Utvärdering av vecka 15

Så, ännu en vecka avklarad och man kan väl säga att vi även går slutet utav Novemberutmaningen till mötes.

Den här veckan har känts sådär. Bra rent träningsmässigt, men lite sådär matmässigt. Jag vet egentligeninte varför, jag gär ju inga stora tabbar, jag vräker inte i mig mat och så vidare. Ändå så känner jag mig aldrig riktigt nöjd med mitt matintag. Ibland blir det lite knasigt, men det är ju enstaka händelser och inte så att jag faller till föga eller ”återgår til gamla vanor”.

Jag tror inte att det blir minus imorgon, blir det minus så kommer jag bli superglad! Men, jag tror att det fins risk för plus. Dte känns ju inte så roligt, men det känns inte hemskt, heller. Ibland slår tanken mig att jag kanske borde stå still några veckor och landa i min nya vikt och sen gå ner en bit till. Jag vet egentligen inte varför, men kanske för att sliäppa fokus på stora viktförändringar vecka till vecka, jag vet att det är sundast att gå ner långsamt, men jag jagar ändå viktras.

Så blir dte plus iorgon, så får det väl bli det. Hela världens är dte inte, jag vet ju att jag tränar oc äter bra. Resultaten kommer.

Träningen den här veckan kan ingen klaga på. Herremingud vad det har tränats. 10h 12 min rättare sagt och det fördelat på 5 träningsdagar (jag räknar söndagen idag som vilodag, trost 20 min promenad..). Jag är nöjd med veckans träning, även om jag önskar att vissa promenader had ekunnat bytas mot något me rintensiv träning. Å andra sidan kräve rintensiv träning mer återhämtning och efter mördarpasset i torsdags var jag rätt slut, det är först idag jag känner mig fräsch efter det.

Ett stort fiask den här veckan är dagens status på foten. Den mådd einte alls bra utav löpningen igår 😦 Den är nästan sämre än den var i början när den blev dålig. Jävla skit! Så gick det med planen om att skynda långsamt, jag blev överentusiastisk och det var inte bra helt enkelt. Ska ringa min sjukgymnast imorgon och se vad hon säger. Suck.

Nåja, vi får se vad morgondagen har att erbjuda. Den här veckan har känts lång!
Måndag: SatsPowerStep 60 min, Streetdance 55 min, Rask Promenad 65 min, Armhävningar 20 st

Tisdag: BodyPump 55 min, Armhävningar 20 st, Plankan 1 min.

Onsdag: VILA

Torsdag: PT-pass 101 min, Cykling 7 km, 20 min, Promenad 2,8 km, 30 min

Fredag: Promenad, 5,9 km, 65 min, Ridning

Lördag: Promenad, 5,9 km, 62 min, Löpning 10 km, 76 min, Armhävningar 20 st, Plankan 2 min, Ridning

Söndag: VILA Promenad 20 min, Ridning

Woho, milen avklarad.

Jag kan direkt säga att om mitt pannben inte vore så tjockt, så skulle jag nog inte fullföljt dagens mil. Det var sååå jobbigt, mest mentalt faktiskt. Foten kändes helt okej, den var stel i början och värkte lite någon gång under löpturen, men överlag kändes den okej, nu några timmar efteråt känns foten fortfarande bra.

Själva löpningen då?
Nej fy fan vad jobbigt!
På funbeat, som jag hyllat tidigare, finns det en utmaning som pågår under hela vinterhalvåret. Passande nog kallas den VinterUtmaningen. Den innebär att man springer en mil, på samma plats, en gång i månaden från oktober till mars, den registreras som en ”tävling” och alla som är med i VinterUtmaningen är med och ”tävlar” mot sig själva och varandra. Vilket är en superbra inspiration för att hålla motivationen uppe.

Det jag skulle komma till var att utan ”tävlingen” ovan, så skulle jag inte genomfört enmil idag, för jag var oerhört osugen på att springa och i varje steg sat den lille jävulen på min ena axel och sa ”Ge upp” eller ”Gud vad jobbigt det är, gå en bit..” ”Du måste inte springa hela vägen om du inte vill..” och så vidare. Men nu skulel jag ju få ihop min mil i November för att inte missa Novembertävlingen också. Oktobertävlingen fick jag ju passa på eftersom min fot var skadad. Jag ville inte passa i November också, bara för att jag, mentalt, inte orkade. Samtidigt som den lille ”Nej-jävulen” viskade i mitt öra, så blev mitt pannben tjockare och tjockare och det spelade ingen roll att jag valt en runda som innebar att jag sprang om samma vända två gånger (=dötråkigt) eller att det började regna (=härligt!) eller att min hund var förbannat jobbigt (när hon var lös lyssnade hon lite som hon ville och när hon var kopplad, var hon bara jobbig. Som tur var så var vi nästintill helt ensamma ute och hon fick vara lös.), jag fortsatte nöta, den ena foten framför den andra. Ett två. Hela tiden.

Så, det var en kamp mellan viljan och oviljan, Viljan vann, än en gång. Min vilja har blivit stark och stolt och accepterar sällan ett nej. Det är jag mäkta stolt över.

Så, milen blev avklarad idag, det kändes tungt, det kändes långsamt. Men ändå så tangerade jag mitt eget PB från Tjejmilen i somras. Inte så tokigt va? Visst, det är en bra bit kvar innan jag är snabb, men jag är snabb för att vara jag, så det så!

Tid: 76 min
Sträcka: 10 km
Hastighet: 7,89 km/h
Tempo: 7,36 min/km
Maxpuls: 183
Snittpuls: 166
Kaloriförbrukning: 975

När jag kom hem passade jag på att göra 20 armhävningar och stå 2 minuter i plankan, men dte var segt. Dessutom inse rman hur smutsigt golvet är när man ligger och tittar ner på det, helt ohållbart. Måste städa.

Jag ger mig själv en spark i baken.

Jag antar att ni är ute och svirar och har mycket bättr för er än att peppa mig ut och träna. Så jag har bestämt mig för att testa om foten klarar en mil. Om inte, så lär jag märka det. Märker jag det, så avbryter jag.
Men jag hopppas att en långsam joggad mil ska gå bra.

Först ska jag bara fixa lite annat och se till att dte blir riktigt becksvart ute, hua!

Hjälp sökes!

Jag har ingen motivation eller inspiration och behöver lite pepp/tips på vad jag ska träna idag.

 

Lite tips, någon?

Två promenader kantade av vackra ting.

Åh, igår hade jag en sådan vacker promenad tillsammans med den prickiga hunden. Men visst är dte svårt att förstå attd te är första advent imorgon? Här finns ingen tillstymmelse av kyla, snarare regn och lera. Får ni någon julkänsla när vädret är såhär tråkigt? Jag känner att det är svårt att få den där riktiga känslan av att julen nalkas när det fortfarande känns som september utomhus. Då är dte tur att vissa dagar är sådär oerhört vackra, som gårdagen, precis när jag passade på och gå ut.

Tillochmed svanarna håller sig kvar och i sjön syns inga spår av någon is.

Igår var det vilodag, för jag vaknade med träningsvärken från helvetet. Mina ben ömmade, liksom min överkropp. ONT, gjorde dte och min kropp kndes inte direkt redo för ett nytt träningspass. Istället gick jag som sagt en promenad frö att värma upp mina stela, stumma muskler.

Tid: 65 min
Sträcka: 5,85 km
Maxpuls: 154
Snittpuls: 112
Kaloriförbrukning: 401

Gårdagen var dock inte en optimal dag ur ett viktminskningsperspektiv. Matintaget var på tok för stort. Det blev dubbla middagar, bara en sån sak. Och två kakor till föreställningen vi såg igår kväll. Vi var på Den Improviserade Melodifestivalen och dte var utan tvekan dte roligaste jag har gjort på mycket, mycket länge. Jag skrattade så jag fick ont, inte bara i magen, utan i halsen! Jag tappade nästan röste av skratt-ansträngningen! Om ni någonsin har möjligheten att gå på den, gör det! Ni kommer inte ångra er.

Idag känner jag mig tung, men det ger nog med sig efter lite träning idag och imorgon.
Imorse blev det ännu en promenad, innan frukost. Jag är egentligen ingen förespråkare för träning utan frukost i magen,  Jag vill inte ”lura av” min kropp energi den egentligen behöver till annat, jag vill ge min kropp det den behöver för att utföra dte jag ber av den och jag känner direkt av om jag inte ätit innan jag tränar. promenader fungerar dock helt okej, efetrsomd et är så lågintensivt. Men egentligen äter jag hellre frukost föst och förlorar den där oerhört lilla fördelen vid fettförbränning som man får vid promenad på tom mage, på morgonen.

Dagens promenad var inte lika vacker som gårdagens, med en aning väta i luften. Jag fick dessutom fokusera en del av promenaden på att hålla ett strängt öga på hunden som var ovanligt trotsig idag. Jäkla hund.
Men dte var en skön start på dagen, även om träningsvärken i ben och rumpa inte alls har släppt, utan snarare blivit värre.

Tid: 62 min
Sträcka 5,85
Maxpuls: 158
Snittpuls: 112
Kaloriförbrukning: 383

Slutspurt för Novemberutmaningen.

Med bara fyra träningsdagar kvar börjar det bli dags för en spurt på de delar av Novemberutmaningen som jag ännu inte är klar med. Jag har 11 minuter i plankan och 58 armhävningar att fixa på dessa fyra dagar. Det är ganska många minuter i plankan framförallt.

63,3 /80 km
21 /15 träningspass
19 /30 min i plankan varav 11/10 på tårna
242 /300 armhävningar varav 10 /30 på tårna
3 /2 nya träningspass
3 /4 stretch/avslappnings/yoga etc pass
1 /1 träningspass längre än 100 min

Hur ser det ut för er?
Är det lugnt, eller får ni kämpa för att få ihop det nu på slutet?

Dagens pass tog död på mig.

Poserar kaxigt efter passet. Halvdöd.

Herregud. Nästa gång jag bokar ett dubbelpas smed min PT, påminn mig om hur sjukt jobbigt dte här passet var. Det var tur att 10 minuter gick åt fettmätning, för jag vet inte om jag hade pallat 10 minuter till.

Min PT hade delat upp passet i tre delar.
Del 1, kondition/Boxning
Del 2, styrketräning
Del 3, ren kondition

Jag som alltid brukar hävda att jag älskar spyfys fick här min beskärda del.

Del 1, började visserligen ganska snällt med att slå på boxningssäck och att skuggboxas inne i slaen, men övergick snabbt till min hatövning Burpees och andra trevliga övningar som grodhopp och jobbiga magövningar.

Tid: 26 min
Maxpuls: 177
Snittpuls: 140
Kaloriförbrukning: 240

Del 2 var ute i gymmet och vi körde bänkpress åt alla möjliga håll och både med stång och hantlar. Rygg, biceps och triceps fick också en rejäl omgång. Nu när min styrka har ökat ganska ordentligt så börjar dock mina svaga sidor märkas mer. Som tex att hela min vänstra sida är oerhört mycket svagare än den högra. Eller att mina axlar är den felande länken i tex plankan/armhävningar. jag har väldigt svaga axlar. Eller att handlederna är oerhört svaga och gör att jag inte orkar hålla kvar i vikterna jag drar/när jag drar mig upp.

Tid: 43
Maxpuls: 153
Snittpuls: 118
Kaloriförbrukning: 284

Del 3  var återigen inne i salen. Nu var dte finalen på passet och det märktes och gjorde ont, både mentalt och fysiskt. Vi gjorde härliga upptramp med tricepspress direkt efetr och sen två vändor till. Pulsen kom aldrig så högt dock, för benen var slut. Sen körde vi en ritkig hårdkörare. 1 minuts bensparkar följt av 1 minuts höga knän.
Nästa vända gjorde vi 1 min benspark, 1 min höga knän, 1 minuts benspark igen och sedan vila. Nästa körde vi 1 min höga knän, 1 min benspark, 1 min höga knän och 1 min benspark igen, innan vila. Då var jag både spy och svimfärdig. Givetvis hade han en finalomgång var. 10 höga slag, 10 höga knän och 5 burpees/upphopp i tre minuter. Så trött var det länge sen jag var.

Tid: 32
Maxpuls: 186
Snittpuls: 156
Kaloriförbrukning: 367

För att varva ner satte jag mig på närmaste cykel och cyklade i snigelfart i 20 minuter, för att låta alla slaggprodukter få hjälp ut ur kroppen.
Tid: 20 min
Sträcka 7,2 km
Maxpuls: 120
Snittpuls: 110
Kaloriförbrukning: 111

Fettmätning, November.

Idag var det dags för Fettmätning igen. Det var ca 6 veckor sedan jag gjorde mätning sist och dagens resultat var mycket glädjande.

I september hade jag 34,1% fett i kroppen och vägde 114,5 kg.
Alltså 38,9 kg fett.

I oktober hade jag 32,7% fett i kroppen och vägde 109,9 kg.
Det ger 35,9 kg fett.

I november hade jag 29,2% fett i kroppen och väger 105,9 kg.
Det ger en fettvikt på 30,9 kg.

Sen sist har jag alltså gått ner 5 kg fett, vilket är ett kilo mer än vad vågen säger!
Jag är supernöjd, dels för att jag kommit under 30% fett, gränsen, dels för att det jag går ner i vikt, är fett och inte muskler, snarare tvärtom. Hurra!

Jag, kroppen och självkänslan.

Igår när jag stod och skulle sätta på mig något innan jag och Sambon skulle åka in till stan för att äta middag och gå på bio, så stod jag framför mi garderob och rev ut plagg efter plagg och kände modet sjunka.
Men nu av en helt annan anledning än tidigare. Förr stod jag där och prvade kläder, en hel del satt för tight eller satt helt enkelt inte snyggt, för att jag var för stor.

Nu stod jag med samma kläder och ett sjunkande hjärta, för kläderna var för stora.

Det låter kanske konstigt, men iochmed min viktminksning så har jag både blivit mer nöjd med min kropp, men även mer medveten om den. Att jag sen knappt har några kläder hemma som faktiskt passar och är snygga, gör att det inte är roligt att gå ut bland folk längre. Jag har inga uppklädda kläder längre.

Jag har ”alltid” varit väldigt noga med mina kläder, köpt kläder utomlands, snygga kläder, som jag har känt mig fin i, trots mina kilon. Kläderna har väl varit extra viktiga, eftersom jag har ansett att min kropp inte har varit så mycket att visa upp. Min trygghet har suttit i att mina kläder varit snygga.

Nu har den tryggheten tagits bort, för på riktigt, jag har inga kläder. Jag har de nya jeansen jag köpte för någon vecka sedan. Ett av de paren är dock redan för stora. Jag har även några tröjor jag har köpt på Gina och några koftor. Men det är i stort sett det. Då har jag ändå tre dubbelarderober fulla med kläder. Jag är van vid att ha massor medkläder att välja på. Och igår ville jag inte ha jeans. Jag ville ha något mer uppklätt.

Men istället för att stå framför spegeln och kännamig stolt och nöjd med den vikt jag har gått ner, så stod jag framför spegeln medkläder som inte passade kroppen och kände mig ful. Oerhört ful. Mycket fulare än för 15 kilo sen.

Rent mentalt vet jag ju att jag inte är ful. Jag vet också att det bara är att köpa nya kläder, herregud, det är inte en sån stor sak. Men samtidigt känner jag hur mycket jobb jag har kvar, rent mentalt, när jag får upp de här ”duger inte” känslorna och känner hur de tar kontrollen över mig.

Min sambo sa just det, att det bara är at köpa lite nya, fina kläder och jag kände direkt en lätt panik, som om han inte förstod att jag är för tjock för att gå in  första bästa affär och köpa kläder. Sen fick det lägga sig lite och jag tänkte om. Jag har gått ner en hel del i vikt och blivit betydligt mindre i kroppen, ändå ser jag mig själv precis lika stor som förut och använder min vikt som ursäkt för att inte kunna lösa problemet. Jag kanske ville att det skulle vara ett problem? Så att jag fick tycka synd om mig själv? Jag kan förmodligen, utan problem, hitta snygga kläder, i helt vanliga affärer, jag måste bara sluta se mig själv som fet och inse att jag inte är lika stor som jag var förut. Jag är fortfarande stor, men jag är inte enorm.

Så, det kanske blir ett besök till en klädaffär här i dagarna, jag tror det skulle vara bra för min självkänsla.

Laddar inför mastodontpass på gymmet.

Idag känner jag lite bävan inför det kommande passet.
För jag vet att det kommer bli sjuukt jobbigt.
Men det ska bli intressant.
Dubbeltimme med min PT är vad som står på agendan, kommer jag palla? (Klart jag kommer!)

Det mystiska blåmärket på det snygga benet.

Det började med att jag skulle ta en bild på det stora, väldigt mystiska, blåmärket, jag har på ena benet.
Sen när jag såg bilden insåg jag att blåmärket inte syns särskilt bra, men att jag helt plötsligt tyckte att mitt ben var riktigt snyggt. YES!

Vilodagen som har gått i ett.

Men jag har hunnit äta en middag. Lite mongoliskt.

Mycket gott.

 

Träning blev vila blev chokladtårta.

Jag menar, varför inte?

Jag lärde mig några saker av denna ”lilla efterrätt” jag inmundigade på Muggen efter en god middag (lasagne) i goda vänners lag (två av de bästa):

• Jag har inte samma känslomässiga anknytning till sött och choklad längre. Dte är gott, men det är inte ”JAG VILL HA MEEEER!”
• Man blir hiskeligt mätt på en sån där bit. Jag fick lämna.
• Så jäkla roligt var det inte.

Kul och bra.
Känner i kroppen också att det var ett bra val att skippa andra passet idag, kroppen är supertrött. Den vill sooova. Vilket den ska få göra alldeles strax. Jag är glad att jag lyssnade på min kropp (och er!).

Uppe med tuppen.

Igår utmanade jag min syster, som är ännu morgontröttare än vad jag är, att gå på ett BodyPump-pass som skulle börja kvart i sju imorse. Hon accepterade och kvart i sex gick jag upp imorse, mer som ett lik än något annat, krälade till gymmet och körde BodyPump för första gången.

Några spontana reflektioner: Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare, alltså, puls-jobbigt. Jag är ovan vid att köra bara styrka, utan något inslag av pulsökning, som exempelvis superset/cirkelträning. Det är att jag i efetrhand tycker att passet känns mesigt. Å andra sidan var jag ganska försiktig med vikterna den här gången, så det kan ju vara ett skäl. Dock så tog träningen bra i musklerna och jag fick fin kontakt.

Jag insåg också något jag länge halvt om halvt vetat, men först nu riktigt insett. Jag har problem med min vänsteraxel. Den är svagare och jag får lättare ont i den vid övningar då axelleden är aktiverad. Det är tråkigt. Väldigt tråkigt.

Tid: 55 min
Maxpuls: 157
Snittpuls: 122
Kaloriförbrukning: 389

plus 20 armhävningar
1 min i plankan på knä

För övrigt är jag SJUKT trött just nu, har en hel del saker jag borde ta itu med, men jag har ingen ork. Inte så konstigt med träningen igår + för lite sömn inatt pga väldigt tidig morgon. Jag sitte ri valet och kvalet om jag ska träna etttill pass idag innan jag ska iväg och träffa några vänner eller om jag helt enkelt bara ska gå och sova en timme. Gissa vilket förslag som lockar mest? Imorgon blir det vilodag men kanske lite dans eventuellt och på torsdag blir det hårdkörning. Vad tycker ni, träna eller ta dte lugnt ikväll?

Har jag världens underbaraste sambo, eller vad?

När jag kom hem från min proemenad, svettig och hungrig som en varg, sm kom jag hem till dukat bord och en helt underbar sambo. Han hade gjort en egen variant av ceasar sallad, med bulgur, avokado, majs och surimisticks i, förutom kycklingen, knaperstekt bacon, sallad och ceasardressing. Det var så oerhört gott! Bland det gogaste jag ätit på länge. Han är väldigt begåvad i köket, min karl.

Nu skulle man kunnahävda atthan ligeg rpå plus, och det har man ju i sånt fall, helt rätt i. Vilken tur jag har med en sån fin kille.