Grym prestation med snöpligt slut.

Ni har ju redan följt mig längs hela vägen och vet att den här utmaningen verkligen varit en utmaning för mig. Jag grät av trötthet vid en punkt och jag hade stor lust att ge upp redan vid 4 mil. Men jag bet ihop och jag gick emot den mentala smärtan och fortsatte.

Jag har cyklat och cyklat och cyklat. Upp och ner och upp igen. Alla nedförsbackar följs av en uppförsbacke! Haha. Eller så kan man se det tvärtom. Man får välja sin inställning.

Jag har pausat, vilat, ätit, njutit mellan alla dessa mil. Jag har bränt mig i solen. Jag har förbannat motvinden. Jag har sett vackra vyer. Jag har cyklat och cyklat och cyklat.

Sen kom det där snöpliga slutet. Tyvärr fick jag inte min målgång mellan grindstolparna på landet. Min målgång sa plötsligt ”PANG” i en myggrik skog mitt ute i ingenstans. En nysladdad grusväg satte stopp för att jag skulle kunna fullfölja. Det gamla spruckna däcket gav helt upp. It is no more. Min fina sambo kastade sig iväg med bilen och körde de tre milen för att komma till min undsättning. Fina han! Själv gick jag i en halvtimme, släpande på en punkterad cykel med en myggsvärm som fullkomligt t upp mig. Väl hemma fick jag mat serverad och har insett att könet och rumpan är det som har tagit mest stryk. Ajajaj.

12 mil hann jag idag. På min rostiga damcykel. 12 mil genom två län och via ett antal kommuner. Hur häftigt är inte det? Jag som inte ens är en cyklist! Jag som knappt gillar att cykla. Men det mest imponerande är nog ändå att jag inte gav upp. Jag kämpade in i det sista. Trots uppförsbackar och motvind.

Jag tror tametusan att jag idag är värd fyra starka hurra.
HURRA HURRA HURRA HURRA!
(Om jag skulle göra om det? Nä, jag gör hellre något nytt, annars blir jag uttråkad!)

(PS. om jag kan, så kan du! Det måste inte vara 12 mil på cykel, det kan vara vad som helst som utmanar dig. Något lagom galet och spännande.)

:(

Tacksamhet

Ytterliggare tre mil är avklarade och jag har cyklat mer än 10 mil! Hurra! Jag är så grym. Just nu står jag i en solig skogsglänta mitt i ingenstans och hör på fågelkvitter. Ska inta energi från matsäcken och vila en stund.

Förra biten var tuff. Väldigt backig och en del trafik. Smal väg utan möjlighet att pausa eller komma undan lastbilarna när de dånade förbi. Tråkiga hyggen och inte ett enda samhälle passerade jag. Trist! Nu ska jag bita i en annan utmaning. En nysladdad grusväg. Dålig tajmin, men jag räknar med snällare backar, vackrare omgivning och mindre trafik. Efter att den etappen som borde vara ungefär 2 mil, är avklarad, så har jag ca 2,5 mil kvar. Galet!

Från att känt mig gråtfärdig mellan mil 3 och 5 och ifrågasatt om jag ens skulle orka halvvägs, har jag knappt 5 mil kvar. Två etapper!

Är så tacksam över min kropp som kämpar på och är så stark. Kanske inte så snabb, men otroligt uthållig. Har inte ont någonstans, lite lite i rumpan när jag sätter mig i sadeln efter en paus. Men inget värre. Tack fina fina kropp för det!

Halvvägs.

Herregud vad skönt det var när jag insåg att jag kommit halvvägs. Den senaste etappen gick verkligen bra. Efter ett samtal med pappa fick jag massor av ny energi och vägen planade ut och de få backar som kom kändes okej. Nu ska jag ladda med ny energi. Vila en stund och sen köra på igen. Jag kan!

Nu har jag flow

Kul!

Intressanta iakttagelser när man inte har annat att klura på

De där två polisbilarna har åkt fram och tillbaka på samma väg, tätt efter varandra, i typ två timmars tid. De har passerat mig sex gånger. Varför?

En tredjedel avklarad.

Efter knappt fem mil har jag tagit ännu en paus. Jag laddar batterierna med lite glass och proviva. Solglasögon för att skydda ögonen mot solen. Jag önskar jag kunde säga att det går som på räls, dessvärre är det skitjobbigt, motvind och långa uppförsbackar. Benen är som spagetti. Jag kryper fram. Känns lagom kul att jag har dubbelt så mkt kvar. Å andra sidan vore det ingen match om jag inte fick kämpa lite. Ska sitta här på bänken i solskenet och njuta av att jag har tagit mig hit, att livet är här och nu, att jag inte har något att bevisa och att jag är grym. Sen ska jag sätta fart igen!

Sigtuna kommun

Väldigt vackert!

Dagens lunch

Haha, det här ser ni inte ofta på bloggen. Nu är jag på dagens första stopp, efter en snöplig felkörning, men med två rara pensionärers hjälp är jag återigen på rätt spår. Har väl cyklat tre mil och har lämnat det svåra vägletandet bakom mig. Nu är det mer rakt på.

Kroppen är hungrig och vill ha mat. Sibylla fick ställa upp. Det är jobbigt, men kul. Får gå i värsta uppförsbackarna. Tjoho!

Utanför Stockholm

Befinner mig någonstans mellan sollentuna och upplansväsby. Det går ganska sakta för jag vet inte riktigt vägen och får stanna och läsa kartan rätt ofta. Sjukt kul. Kommer nog fram vid midnatt om jag fortsätter i den här takten. Haha. Är lycklig över solen!

…GÅ!

Påklädd för en mindre orkan, en timme senare än planerat, är jag nu redo att ta mig an de långa milen ut till landet.

Känner mig inte direkt supertaggad än, kroppen har inte hunnit vakna, vilket också var skälet till att jag lät den sova till sju, istället för sex. Onödigt att starta med för lite sömn. Inte snällt mot kroppen. Just nu känns 15 mil väldigt långt.

Men, samtidigt så ska det bli jätteroligt och utmanande. Precis som min kloka mamma kommenterade lite tidigare, så kommer jag så långt jag kommer. Skulle det vara så att jag bara kommer halvvägs, så kommer det vara grymt ändå. Givetvis är mitt mål och min plan att cykla hela vägen och jag är väldigt envis och har ett vältränat pannben, så jag ge rinte upp i första taget. Men jag har inget att bevisa. Jag gör det här som en rolig utmaning.

Jag är inte helt säker än, på vilken väg jag ska ta, så det är mins sagt, en aning spännande. Sara är orolig för att jag inte ska hitta och för att jag ska få punktering. Jag hittar alltid, med min inbyggda GPS är jag som en kartbok, det är värre med punktering dock.. Ni är några stycken som är oroliga för min rumpa, tur att den har lite egen vaddering.

Jag har ätit frukost, jag har packat alla grejer, jag har printat ut några kartor från eniro. Det är bara att borsta tänderna som saknas. Håll era tummar, jag kommer mobilblogga under mina många vilo/fika-pauser. hade vädret varit bättre hade jag letat reda på en badvänlig sjö också, just nu känns det dock inte särskilt aktuellt.

Gud vad jag babblar. Nu kör vi. Stenhårt.
KLARA, FÄRDIGA, GÅ!

Klara färdiga…

Nu sover jag och laddar inför imorgon.
Är ni med mig? Är ni lika taggade?