Inte ”jag kan inte sätta mig ner på toalettsitsen”-träningsvärk. Den är ju den bästa/värsta träningsvärken.
Mer ”helvete, jag hade glömt bort att jag HAR ben”-träningsvärk. Just nu kan jag omöjligt ignorera mina två ståtliga spiror. De värker och gnäller som värsta barnungarna. Det är väl tur att en del av min kropp kommer tycka att det känns skönt med 6 timmars bilkörning ner till södern. Rent mentalt är jag inte så taggad på att sitta still, men som sagt, jag tror mina ben kommer gilla det. Tills dess att det är dags att kliva ur bilen, vill säga.
Bröllop hägrar. Inte mitt, men likväl ska jag vara där.