Spännande och ljuvlig kvällscykling.

Visar upp min extremt snygga outfit efteråt. Det här ingen jäkla modeblogg, va. OBS, den röda färgen på mitt ben är falurödfärg och inte blod..Phu.

Det var en ljuvlig cykeltur! Nu börjar jag känna igen mig själv. Älska träningen. Älska impulsträning. Älska becksvart sommarnatt och svagt cykellyse som tydligen anser att en cirkel med två decimeters diameter räcker gott och väl som belysning. Jag såg ingenting, vilket gjorde vissa grusigare partier en aning mer spännande än vanligt. Min vana trogen så valde jag en helt ny väg för dagen. Tippade på en halvtimmesrunda, det hela tog 33 minuter. Jag kan mina distanser. Har känsla långt ut i fingertopparna. Kanske.

Skämt åsido, det var gudomligt vackert ute, trots mörkret. För när jag cyklade igenom grannbyar efter grannbyar (förbi dig, Vickan!) så var det på vissa ställen så pass ”ljust” över ängarna, att himlen inte bara var kompakt mörk, utan också blå och rosa, långt borta. Vackert, tyst och helt öde. Ibland skrämmer mörkret (när man är ute och går genom någon mörkt park i Stockholm, eller letar efter hästar mitt ute i beckmörka skogen och det knakar runtomkring en) men ibland är mörkret bara vackert. Idag susade jag fram med en känslan av att leva precis här och nu. Så som det alltid borde vara. Fint.

Tid: 33 min
Sträcka: 12,3 km
Tempo: 2:41 min/km
Hastighet: 22.36 km/h
Maxpuls: 167, 82%
Snittpuls: 143, 70%
Kaloriförbrukning: 347

Litet kvällsmål efteråt.

Annonser

Cykling = fantastiskt beslut.

(Svettig och glad efter cyklingen)

Jag hade en fruktansvärt tråkig och hängig förmiddag/lunch. Jag hade ingen lust att göra någonting. Jag hade absolut noll energi. Att träna stod på mitt mentala schema, men det fanns inte mycket lust till det heller.

Men så bytte jag bara om, satte på mig grejerna, spenderade ännu en timme med att göra ingenting innan jag tillslut hoppade upp på cykeln. Jag hatar att åka samma väg flera gånge rom jag inte har ett ärende till en specifik plats, så idag cyklade jag en helt annan väg. Tyvärr innebar den vägen en hel del grusväg. Tempot blev en aning lägre och cykeln en hel del ostadigare.

En god idé vaknade ganska snabbt, att besöka en av mina bästa killkompisar här utifrån som jag visste skulle spendera dagen på sin familjs bondgård. Vem som helst älskar väl små kalvar med fuktiga mular och långa tungor? Är så ledsen över att jag inte hade kameran med. För efter en mil var jag framme och min kompis var i full färd med att mjölka korna och mata kalvarna. Kalvarna stal givetvis en stor bit av mitt hjärta och jag blev nersmetad av slemmigt kalvsaliv när de små undersökte mina armar grundligt med munnen.

Jag fick en jätterolig guidning i ladugården och alla som inte varit och kikat på Sveriges mjölkproduktion, borde verkligen åka ut på studiebesök. Mjölkproduktion är fascinerande!

Vägen hem var lite kortare, knappt 8 km och på en bättre väg, så det gick en aning snabbare. Men en aning snabbare blir det helt klart med sällskap.

Tid: 52 min
Sträcka 18,1 km
2:51 min/km
Hastighet: 21 km/h
Maxpuls: 173
Snittpuls: 155
Kaloriförbrukning: 545

Och den bästa lärdomen av allt: Det blir ALLTID mycket bättre efteråt och för det mesta så är det väldigt roligt när man väl sätter igång.

Kanske älskar jag cykling redan?

Så var inte känslan de första minuterna på dagens cykeltur. Men jag har lärt mig hur jag fungerar, jag måste få hålla ett lite lugnare tempo i början, innan jag är ordentligt varm, så att jag får jobba upp pulsen innan jag börjar trycka på. Så fort pulsen kommit upp och kroppen känns varm, då känns allt tio gånger lättare och roligare. Idag hade vi en kraftig motvind och i början var jag mycket upprörd. Jävla skitvind och jävla skitcykel, tänkte jag.

Sen kom jag igång och jag märkte inte motvinden lika mycket. Jag satte fokus på varje liten backe och hade ett mantra i mitt huvud som rullade runt runt runt. ”Jag är stark. Jag är snabb. Det går lätt.” Om och om igen i takt med mina ben som pendlade runt runt. Tänk vad mycket inställningen gör, för jag kände mig helt plötsligt både stark och snabb och det gick oväntat lätt..

Många klagar på min gamla cykel, och visst funderar (tankarna blir mer och mer aktuella) även jag på att skaffa något som rullar och som inte gnisslar i nerförsbackarna. Men min cykel är tametusan rätt okej ändå, som jag far fram med den.

Vi kom fram till födelsedagsmiddagen 48 minuter senare, rätt ordentligt svettiga.

Tid: 48 min
Sträcka: 18 km
Tempo: 2:40 min/km
Hastighet: 22.5 km/h
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 151, 74%
Kaloriförbrukning: 558

Vi åt en god middag under tiden mörkret föll och min sambo som fått punka bara några hundra meter innan vi kom fram, fick löfte om att låna sin pappas hybrid på väg hem. Herregud, jag insåg att jag skulle få trycka på ordentligt, båda för att tävla mot mörkret och min sambos en aning mer lättcyklade cykel.

Vi tog den kortare vägen hem, som knappt har några backar. Skönt att slippa uppförsbackarna, men jobbigt att inte få några nerförsbackar att vila benen i. Nu var det bara att trycka på, hela tiden. Mitt baklyse har givit upp och sambon fick därför ha bakpositionen. Jag insåg två saker; jag trivs mycket bättre att bli jagad än att jaga. Jag vet att jag funkar så när jag springer också. Kommer någon om mig, så ”dör jag” men ligger jag först så orkar jag hålla tempot en aning högre. Samma sak på hemväg. Det andra jag insåg var att det är roligt att cykla. Riktigt roligt! Jag kände mig stark och snabb och det gick lätt.

Mörkret var tätt när vi kom hem en halvtimme senare, men jag kände mig rusig och glad. Vilket tempo vi haft!

Tid: 30 min
Sträcka: 12 km
Tempo: 2:30 min/km
Hastighet: 24 km/h
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 154, 76%
Kaloriförbrukning: 368

6 mil blev det..

Okej. Vi skulle ta en ”liten cykeltur” på två härliga damcyklar med extremt dåligt rull.

Vi visste inte att det var tre mil till vår destination. För vissa av er är 6 mil förmodligen ”ingenting” på en cykel, och jag cyklade ju faktiskt det dubbla för någon månad sedan. Men för mig är 6 mil, verkligen långt.

Regnet upphörde dock så fort vi kom upp på cyklarna och vägen vi cyklade på var helt optimal för cykling. Små gamla grusvägar som nu blivit asfalterade. Lite trafik och mjuk böljande väg genom oerhört vackert landskap, små byar och med vatten på ena sidan. Otroligt vackert var det. Halvvägs till vår destination, hittade vi två hästar i en hage och tog en paus när ägarna ville snacka lite. Dte älskar jag med landet. Vi blev inbjudna både på middag och fika, men fick tacka nej då vi skulle vidare. Men en timme pratade vi nog bort på deras gräsmatta.

Väl framme vid vårt mål, tre mil senare, var jag inte lika sugen på att cykla tillbaka. Men efter lite kalla köttbullar, så återkom energin och det var bara att beta av de tre milen hem, med kohagar, hästhagar, sommarstugor, bofasta och ett spegelblankt hav omkring oss.

3 timmar och 20 minuter tog äventyret. 6 mil. Jag känner mig hög på endorfinerna och glad i hela kroppen för att vi åkte iväg. Det enda på kroppen som är ledset är könet. Aj jävlar. Jag älskar träning. Mycket.

Hade det inte varit så att det tar sådan tid, så hade jag kanske, kanske, hakat på Saras 50 mila-utmaning. Men jag har respekt för de där milen och efter dagens sex, så känns 50 mil ganska långt..

Grym prestation med snöpligt slut.

Ni har ju redan följt mig längs hela vägen och vet att den här utmaningen verkligen varit en utmaning för mig. Jag grät av trötthet vid en punkt och jag hade stor lust att ge upp redan vid 4 mil. Men jag bet ihop och jag gick emot den mentala smärtan och fortsatte.

Jag har cyklat och cyklat och cyklat. Upp och ner och upp igen. Alla nedförsbackar följs av en uppförsbacke! Haha. Eller så kan man se det tvärtom. Man får välja sin inställning.

Jag har pausat, vilat, ätit, njutit mellan alla dessa mil. Jag har bränt mig i solen. Jag har förbannat motvinden. Jag har sett vackra vyer. Jag har cyklat och cyklat och cyklat.

Sen kom det där snöpliga slutet. Tyvärr fick jag inte min målgång mellan grindstolparna på landet. Min målgång sa plötsligt ”PANG” i en myggrik skog mitt ute i ingenstans. En nysladdad grusväg satte stopp för att jag skulle kunna fullfölja. Det gamla spruckna däcket gav helt upp. It is no more. Min fina sambo kastade sig iväg med bilen och körde de tre milen för att komma till min undsättning. Fina han! Själv gick jag i en halvtimme, släpande på en punkterad cykel med en myggsvärm som fullkomligt t upp mig. Väl hemma fick jag mat serverad och har insett att könet och rumpan är det som har tagit mest stryk. Ajajaj.

12 mil hann jag idag. På min rostiga damcykel. 12 mil genom två län och via ett antal kommuner. Hur häftigt är inte det? Jag som inte ens är en cyklist! Jag som knappt gillar att cykla. Men det mest imponerande är nog ändå att jag inte gav upp. Jag kämpade in i det sista. Trots uppförsbackar och motvind.

Jag tror tametusan att jag idag är värd fyra starka hurra.
HURRA HURRA HURRA HURRA!
(Om jag skulle göra om det? Nä, jag gör hellre något nytt, annars blir jag uttråkad!)

(PS. om jag kan, så kan du! Det måste inte vara 12 mil på cykel, det kan vara vad som helst som utmanar dig. Något lagom galet och spännande.)

…GÅ!

Påklädd för en mindre orkan, en timme senare än planerat, är jag nu redo att ta mig an de långa milen ut till landet.

Känner mig inte direkt supertaggad än, kroppen har inte hunnit vakna, vilket också var skälet till att jag lät den sova till sju, istället för sex. Onödigt att starta med för lite sömn. Inte snällt mot kroppen. Just nu känns 15 mil väldigt långt.

Men, samtidigt så ska det bli jätteroligt och utmanande. Precis som min kloka mamma kommenterade lite tidigare, så kommer jag så långt jag kommer. Skulle det vara så att jag bara kommer halvvägs, så kommer det vara grymt ändå. Givetvis är mitt mål och min plan att cykla hela vägen och jag är väldigt envis och har ett vältränat pannben, så jag ge rinte upp i första taget. Men jag har inget att bevisa. Jag gör det här som en rolig utmaning.

Jag är inte helt säker än, på vilken väg jag ska ta, så det är mins sagt, en aning spännande. Sara är orolig för att jag inte ska hitta och för att jag ska få punktering. Jag hittar alltid, med min inbyggda GPS är jag som en kartbok, det är värre med punktering dock.. Ni är några stycken som är oroliga för min rumpa, tur att den har lite egen vaddering.

Jag har ätit frukost, jag har packat alla grejer, jag har printat ut några kartor från eniro. Det är bara att borsta tänderna som saknas. Håll era tummar, jag kommer mobilblogga under mina många vilo/fika-pauser. hade vädret varit bättre hade jag letat reda på en badvänlig sjö också, just nu känns det dock inte särskilt aktuellt.

Gud vad jag babblar. Nu kör vi. Stenhårt.
KLARA, FÄRDIGA, GÅ!

Galna upptåg ahead. 15 galna mil, för att vara mer exakt.

När jag lite lagom kaxigt sa åt min sambo att han kunde ta bilen till landet, för att jag skulle ta cykeln. Trodde jag nog inte riktigt på det själv. Nu, när sambon och bilen har åkt och den inplanerade cykelturen ska ske imorgon, känns det plötsligt oroväckande verkligt. Varför? Min tanke: Kan jag inte springa maraton så får jag väl cykla ett.

Det är någonstans mellan 14-16 mil till landet, bilvägen. Jag har som längst cyklat 5 mil lite drygt på en och samma dag. Dte var för 7 år sedan, på en cykelsemester på åland. Jag minns att jag tyckte att dagen då vi cyklade fem mil vad hemsk. Det var ju jättelångt!

Jag hoppas vid gud att jag inte kommer krokna redan vid fem mil imorgon och att jag är i mycket bättre form nu än då (nästan 30 kilo lättare är jag ju, det borde hjälpa, om något). There is no turning back. Jag bangar givetvis inte en galen utmaning, så nu är det bara att vässa panbenet. För jag förlitar mig på att mitt pannben ska hjälpa mig de sista milen.

Hur långt är egentligen 15 mil? Det är en halv vätternrunda. Piece of cake! Eller? Som ni vet så är jag ju egentligen inte cyklist. Jag har inte särskilt många mil i benen. Jag äger för guds skull en rostig damcykel med tre växlar, ingen racer. Jag vet inte hur man lagar ett däck ute i vildmarken.

Jag och min älskade racer.

Så, vad tror ni? Kommer jag klara det? Hur lång tid kommer det ta? Kommer jag hitta rätt? (Har ännu inte bestämt mig för vilken resväg jag ska ta, herregud igen!) Jag tänker givetvis hålla er uppdaterade under morgondagen med mobilen. (Älska funktionen att kunna mms-blogga.)

Mitt mantra inför den här utmaningen:
Jag kan, jag ger aldrig upp och det som inte dödar härdar. Samt: Det är roligt att cykla!

PS. Det bästa med en egen utmaning, är att det finns ingen maxtid, jag kan cykla hur lång tid jag vill. Det kör ingen polisbil efter mig och ingen drar något rep som jag måste hinna till. Soft!

Utvärdering av vecka 42 (v.22).

Den här veckan har varit en toppenvecka rent fysiskt sett. Trots tentavecka. Egentligen är det nog all cykling som har gjort min vecka. Jag säger inte att jag älskar cyklingen hela tiden, för det mesta är det lite halvjobbigt, men den ger mig ändå mycket, när jag väl utfört den. Ibland får man bita ihop och kämpa lite.

Maten har också fungerat strålande. Sötstoppet då? Jo, utan några som helst problem har det gått alldeles utmärkt. Inget sug, inga jobbiga ”VILL HA!”-tankar. Sjukt skönt! Två glasar har det hunnit bli, en sommarlovsglass från 7/11 och en idag, söndag, när jag åt brunchlunch med en kompis och fick några pannkakor och lite glass till.

Träningen har som sagt känts bra. Kroppen är glad över cyklingen, helt klart. Även om benen har känts en aning trötta. Kan bero på att jag insett att min sadel sitter alldeles för långt ner. Hoppas den går att höja.
9 timmars träning på fem dagar, är ju mer än okej!

Måndag: Styrketräning PT 50 min, Cykling 66 min, Motionscykel 40 min, Stretch 10 min

Tisdag: Crosstraining, 55 min, Cykling, 53 min, stretch, 10 min

Onsdag: SatsYoga 55 min

Torsdag: Styrketräning 30 min, Cykling 56 min, Promenad 23 min

Fredag: VILA

Lördag: VILA

Söndag: Promenad 30 min, Styrketräning ute 60 min

Tror på minus imorgon. Hurra!

Att ”träna” i Egypten.

Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför..

(Höga knän på rummet, oerhört smickrande bild..)

Den frågan har jag flertalet gånger frågat mig själv de senaste fyra dagarna. Inte helt enkelt att få svar på, dock. Men faktum kvarstår, hotellet har inget gym. Vad göra? Man får försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.

Jag har problem med värme. Inte problem som i att jag ogillar värme, jag älskar värme, jag har bara lite problem att hantera den. Att aktivera mig i stekande sol går alltså bort. Huvudvärk brukar vara det första problemet vid sådana försök.

Istället har jag tänkt vänta på att solen blir lite mindre stark = det blir becksvart samtidigt.
Jag skulel inte kalla mig för feg, men att springa omkring på okända bilvägar, i en öde öknen, i mörkret, lockar inte direkt. Hotellet ligge rnämligen vid havet, helt öde, omgärdat utav öknen på alla sidor. Grejt.

Första passet fick således bli et ”panikpass” inne på rummet. Alla klassiker var inräknade, såsom höga knän, armhävningar burpees, sidoplakan, utfall. 20 minuter lite drygt och svettigt blev det. Bra!

Andra passet fick istället bli en cykeltur. På hotellet stoltserar de med att d ehar mountainbikes att hyra ut. Om man känenr för att cykla upp till bergen elelr någon liknanade. Varför inte? Jag, syrran och hennes kille hyrde tre cyklar och insåg inte vårt misstag förrän vi kommer ner till cyklarna och ser tre, ganska risiga ”moutainbikes ” (made in China), som såg ut att vara inställda för ett gäng dvärgar. Inte gick sadel/styre att ändra höjd på heller. Grejt. Den enda cykeln som såg något okej ut, hade punka.

Det är så härligt att hoppa upp på en cykel och inse att den inte ens rulalr självmant i nerförsbacke, att ens knän kommer högre upp än styret när man cyklar och att hela cykeln har ett obehagligt ljud när den åker frammåt. Pedalerna vickade och styret var snett. Satt man ner var dte sjukt jobbbigt för benen och man kom ingenstans, försökte man ställa sig upp nådde man inte ner till styret och det kändes som om cykeln skulel välta vilken sekund som helst. Dte var en fars!

Jag med den största cykeln…

5 kilometer tog vi oss, det tog 50 minuter, ett gråanfall (min syster), ett utbrott (jag) en ångestattack (min syster) och ett cykelbyte (jag och min syster). Solen hade gått ner, det var becksvart och vi ”genade genom öknen” på väg hem. Vilket äventyr va?

En trogen kamrat..

Svettigt var det, herregud!

Spinning är nog min nya grej!

Eftersom gårdagen inte blev vad jag hade tänkt i träningsväg, så kommer dagen bli en aning tuffare, hade jag tänkt.
Jag var inne i stan imorse för att hämta mina nya inlägg och hade kollat upp Cykel-pass på närliggande Sats. På Sats Regeringsgatan hade de ett blått cykelpass klockan tolv som jag siktade in mig på.

Det faktum att jag bara kört ett cykelpass tidigare, ett gult, och kanske således borde hålla mig till de gua några gånger till, sket jag fullständigt i.
Jag skulle komma att ångra det flera gånger om, lite senare.
Det var ett superbra pass!
Tufft med flera jobbiga uppförsbackar som gjorde mig nästan illamåande av trötthet. Var min kondition tagit vägen? Jo den försvann i samma ögonblick jag fick problem med foten.
Men nu får den allt ta och visa sig igen, för om jag ska orka fler spinningpass, så behövs det allt lite kondition att toppa det hela med.

Tid: 45 min
Maxpuls: 185
Snittpuls: 170
Kaloriförbrukning: 616

Jag menar, det finns ju ingen chans att jag skulle lägga ner en träningsform som bränner mer än 600 kcal på 45 minuter. Det är ju nästan i samma nivå som löpning.

Jag har tänkt lägga in ett till pass idag, något ikväll, men jag har inte bestämt mig än. Kanske ett yoga pass? Eller BootCamp inne på Fridhelmsplan ikväll? Vi får se.

 

Vad jag tyckte om SATS Regeringsgatan?
Jo, jag blev väldigt förtjust!
Det är ett gym jag skulel gilla att träna mer på och jag kommer säkert tillbaka.
Snygga lokaler med roliga planlösnngar inuti lokalen med upphöjda delar. Fräscht och helt okej omklädningsrum. Att de dessutom har en klättevägg gav extra plus. En dag ska jag lära mig att klättra.

 

Träna träna träna och besväret med att duscha..

Det är så skönt att få in träningen under dagen, och  ha kvällen fri sedan.
Jag tycker även att det är lite bökigt med allt detta duschand eom man tränar sent. Jag gillar inte att gå och lägga mig nyduschad, det låter måhända konstigt, framförallt eftersom många som jag känner alltid duschar innan de går och lägger sig, för att de gillar det.

Jag har jobbigt hår. Det är inte så jättelångt, men en bit nedanför axlarna och lockigt. För att det ska se någorlunda bra ut måste det självtorka. Om det inte får självtorka så får jag en fluffig, fruktansvärd frisyr, istället för mina korkskruvar. Men när jag har sovit på mitt hår förlorar det en hel del av sin form. Alltid innan jag ska göra något och vill vara fin i håret, måste jag duscha och låta håret självtorka, även om jag har bråttom, eller inte ens behöver duscha egentligen. Låter det kul? Nä.

Därför drar jag mig för att duscha om jag inte måste, för mtt hår tar mer än en timme att torka.

Haha, när jag läser det här, inser jag att det låter väldigt märkligt. Men jag drar mig från att bli blöt och blöta ner håret. Men ni behöver inte oroa er, jag (egentligen min sambo) tvingar mig att duscha även om jag inte vill, när jag har tränat. Men ibland går det några timmar emellan (uuuusch).

Men, att träna på dagen, gör att man kan duscha och sen är man ”färdig” inför kvällen. Mycket skönt!

Dagens träning:
Cykling t/r gymmet: 10 min
Uppvärmning crosstrainer: 5 min
Shape: 55 min
Crosstrainer: 20 min

Det var ett väldigt bra shape-pass. Jag är stark. Men jag är inte funktionellt stark. Vad gör det att man kan göra tunga benpress, om man inte kan balansera sin egen kroppsvikt bra i knäböj, exempelvis. Ledaren på passet är helt super också, har ni vägarna förbi Sundbyberg vid lunch nästa fredag så ses vi där!

Dagens träning:

Jag kom iväg på ett Shape-pass iaf.
Och jag cyklade både till och från gymmet. Mycket bra. Dessvärre är det nerförsbacke dit men uppförsbacke hem. Tvärtom hade ju varit skönare så man kunnat rulla hem efter ett tungt pass.

Vad tyckte jag om Sats Shape då?
Jag tycker att det var ett rätt okej pass, kanske inte jätteeffektivt och svårt att få till alla övningar smidigt när man är där första gången, men jag gillar den funktionella styrketräningen som aktiverar hela kroppen/fler muskler i varje övning. Att stå på ett ben på ett ostadigt underlag (en liten vikt) och göra bicepscurl tex. Men jag tror inte att jag kommer ha så mycket träningsvärk imorgon, mer än i benen, hur länge sen var det jag körde ett benpass? När jag inte heller springer/går så förtvinar (nåja..) ju mina benmuskler. Lite oroväckande var dock att jag fick ont i ena knäet efter några utfallssteg, det brukar jag inte få och jag vägrar få mer problem med några leder/senor, så jag var försiktig.

Jag upplever ofta att passen är lite för korta, överlag. Att jag precis hinner börja tycka att det är jobbigt, när tiden är slut. Å andra sidan kan jag känna att jag håller igen i början, för jag förväntar mig att passen ska vara mycket jobbigare än vad de är och att jag inte ska orka. Jag gillar tuff träning, effektiv, snabb och riktigt spyjobbiga pass. När det blir för mjäkigt eller för komplicerade övningar som kräver att jag tar ner tempo/vikt och mer fokus på teknik, då är det helt enkelt inte lika roligt.
Men jag vill också kunna bli stark i även de mer tekniskt komplicerade övingarna, så därför är de bra för mig, men kanske inte lika roligt.

Jag kommer säkert gå på fler Shape pass, för gissa omd te var roligt att kunna gå på pass igen! Dessutom höll foten. Det börjar kanske bli dags att köra Body Pump nåt nu, jag har aldrig testat ett ”riktigt” pass faktiskt. Hur fotvänligt tror ni att det är, ni som kör?

Tid: 55 min
Maxpuls: 172
Snittpuls: 138
Kaloriförbrukning: 434

Eftersom jag inte kände mig färdig efter passet tog jag en sväng på den lätta (och svanskote-snälla) cykeln. Men det blev inget märkvärdigt.

Tid: 25 min
Maxpuls: 135
Snittpuls: 117
Kaloriförbrukning: 159

En bra träningsdag som gav mig lite input med nytt. Jag älskar ju träning! Jag hade nästan (bara nästan!) glömt det, med all den där nötningen på cykel och i simhallen, det har känts mer som ett tråkigt ”borde” än en lust. Men nu:

TRÄNINGSGLÄDJE!

Skadad svanskota?

Idag när jag hoppade upp på cykeln på Sats Odenplan (skriver mer om det längre ner) så var det så illa att jag nästan började grina när jag 35 minuter senare skulla hoppa av. Under de där 35 minuterna började fundera om det var normalt att ha så ont av att cykla, brukar jag ha det?
Svaret kom ganska snabbt att – nej, det brukade jag inte ha tidigare. Tanken slog mig också att jag har ont i svanskotan om jag trycker på den, även när jag inte har cyklat.
Min slutsats – jag har något fel på min svanskota.
Jag inser också att om jag har något fel på svanskotan, så kommer det inte bli bättre av flera timmars nötande på en cykel då jag knappt kan stå upprätt minuten efter att jag klivit av cykeln, för att jag har så ont.
Vad är det här för helvete, inte kunna springa, inte kunna gå och nu, inte kunna cykla!?
Vad kommer härnäst, klorallergi så jag inte kan simma? (Positivt tänkande! 😀 )

Jag har dock inte känt av svanskotan när jag cyklat på min egen cykel, då man cyklar mer framåtlutad än på motionscyklarna och inte belastar svanskotan. Så den fortsätter jag att cykla på så länge det inte gör ont.

Cykel 1
Tid: 35 min
Maxpuls: 151
Snittpuls: 122
Kaloriförbrukning: 244
Cykel 2
Tid: 45 min
Maxpuls: 141
Snittpuls: 117
Kaloriförbrukning: 276

Alltså, 80 minuter och 520 kcal. Helt okej!

Så, hur var Sats Odenplan?
Om man läser runt på nätet så får man snabbt bilden av att Odenplan, Fridhemsplan och Medborgarplatsen är de skabbigaste Sats-anläggningar i Stockholm.
Jag förstår varför.
Odenplan är ett ställe som jag endast skulle åka till pga deras sena öppettider, för annars var anläggningen mest sliten, gammal, opersonlig, omodern och inte särskilt trevlig.
Men jag har fått checka av en anläggning på min träingsutmaning iaf!

Så kom mensen, och med den – humöret.

Blah.
Ni tjejer vet förmodligen vad jag talar om, men att säga att mensen är efterlängtad är att överdriva, rejält.
Känner mig svullen och grinig.
Se rinte fram emot vägningen på måndag i det här tillståndet.

Ikväll ska jag dock på min bästa kompis 25:års fest.
Så det kommer göra gott för humöret, bortsett från att jag inte direkt kommer känna mig snygg, svullen och med mensfinnar.
Smink och gördel, kanske?

Jag hade tänkt träna idag, men såg istället till att utöka cykelturen hem från stallet.
Det var kallt ute men ritkigt skönt att cykla. Min hund var dock lite av en stoppkloss, så jag kunde inte cykla på hur fort som helst, hon måst eju hinna med att vila emellanåt. Inte för att hon klagade. Inte det minsta, hon älskar att springa, jag är mest lite av en hönsmamma.

Till stallet:
Tid: 15 min
Maxpuls: 167
Snittpuls: 128
Kaloriförbrukning: 104

Från stallet:
Tid: 35 min
Maxpuls: 175
Snittpuls: 132
Kaloriförbrukning: 272

Sammanlagt alltså 50 min och 376 kcal.
Helt okej, framförallt eftersom det här känns som en vilodag.

Cykling tur och retur till stallet.

Idag tog jag cykeln och hunden till stallet.
Det var en sån där dag då jag helst hade tagit en långpromenad. Det var kallt i luften och soligt. Det bästa vädret.
Friskt.
Min hund är en väldigt energick en och bitvis försökte jag hålla ner tempot så att hon inte skulle behöva galopepra hela tiden. Då blev hon dock mycket irriterad, bet tag i kopplet och försökte dra mig fram. Haha!
Så mycket för att tänka på henne.
Det tog 20 min tur och retur och att cykla ute är verkligen mycket roligare än inne. Mer sånt får det bli!