då är det just er jag vill ta reda på så mycket som möjligt om.

Så, har ni lust att klicka i det som stämmer bäst på er, så blir jag superglad.
Om ni också vill presentera er med en kommentar, så är ni hjärtligt välkomna!

(OBS, jag är inte ute med håven, har ni kritik, var inte rädda för att framföra den. Jag lyssnar och tar in allt ni säger!)

Varför inte?

Varför kan inte föreläsningssalar vara fyllda med ett gäng typ motionscyklar, så skulle man kunna göra något vettigt samtidigt som man lyssnar i tre timmar på en föreläsning om hjärnan. Vore inte det ett fantastiskt sätt att värna om studenthälsan?

Dagens ljuvliga lunch:

”Inga hopp” blev 43 burpees.

Kanske inte den mest smickrande bilden, men ändå.

Oavsett vad jag skrev i mitt inlägg tidigare om att jag skulel välkomna alla övningar min PT gav mig idag, så bad jag honom om ett ”roligt pass utan några hopp”. Jaja, hopp är säkert bra, men jag tycker inte att de är roliga, jag tycker att de är vråljobbiga = jag är inte så oerhört bra på dem = mindre kul för den prestationsinriktade. Haha. Idag ville jag liksom mest bara ha kul och inte vara supereffektiv och inte heller behöva hämta kraft hela vägen inifrån för att motivera mig själv att köra mitt max.

Min PT brukar dock kunna vara lite jävlig och jag veet att när jag specifikt ber att få slippa något, så lyckas han likförbannat peta in det i passet och le glatt under tiden.

Men idag började det hela bra. Jag fick slåss, jag älskar att slåss. Det var raka slag, krokar, uppercuts, sparkar, armbågar, höga sparkar, snabba sparkar osv. Jag fick springa med honom släpandes efter mig, jag fick göra höga knän uppför scenkanten i gruppträningssalen, jag fick göra många jobbiga magövningar, jag fick göra allt i en enda röra med hög puls och med lite vila. Det är sånt jag älskar min PT för.

Sen gav han  mig minen, den där som säger att han är på väg att beordra mig att göra något som han vet att jag inte vill göra. Han höll upp sina händer framför sig. Sa bara ”fyra slag” och jag behövde ingen som helst vidare instruktion. Det här är en övning som har förföljt mig sedan jag började träna med honom. Jag har fått utstå den i gymmet mellan styrkeövningar, plågats i den under flera minuter i sträck, tillsammans med flera andra, på crosstrainingspassen med honom. Ja, givetvis handlar det om burpees.

När jag gav honom blicken ”Jag hatar dig för det här” log han glatt, smällde ihop mitsarna han höll i händerna och upprepade ”fyra slag!”. Sne var det fyra omgångar om en minut, med vila i vaggan. Ni vet när man ska sitta bakåtlutad med fötterna lyfta från marken och vagga en vikt  händerna från ena sidan till andra? Fyra raka slag, 1 burpee, fyra raka slag, 1 burpee (heter det förresten 2 burpees, 1 burpee?), osv i en minut. Först minuten hann jag 10 stycken, andra minuten 11, tredje minuten 12, fjärde minuten 10. 43 stycken också. Och de som inte var god teknik på räknades inte. ÅH vad jobbigt det var. Men jag är ändå glad, såhär i efterhand, att jag gjorde det. Det är bra att bita ihop lite ibland och inse att saker oftare är jobbigare i tanken och känns värre när man föreställer sig dem, än vad de egentligen är.

Tid: 55 min
Maxpuls: 181, 89%
Snittpuls: 152, 75 %
Kaloriförbrukning: 619

Efteråt var min plan att springa lite så jag hoppade upp på ett löpband, klickade fram en schysst tv-kanal och kickstartade fötterna. Dock så infann sig en ovanlighet efter en dryg kilometer. Håll. Jag får väl aldrig håll? Varför får man det överhuvudtaget? Någon som vet? Så, efter två kilometer fick jag ge mig, saktade ner tempot, höjde lutningen till typ 7 % och knatade på en kilometer till. Svettig och nöjd hoppade jag sen in i duschen.

Löpningen:
Tid: 14:30 min
Sträcka: 2 km
Tempo: 7:15 min/km
Hastighet: 8.28 km/h
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 159, 78 %
Kaloriförbrukning: 184

Promenaden:
Tid: 10 min
Sträcka: 1 km
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 153, 75 %
Kaloriförbrukning: 118

Mina fina Mizuno som jag trivs bättre och bättre i.

Sugen på revansch!

Om en knapp timme är det dags för mig att befinna mig på gymmet för att bli fullständigt piskad utav min härliga PT.

Det här är tanken inför passet:
Jag kommer vara på gott humör under hela passet, känna mig pigg och utvilad, att kroppen är med mig.
Mina ben kommer vara starka och snabba och redo för vilka hoppövningar jag än utmanas klara av.
Min inre krigare kommer inte vika sig en millimeter och utan snack ta sig an vilken övning jag än blir tilldelad, även om det är en övning som jag räds. Min styrka kommer inte svika mig, musklerna kommer ge sitt lilla extra idag. Min ork kommer lyfta passet en nivå högre. Jag kommer säkerligen svettas, flåsa och darra av trötthet, men jag kommer tycka att det är roligt och jag kommer känna glädje över passet.

Jag känner mig redan mer sugen på att träna!

Jag är helt okej.

Gårdagens uteblivna träningspass var säkert bra på något vis, men inte sjutton var det bra för min prestationsångest, som helt klart gjorde sig påmind. Jag förstår inte vad den har här att göra överhuvudtaget? Den är såå fel ute hela tiden.

Vad är det den inte fattar? Att en oplanerad vilodag inte betyder något annat än en oplanerad vilodag, alltså inte universums undergång. Jag får känna mig som en bra människa, även om jag avviker från träningsplanen, herregud, jag måste väl ibland få ha andra saker som är högre prioriterade än min träning? Man kan tycka det i alla fall, men varje gång det händer kommer den där otäcka känslan av misslyckande. Att jag ger upp. Så får jag slåss med mig själv och försöka förklara att, nej, jag ger inte upp. Jag bara hoppar över tränngen en dag. Det är inte att ge upp. Jag är okej, även om jag inte alltid hinner med det jag vill hinna med eller inte orkar det jag har planerat att orka.

Jag är fortfarande okej.
Jag är inte min prestation.
Är min prestation dålig,innebär det inte att jag är dålig.
Jag är helt okej, oberoende utav min prestation.

Sådär, skönt att få det ur sig. Nu är det dags att starta upp torsdagen.

Ibland blir inget som man tänkt sig.

Ingen löpning idag. Ingen träning alls faktiskt.

Imorgon är en ny dag.
Och innan den börjar vill jag helst få lite sömn eftersom jag känner mig svimfärdig av trötthet.

Nighty!

Älska Polars Servicestation i Alvik.

Jag har haft lite problem med mitt pulsband i några dagar och jag var ganska övertygad om att det var batteriet som var slut, trots att jag inte ens haft klockan i ett år. Jag bor ganska nära Polars servicestation i Alvik, så jag tog bilen dit efter skolan.

Som alltid löser de problemet på två minuter, för min del blev det ett helt nytt pulsband, de frågade inte efter några kvitton eller så, dessutom kostade det mig inte ett öre.

Varje gång jag har haft någon fundering eller som sist då min pulsklocka drog ur sitt batteri konstigt snabt, så bytte de batteriet gratis och kolalde igenom klockan så att det inte var nåot fel på den, samma sak där, det tog fem minuter, sen hade jag en fräsch klocka i handen och dte kostade mig inte en krona.

Dessutom är de alltid trevliga och tillmötesgående. Det är det som är service och ett av skälen til att jag skulle ha svårt att byta bort min Polar mot exempelvis en Garmin.