Visar upp min extremt snygga outfit efteråt. Det här ingen jäkla modeblogg, va. OBS, den röda färgen på mitt ben är falurödfärg och inte blod..Phu.
Det var en ljuvlig cykeltur! Nu börjar jag känna igen mig själv. Älska träningen. Älska impulsträning. Älska becksvart sommarnatt och svagt cykellyse som tydligen anser att en cirkel med två decimeters diameter räcker gott och väl som belysning. Jag såg ingenting, vilket gjorde vissa grusigare partier en aning mer spännande än vanligt. Min vana trogen så valde jag en helt ny väg för dagen. Tippade på en halvtimmesrunda, det hela tog 33 minuter. Jag kan mina distanser. Har känsla långt ut i fingertopparna. Kanske.
Skämt åsido, det var gudomligt vackert ute, trots mörkret. För när jag cyklade igenom grannbyar efter grannbyar (förbi dig, Vickan!) så var det på vissa ställen så pass ”ljust” över ängarna, att himlen inte bara var kompakt mörk, utan också blå och rosa, långt borta. Vackert, tyst och helt öde. Ibland skrämmer mörkret (när man är ute och går genom någon mörkt park i Stockholm, eller letar efter hästar mitt ute i beckmörka skogen och det knakar runtomkring en) men ibland är mörkret bara vackert. Idag susade jag fram med en känslan av att leva precis här och nu. Så som det alltid borde vara. Fint.
Tid: 33 min
Sträcka: 12,3 km
Tempo: 2:41 min/km
Hastighet: 22.36 km/h
Maxpuls: 167, 82%
Snittpuls: 143, 70%
Kaloriförbrukning: 347
Litet kvällsmål efteråt.