Archive for the ‘Vecka 25 (5)’ Category

Utvärdering av vecka 25

februari 7, 2010

Vecka 25 har varit lite speciell, med en träningehelg i ryggen med 8 timars träning på två dagar, blev den här veckan väldigt fokuserad på återhämtning och vila. Kroppen var förmodligen väldigt trött och träningslusten låg på noll komma noll måndag, tisdag och onsdag.

Matmässigt har det varit en hel del flärd. Lördagskvällen var fylld med godis och jag har varit på bio med popcorn och M&Ms och det har slunkit ner franska ostar också. Ingenting som jag känner mig oroad eller missnöjd över, dock så känner man hur snabbt suget efter socker kommer när man väl har ätit godis en gång.

Något annat speciellt har inträffat på bloggen, jag delae nämligen den med min mamma och min lillasyste ridag. Det kändes speciellt, eftersom bloggen har varit hemlig för all ai min närhet förutom min sambo, tidigare, Men inte ens han har läst den. Så jag hälsar mamma och syster välkomna hit, jag tänker dock försöka att inte ta någon ”hänsyn” till att ni läser här, ni får höra hela sanningen 🙂

Med endast 3 timmars träning den här veckan var det väl inte så mycket att analysera. Veckan som kommer får förhoppningsvis lite mer puls. Om bara det där pulsbandet vill hitta tillbaka till mig.. Inför vägningen imorgon blir det förhoppningsvis ett litet minus.

Måndag: VILA, Ridning

Tisdag: VILA

Onsdag: VILA, Ridning, Promenad 20 min

Torsdag: Styrketräning PT-pass, 51 min. Ridning

Fredag: Spinning 45 min, Styrketräning 10 min, Ridning

Lördag: Sats-X 55 min

Söndag: VILA, Ridning

Annonser

SATS Sports Night:

februari 7, 2010

Så var dte då dags för SATS stora inspirationsdag. På dagen var alla SATS-instruktörer på Globen och på kvällen kom vi medlemmar dit för att testa den kommande eventklassen, än så länge kallad ”Sats X”. De cirka 2000 som tränade passet passade samtidigt på att (försöka?) ta rekord i antal deltagare på samma klass.

Globen var pyntade med mängder utav SATS-ballonger och hela arenen var ett enda stort träningsgolv. I ena änden av arenan fanns en del montrar och mer än hälften delade ut sportdrycker och liknande. En massa vätskor med skrämmande färglad vätska.

Dessvärre har mitt pulsband kommit på vift, jag har absolut ingen aning om vart det kan ha tagit vägen. jag hade dte på spinningen i fredags och efter det har det uppslukats utav jorden. Kanske har någon hittat det i omklädningsrumem toch tagit det, för inget var upphittat och inlämnat när jag ringde igår.

Så det blev ingen pulsupptagning under passet, vilket var tråkigt. Jag älskar att se vad passet har givit i rena siffror.

Efter ett inledande tal av Kent Orrgren, vi fick se reklamfilmen för SAT och även en lite längre filmsnutt om SATS.

Sen satte passet igång, lett och skapat av välkände Fredrik Sjöberg. Det var ett konditionspass ed delar av styrka. jag tyckte dte kändes lite som tillbaka till aerobicstiden på 80:talet, lite back-to-basics. Vilket kändes befriande. Jag tror att klassen kan bli riktigt populär, men det är nog inte en klass som jag kommer gå på. Den komme runder sen-våren som eventklass, så då måste ni som inte var där igår, testa den! Svettig blev man i alla fall och peppad på utav de flera duktiga instruktörerna.

SATS Sports Night.

februari 6, 2010

Ikväll bär det av till Globen, där SATS under dagen har haft en inspirationsdag för sina instruktörer. På kvällen blir alla vi medlemmar ditbjudna för att träna vårens nya eventträningsform som än så länge är hemlig.

Ska bli väldigt roligt, även om jag är galet trött efter gårdagens fest. Trots att jag var nykter så känner jag mig som sju svåra år idag. Förhoppningsvis kommer jag känna mig som en ny människa efter lite svett i imponerande stora Globen.

Någon mer som ska dit?

Morgonspinning – rena rama döden.

februari 5, 2010

Hade fått för mig att jag skulle vara sugen på morgonspinning imorse.
Passet var bokat och klart, så det fanns ingen återvändo när klockan ringde vid sex. Fy vad trött jag var och oerhört svår att motivera att det är kul och härligt med morgonspinning.

Upp kom jag och till gymmet hann jag precis i tid.

Passet var sjukt jobbigt, men roligt, varierande och tufft och min puls rusade iväg ganska så snabbt. Sen håller dne sig där och gör mina ben geleiga efter halva passet och då är dte bara att använda det välkända pannbenet för att fortsätta kämpa och pusha.

Tid: 45 min
Maxpuls: 188, 93%
Snittpuls: 163, 53%
Kaloriförbrukning: 505

Jag hade lite tid på mig efter passet och bestämde mig för att köra lite mage.

Näst sista gången jag körde med min PT bokstavligen dödade han min mage med dropset, så jag tänkte återupprepa den bravaden.
Planen var crunches på boll, 3 set med 45 reps om varje. Mellan varje set skulle jag köra ett set med sneda crunches, 30 reps.
I de raka crunches hade jag de första 15 repsen 5 kilo sträkt upp i luften, de nästa 15 3 kilo och sista 15 utan vikt.

Kommer förmodligen ha fin träningsvärk imorgon då det ändå blev 135 raka och 90 sneda reps..

Nu blir det föreläsning och totalfokusering.

Konsten att våga springa hellre än bra.

februari 4, 2010

Igår tvingade min sambo upp mig ur pluggstolen (jaghade somnat med boken i knäet) och drog med mig ut på en kort liten kvällspromenad. Jgahade ingen lust, jag var låg, satt med en tom trång känsla i bröstet och något i mig ville inte ta mig ur den känslan, ville destruktivt fortsätta må dåligt. Men till slut insåg jag attd te var bäst att kapitulera, så jag drog på mig mina vinterfodrade löpartights och snörde på mig mina älskade asics kayano med raggsockor i, för att gå ut på promenad.

Då hände något. Det spred sig en glädje genom hela kroppen, glädje och spritt i benen. Kroppen trodde att den skulle få springa. Min underbara drygt 105 kilo tunga kropp, blev alldeles lycklig av känslan när tightsen smet åt runt låren och skorna snördes runt foten. Skornas dämpning i trappan. Allt det där som jag nästan glömt. Jag har inte sprungit en enda gång sen jag kom hem från Egypten. Jag har inte velat.

En viss prestationsångest har nämligen helt plötsligt uppenbarat sig. Helt plötsligt springer jag påtagligt långsamt när jag jämför mig med alla andra. Jag är hopplöst efter. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med dem?

När jag springer tänker jag numera ofta på hur kort jag har kommit, hur långsamt det går, vilken långsam tid jag kommer få och då även, hur jobbigt det är. Det har inte känts helt konstruktivt för mig och jag har ifrågasatt om jag överhuvudtaget ska fortsätta med löpning. Det är inte roligt att utöva något och samtidigt känna att man är så oerhört dålig på det. Det är inte heller roligt att känna att jag tappat fokus på vad som verkligen är viktigt, min egen utveckling, min egen träningsglädje, mina egna mål. Sara skrev ett fantastiskt inlägg om det där med att jämföra sina egna svagheter med andras styrkor, för ett tag sedan och det är något jag också har funderat över. Löpningen är ju så konkret Alla som springer håller koll på hur snabbt de springer. Vilka kilometertider de har, hur snabbt de springer milen osv. Det gör det så lätt att jämföra: ”Vad springer du milen på?” ”Hur långt sprang du? Hur lång tid tog det?”Helt plötsligt jämför man sina egna tider med alla andras, elle rvänta nu, inte alla andras, utan alla andra som stoltserar med sina tider. Miltider nära 40 minuter, lugna ”jogg-pass” i 5-minuterstempo osv. Där står jag med mina 76 minuter på milen, med mitt tillräckligt jobbiga tempo mellan 7-8 min/km. Jag som inte bara kan sticka ut och ”transportlöpa” eller ”springa några mil”.

Min tankar har handlat om vitsen med att träna något man är dålig på. Mina tankar har handlat om att träna något som man inte har talang för, inte är byggd för.

Någonstans på vägen förändrades huvudskälet med löpningen. För jag är ju inte det minsta tveksam till att löpning är oerhört effektiv träning för mig. Jag har en förmåga att pressa mig upp i maxpuls på slutspurt, jag håller utsatt tempo, jag kan nöta på längre än jag borde kunna, jag njuter av löpning, jag har pannben av renaste stål när det gäller. Jag ger aldrig upp.

Huvudskälet gick från att träna mig själv effektivt, till att börja prestera. I de prestationskraven ingick helt plötsligt jämförelsen med alla andra. Alla gaselliknande löpare därute. Eller varför inte med min sambo, som kan ligga på sofflocket ett halvår och sedan springa milen runt 50 minuter, bara sådär, utan ansträngning. Då är det inte så konstigt om man kanske tappar modet.

Sen läste jag det här.
Jag läste och begrundade och på något vis såg jaghelt plötsligt hur osund min jämförelse var. Hur osunda och destruktiva mina krav på mig själv, var. Saras ord dök än en gång upp i mitt huvud, om att inte jämföra sina svagheter med andras styrkor. Sen gick jag på Blossoms föreläsning där hon betonade vikten av att se på sig själv och ta vara på sina starka sidor, ”odla sin särart” och sluta försöka göra sig själv till något man inte är, utan älska den man redan är. Allt det här har fått koka ihop ett tag och igår när skorna och löpartightsen åkte på, så kände jag plötsligt saknad och längtan. Jag kände glädje.

För jag är ingen snabb löpare. Jag har inte ens den önskan, egentligen. Varför vill jag vara snabb? För att alla andra är det! För att man ”ska” vara det! Jag är jag och jag älskar löpning, jag älskar känslan efteråt när hela kroppen har fått jobba, jag älskar att låta kroppen mala på längs en fuktig skogsväg med dima över ängarna och tyst natur runtomkring. Jag älskar utmaningen: kan jag öka? Orkar jag hela vägen? Hur lång tid tar rundan idag? Jag älskar ju det. jag älskar att se förbättring, utveckling, för vem gör inte det? Men jag ska bara jämföra med mig själv! Om jag springer milen på 74 minuter, så kan jag ju inte jämföra mig med X som springer milen på 47 minuter, jag kommer ju givetvis att känna mig jättedålig trots att jag kapat mitt personbästa med två minuter.

Vem sätter krav på mig själv? Jo jag. Ska jag få förstöra min egen löparglädje bara för att jag är så prestationsinriktad? Det låter ju helt tokigt! Så nej, jag ska inte lägga ner min löpning, men jag ska ta mig ann den med en mer ödmjuk aproach. jag ska bara springa för att få effektiv träning och för att det är roligt. Skit i kilometertider och sådana krav. Bara springa.

Helt underbart!

Lunch, förrätt, middag..

februari 4, 2010


Gårdagens lunch på Coffeehouse by George, Odenplan. älskar deras hälsotallrik, även om jag nuförtiden aldrig orkar äta upp..

Igårkväll fick min sambo lust att göra toast skagen, resultatet ser ni ovan.


Idag lagade jag middag, panerad pangasiusfilé med potatis, lite grönsaker och lite remouladsås. Supergott. Men jag orkade bara äta fisken och lite grönsaker.

Ett armpass i ottan, precis vad jag behövde.

februari 4, 2010


Ett nytt Nike-linne som jag älskar.

Imorse när alarmet ringde klockan sex, så hade jag inte den minsta lust att kliva upp ur sängen för att åka till gymmet. i sådana stunder känns den här livsstilen oerhört värdelös. Det ger sig dock efetr fem minuter och kroppen har fått acceptera att den har fått lämna den varma sängen där sambon fortfarand eligger och sover vidare. Det slår om och känslan av frid i tystheten är underbar. Varför är dte så sönt att vara ensam upp tidigt på morgonen? Ni snackar med tjejen nu, som hela sitt liv varit en kvällsmänniska, som haft dålig dygnsytm, sovit hela dagar omd et har gått. Sen bara svängde det. Jag är fortfarand ehellr euppe på kvällen än går upp på morgonen, men balansen är så oerhört mycket bättre ochjag blir numera trött på kvällen, före klockan tolv..

Väl på gymmet så var jag på gott humör och suget efter styrketräning vaknade till liv lite mer på riktigt. Min PT var lite fast i snökaoset, så jag värmde upp på roddmaskinen i fem minute rinnan han kom, full av energi.

Jag hade önskemål om att köra armar. Det var så oerhört roligt! Vi körde biceps hit och triceps dit. Vi fick axlarna att svida och armarna att darra. Så roligt och så skönt! Jag kunde dock inte shamponera håret i duschen efteråt för att armarna var så trötta. Åh, precis så ska träning kännas!

Tid: 51 min
Maxpuls: 176, 87%
Snittpuls: 143, 70%
Kaloriförbrukning: 506

Jag älskar att träna!

Psst..

februari 4, 2010

..träningslusten är tillbaka efter ett pass med min PT imorse.
Men mer om det lite senare, nu ska jag ut i snöstormen och rida!

Nike Convention 2010 – sammanfattning.

februari 4, 2010

Så, nu kommer äntligen en övertäckande sammanfattning av allt unde rkonvent-helgen. Åh, det finns en stor tom saknad i bröstet över att det redan är över. Nästa att längta efter blir BloggerBootCamp, det är fortfarande ett tag dit, men å andra sidan, hinner man toppa till formen lite.

Att kliva in i Frescatihallen, tidigt lördagmorgon med 20 minusgrader i ryggen och omringas av hundratals andra träningsklädda, upprymda och förväntansfulla konventdeltagare var speciellt. Vi fick alla en varsin Nike-påse, fylld med lite smått och gott, samt en låda med skor.


Den snygga Nike-påsen, rosa och blått. En klar favorit. Fylld med alla möjliga ting.


De snygga, sköna och lätta skorna som jag faktiskt använde på alla pass under helgen. Inget ont i foten!

Konventhallen var stor och full med folk som drack Vitaminwater, tropicanajuice, fick massage eller åt gainomax. Många tjejer stod som vanligt och köade för att gå på toaletten, andra bylsade på sig kläder för att ta sig till de träningssalar som låg utanför frescatihallen. Att gå  mellan dem i 20 minusgrader kändes sådär, om man enbart hade på sig genomsvettiga träningskläder..


Kallur gav lite extra styrka där hon stod ståtligt och visade upp magmusklerna. Cool!

Det var så mycket som var bra, jag menar, träningen, atmosfären, människorna, möten med personer. Men det fanns en sak som verkligen sänkte helhetskänslan för mig och dte är väl lika bra att beta av det på en gång. Maten. Den var ett skämt. Framförallt med tanke på att det var ett träningskonvent med människor som behöde få i sig mat och näring för att orka träna flera pass samma dag.


Lunch dag 1. Pasta med vegetarisk köttfärssås.


Lunch dag 2, rinnigt potatismos med köttbullar och lingonsylt.

Å andra sidan var jag verkligen inte där för att avnjuta fantastisk mat, så även om lunchen var väldigt undermålig, så försvann den snart ur tankarna när man fokuserade på nästa klass. Eller så hademan lite paus och kunde iaktta någon av de andra klasserna, eller något av de olika uppträdanden som var. Mariette var och sjöng, Sarah Dawn Finer likaså. September uppträdde på söndagen, det var modeshow samt prisutdelning till vinnaren i finalen utav Nike Rock Victorious Instructor 2010 som vanns utav Sandra Börjesson.


Sandra Börjesson blir korad vinnare.


September uppträder

Några dagar före konventet fick jag ett mail från Sara Althini på Nike, som vände sig till ett gäng olika bloggar som skulle till konventet. Hon bjöd in oss till en liten träff på lördagkvällen, efter alla pass för att få lite information kring Nike och henne samt träningsprofilerna Fredrik Andersson och Cecilia Gustavsson. Dte var jätteroligt, även om dte kändes som om jag gled in lite på ett bananskal bland alla superbloggare, varav de flesta redan känner varandra. Roligt var också att vi alla fick en egen ”Rock Victorious” tröja, som jag invigde redan på ett pass dagen efter. (Dessutom fick vi godis, sjukt gott med godis är det..)


På bild, ett gäng superbloggare.
Jag kan bara några bloggar, Saras såklart, Fridas, Rivers, Tereses, Åsas och Nillas. Någon mer som vill ge sig till känna?


Tröjan med det fina budskapet.

En personlig ”vinst” både bildligt och bokstavligt talat skedde på söndagsförmiddagen, när jag gick förbi montern med Kettlebells och uppmärksammade att de hade en tävling där. Tävlingsmänniska som jag alltid är, blev jag nyfiken och fick höra att genom att pressa en kettlebell rätt upp (typ stående axelpress) var man med och deltog i en utlottning av en kettlebell. Killar skulle pressa 32 kg och tjejer 20. Killen berättade att det var tre killar som klarat det hela, men ännu ingen tjej. Klart jag var tvungen att prova. Se på fan om jag inte lyckades (ärligt talat, jag hade nog klarat 25 kg! Coolt!), som första tjej. Senare under dagen var det två till tjejer som klarade av konststycket, men i utlottningen så vann jag en egen söt liten 12-kilos kettlebell. Inte för att jag vet vad jag ska med den till (träna?! 😀 ), men det var såå roligt att känna att jag kanske inte är så svag som jag hela tiden får för mig. Alla älskar väl att vinna?


Mina röda fina kettlebell.

På söndagen kände jag mig en aning tröttare än dagen innan, konstigt vore det väl annars, med alla pass jag hade i kroppen. Man fick hela tiden försöka äta mellan alla pass, peta i sig gainomax-barer och proteinshakes, äta frukt osv. Det kändes som om konstant hade mat i magen.

När jag väl landade hemma både lördag och söndag, krävdes det mycket energi för att ens duscha. Men det var med lyckokänslor i kroppen som jag gick och lade mig, om än med en viss tomhet i vissheten att ”nu var det slut för den här gången”.

Tack alla som gjorde den här helgen till en sådan härlig och minnesvärd helg med tuffa, roliga, svåra, konstiga, sexiga, svettiga och tankvärda pass!

Fiskbullar med ketchup? Vita bönor med fiskbullar? I kombination?!

februari 3, 2010

En annan, helt sjuk sak, innan jag sätter igång med att plugga ordentligt.

Idag när jag kom hem från stallet efetr en ljuvlig ritt ute i snöstorm, så var jag hungrig. Dags för lunch med andra ord.

Men exakt detta var jag sugen på: Fiskbullar med makaroner, vita bönor i tomatsås och ketchup till. Det är nog den sjukaste matkombination jag har ätit, någonsin! Varför var jag sugen på det? Någon som kan förklara?

Det var sådär halvgott.

Träningslusten, var tog du vägen?

februari 3, 2010

Bara för att Nike-helgen är över och förbi, betyder det inte att min träning ska sättas på paus, även om det verkar som om kroppen och huvudet tycker det. Jag har bokat in mig på samma mastodontpass ikväll, som förra onsdagen, och funderar allvarligt på att avboka. Jag har ingen som helst lust att träna. Ingen lust att göra någonting alls faktiskt.

Vad göra? Jag har 10 minuter kvar med möjlighet att avboka, men i sånt fall har det blivit vila tre dagar i sträck och för att vara ärlig, så räckte det gott och väl med två. Kroppen känns ganska pigg och glad och jag känner inte längre av någon träningsvärk.

BLÄ!

Edit: vad jag dessutom ”glömde nämna” i den här ekvation, är att jag har några hundra sidor Psykologi att läsa tills imorgon som jag inte hunnit med. Och det borde jag verkligen göra. Vilket även min sambo förklarade för mig, så jag avbokade passen, båda två, med tanken att, jag ska plugga två timmar och sen, om jag vill, åker jag ner till mitt närmaste SATS och bara kör en timme valfritt. Det känns som en bra deal.

Sist men inte minst: En timma med Kay Pollak

februari 3, 2010

Vad ska man säga om söndagens sista aktivitet överhuvudtaget för mig? Kay Pollak, vilken fantastisk man! Bara det att han tog i hand med de flesta som kom in i föreläsningssalen och uttryckte hur roligt han tyckte det var att just den personen hade kommit. Det var något väldigt varmt och sympatiskt över den mannen. Han gav oss små tips kring hur man väljer glädje, hur man skapar sitt liv. Men det är lite klurigt att förklara här på bloggen, så jag får bara tipsa er om att gå på en föreläsning, lyssna till vad han har att säga. Det är intressant och för många nog en ordentlig tankeställare.

Söndagens tredje och sista träningspass var fyllt med glädje och funkiga moves!

februari 2, 2010

Åh, att gå på Camillas klass som finalklass på hela Nike Convention 2010, var dte bästa valet jag hade kunnat göra. Det måste vara lite tråkigt att ladda så för att få var ainstruktör och sedan få en av de avslutande klasserna när de flesta är trötta, lite stela och inte alls har lika mycket energi att ge.

Men på dne här klassen frågade Camilla bara vad vi helst ville ha, glädje utbrast flera. Och glädje fick vi, med råge. Inte bara glädje, vi fick en fantastisk koreografi. Och då menar jag verkligen fantastisk. Det jag skrev om olika koreografier tidigare blev så tydligt på dte här passet då jag verkligen kunde leva ut rörelserna, hann med dem och kunda ta i mer, hårdare, vildare, svettigare. En koreografi som innehåller att man ska hoppa upp i luften, landa sittandes på rumpan, rulla runt ett varv, upp i bordet och jucka två gånger och sedan hoppa upp stående, kan inte annat än vara fantastiskt. Roligaste passet på länge!

Tid: 57
Maxpuls: 169
Snittpuls: 141
Kaloriförbrukning: 537

Vägning, vecka 25, (v.5)

februari 2, 2010

Vikt: 105,7 kg (-0,6 kg) (sammanlagt – 27,3 kg)


BMI:
32,6 (-0,2)

Mage vid naveln: 92 cm ( -0 cm)
Midjemått: 88 cm ( -0 cm)
Höft: 103 cm ( -1 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 35 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  -0 cm)

Jag hade nästan glömt veckans vägning, men imorse mindes jag det allt.
Så mitt bland alla Nike-rapportering komme rhär rätt så glada siffror.
6 hekto känns som en helt perfekt viktnedgång på en vecka, det går stadigt neråt nu, så skönt!
Nu är det inte långt kvar tills dss att jag gått ner 30 kilo sammanlagt, hur häftigt är inte det? Samt mindre än 6 kilo till 100 kg!

Känns suveränt!

Jazzy jam med allas vår GymGlam-Caroline, söndagens andra pass.

februari 1, 2010

Först och främst, vad märkligt det är att se någon vars blogg man följt ett bra tag. Nog för att Carro verkar vara precis lika härlig live, som på sin blogg GymGlam. Hennes pass var superroligt, bra koreografi som var grymt rolig att dansa. Men framförallt så var hon oerhört pedagogisk i sitt sätt att lära ut koreografin, det märktes attd te inte direkt var första gången hon gjorde det.

Jag gick ut ur salen med ett stort leende på läpparna och var så sjukt glad för att jag lyckades komma in på klassen utan biljett, köandes.

Tid: 51 min
Maxpuls: 168, 83%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 455