Idag har jag stått i mitten av en ridbana hela dagenoch hållit lektion, fotograferat den vackra 2,5 åringen nedan och tränat en häst. Och sen hanns det med en mysig middag ute, med min sambo. Typ så. Om det är fint väde rimorgon så blir dte fallskärmshoppning för mig! AH!
P.S. Hon är till salu..
Det känns givetvis jättetråkigt och svårt, men jag tror att det blir bäst för oss båda, för just nu är stallet nästan enbart ett stressigt måste, snarare än den njutning som det borde vara. Men vet ni någon som letar efter en fantastisk häst, så vet ni var jag finns.
(Och samtidigt som jag skriver detta, så ringer mamma och berättar att ett litet stoföl fötts hemma på gården, åh, vilken lycka!)
Åh, vilken underbar ridtur dag. Eftermiddags/kvällssol, pigg och glad häst, pigg och glad hund, skritt på långa tyglar i snöfri skog, mellan granar och tallar och sedan lite fart på mjuka grusvägar. Helt ljuvligt! Vet inte vem av oss tre som njöt mest.
När man sitter upp på hästen, det är soligt ute, hästen lyssnar och är glad. Hunden är glad. Det är tyst ute. Bredvid vägen följer hingstflocken med på ridturen, väldigt glada.
Underbart!
..men visst är det mycket roligare när det går bra, än när det går dåligt?
Ridlektionen gick inte direkt dåligt men den gick inte superbra heller. Prestationkraven inom mig är i vilket fall inte helt tillfredsställda. Det är inte alls hästen som är problemet, hon gör ju bara så gott hon kan utefter de signaler jag ger henne. nej, det är ju JAG som är problemet. Det i sin tur ger ju inte självföretroendet en knuff i rätt riktning. Nåja, det är dumt att vara för hård mot sig själv, jag måste bara lära mig det, i praktiken. Hästen skötte sig klanderfritt. Min fina svarta skönhet!
Igår var som jag nämnde lite i förbifarten en märklig dag.
Jag for fram och tillbaka och fick inget uträttat mer än att jag köpte blomjord. Jag menar – blomjord? Vad ska jag med det till?
Jag hade dock en sak på agendan igår, förutom middagen på kvällen, som jag såg barnsligt mycket fram emot. En ridlektion. Jag minns inte när jag red lektion förut. Jag minns senast jag höll en lektion, men när jag fick instruktion, dte var länge sedan. Ridningen har känts ganska stillastående det senaste året och någonstans har jag vetat att får man bara lite ny input från en lärare, så brukar det ge med sig. Ändå har jag inte kommit mig för. Men igår skulle dte ske.
Min häst är ganska oskolad och ung i huvudet, så egentligen hade jag inte så höga förväntningar. Jag ville bara få lite råd och tips utifrån. Det gick dock superbra. Jag fick svettas ganska ordentligt under lektionens 30 minuter, men efteråt var både jag och häst helt lyckliga. Nu känner jag mig fylld av inspiration, glädje och förnyad lust till ridningen. Det är ju såhär dte kan, och ska, kännas. Med både lovord och konstruktiva kritik samt tips för hur jag ska jobba vidare, så längtar jag nu ut till stallet. Härlig känsla! Dessutom tror jag att min häst tyckte att det var trevligt när vi förstod varandra och inte slogs om vem som ska bestämma,för en gångs skull.
Det påminner mig också om hur lätt det är att få inspiration och motivation, bara genom att göra något nytt. Oavsett om det handlar om ridning eller träning eller livet i allmänhet. Om man bara vågar ta hjälp när det känns motigt, vågar testa något nytt eller få vägledning ibland, så kan det ge så himla mycket. Jag känner mig lite smått hög på livet, efter 30 minuters stenhårt jobb i en sadel.
Jag har tyvärr inga bilder från gårdagen, men bjuder på den här på oss två som Sara har tagit.
Det var så vackert ute imorse när jag var ute i stallet och red. Fortfarande minus ute, med en sol som lurade bakom molnen. Min häst var pigg och inte helt lydig, hon ville helst galoppera i lössnön. Själv ville jag mest njuta av stunden. Morgonridturer är så härliga, bara jag och hästen (och alla morgonpigga skidåkare..).
Om jag hade ont i benen? Skämta inte!
Så, då fick jag ur mig det.
Nu ska jag ta mig ut i snön till stallet och hoppas på att min häst är pigg, glad och sugen på en liten tur i skogen. Sist vi var ute så var det såhär vackert:
Idag har inte riktigt varit någon bra. Min mentala balans har inte varit optimal skulle man kunna säga. En sån där dag då man känner sig ledsen ”utan anledning” och inte känner någon riktig mening med vardagen. Vi har väl alla sådana dagar antar jag. Den bästa medicinen brukar vara att åka upp till stallet och bara vara. Och det hjälpte, för stunden. Men sen kom känslan tillbaka efteråt. Då är det fint att ha bilderna från dagens ridtur att njuta av.
(Min fina häst, alltid med öronen spetsade frammåt)
(En vacker bild på stallet från hagen)
(Vi mötte två skidåkare på den här korta biten, de såg väldigt förvånade ut över att se en häst bredvid deras skidspår, mi häst visade tydlig förvåning över att se två skidåkare brevid vår ridstig.)
Idag var det dags för premiärtur med nya skorna på. Hästen, hundne och jag var lika lyckliga. En skrittritt i ett vackert vinterland. Vi blev skrämda halvt till döds av en skidåkare, annars var det totalt tyst och öde ute i skogen = underbart.
Vi kunde inte hålla oss från att ta en liten bit trav och en väldigt kort galopp. Helt ljuvligt!
(Påbylsad både det ena och det andra, kände mig som en michelingubbe.)
Idag hade vi unghingstarna som sällskap på andra sidan staketet när vi var ute och red. Söta va?
Ridturen var dte enda idag som verkligen varit bra, resten kände inget roligt alls.
ag har halkat in i lite gamla vanor.
Gamla ätmönster.
Det gör mig så ledsen och ger mig sådan ångest.
Har typ gått upp 3-4 kilo! (Hur fasen har det gått till?! Dte är inte diekt så att jag gffat i min chips och godis?)
Jag skriver mer om det imorgon.
Nu bjude rjag på lite bilder från ridturen idag som gick bra trots att min häst försökte dra med mig en vända, vilket även syns på en av bilderna då jag får ta i henne lite väl hårt.
Imorgon blir en bättre dag. Trots att den startar med ännu ett julbord. Efter det julbordet så ska det dröja lång tid innan jag utsätter mig för bufféer. Fy!
Ja, jag hade egentligennigen anledning att ta de här bilderna, för hur intressant är dte att se mig posa i underställ och ridbyxor? Ansiktsuttrycket på övre bilden är ju dessutom jävligt otäckt. Dock måste jag säga att jag tycker att kroppen ser rätt bra ut. Den är snäll motmig, min kropp. Nu – ridning i decembersol!
Jo såhär:
Ta med dig hunden, åk upp till stallet där det är härliga minusgrader samt frost och is överallt. Njut av att solen har bestämt sig för att titta fram hela dagen.
Klä på dig och hästen och bege dig ut i frostbiten skog och mark. Känn värmen under jackan, solen i ögonen och röda köldrosor sprida sig på kinderna. (Inse att du har väldigt vita tänder! 😀 )
Skritta hemåt efter härlig, frisk och glad ridtur på långa tyglar på en glad häst och med en väldigt glad hund bredvid. Se hur vacker världen är i solig frostskrud. Sug in den känslan av lugn och lycka i bröstet.
Åk hem efter några timmars stalllycka och sätt dig vid ett dukat bord med ångande varm mat som din underbare sambo lagat åt dig. Kalkonkorvstroganoff med råris och en halv tomat. Ät det med andakt.
Sen känner du att livet faktiskt är fantastiskt underbart ändå.
Ella. En tjej i tjugoårsåldern som jobbar stenhårt för att minska storleken på kroppen och ändra det tresiffriga numret på vågen till ett lägre, två siffrigt sådant. Viktresan började på 133 kilon för några år sedan och ska landa någonstans kring 80 kg som kan passa min 180 cm långa kropp. Till min hjälp har jag en något modifierad kost, mycket träning och ordentligt mycket kämparglöd.
Maila mig på: atatranakampa@hotmail.com
ÄTA TRÄNA KÄMPA 