”Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för ”Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som ”har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre ”misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag ”vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

”Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.

Oups…

Nej, fy skäms. Idag har jag varit en olydig viktminskare, men kanske framförallt en olydig utmanare, om man nu kan säga så.

Jag har brutit en del i min utmaning. När mensvärken från helvetet kom på besök, så var det som om inget på denna jord hade kunnat hålla mig ifrån choklad (brownie) OCH glass (7/11:s mjukglass).

Vad hände med 20 dagar utan något utav det ovanstående?
Ja, jag vet inte riktigt, alla goda intentioner och den benhårda viljan tog semester. Hade jag inte haft min utmaning, som jag anser att jag om någon borde följa benhårt, så hade jag inte gjort annat än ryckt på axlarna och lagt glass + browni under kategorin ”Energiladdning inför träningshelg” men nu tycker jag att det är lite värre.

Men, jag tänker å andra sidan inte gräma mig alltför mycket över det här. Jag måste dock erkänna för er alla att jag syndat, så att ni vet. Så kan jag ju på samma gång erkänna att gårdagens middag blev två 10 kronors hamburgare från donken och en gorbys pirog!

Herregud, vilken renlevnadsmänniska, va?

P.S. Kan berätta att Gorbys piroger INTE är lika goda som jag tyckte att de var för typ 15 år sedan..De smakar ingenting. D.S.

”Fall inte för tröstätandet och de snabba kolhydraterna!”

Jag har fått mail, kommentarer och pepp från alla möjliga håll och budskapet ovan har varit ganska genomgående.

”Fall inte för tröstätande och de snabba kolhydraterna nu när du är sjuk!”

Som om någon läst mina tankar.
Jag får bekänna att jag redan fallit, stenhårt, några gånger. Fast, jag räknar inte måndagens godisintag som ett fall, det var planerat och ljuvligt och helt underbart. Men sen var det där med att inte stoppa saker i munnen bara för att man är uttråkad/ledsen/stressad/sjuk/inte kan träna bort sina känslor.

Så det är väl lika bra att jag bekänner färg. Jag har fallit för frestelsen, jag har ätit bara för att ha något att stoppa i munnen. Det är dock inget jag känner mig upprörd eller ledsen över såhär i efterhand, men lite dumt känns det ju, för det leder mig ju inte direkt framåt. Nog för att den stora, fantastiska kanelbullen igår med två små kakor till var väldigt goda och kändes ”välförtjänta” mitt i all stress med att få ihop grupparbetet, men inte tusan var den särskilt motiverad. Framförallt inte om vi plockar upp ett litet minne från i tisdags, när jag bara råkade äta en kanelbulle när jag stannade och tankade. Och hur var det nu i helgen? Ingick det inte kanelbullar på frukostbuffén?

Herregud. Jag har blivit kanelbulleberoende!

Jag önskar liksom att jag kunde säga att ”Herregud nej, jag skulle väl aldrig falla för frestelsen.” Som om det vore den enklaste sak här i världen. Men det kan jag inte, så jag antar att det gör mig, mänsklig? Normal?

Men nu ska den här mänskliga individen sätta lite hårt mot hårt, för i dagar utav sjukdom, väldigt inaktiva dagar, så kan man ju faktiskt strunta i de snabba kolhydraterna. I dagar av träning och friskhet, så kan väl en kanelbulle få slinka ner nån gång ibland, då får man bara öka tempot lite extra på löpbandet så är det inget mer att hetsa upp sig över. Men det är så dumt att ge kroppen mer energi, när den inte gör av med någon. Och på måndag ska jag ju väga mig, oavsett. Och då skulle det ju kännas ganska skönt om det inte sitter en massa kanelbullar på vågen och skrattar åt mig ”Du föll för frestelsen, du föll för de snabba kolhydraterna, haha!”

Så nu, kära läsare, drar vi åt svångremmen lite. Inte så mycket, bara lite.
Och jag ska försöka att inte falla för frestelsen något mer, den här veckan.

Liten, ledsen och trött.

Rubriken är på sätt och vis missledande. Jag är inte aktivt ledsen, nämligen.

Men jag är trött.
Kroppen är trött, huvudet är trött.

Tröttheten är inte konstig, den går att härleda direkt från sitt ursprung; sömnbrist i kombination med våldsamt festande de senaste två dagarna. Festerna innebär dock inte alkohol för mig, men jag blir lika sliten för det, oerhört otacksamt..
En oerhört lyckad 30:års fest igår och en rätt spontan fest här hemma i fredags har tagit på mina krafter helt enkelt.

Ledsenheten då?
Den har tydligen legat och bubblat under ytan och varit för listig för att jag skulle hänga med. Istället kom suget, maten, ätandet, tillbaka igen. Den här veckan har maten verkligen inte fungerat så som jag vill att den ska. Jag vet att dte kommer vara plus imorgon på vågen, jag har inte fått till någon träning i helgen och jag har ärligt talat inte haft så stor lust till att träna heller.

Jag tänker såhär:

Det är okej.
Jag är okej.
Jag är kanske lite trött och ledsen just nu, men det är helt okej.
Jag kanske kommer ha gått upp en del den här veckan, men det är också helt okej.

Imorgon är en ny dag, en ny vecka, börjar en ny kurs och jag känner mig själv. Imorgon kommer jag längta efter träningen och fortsätta kämpa för en lägre siffra på vågen. Två steg fram, ett steg bak, det är helt okej, så fort man fortsätter kämpa.

Jag hinner inte!

Vi hade fets här igår.
Planen var vin-mysfest och creme de la creme var på plats och gjorde kvällen helt oförglömlig.
Dock så blev födointget inte alls vad jag hade tänkt och idag, när jag inte heller komme rhinna med någon träning då vi ska iväg till en  30:års fest om bara en timme, så längtar jag efter svidande långpass och hög puls med darriga muskler. Ge mig!

Tills dess får jag känna mig som en degklump, vem kom på att vi skulle göra (äta) sjukt mycket snittar igår? VEM!?

Övertrassering på kalorikontot.

Aj då, som jag kanske nämnde lite vagt tidigare så har denhär helgen bjudit på en hel del extravagant leverne i form av allt möjligt sött och gott.

Det var liksom tänkt att det skulle sluta där, men igår överfölls jag av någon form av ätar-lust som jag inte riktigt hade ork att stoppa. Så jag åt. Nu var det ju inga mängder och inget extremt överflöd vi snackar om, men tillräckligt för att det såhär dagen efter inte ska kännas helt sunt. Det är inte så mycket vad jag åt, som hur jag åt, som ”oroar” mig. Det är klart att jag, med ett ganska trassligt förhållande til mat, i bagaget, ibland får bakslag även när det kommer till maten.
Det händer inte så ofta som man kanske kunnat vänta sig, men det händer fortfarande. Det är då jag måste brottas med tanken kring hur jag ska hantera det i efterhand. Det är ju ingen idé att gråta blod över det och det är ingen idé att klandra sig själv. Även om det är det jag helst gör.

Jag får helt enkelt se det som en lärdom, att ibland kommer bakslag och man gör bäst i att bara ta ett djupt andeta och fortsätta på som vanligt, när man tagit sig förbi dem. Det är en del av den här resan. Förhoppningsvis (och bevisligen, för det var rätt länge sedan nu) så kommer de mer och mer sällan och blir mindre och mindre allvarliga.

Men, idag blir det ingen övertrassering, idag blir det fina in och utbetalningar, precis som det ska vara.

Vägning, vecka 18.

Vikt: 108,3 kg (+2,3 kg) (sammanlagt – 24,7 kg)

BMI: 33,4 (+0,5)

Mage vid naveln: 95 cm (+ 2 cm)
Midjemått: 90 cm (+ 1 cm)
Höft: 105 cm (- 0 cm)
Höger lår: 63  cm (-0 cm)
Höger arm: 35 cm (-0 cm)
Under byst: 89 cm ( -0 cm)

Jissa om jag hade åmget imorse inför uppgiften att väga och mäta. Jag ville inte! Men jag tror att det är bra att man inte hittar på ursäkter för att slippa se ”sanningen i vitögat”. Det kanske låter märkligt, men på något vis var det inte så farligt som jag hade trott. Framför mig såg jag hur vågen skulel blinka ”ERROR” för att jag var för tung och att midjan skulle ha utökats till större än den var innan jag satte igång med den här viktnedgången, men inte.

2,3 kilon är ju en hel del, jävlar vad med svett som ”gått om intet” när jag jobbat för att bli av med de här kilona redan, nu ska jag svettas igen! och det syns att magen är svullen, på bilden. Men måtten var snälla mot mig!  2 cm på magen och 1 cm i midjan, jag trodde som sagt att det skulle vara minst 10 cm!

Det hade gievtvis kunnat varit bättre, jag menar, det är ju minus och inte plus jag vill ha. Men det hade också kunnat varit mycket mycket värre. Och idag känner jga mig glad och fokuserad igen. Precis så som jag vill känna, skönt!

Det är inte synd om mig, jag gör mina egna val.

Jag inser att jag går omkring och tycker synd om mig.
Det är synd om mig för att jag har ätit för mycket, det är synd om mig för att jag inte vill träna, det är synd om mig för att jag inte kan hantera julbord, det är synd om mig för att ag åt en hel del dessert på julborden, det är synd om mig för att jag gått upp i vikt istället för att gå ner de senaste veckorna, det är synd om mig för att ”ingen förstår mig”, det är synd om mig för att jag ”alltid misslyckas i slutänden”, det är synd om mig för att ”jag alltid kommer vara tjock”, det är synd om mig för att jag är ute på landet/i Danmark och inte har tillgång till mitt gym/upplysta promenadvägar kvällstid, det är synd om mig för att jag är tjock, det är synd om mig för att jag är sugen, det är synd om mig för att ”jag inte har någon karaktär” och alla andra anledningar jag kan komma på.

Men, idag insåg jag, än en gång, att NEJ, det är INTE synd om mig. Jag gör mina egna val som jag får ta ansvar för. Okej, jag har ätit mer, okej, jag har tränat mindre, hoppat över träning och ätit godsaker. Okej, jag har småätit, okej, jag har tröstätit, okej, jag har gått upp i vikt. Men det är inte synd om mig. Jag gör mina egna val. Om jag den senaste tiden har valt destruktiva val, så är det givetvis tråkigt, men det är inte hela världen. Jag är inte värdelös. Bara för att jag gått upp lite grann, så är jag inte misslyckad, det innebär inte att ”jag alltid kommer vara tjock” eller att jag ”alltid kommer misslyckas” osv.

Så fort jag inser det, så slutar neggen, då slutar den negativa cirkeln: åh jag åt för mycket-jag tycker synd om mig själv för att jag åt för mycket-jag förklarar för mig själv att jag är värdelös-jag äter mer mat ”för jag är ju ändå redan misslyckad”.

Så, jag är bra, jag är underbar, oavsett om jag har en bra eller motig dag. Nu får jag sluta tycka synd om mig själv. Nu får jag sluta trycka ner mig själv när jag inte är ”perfekt”.

En ridtur och en hel del ångest senare..

Ridturen var dte enda idag som verkligen varit bra, resten kände inget roligt alls.
ag har halkat in i lite gamla vanor.
Gamla ätmönster.
Det gör mig så ledsen och ger mig sådan ångest.
Har typ gått upp 3-4 kilo! (Hur fasen har det gått till?! Dte är inte diekt så att jag gffat i min chips och godis?)

Jag skriver mer om det imorgon.

Nu bjude rjag på lite bilder från ridturen idag som gick bra trots att min häst försökte dra med mig en vända, vilket även syns på en av bilderna då jag får ta i henne lite väl hårt.

Imorgon blir en bättre dag. Trots att den startar med ännu ett julbord. Efter det julbordet så ska det dröja lång tid innan jag utsätter mig för bufféer. Fy!

Årets första julbord avklarat.

Jag känd emig så himla duktig på gårdagens julbord, ändå känns dte sådär halvbra dagen efter.
Trots att man tar små små portioner, så läggs den ena tallriken till den andra och snart har man ätit ett lass med allt från knäck, mimosa-sallad och rökt lammbog. Det känns som om min vikt bara ökar, istället för att minska, nu vet jag inte om det bara är mental inbillning och ett negativt synsätt frånmin sida. Men oavsett så gör det en ganska tröstlös.

Jag vill ha resultat, nu!

Det känns lagom roligt att årets andra julbord är redan på söndag, kul det ska bli att väga sig på måndag sedan, jag har ångest redan nu!

Nä, nu ska jag sluta negga och gå ut, jag är på landet igen (det är ett väldigt farande på mig) och har ute i hagen sår fem hästar och väntar på mig. Så dte blir en ridtur med vinterkänsla och sedan en långpromenad tänkte jag. Hoppas vädret håller i sig.

Hur ser er lördag ut?

En lussekatt och lite onödigt skit..

Idag, på vägen ut till landet, stannade vi på en mack. Jag har känt i kroppen och i huvudet de senaste dagarna att jag har dåligt fokus på mat-delen av mitt liv. Träningen känns så självklar, med maten måste jag verkligen jobba mot min gamla, trygga ätarvanor.

Så, vi stannad epå en mack och jag kände hur jag instinktivt gick runt och letade efter saker att äta. Jag gick igenom mina möjligheter som var att
1. släppa efetr för något jag verkligen vill ha, men bara en sak.
2. hålla benhårt på att inte äta något
3. köpa ”allt” jag ville ha och ”frossa” och låtsas som om jag tappat kontrollen.

Jag bestämde mig för alternativ ett, som jag ändå tyckte kändes ganska bra ndå. Det blev en lussekatt och den njöt jag av! Årets första.

Problemet blev sen när vi kom hem hit, hästen var urlastad och allt i stallet var klart. Då var klockan halv nio och vi hade inte ätit middag. I frysen fanns en del att laga, men inget som skulel bl klart på en kvart direkt. Jag var väl kanske inte hungig så att jag kände det, men blodsockret lär ha varit rätt lågt. Det enda vi hade att äta medans maten stod i ugnen var salta kex, knäckebröd, smör och rökt lax. Okej om det hade blivit en smörgås, men det blev flera. Rätt onödigt skulle man kunna säga.
Sen åt jag för mycket middag också.

Vad jag kan lära mig utav detta?
Att planera så att man får i sig mat på regelbundna tider.
Amen.

(och godnatt!)

Nä och blä.

Nu går jag och lägger mig, innan jag lyckas stoppa något mer i munnen.

Bu:

• Jag är kvar ute på landet, utan träningskläder/skor med snö och is = svårt att motioner = 3 dagar utan träning. Imorgon blir det Stockholm, Sats och träning igen.
• Känns som om jag har gått upp flera kilon efetr den där resan på 160 mil.
• Mina portioner har blivit större och här har maten varit minst sagt oplanerad.
• Känns som om jag aldrig kommer lära mig ett bra naturligt ätmönster i sällskap med min mamma och pappa. Hur svårt kan det vara?!

Oups…

Efter två dagars frånvaro är rubriken ”Oups..” kanske inte vad man skulle velat skrivit rubriken till denna ”rapport”.
Men här är det bara sanningen som gäller.

Jag har utan minsta lilla tvekan ätit mer än vad jag har gjort av med dessa två dagar.
Inte bara det att vi blev bjudna på Ben&Jerrys som efterrätt när vi kom hem till min moster, det känns som om det enda man gör när man åker bil är att stanna för att äta. Och maten man äte rlängs med vägen är skrämmande dlig. Matställena är skrämmande sunkiga.

LJag tycker att det är riktigt illa att utbudet är sådant att vill man äta bra mat, då får man problem med att hitta det, längs med vårt lands största vägar, där andra snabbmatsställen trängs.

Men nog om det.
Jag har ätit lite föör mycket och rört mig absolut ingenting.
Gårdagskvällens glass blev som pricken över i.
Dessutom känner jag mig idag, konstant hungrig.

Det bra i den här historien är:
Om jag jämför med ett beteende för något år sedan, så hade jag tyckt att jag varit superduktig de här tvä dagarna, för jag har inte ätit något godis/bullar/kakor/chips/glass när jag krt bil. Är det någon gång då jag har svårt att låta bli att äta sånt, så är det vid bilkörning då man är så uttråkad. Förut hade det varit två bra dagar, idag inser jag att jag har överätit annat, som inte heller är bra. För stora portioner, glass med omtag, dåliga mattider, etc. Det här, som förut var ”bra” i min värld, är nu ”dåligt. Det känns bra! Min syn på vad som är ”normalt” blir bättre och bättre.
Det som också är bra är att jag har inte på något vis tappat fotfästet och ”ramlat tillbaka”, jag har bara haft två lite halvkassa dagar, det hade inte kännts lika jobbigt om det inte hade kombinerats med noll träning.

Nåja, jag har ”vilat” i alla fall. Sovit ihopklämd mot en bildörr när pappa körde och snusat utsträckt i baksätet när min sambo körde. 160 mil klarade vi av.

Och imorgon hoppas jag på träning!

Bakslag.

Vad hände?
Idag har jag känt mig liten och ynklig och missyckad.

Va fan, jag ska ju bara gå ner i vikt, hur svårt kan det vara?
Nu börjar tydligen det svåra, hittills har det varit oförskämt lätt.

Och jag menar inte att det svåra sitter i maten, utan i psyket.
Det är som om jag har mentala hinder och vägrar acceptera att jag ska gå ner i i vikt.
Okänd, ny mark. Det gillar vi INTE!
Som om min inställning går från att vara vinnarskalle till loserskalle.
Jag vill gömma mig från alla ”krav”, från alla förväntningar, från bloggen, från vågen, från adventsutmaningen.
Men en sak har jag lovat mig själv, jag ska inte gömma mig.
Jag får göra vad jag vill, men jag ska stå för det, jag ska se det i vitögat och aktivt välja dte jag gör.

Jag vägrar vara ett offer.
Sen får jag väl go wild och äta för mycket, men jag tänker inte försöka gömma mig för att mitt ”misslyckande” inte ska ”synas”.
fastän allt känns blä, så SKA jag både fota och väga mig imorgon.

Ställa sig upp efter bakslag, ställa sig upp efter bakslag, ställa sig upp efter bakslag.

Samtidigt känner jag mig som en liten liten tjej idag. Med lite för mycket ångest i kroppen för att det ska vara helt bra. Helst skulle jag vilja krypa ihop ochgråta lite och känna mig värdelös. Det känns som om jag har alla nycklar, jag har alla sätt att göra det här. Jag har den där lösningen som jag behöver. Och ändå så blir det inte så. Ändå rör jag bara till allt, sviker mig själv.

Men nu ska jag ta till mina mentala knep förstår ni. Jag har inte misslyckats. Jag vet ju det också.
Jag har gått ner nästan 25 kilo!
Jag ska gå ner de kilon jag har kvar också, det kanske inte alltid går spikrakt ner, men det är okej, så länge jag fortsätter. Och det gör jag. Jag är ingen quitter.

Så, då var det sagt.

Vad jag har gjort som känns som ett bakslag?
Det är egentligen inget extremt. jaghar inte hetsätit en massa skit.
Ni ska få en redovsning.
Dagen innan högskoleprovet (som förövrigt gick sådär..) kände jag hetsätningstendenser. Jag gav efter lite halvhjärtat åt dem, men bytte ut det onyttiga mot grönsaker och dipp. Det är ju ingen fara att äta grönsaker med dipp, men jag åt dem för att jag var tvungen att äta något trots att jag var mätt = psykiskt ätande. Äta med känslor = inte okej.

Under hela högskoleprovsdagen åt jag konstant. Bara frukt, men det var ett ätande bara för att hålla nerverna på plats, inte för att min kropp behövde det. Känsloätande = inte okej
För att äta lunch var vi hänvisade till en grill. Som bara hade kebab och hamburgare. Kanon. Perfekt.
Fick bli en kebabtallrick med ris. Åt dock inte upp allt, portionen var enorm!

Sen åkte jag och en kompis på en fest i Uppsala. Vi stannade på en mack och jag köpte en sån där liten förpackning med riesen. Det var dock inga konstigheter, det var mitt lördagsgodis och helt okej, å andra sidan borde jag kanske vara lite striktare nu när jag verkligen behöver lite resultat på måndag. äsch, det vägrar jag ha dåligt samvete över.
På festen stod det chips och sånt överallt, men jag tog bar anågra och var faktiskt jätteduktig!
Sen skulle jag åka ut på landet och klockan var rätt mycket så jag skulle in på en mack igen (mackar är frestelsens mecka!) och jag kände av hetsätartarmen igen. Den var upprörd och ville ha något att äta. Och jag gick omkring och vred och vände på allt möjligt. Chips – nej. Godis – nej. Smörgås – nej. Bulle – nej. Korv – nej.  Jag ville ha något som gav mycket tugg och lite energi. Tänk riskakor.
Men sen insåg jag att jag inte ens var hungrig eller hade någon anledning att äta. Men jag köpte ändå en twister och bara 70 kcal den var supergod och det var det värt. Men, många bäckar små, ni vet..

Idag var inte så jättebra dock. Vi skulel äta brunch med min sambos familj och första ”vändan” gick jättebra. Men vid andra vändan såg jag dessertbordet och jag kunde inte stoppa mig själv. Så det blev en tallrik med två pannkakor, en liten bit paj, en liten bit typ daimtårta och lite pannacotta. Jag är fortfarande mätt efter brunchen som vi åt klockan ett. hur sjukt är inte det? Åt en liten middag, 8-bitars sushi för några timmar sedan ändå.

Det känns som en  tråig helg, ur viktningskningsperspektiv.
Jag känner mig tjock och som om jag inte har gått ner i vikt, snarare gått upp allt igen.
Inte roligt alls.