Godis, pizza, chips, kladdkaka, glass, godis, pizza, chips..

OMG.

Okej, vi gör en liten felsökning för de senaste dagarna.

Fel 1. Får ont i ryggen och kan inte träna, tycker synd om mig själv.

Fel 2. Spenderar hela helgen i någon form av (skräp)matsorgie.

Fel 3. Tänker ”Nu när jag ändå ätit det här (exempelvis pizza), kan jag lika bra fortsätta äta det här (exempelvis godis)”

Fel 4. Överäter en masse.

Fel 5. Äter för att dämpa suget och andra känslor.

Fel 6. Tillåter mig att känna mig ”värdelös” på grund av det.

Fel 7. Äter mera skit.

Rätt 1. Vägrar ge upp.

Rätt 2. Blir förbannad.

Rätt 3. Bestämmer mig för att inte göra den här helgens matorgie ”till en stor grej”.

Rätt 4. Påminner mig om målet och varför jag vill komma dit.

Rätt 5. Tänker ”långsiktig förändring” och ”ingenting har ‘förstörts’ av helgens abnorma intag”

Rätt 6. Ler mot mig själv i spegeln.

Rätt 7. Börjar felsöka. Vad? Hur? När? Varför? Funderar ut en lösning. (Återkommer om det)

Rätt 8. Vägrar tänka att jag är värdelös, för det är jag inte. Jag är grym och fantatisk.

Rätt 9. Skakar av mig helgens ”misstag” och fokuserar på nuet.

Rätt 10. Bestämmer mig för att aldrig strunta i att väga mig, bara för att jag vet att det kommer komma ett plus. Alltid vara ärlig mot mig själv (och bloggen), kommer vinna på att mota bort strutshuvudet.

Rätt 11. Tittar tillbaka 10 år. 133 helt otränade kilon. Wow. Jag har gjort en stor resa redan. Jag är grym.

Rätt 12. Skapar en strategi för den kommande tiden.

Rätt 13. Funderar över ryggvärken och fotproblemet och bestämmer mig för att det viktigaste är att ha en frisk och stark kropp som kan jobba med mig i många år till, inte att komma ut och springa redan imorgon. Jag ser löpförbudet som en möjlighet att testa nya, roliga grejer.

Rätt 14. Ser mig själv på banan igen. Stark och positiv.

Rätt 15. JAG. GER. ALDRIG. UPP.

Så ja, 7 fel, gav 15 rätt.

Vad ska man göra, när man inte kan träna?

Min naprapat sa igår att det var bra att träna, trots att det gör ont. Rörelse är bra.
Men han sa också att man givetvis bara ska träna det som inte gör ont.

Där finns ett problem, för första halva dagen har jag så pass ont i ryggen att jag faktiskt inte kan komma på någon aktivitet (mer än så man rör sig i vardagen) som skulle fungera. Eftersom jag är ute på landet blir det svårt att köra isolerad styrketräning. Jag skulle ju absolut kunna göra exempelvis bicepscurl utan problem just nu, eller legcurl. Men på landet brukar löpning och funktionell styrketräning med kroppsvikten vara det jag får förlita mig på. Inget av det känns särskilt aktuellt med dagens ryggstatus.

Nähä, men vad ska man göra, när man faktiskt inte kan träna?
Bara vara? Fixa inför festen kanske, men hur ska jag då få mina endorfinkickar?
Så tråkigt!

Mattant Margareta till er tjänst

Av alla knasiga maskeradförslag, så fastnade jag för mattant. Testade min outfit inköpt på Myrornas igår. Efetrosm mitt mellannamn är Margareta så blir det ju helt perfekt alter ego för lördagens maskerad. Vad tycker ni?

Nu ska jag ut och påta i trädgården som en äkta lantis. (I love.)

Ryggproblem.

Aj aj aj.

Igår var jag däckad i sängen nästan hela dagen, kunde inte göra många knop, för min rygg sa tvärt och smärtsamt tydligt emot. Min vänstra fot var inte heller så glad. Jag plågade mig igenom hela dagen med tanken på att det skulle gå över en natts sömn. men icke. Imorse när jag vaknade var min fot bra, men ryggen gjorde precis lika ont.

Jag är lite smånervös över just ryggproblem, då jag på senaste tiden har hört flera vänner som tränar mycket som fått diskbråck och fått rehabträna låång tid, för att komma tillbaka. Jag har självdiagnostiserat mig själv med antingen diskbråck eller ryggskott, men förmodligen är det en aning hypokondriskt drag hos mig och det kanske bara är så att ryggen blev trött efter min löptur och behöver knådas till. Eftersom jag har en fantastisk tur har min naprapat på landet tid för mig imorgonbitti. Tack gode gud. Håll tummarna att han får ordning på mig. Tills dess är det vila och lite lätt iprenintag som gäller för mig.

Ett paket kommer lastat..

Vilken dag kan det bättre passa att få ett litet paket från Columbia Sportswear med posten, än den dag man firar två år som löpare? Jag tycker att det är roligt att Columbia har tagit steget ut i träningsbloggsvärlden, som än så länge genomsyras markant utav Nike som länge insett vilken guldgruva vi bloggare är.

‘Find your trail’ tröjan är jättesöt och budskapet rimmar väl överens med mitt eget tänk. Gå din egen väg, finn din egen stig. Lite extra kär är jag dock i den rosa, ultratunna ‘Terwilliger Trekin Jaket’. Regnavstötande och roosa. Helt fantastisk, önskar bara att den hade varit lite lite längre  modellen. (Ser ni hur fint jag posar? Åh, det är nästan som om jag har lite modebloggskomplex ändå!)

Skriv på för size hero!

Skriv på!

HURRA HURRA! Två år som löpare!

Idag, den 25:e maj, är det ingen vanlig dag. Och det var absolut ingen slump att jag hedrade den här dagen med en lång löptur.

Såhär skrev jag på funbeat för exakt två år sedan.

Fan vad jag är bra!

Idag fick jag en liten guldmedalj av mig själv för fantastisk prestation.

Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit frivilligt.
Jag har alltid varit för tung och inte haft ork.

Så idag när jag var ute och gick så bestämde jag mig bara.
‘Nu joggar jag’
Sagt och gjort.
Började med att bestämma att jag skulle jogga i 10 minuter och se hur det kändes sen.
Rundan runt sjön är 2,5 km och jag hade i bakhuvudet att jag ville springa runt hela men tänkte att jag skulle ta det pö om pö.
Efter tio minuter var mer än hälften avklarat. Pulsen låg konstant runt 175-180 med maxpuls på 193.
Det var förbannat jobbigt med andra ord.
Men jag gjorde det!
17 minuter tog det.
Och jag spurtade till och med sista biten!

Åh, vad jag är duktig, detta var ett delmål som jag skulle ha avklarat till vintern.
Sitter här och är så nöjd med mig själv.
Härligt!

Kan inte annat än le och bli varm i hjärtat när jag ser tillbaka de här två åren och på dagen då jag för första gången vågade testa att springa frivilligt. Den dagen tog jag ett beslut som jag är så himla stolt över. Idag firar jag två år som löpare!

Givetvis firar man detta med en löptur. Och inet vilken löptur som helst, en lång sådan. Dessvärre var inte kroppen helt med mig, efter bara en kilometer började jag blöda moderat med näsblod och kroppen var tung och löpsteget var allt annat än spänstig och lätt.

Jag försökte lyssna på kroppen så pass mycket att jag drog ner ganska rejält på tempo, hellre ett lugnare temp och mer njut, tänkte jag. Inte för att det blev så mycket njutning, men det fungerade rätt okej. Benen var fortfarande tunga och kroppen seg, men det  tog inte emot lika mycket.

Jag älskar upptäcktsfärder, så jag styrde kosan mot helt nya jaktmarker. Stigar, cykelbanor,asfaltsvägar och skogsvägar. Jag passerade Rissne, Rinkeby, Tensta, Barkarby, järvafältet och hade flertalet gånger ingen aning om var jag faktiskt var. Idag stod en kasse med gott och blandat från Friggs utanför min lägenhet (tack Friggs!) bland annat en mintchokladbar, vilket för dagen passade perfekt att ta med ut som lite extra energi på färden. Jag började med en tugga efter 7 km och kände att kroppen svarade på en gång och eftersom det var så tuuungt, bestämde jag mig för att ta en tugga för varje passerad km.

Efter 13 kilometer, så gjorde det ont nästan överallt och jag sprang enbart på vilja. Inte stanna på korta 13. 14 kilometer passerade och jag kände att ljumskarna och vänsterfoten faktiskt inte ville mer, så jag bestämde mig för att 15 kilometer skulle vara mitt mål. Så, mitt pannben bar mig en kilometer till och sen tvärstannade jag och stod blickstilla i säkert två minuter och bara bävade inför att börja lokalisera var jag var och hur jag skulle kunna ta mig hem på snabbast möjliga vis.

Det visade sig vara lättare än jag trodde, då jag bara var en knapp kilometer från Akalla dit jag stapplade med stumma ben och öm kropp efter en kort stretch. En sväng på matbutiken i Akalla resulterade i det, för stunden perfekta, energipåfyllningen. En kexchoklad och provivadryck. Efter lite extra stretch på tunnelbanan tuffade jag sedan så sakteliga hem. Känner mig som överkörd av tåget, men på ett bra vis. Vågar dock inte resa mig ur soffan, för det lär förmodligen kännas.

Så, grattis mig själv på den här stora dagen. Tänk att jag för två år sedan kämpade för att klara 2,5 km och idag faktiskt kan springa 15 kilometer, även en dag då kroppen inte känns helt på topp. Det är helt fantastiskt och jag är oerhört stolt över mig själv. Underbart!

Tid: 1 timme 48 min
Sträcka: 15 km
Tempo: 7:12 min/km
Hastighet: 8.33 km/h
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 167, 82%
Kaloriförbrukning: 1477

Idag är en mycket speciell dag..

..och den ska jag ut och fira om en liten stund.
Iklädd mina bästa löpartights, en snygg funktionell tröja, mina snabbaste skor, pulsklocka och ipod.

Är det någon som kan gissa vad jag firar?

En liten powernap?

När jag kom hem från skolan och den goda lunchen nedan, skulle jag bara vila lite i sängen. Tre timmar senare (efter att ha pratat i sömnen med min sambo och enligt honom uppbragt sagt ”Jag är ju ingen inkomsttagare!”) vaknade jag upp, en aning förvirrad.

Var kommer detta enorma sömnbehov från?
Jag sover bra på nätterna (7-8 timmar) och ändå så kan jag lätt sova bort tre timmar under dagen. Är det inte lite konstigt ändå?

Dagens lunch:

Laxwallenbergare med potatispuré, ärtor och rårörda lingon.

Underbara Stockholm, bäst från cykelsadeln.

Jag får alltid för mig att det är tråkigt att cykla. Att jag är för lat för att ta cykeln.
Även om jag har en ganska stark tro på den typen av vardagsmotion. Den är nog egentligen viktigare än de intensiva timmarna på gymmet, om man sedan är väligt inaktiv resten av dygnet.

Idag tog jag iaf cykeln. Först ner till gymmet, sen in till stan, sne runt halva Stockholm och på kvällen, hem igen. Jag lät pulsklockan sitta på och cyklade sammanlagt 84 min, men då uppdelat i flera små etapper. Jag hade ungefär en snittpuls på 135-140 och brände sammanlagt 850 kcal. Och egentligen kändes det mest som om jag njöt av solen som gav Stockholm ett romantiskt, vackert sken och vinden i håret. Min tävlingsnstinkt gjorde att jag dock måste om varenda cyklist jag ser och tempot hölls ganska högt. Sista vägen, från Kungsholmen ut till Sumpan, jagade jag och sambon varandra och han är precis lika envis och tävlingsinriktad osm jag är, så vi båda var härligt svettiga när vi kom hem. Härligt!

Inte nog med det, det går så mycket snabbare med cykel, framförallt om man jämför med bil i kötider. My god. Däremot är det med livet som insats, människor kastar sig handlöst ut på cykelbanorna när man kommer i full fart och bilar korsar cykelvägar som om de fick poäng på hur många cyklar de kan meja ner. kanske vore en vettig livförsäkring att skaffa en hjälm. Hellre se lite töntig ut och komma helskinnad hem, liksom.

Känner mig så glad i kroppen idag. Glad och effektiv. Måste bero på mitt cyklande. Mer cykel!

Jag älskar ju träningen.

Ibland glömmer jag bort det och får för mig att det bara är jobbigt och tungt att träna. Jag drar mig och viiill inte gå till gymmet. Det märkliga är att när jag väl kommer dit sedan, så är det nästan alltid med ett stort leende jag går därifrån. Hur kan det vara så svårt att komma ihåg?

Nog för att jag missade löpcirkeln imorse, men jag hade också bokat in en timmes PT vid lunch och den tänkte jag inte missa. Vi körde ett liknande pass som förra veckan. Enbart styrka och fokus på rygg, bröst, triceps och mage. Det var roligt, svettigt och  utmanande, då vissa bröstövningar gjordes extra tunga genom att vi gjorde den på balansboll, med bara överdelen av skulderbladen på bollen. Det tyckte min kropp tydligen var sjukt jobbigt. Fråga mig inte varför. Mina svagheter – bröst och axlar gör sig ständigt påminda. Ska bli sjukt stark även i de muskelgrupperna. Punkt.

Ibland kan styrketräning vara så oerhört roligt. Det var en sån dag och jag försöker hålla mitt löfte till min PT om att vara på lite bättre humör varje gång vi ses. Det hjälper.

Tid: 50 min
Maxpuls: 163, 80%
Snittpuls: 116, 57%
Kaloriförbrukning: 325

Vägning vecka 41 (v. 21)

Vikt: 106,8 kg ( -2 kg) (sammanlagt – 26,2 kg)

BMI: 33 (- 0,6)

Mage vid naveln: 92 cm ( -2 cm)
Midjemått: 87 cm ( -0 cm)
Höft: 103 cm ( -1 cm)
Höger lår: 60  cm ( -1 cm)
Höger arm: 35 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  -0 cm)

Sådär ja, nästan hela viktuppgången för Italien försvann på en vecka, skönt. Var förmodligen mest en sjuhelvetes massa vatten som jag hade samlat på mig, i samband med mensen också. Nu är det bara att fortsätta i samma stil. Nu känns det inte lika långt ner till den lägsta vikten jag haft, innan alla märkliga plus på vågen. Jag ska ju ner under 100 innan jag fyller 26 i augusti. Det känns helt klart som ett perfekt mål.

Behövde nog det här minuset för självförtroendet, jag gör rätt, jag klarar det här. Bra så. 🙂