Archive for the ‘Tjockistankar’ Category

Strutshuvudet skruvar oroligt på sig.

juli 18, 2010

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst heller, dte är måndagen då dte är dags att ta tag i sig själv igen. Herregud vad läskigt!

De senaste veckorna har verkligen inte gått i tränandets och kämpandets tecken. Men ätits, det har det gjorts. Okej, jag kommer att ha gått upp ett flertal kilon (blä), det både känns i kroppen och på kläderna, men det som känns jobbigast är nog känslan av att blivit överkörd av en mangel och väckt liv i det där tråkiga hetsätandet.

Det är som om det inte spelar någon roll hur mycket man har ätit, hur mätt man än är, hur oerhört motbjudande det känns att äta, så vill man ändå har mer. Något i munnen, något att tugga på, något att äta. Sjukt, visst är det?

Nu låter det oerhört dramatiskt, när jag hör andra prata om hetsätning ser jag framför mig någon som trycker i sig tårtor och glass och godis och bakverk utan hejd i flera timmar. Sen så tänker jag ”men sån är inte jag”. Riktigt så fungerar det ju dock inte. För mig är hetsätandet snarare den här känslan av att vilja äta och äta, trots att man både är mätt och inte alls har något som helst fysiskt behov av mat. Att leta i skåpen efter något att äta och överäta varje gång man äter. Att äta utan att bry sig särskilt om smak eller vad man äter, att känna att dte är bråttom att få i sig maten att man måste skynda i sig det man äter.

Mycket kan man säga, men sunt är det inte i alla fall.

Så, visst är jag nervös inför vågen imorgon. Men mer nervös är jag över att  börja kämpa igen. Kämpandet handlar inte lika mycket om träning för mig, för träningen är ingen kamp. Träningen är kul, även om den ibland känns oinspirerad och omotiverad. Kämpandet för mig handlar om att våga låta bli att äta. Att nöja sig med den mat som kroppen vill ha och våga stå emot den mat som huvudet vill ha. Det är svårt! Då måste jag kämpa.

Så, nu är det dags att leva upp till sitt namn. Äta Träna Kämpa.

I’ll do my best.

Annonser

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Hej jag heter Ella, jag är modig.

juli 2, 2010

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Hej lilla lilla magsacken.

juni 17, 2010

Alltsa, jag har alltid varit en storatare. En san dar som aldrig sager ”Gud vad matt jag blev, jag orkar inte efterratt” och lamnar halva portionen pa tallriken. Jag har snarare foraktat ( illa, jag veet!) sadana manniskor, som varit sma i maten. Jag tror att det har berott pa att jag kant mig hotad, kant mig indirekt kritiserad for hur mycket jag ater.

Nu daremot ar dte som om magen har blivit halften sa stor. Jag hapnar over att jag blir matt innan jag ens atit en ratt. Glommer bort att jag inte kan ata bade forratt och huvudratt, dte finns inte en chans att jag ska orka. Nar hande det har? Krymper magsacken automatiskt i varmt klimat?

Jag ska bar akomma ihag att magen nojer sig med mycket mindre portioner och inte ata med ogonen, utan ata med kanslan. Det ar sa svart bara, vanans makt ar enorm.

Men jag ar jattetacksam over min fina lilla mage!

Man minns det man valde bort, men inte det man valde?

juni 16, 2010

Kloka Frida kommenterade på mitt planeringsinlägg och tyckte att det var lite väl luddigt att skriva ”någon glass” med kommentaren ”då jag själv vet med mig att det är lätt att glömma bort dem ätna men komma ihåg dem oätna.” För övrigt har Frida helt rätt angående luddigheten, det är luddigt och jag vet inte riktigt om jag ska skärpa det mer. Jag ger mig själv några dagar till för att se hur ofta det egentligen blir glass utan regler.

Men kommentaren väckte tankar kring just det där om vad man minns och hur det påverkar valen framöver. För om jag har lättare att minnas det jag har valt bort, om de minnena på något vis lättare triggas fram, då kommer jag leva i en tro att jag hela tiden nekar mig själv saker. Om jag istället minns det jag har ätit/valt/gjort, då lever jag ett helt annat liv.

När det kommer till mat, så tror jag att Frida har helt rätt, det ÄR lättare att minnas de glassarna jag har avstått från och svårare att komma ihåg de som jag åt. Kan det ha att göra med att man lägger större värdering vid de glassar man aldrig får ”chansen att uppleva”? Som att glassen smakar bättre i huvudet, än vad den egentligen gör, när man väl äter den. Minns vi hellre en smaksensation som är helt igenom ”uppdiktad” i skallen och som vi nekades, än den glass vi åt, som var god, men inte lika fantastisk som hjärnans bild av en glass är?

Ja ni hör ju, jag är totalt förvirrad. Vad tror ni?

”Min kropp är äcklig.”

juni 10, 2010

Fördrev torsdagsmorgonen med att slötitta på gamla program av Bröllopsform. Ni vet, där ett gift par blir tränade av Martin Lidberg och coachade av Eva Rusz innan de klär sig i sina gamla bröllopskläder och förnyar sina bröllopslöften?

De flesta hade lagt på sig en hel del kilon sen de gifte sig och alla vägs i början och slutet av programmen. Det som slår mig är hur många som mår så dåligt med sina kroppar. Som kallar sin kropp för ”äcklig”, ”osexig” och ”ful”. Som säger att de får ångest av att se sig i spegeln.

Det här borde förmodligen inte komma som någon chock för mig. Det gör det inte heller, däremot fylls jag av en stor sorg över att det finns så många som har en sådan ledsam inställning till sin egen kropp. Kanske fylls jag av den sorgen till stor del för att jag känner igen mig. Även jag har tänkt och yttrat sådana saker om mig själv, om min kropp. Inte nu, idag är jag stolt och glad över min kropp. Den är stark, frisk och gör precis det jag ber den om. Jag har väl precis som alla andra dock dagar då jag glömmer bort hur fin den är, men de dagarna är undantag.

”Min kropp är mitt tempel” heter ett gammalt ordspråk. Det måste innebära att man både ska sköta om sin kropp, ge den det den behöver och betrakta den med vördnad. För den är ju fantastisk.

Jag tror att det är viktigt att se på sin kropp som den är och tycka om den trots (och med) alla skavanker och se på det man har med kärleksfulla ögon. Våga vägra tankar om din kropp som bara är destruktiva och leta reda på dina styrkor och fokusera på dem.

Låt oss frossa i hur fina våra kroppar är, jag börjar:
Min kropp är stark och uthållig. Den är vacker, har fina former och är full utav livskraft. Dessutom är den hel och frisk. Den är helt fantastisk.

Vilka är din kropps styrkor?

Godis, pizza, chips, kladdkaka, glass, godis, pizza, chips..

maj 31, 2010

OMG.

Okej, vi gör en liten felsökning för de senaste dagarna.

Fel 1. Får ont i ryggen och kan inte träna, tycker synd om mig själv.

Fel 2. Spenderar hela helgen i någon form av (skräp)matsorgie.

Fel 3. Tänker ”Nu när jag ändå ätit det här (exempelvis pizza), kan jag lika bra fortsätta äta det här (exempelvis godis)”

Fel 4. Överäter en masse.

Fel 5. Äter för att dämpa suget och andra känslor.

Fel 6. Tillåter mig att känna mig ”värdelös” på grund av det.

Fel 7. Äter mera skit.

Rätt 1. Vägrar ge upp.

Rätt 2. Blir förbannad.

Rätt 3. Bestämmer mig för att inte göra den här helgens matorgie ”till en stor grej”.

Rätt 4. Påminner mig om målet och varför jag vill komma dit.

Rätt 5. Tänker ”långsiktig förändring” och ”ingenting har ‘förstörts’ av helgens abnorma intag”

Rätt 6. Ler mot mig själv i spegeln.

Rätt 7. Börjar felsöka. Vad? Hur? När? Varför? Funderar ut en lösning. (Återkommer om det)

Rätt 8. Vägrar tänka att jag är värdelös, för det är jag inte. Jag är grym och fantatisk.

Rätt 9. Skakar av mig helgens ”misstag” och fokuserar på nuet.

Rätt 10. Bestämmer mig för att aldrig strunta i att väga mig, bara för att jag vet att det kommer komma ett plus. Alltid vara ärlig mot mig själv (och bloggen), kommer vinna på att mota bort strutshuvudet.

Rätt 11. Tittar tillbaka 10 år. 133 helt otränade kilon. Wow. Jag har gjort en stor resa redan. Jag är grym.

Rätt 12. Skapar en strategi för den kommande tiden.

Rätt 13. Funderar över ryggvärken och fotproblemet och bestämmer mig för att det viktigaste är att ha en frisk och stark kropp som kan jobba med mig i många år till, inte att komma ut och springa redan imorgon. Jag ser löpförbudet som en möjlighet att testa nya, roliga grejer.

Rätt 14. Ser mig själv på banan igen. Stark och positiv.

Rätt 15. JAG. GER. ALDRIG. UPP.

Så ja, 7 fel, gav 15 rätt.

Du duger, precis som du är.

maj 21, 2010

Inväntar du något särskilt, för att du ska kunna få känna dig nöjd med dig själv? Kanske handlar det om att gå ner i vikt, prestera något specifikt, kanske i träningsväg eller på jobbet. Kanske tror du inte att du får, ska och kan vara nöjd med dig själv förrän du uppnått dina ideal.

Vill du veta en hemlighet?
Du duger precis som du är. Du är värd din egen fullkomliga kärlek i varje steg i livet. Du är inte värd mer eller mindre beroende på hur du ser ut, hur du presterar eller vilken status du har.
Du är underbar, här och nu. Du är perfekt.

Just nu är ett perfekt tillfälle att älska sig själv lite extra.

Ni är underbara!

maj 8, 2010

Fylls med sådan värme och tillförsikt när jag läser era kommentarer! Tack!
Ibland är det lätt att glömma den vägen man har bakom sig och bara fokusera på den bit utav vägen man ännu har framför sig och inte lyckats tillryggalägga än. Man ger inte sig själv något erkännande för det man redan har presterat utan ser bara avståndet till målet som någon form av konstant misslyckande. Förstår ni hur jag menar?

Herregud, sitta här och tvivla. Jag har gått ner nästan 30 kilo. Det är ju hur mycket som helst. Klart jag klarar 25 kilo till. I den takt det nu blir, så kommer jag klara det.

Tvivel.

maj 8, 2010
"Det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör"
/Winnerbäck

Det är inte ofta jag känner tvivel, det är inte ofta jag tillåter mig själv att tvivla. Tvivel gör inte mycket gott. Tvivel blir som en ovälkommen svulst som bara växer, tar mer och mer plats och tillslut finns det inte plats för något annat.

Idag känner jag tvivel. Jag är inte övermanövrerad av det, men jag känner av klumpen i magen och tankarna som cirkulerar i bakhuvudet, utan att riktigt få något grepp om dem.

Tvivlet på att jag kommer nå min målvikt. Känslan just nu säger att det är väldigt stor risk att jag bara kommer gå upp i vikt från och med nu och sedan helt plötsligt vara tillbaka där jag startade, vilket, som ni kanske förstår, gör mig livrädd. Så rädd att pulsne ökar och jag kan känna stressen sippra ut i kroppen.

Men visst är det bara en rädsla och inte en sanning? Visst kommer jag klara det här?

Nu tvingar jag mig själv att skjuta allt tvivel åt sidan, andas ut klumpen i magen och försöka hitta vissheten och tryggheten i att jag kommer lyckas med mina målsättningar. Jag ska fokusera på endast två tankar, helt fria från tvivel: Jag kommer nå min målvikt. Jag kommer klara det här.

Egna reflektioner kring äta kontra träna.

maj 1, 2010

Det var jätteintressant att ta del av era funderingar kring kost och träning. Varför jag lyfte ämnet överhuvudtaget beror inte så konstigt nog på att jag själv funderat en hel del över det den senaste tiden.

Jag upplever mig vara kluven i frågan. Vill jag nå mina mål, med vikten, så måste jag först och främst fokusera på maten. Då blir träningen mer ett sätt att hjälpa viktnedgången och alltså tränar jag för att inte behöva dra ner lika mycket på maten.

Men ju mer jag tränar, desto mer vill jag prestera i träningen. Vilket ju är logiskt. Men för att prestera i träningen, så måste jag ge kroppen näring och energi som främjar träningsresultat och det är en helt annan sak än att äta för att främja viktnedgång. Där blir det en krock, har jag två mål, som kräver två olika typer av kosthållning, så är det lätt att svänga hit och dit med kosten. Om jag kräver av min kropp att prestera och förbättras, så är det tufft att ligga på kaloriunderskott, oavsett hur stort eller litet det är. Vill jag gå ner i vikt, så bör jag jobba med någon form av kaloriunderskott, stort eller litet, beroende på hur snabbt det ska gå.

Många av er pratar om att kunna unna sig lite mer onyttigheter när man tränar, för då ”spelar det inte lika stor roll”, därför var det väldigt intressant att läsa Åsas kommentar, som var precis tvärtom.

”Är jag inne i en period då jag tränar extremt mycket då äter jag bra. Är jag inne i en softare period av min träningssäsong då kan jag unna mig liter mer gotta (läs godis) kanske några fler ”tomma” kalorier, men fortfarande bra mat så att jag får i mig bra näring.

Jag kan tillexempel planera in att på lördag blir det lite extra gott med godis eller dessert av något slag. Kanske ett glass vin eller champagne eftersom jag inte ska träna på söndag. Så skulle jag inte kunna tänka under veckorna då jag tränar hårt.”

Flera av er skriver att ni tränar och äter för att må bra och jag hoppas att det är så för de flesta, kanske är det först när man har mer specifika mål med sin träning/sin kosthållning som man börjar tänka i banor som ovan. Clara ansåg att tankarna lutade åt ätstörningshållet och det kan låta hårt, men jag förstår precis vad hon menar. Ibland blir det för stor fixering kring vad som är ”nyttig” och vad som är ”onyttig” mat, jag tycker att ”näringsrik” och ”näringsfattig” vore mycket bättre uttryck.

Så, hur ska jag göra med min mathållning? Jag tror att jag måste sätta mig ner och fundera igenom vad som är mitt huvudmål ordentligt, fokusera på det och anpassa kost och träning kring det. Nu vet jag ju någonstans att det vore smartast att jobba med vikten som prio nummer ett och låta alla träningsmål, komma som prio 2. Men hur ska jag, men min önskan att hela tiden prestera, kunna nöja mig med insikten att fokuset med träningen är inte i huvudsak att bli bättre, inte just nu iaf. Huvudsaken med träningen är att hjälpa mig att nå mitt viktmål. I sånt fall skulle tider på milen och korta, kvalitativa pass inte vara lika intressanta utan fokuset skulle ju mer ligga på träning som bränner mycket, som är relativt skonsamt för kroppen, så att man kan hålla på längre tider och inte behöver lika mycket återhämtning mellan passen.

När jag når min målvikt, alternativt kommit ner till en vikt där jag känner att viktminskningen inte behöver ligga i fokus längre, dvs, viktminskningen kan få gå riktigt långsamt. Då kan jag lägga träningen som prio 1 istället. Satsa mer på kvalitet, satsa på att bli snabbare, starkare, uthålligare, spänstigare, mer balanserad. Peaka min fysiska form.

Det känns dock väldigt tråkigt, jag älskar ju träningen, inte motionerandet; tränandet. Strävandet efter att bli bättre. Att se resultaten. Givetvis utesluter det ena inte det andra, bara för att jag lägger huvudfokuset på viktminskningen ett tag till, så kommer jag ju inte sluta prestera i träningen, men jag tycker att det känns lite orättvist att kräva att min kropp ska prestera, fastän jag inte ger den optimal energi att jobba med. Förstår ni hur jag tänker?

Låter det vettigt?

”Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

april 21, 2010

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för ”Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som ”har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre ”misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag ”vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

”Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.


Att möta sina rädslor.

mars 29, 2010

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt ”gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. ”Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men ”visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp ”Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Känslan av att aldrig räcka till.

mars 21, 2010

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln ”7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

”Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger ”Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna ”dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.

P.S. Vet ni vad jag INTE ser på bilden?

mars 15, 2010

En tjock tjej.
Jag satt och tittade igenom bilderna och insåg helt plötsligt att jag faktiskt inte sticker ut sådär mycket längre. Jag ser ju rätt normal ut, fortfarande stor, men inte sådär att det sticker ut. En mycket märklig och ovan, men underbar, känsla.