HURRA HURRA! Två år som löpare!

Idag, den 25:e maj, är det ingen vanlig dag. Och det var absolut ingen slump att jag hedrade den här dagen med en lång löptur.

Såhär skrev jag på funbeat för exakt två år sedan.

Fan vad jag är bra!

Idag fick jag en liten guldmedalj av mig själv för fantastisk prestation.

Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit frivilligt.
Jag har alltid varit för tung och inte haft ork.

Så idag när jag var ute och gick så bestämde jag mig bara.
‘Nu joggar jag’
Sagt och gjort.
Började med att bestämma att jag skulle jogga i 10 minuter och se hur det kändes sen.
Rundan runt sjön är 2,5 km och jag hade i bakhuvudet att jag ville springa runt hela men tänkte att jag skulle ta det pö om pö.
Efter tio minuter var mer än hälften avklarat. Pulsen låg konstant runt 175-180 med maxpuls på 193.
Det var förbannat jobbigt med andra ord.
Men jag gjorde det!
17 minuter tog det.
Och jag spurtade till och med sista biten!

Åh, vad jag är duktig, detta var ett delmål som jag skulle ha avklarat till vintern.
Sitter här och är så nöjd med mig själv.
Härligt!

Kan inte annat än le och bli varm i hjärtat när jag ser tillbaka de här två åren och på dagen då jag för första gången vågade testa att springa frivilligt. Den dagen tog jag ett beslut som jag är så himla stolt över. Idag firar jag två år som löpare!

Givetvis firar man detta med en löptur. Och inet vilken löptur som helst, en lång sådan. Dessvärre var inte kroppen helt med mig, efter bara en kilometer började jag blöda moderat med näsblod och kroppen var tung och löpsteget var allt annat än spänstig och lätt.

Jag försökte lyssna på kroppen så pass mycket att jag drog ner ganska rejält på tempo, hellre ett lugnare temp och mer njut, tänkte jag. Inte för att det blev så mycket njutning, men det fungerade rätt okej. Benen var fortfarande tunga och kroppen seg, men det  tog inte emot lika mycket.

Jag älskar upptäcktsfärder, så jag styrde kosan mot helt nya jaktmarker. Stigar, cykelbanor,asfaltsvägar och skogsvägar. Jag passerade Rissne, Rinkeby, Tensta, Barkarby, järvafältet och hade flertalet gånger ingen aning om var jag faktiskt var. Idag stod en kasse med gott och blandat från Friggs utanför min lägenhet (tack Friggs!) bland annat en mintchokladbar, vilket för dagen passade perfekt att ta med ut som lite extra energi på färden. Jag började med en tugga efter 7 km och kände att kroppen svarade på en gång och eftersom det var så tuuungt, bestämde jag mig för att ta en tugga för varje passerad km.

Efter 13 kilometer, så gjorde det ont nästan överallt och jag sprang enbart på vilja. Inte stanna på korta 13. 14 kilometer passerade och jag kände att ljumskarna och vänsterfoten faktiskt inte ville mer, så jag bestämde mig för att 15 kilometer skulle vara mitt mål. Så, mitt pannben bar mig en kilometer till och sen tvärstannade jag och stod blickstilla i säkert två minuter och bara bävade inför att börja lokalisera var jag var och hur jag skulle kunna ta mig hem på snabbast möjliga vis.

Det visade sig vara lättare än jag trodde, då jag bara var en knapp kilometer från Akalla dit jag stapplade med stumma ben och öm kropp efter en kort stretch. En sväng på matbutiken i Akalla resulterade i det, för stunden perfekta, energipåfyllningen. En kexchoklad och provivadryck. Efter lite extra stretch på tunnelbanan tuffade jag sedan så sakteliga hem. Känner mig som överkörd av tåget, men på ett bra vis. Vågar dock inte resa mig ur soffan, för det lär förmodligen kännas.

Så, grattis mig själv på den här stora dagen. Tänk att jag för två år sedan kämpade för att klara 2,5 km och idag faktiskt kan springa 15 kilometer, även en dag då kroppen inte känns helt på topp. Det är helt fantastiskt och jag är oerhört stolt över mig själv. Underbart!

Tid: 1 timme 48 min
Sträcka: 15 km
Tempo: 7:12 min/km
Hastighet: 8.33 km/h
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 167, 82%
Kaloriförbrukning: 1477

Etiketter: jubileum, långpass, löpning, nybörjare, Träning