Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.
Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.
Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:
”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”
Låt mig förklara lite mer ingående.
Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.
Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.
Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.
När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.
För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.
Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.
Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.
Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!
Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!
mars 5, 2010 kl. 19:18 |
Du är grym sådeså!!
mars 7, 2010 kl. 11:47 |
❤
mars 5, 2010 kl. 21:30 |
Gillar verkligen detta inlägg! Jag har följt din blogg ett tag och för att vara ärlig är det väl liiite för mycket träning för min smak, får ångest när jag varje dag går in och läser om hur du finner glädje i träning när man själv måste släpa sig upp på en motionscykel (med det inte sagt att det inte är skönt sedan när man väl sitter där och för att inte tala om efteråt!). Det blir svårare att motivera sig, lättare att tänka ”men hon är någon jäkla ybermänniska, jäkla hurtbulle…”… Hursomhelst så har jag trott att du alltid varit en sån som ääälskar att träna och som alltid har något positivt att säga om de sämsta situationer (hatar sådana människor som tex när tåget är en timme försenat säger något i stil med ”jaha men vad bra, då går jag och äter lunch nu” medan resten av perrongen surt glor på personen).
Nu när jag läste ditt inlägg förstår jag att du en gång tänkt likadant som jag. Att allt är hopplöst och att jag aldrig kommer att fixa det för att jag har dålig disciplin (jag menar, varför blev man fet från första början????).
TACK för ditt inlägg iaf, det inspirerar mig mycket till att starta ett nytt liv när jag flyttar till Vancouver på måndag! Med sund mat, träning och förhoppningsvis bttre självkänsla och med en positiv självbild och attityd!
Flera kramar från Tove!
mars 5, 2010 kl. 23:21 |
Vad roligt att höra att du känne rdig inspirerad efter att ha läst min blogg. jag är medveten om att jag bland kan framstå som lite überhurtig och som om jag alltid älskar min träning. Jag har stunder jag med då jag inte känner någon lust eller glädje alls av träningen, men jag har lärt mig två saker, att genom att fokusera på ett positivt tänkande kring träningen även då så blir den mer positiv för mig i slutänden, samt att jag idag får käna så, men ändå någonstans vet att jag kommer utföra träningen även om jag måste tvinga mig själv och att jag kommer tacka mig själv efteråt. och om jag skulle ”misslyckas” så är dte inget att gräma sig över, det är bara att get over it och gå vidare.
Hoppas du får dte härligt i Vancouver och att din självkänsla får växa sig ritkigt stark!
kram
mars 6, 2010 kl. 20:57 |
Jag håller med tove, jag följer också din blogg och jag tänker många gånger när jag läser om din träning ”jag borde vara mer som henne” eller så får jag dåligt samvete över att jag inte tränar…hur länge har denna kamp tagit, alltså från att inte ha tränat till att det nu faktiskt är en stor del av ditt liv? För min del har det tagit lång tid med mitt hetsätande och känsloätande, jag har försökt jobba mer på den mentala delen och har nu även tagit tag i motionsbiten. Tack för en jättebra blogg! Du inspirerar mig varje dag!!!! TUSEN TACK
mars 6, 2010 kl. 22:52 |
Jag vill verkligen inte ge någon dåligt samvete, vi alla har ju kommit olika långt och har olika mål, jag menar, hur många ”vanliga” människor tränar fem ggr i veckan? Det är inget man måste sträva efter.
Min ”kamp”, hrm, den har nog tagit, oj, många år sammanlagt. Jag ska helt klart skriva ett eget inlägg om det!
Tack för att du läser!!
mars 7, 2010 kl. 02:05 |
Jag blir alltid så glad av att läsa dina inlägg, du är ju helt otrolig. Du verkar vara så stark, glad och omtänksam.
Du inspirerar mig, TACK!
Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att bli en bra psykolog, (hoppas du kommer in till hösten).
Tack för alla dina fina kommentarer i min blogg. Jag uppskattar dem oerhört mycket. Det betyder mycket för mig att få kommentarer och stöd även då det inte går så bra.
mars 7, 2010 kl. 11:02 |
Fina Thea!
Tack för de fina orden och för att du alltid ger så fina kommentarer, de värmer!
Det är inte alltid svart elle rvitt, när dte kommer till när dte går bra elle rinte, ibland behöve rman alla ”bakslagen” för att kunna komma framåt.
kram!
mars 7, 2010 kl. 22:28 |
Gud vilket underbart inlägg. Jag fick tårar i ögonen då detta kändes som en del i min historia. Du är en otroligt bra inspiratör och jag önskar dig lycka till med ditt otroliga jobb för du är grym 🙂
mars 7, 2010 kl. 22:45 |
Tack för den fina kommentaren! Gjorde mig varm långt in i hjärtat!