Cykling = fantastiskt beslut.

(Svettig och glad efter cyklingen)

Jag hade en fruktansvärt tråkig och hängig förmiddag/lunch. Jag hade ingen lust att göra någonting. Jag hade absolut noll energi. Att träna stod på mitt mentala schema, men det fanns inte mycket lust till det heller.

Men så bytte jag bara om, satte på mig grejerna, spenderade ännu en timme med att göra ingenting innan jag tillslut hoppade upp på cykeln. Jag hatar att åka samma väg flera gånge rom jag inte har ett ärende till en specifik plats, så idag cyklade jag en helt annan väg. Tyvärr innebar den vägen en hel del grusväg. Tempot blev en aning lägre och cykeln en hel del ostadigare.

En god idé vaknade ganska snabbt, att besöka en av mina bästa killkompisar här utifrån som jag visste skulle spendera dagen på sin familjs bondgård. Vem som helst älskar väl små kalvar med fuktiga mular och långa tungor? Är så ledsen över att jag inte hade kameran med. För efter en mil var jag framme och min kompis var i full färd med att mjölka korna och mata kalvarna. Kalvarna stal givetvis en stor bit av mitt hjärta och jag blev nersmetad av slemmigt kalvsaliv när de små undersökte mina armar grundligt med munnen.

Jag fick en jätterolig guidning i ladugården och alla som inte varit och kikat på Sveriges mjölkproduktion, borde verkligen åka ut på studiebesök. Mjölkproduktion är fascinerande!

Vägen hem var lite kortare, knappt 8 km och på en bättre väg, så det gick en aning snabbare. Men en aning snabbare blir det helt klart med sällskap.

Tid: 52 min
Sträcka 18,1 km
2:51 min/km
Hastighet: 21 km/h
Maxpuls: 173
Snittpuls: 155
Kaloriförbrukning: 545

Och den bästa lärdomen av allt: Det blir ALLTID mycket bättre efteråt och för det mesta så är det väldigt roligt när man väl sätter igång.

För att träning ska vara rolig, gör den rolig!

Ibland får jag mail och kommentarer som berör motivation och träning. Hur gör jag för att tycka om träning, eller hur har jag gjort för att komma till den punkt att jag älskar min träning? Jag ska skriva mer ingåend eom min ”resa” men jag kom att tänka på det lite lätt idag när jag hade tränat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till från början, jag har nog mest bestämt mig för att jag tycker om att träna. Den inställningen har sedan gjort att träningen har känts rolig. Hög puls har kopplats ihop med bra känslor istället för negativa.

Idag var jag seg och trött och inte så sugen på att träna, förrän jag kom på att jag ville spela squash igen. Jag hade ju min premiär på squashplanen för några veckor sedan med Sara och tyckte då att det var sjukt roligt, och effektiv träning! Min sambo har spelat en hel del förut och i närheten av där vi bor ligger en squash-hall. Vi hade tur och fick en bana på 45 minuter på en gång.

Tid: 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 581

Squash är så roligt! Det är hög puls och ju mer jag fick in snitsen, desto tuffare blev det. Idag gick det riktigt bra! Även om jag fick stryk med råge utav sambon, så kunde jag sätta emot ibland. Jag hade gärna fortsatt 45 minuter till. Ledordet för dagens träningspass var att det var så roligt att det inte kändes som träning, förstår ni vad jag menar? Det är som dans, eller att dra ihop en gäng kompisar och spela fotboll. Det är kul!

Det, tillsammans med gårdagens pass, påminner mig om att för att träningen ska vara rolig, måste jag göra den rolig! Vad som är roligt för mig vet jag bäst själv. Vissa älskar känslan av att lyfta tyngre och tyngre vikter, andra måste ha en match för att det ska vara kul, andra älskar all  träning i naturen, vissa vill vara sociala i sin träning. Och så vidare. Träning kan vara så mycket, det kan vara precis det du vill att det ska vara. Utnyttja det, lär känna dig själv och vilken typ av träning som du gillar, är mitt tips till alla som kämpar med träningsmotvationen.

Min söndag avslutades fint med 12-bitars sushi, nu är jag nöjd, glad och belåten.

”Om jag vore min egen coach..”

Sara skrev inlägget ”Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.

Min första tanke är ju käck och glad ”Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.

Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.

Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.

Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre ”lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?

Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.

Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.

Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.

Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.

För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.

För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.

Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. ”Bra jobbat” ”Det här känns lätt” ”Det här klarar jag utan problem” ”En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.

Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.

Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.

Varför vill jag gå ner i vikt? Del 2

• Jag vill kunna köpa ringar/klockor, utan att ha för tjocka fingrar/handled.
• Jag vill kunna röra mig smidigt utan att ha kroppsmassa ivägen när jag ska böja mig ner, göra vissa övningar på gymmet osv.
• Jag vill kunna köpa BH:ar i en vanliga butik.
• Jag vill inte behöva vara orolig för att få problem med mina knän elelr andra leder, på grund av att jag är för tjock.
• Jag vill kunna röra mig smidigt när jag är äldre.
• Jag vill bli gammal och inte vara rädd för att dö i förtid pga min vikt.
• Jag vill kunna se musklerna som finns där under fettet.
• Jag vill inte behöva känna mig orolig över att träffa nya människor/vara i nya situationer pga min vikt.
• Jag vill inte att min vikt ska begränsa mig att göra saker jag vill göra.
• Jag vill kunna gå till läkaren och tex ha ont i halsen, utan att få höra pekpinnar kring vad jag väger.
• Jag vill inte bli bemött hånfullt pga hur jag ser ut.
• Jag vill inte höra fula ord sägas om min vikt.
• Jag vill inte bli skeptiskt bemött när jag berättar om hur mycket jag tränar ”Om du tränade så mycket skulle du ju inte vara såhär stor.”
• Jag vill kunna utmana mina vältränade vänner, utan att vara ständigt efter pga att jag är så mycket tyngre.
• Jag vill kunna köpa jackor och liknande på damavdelningen och inte behöva gå till herravdelnngen där storlekarna är större och rymligare.

Varför vill jag gå ner i vikt? Del 1.

• För att ha en frisk och stark kropp som får leva länge.
• För att kunna sätta på mig ett par jeans, som inte är köpta på ”tjockisavdelningen” och utan att det putar ut ovanför linningen. Jag vill att de ska sitta snyggt!
• Slippa para ihop Tjock med mitt namn. Jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara förknippad med min kroppsstorlek och allt som det innebär.
• Kunna köpa kläder i vilken affär jag vill. Ha en ”normal” storlek.
• För att kunna ha på mig vilken typ av kläder jag vill, utan att behöva tänka på vad de visar eller vad de döljer. Jag vill att kläder ska sitta snyggt på mig!
• För att känna mig bekväm i min kropp.
• Att slippa sticka ut med min storlek bland andra människor. Vara en i mängden. Inte den tjocka i mängden.
• För att kunna springa snabbt. jag kommer aldirg kunna vara snabb när jag är såhär tung. jag vill också kuna springa milen snabbt. Kunna tävla med min kille om vem som komemr snabbast till dörren och ha en chans att faktiskt vinna.
• För att kunna handla, vad som helst, i en mataffär utan att tänka på vad andra tycker och tänker om dte jag köper. jag vill inte känna att de tänker ”Det där borde hon som är så tjock inte handla” osv. Samma sak på restaurang.
• För att inte vara större och tyngre än min pojkvän.
• För att få vara normalviktig för en gångs skull. I hela mitt liv har jag vari överviktig/större än min omgivning. Nu vill jag bara få vara normalviktig.
• För att kunna hålla på med hästar utan att behöva fundera på hur tung jag är eller huruvida min vikt sliter på dem.
• För att för första gången kunna sköta en inridning från scratch utan att behöva ta hjälp för att jag är för tung.
• För att undvika alla sjukdomar som övervikt ger ökad risk för: diabetes, hjärtkärlsjukdomar, låg fertilitet, rygg/knäproblem, osv.
• För att vara en god förebild för andra i min omgivning som har viktproblem. För mina framtida barn!
• För att kunna var aute och gå på stan utan att bli svettig för att min kropp bär på så många kilon.
• För att kunna ha på mig en bikini och känna mig både snygg och bekväm.
• För att kunna känna att jag passar in, även ytligt, bland mina snygga tjejkompisar.
• Jag vill känna mig sexig inför min pojkvän (även om han tycker att jag är fin som jag är). ”Jag vill ju bara se snygg ut naken” Som Colting säger det.
• Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag KAN!
• Jag vill inte behöva oroa mig om jag kommer i overaller/flyvästar/dykardräkter/regnkläder/liknande när jag ska göra något borta.
• Jag vill att andra ska titta på mig och tänka ”Vad hon är vältränad.” och inte ”Vad hon är tjock.”
• Jag vill kunna titta på bilder av mig själv utan att se dubbelhaka, gäddhäng, mage som sticker ut osv.
• För att kunna låna kläder att ha på mig av mina vänner.
• För att orka göra mer saker. Hålla igång mer utan att tycka dte är jobbigt.
• För att få god plats i flygplanssäten, busssäten osv.
• För att aldrig behöva fundera över ”Är jag för tung?” när jag ska göra olika saker.
• Jag vill ha en midja!
• Jag vill kunna gå i kjol på sommaren utan att mina lår ska gnida mot varandra så det gör ont.
• Jag vill kunna ha kort kjol och shorts.
• Jag vill kunna röra på mig graciöst, utan att känna mig som en elefant i en porslinsbutik.
• Jag vill kunna sitta i min pojkväns knä utan att kännamig för tung.
• Jag vill kunna köpa stövlar och få plats med vaden i dem.
• För att jag vill inte känna mig dömd redan på förhand pga min vikt.

  Om jag någonsin skulel glöma bort varför jag kämpar, så tror jag att dne här listan kan vara till god hjälp. Jag kommer förmodligen fylla på den allt eftersom.