Negativa saker med att gå ner i vikt.

Ni kanske tycker att min rubrik låter konstig.
Men hur destruktiv en viktuppgång än har varit, så har det funnits skäl till att et har varit ”bra” att vara överviktig.
Övervikten kanske har varit ett skydd (från omvärlden, från relationer, från att bli avvisad), ett gömställe, en trygghet, ett sätt att bli sedd, ett sätt att protestera etc.

Vad händer då om man helt plötsligt går ner i vikt? För mig, som ”alltid” varit kraftigt överviktig, innebär det att kliva in i en helt ny värld. Kliva ur min comfort-zone. Om jag inte är medveten om vilka saker som kommer vara jobbiga genom att jag går ner i vikt, och tror att ”Bara jag blr smal kommer jag vara nöjd med mig själv/lycklig/värd något” så finns en risk att verkligheten kommer slå mig med full kraft. Mitt värde sitter inte i mina kilon. Inte min lycka heller.

Kan jag inte älska mig själv med alla mina fel och brister när jag är tjock, så är det något mer än bara min övervikt jag måste jobba på.

Vad kommer vara jobbigt, både fysiskt och psykiskt för mig, med att gå ner i vikt? Det jag kan komma på, på rak arm är detta:

• Jag kommer inte ha någon övervikt som ursäkt längre. Ingen övervikt att gömma mig bakom och ha som anledning till att inte göra de där sakerna som jag tycker känns oerhört jobbigt/skrämmande och utelämnande. Det kan handla om allt från att våga satsa på något till 100%, på hästarna tex, ellertill att sälja mig själv för at få jobb/högre lön till att inte våga göra en framstöt på en kille jag tycker är snygg (nu är ju, just den punkten, inte aktuell).
• Mina bröst försvinner! Det låter kanske löjligt, men för mig, som alltid har haft kroppen emot mig, när dte kommer till att känna mig sexig/snygg/åtråvärd, så har mina bröst fått extra stor betydelse. Jag har alltid haft stora bröst, vi pratar 85G i BH-storlek. Nu krymper de med oroväckande fart och blir som urlakade taxöron, och jag är bara 25 år! För mig sitter min sexappeal i mn bröst, hur ska jag kunna se att hela jag är sexig och åtråvärd, inte bara mina bröst?
• Om jag inte, rent mentalt, kan skylla på min övervikt, när jag stöter på motgångar, blir avvisad och misslyckas, då måste jag ju ”ta på mig” det själv. Det finns inget externt att ”skylla på”.
• Vem är jag, som smal? Jag har inegn aning, jag kommer förlora en stor del av min identitet som jag har haf hela mitt liv. Mitt liv har alltid varit Tjock-Jag. Nu ska ”tjock” skalas bort och kvar ska ”JAG” stå. Men, jag vet inte egentligen vem jag är som o-överviktig.Att omforma min identitet och självbild kommer vara tufft och jobbigt! Jag har ju lärt mig att älska/komma överens med Tjock-Jaget.
• Hur kommer min roll förändras gentemot mina vänner? I alla relationer har man roller, jag har i många relationer tagit på mig en tjock-roll. Tagit på mig rollen av att vara den stora, som syns, som skämtar, ofta på sin egen bekostnad, som inte varit så bra på att sätta gränser eller säga nej. Det här har jag dock jobbat på de senaste åren och en hel del har förändrats. jag har fått byta bort en del vänner genom åren, för de har inte klarat av förändringen. Men, hur kommer det bli om 30 kg? Kommer alla mina nuvarande vänner låta mig släppa min gamla roll och låta mig försöka hitta en ny, mindre inrutad, roll?
• Det här med att synas. Min övervikt har gjort att jag alltid har synts, jag har alltid utmärkt mig. Det låter kanske dubbelt, för jag vill ju inte att folk ska se min övervikt, men övervikten ger mig ju uppmärksamhet och därför också bekräftelse, för jag syns i mängden. Det kan handla om både positiv och negativ ”uppmärksamhet”, men jag har varit garanterad att synas. Samtidigt sm ja längtat efetr tat vara ”normal” och bara smälta in, har jag vant mig vid att synas och få mycket uppmärksamhet. Hur kommer det kännas att ”bara vara” en i mängden?
• Mat har varit min tröst och övervikten har blivt som en bekräftelse på alla mina negativa tankar om mig själv. Men genom att gå ner i vikt och kontrollera tröstätandet, hur ska jag hantera de jobbiga känslorna inom mig? Jag måste hantera dme på något sätt, att stänga dem inne är inte en långsiktig lösning. Jag har alltid tyckt att känslor är jobbiga, men genom att ha en nolltolerans mot tröstätande, så måste jag face:a mina rädslor, min sorg, mina svårigheter och min smärta. Det är ingen liten sak att göra. Det är tufft!
• Huden hänger! Jag är livrädd för att bli hängig i huden. Jag känner oroligt på min mage och tycker mig ana att huden blivit slapp. likaså med överarmarna. EGENTLIGEN, kanske det inte spelar någon roll, men jag är ung och precis lika mänsklig som alla andra, klart man vill vara snygg och inte ha en massa lös hud överallt.

Det var det jag kom på, på rak arm. Ni som jobbar på att gå ner i vikt, precis som jag, vad tror ni kommer vara jobbigt med att gå ner i vikt? Är det någon som känner igen sig i vad jag skriver?