Archive for the ‘Träningsutmaningar’ Category

Glad nyhet – det blir en AugustiUtmaning!

juni 30, 2010

Istället för att tråka er med sjukhusanekdoter (ikväll har vi mardröms-duon som kvällssköterskor. De inte bara ler aldrig, de skäller och fräser och är ordentligt otrevliga mot oss. Vad vi har gjort för att förtjäna detta? Tja, vi hade dåliga smaken att dra på oss en blindtarmsinflammation och åka till sjukhuset.. Man förstår ju att de är förbannade! ), istället för att berätta me rom det kan jag istället berätta en glädjande nyhet. Det kommer bli en AugustiUtmaning!

Jag kan ju inte göra så mycket mer än sitta här och fundera och planera, så då tänkte jag att, varför inte sätta igång och rodda ihop en utmaning igen? En stilig och fin utmaning, när sommaren kör le grand finale, gör vi det också och blir således redo för september och höstens intåg i våra hjärtan (poetiskt va?).

Men, för att rodda ihop en fantastiskt utmaning, så vill jag ha lite feedback från er, som jag givetvis räknar med ska köra stenhårt med mig. Ni som varit med på tidigare utmaningar, vad var bra, vad var dåligt? Vad saknade ni? Ni som inte varit med på varesig NU, JoNUMU eller 20DU. Vad vill ni att en bra utmaning ska innehålla?

Shoot!

Jag känner mig hur taggad som helst att rodda ihop något riktigt roligt. Hoppas att ni smittas av min entusiasm och hänger på!

Bild 4

Annonser

Grym prestation med snöpligt slut.

juni 8, 2010

Ni har ju redan följt mig längs hela vägen och vet att den här utmaningen verkligen varit en utmaning för mig. Jag grät av trötthet vid en punkt och jag hade stor lust att ge upp redan vid 4 mil. Men jag bet ihop och jag gick emot den mentala smärtan och fortsatte.

Jag har cyklat och cyklat och cyklat. Upp och ner och upp igen. Alla nedförsbackar följs av en uppförsbacke! Haha. Eller så kan man se det tvärtom. Man får välja sin inställning.

Jag har pausat, vilat, ätit, njutit mellan alla dessa mil. Jag har bränt mig i solen. Jag har förbannat motvinden. Jag har sett vackra vyer. Jag har cyklat och cyklat och cyklat.

Sen kom det där snöpliga slutet. Tyvärr fick jag inte min målgång mellan grindstolparna på landet. Min målgång sa plötsligt ”PANG” i en myggrik skog mitt ute i ingenstans. En nysladdad grusväg satte stopp för att jag skulle kunna fullfölja. Det gamla spruckna däcket gav helt upp. It is no more. Min fina sambo kastade sig iväg med bilen och körde de tre milen för att komma till min undsättning. Fina han! Själv gick jag i en halvtimme, släpande på en punkterad cykel med en myggsvärm som fullkomligt t upp mig. Väl hemma fick jag mat serverad och har insett att könet och rumpan är det som har tagit mest stryk. Ajajaj.

12 mil hann jag idag. På min rostiga damcykel. 12 mil genom två län och via ett antal kommuner. Hur häftigt är inte det? Jag som inte ens är en cyklist! Jag som knappt gillar att cykla. Men det mest imponerande är nog ändå att jag inte gav upp. Jag kämpade in i det sista. Trots uppförsbackar och motvind.

Jag tror tametusan att jag idag är värd fyra starka hurra.
HURRA HURRA HURRA HURRA!
(Om jag skulle göra om det? Nä, jag gör hellre något nytt, annars blir jag uttråkad!)

(PS. om jag kan, så kan du! Det måste inte vara 12 mil på cykel, det kan vara vad som helst som utmanar dig. Något lagom galet och spännande.)

:(

juni 8, 2010

Tacksamhet

juni 8, 2010

Ytterliggare tre mil är avklarade och jag har cyklat mer än 10 mil! Hurra! Jag är så grym. Just nu står jag i en solig skogsglänta mitt i ingenstans och hör på fågelkvitter. Ska inta energi från matsäcken och vila en stund.

Förra biten var tuff. Väldigt backig och en del trafik. Smal väg utan möjlighet att pausa eller komma undan lastbilarna när de dånade förbi. Tråkiga hyggen och inte ett enda samhälle passerade jag. Trist! Nu ska jag bita i en annan utmaning. En nysladdad grusväg. Dålig tajmin, men jag räknar med snällare backar, vackrare omgivning och mindre trafik. Efter att den etappen som borde vara ungefär 2 mil, är avklarad, så har jag ca 2,5 mil kvar. Galet!

Från att känt mig gråtfärdig mellan mil 3 och 5 och ifrågasatt om jag ens skulle orka halvvägs, har jag knappt 5 mil kvar. Två etapper!

Är så tacksam över min kropp som kämpar på och är så stark. Kanske inte så snabb, men otroligt uthållig. Har inte ont någonstans, lite lite i rumpan när jag sätter mig i sadeln efter en paus. Men inget värre. Tack fina fina kropp för det!

Halvvägs.

juni 8, 2010

Herregud vad skönt det var när jag insåg att jag kommit halvvägs. Den senaste etappen gick verkligen bra. Efter ett samtal med pappa fick jag massor av ny energi och vägen planade ut och de få backar som kom kändes okej. Nu ska jag ladda med ny energi. Vila en stund och sen köra på igen. Jag kan!

Nu har jag flow

juni 8, 2010

Kul!

Intressanta iakttagelser när man inte har annat att klura på

juni 8, 2010

De där två polisbilarna har åkt fram och tillbaka på samma väg, tätt efter varandra, i typ två timmars tid. De har passerat mig sex gånger. Varför?

En tredjedel avklarad.

juni 8, 2010

Efter knappt fem mil har jag tagit ännu en paus. Jag laddar batterierna med lite glass och proviva. Solglasögon för att skydda ögonen mot solen. Jag önskar jag kunde säga att det går som på räls, dessvärre är det skitjobbigt, motvind och långa uppförsbackar. Benen är som spagetti. Jag kryper fram. Känns lagom kul att jag har dubbelt så mkt kvar. Å andra sidan vore det ingen match om jag inte fick kämpa lite. Ska sitta här på bänken i solskenet och njuta av att jag har tagit mig hit, att livet är här och nu, att jag inte har något att bevisa och att jag är grym. Sen ska jag sätta fart igen!

Sigtuna kommun

juni 8, 2010

Väldigt vackert!

Dagens lunch

juni 8, 2010

Haha, det här ser ni inte ofta på bloggen. Nu är jag på dagens första stopp, efter en snöplig felkörning, men med två rara pensionärers hjälp är jag återigen på rätt spår. Har väl cyklat tre mil och har lämnat det svåra vägletandet bakom mig. Nu är det mer rakt på.

Kroppen är hungrig och vill ha mat. Sibylla fick ställa upp. Det är jobbigt, men kul. Får gå i värsta uppförsbackarna. Tjoho!

Utanför Stockholm

juni 8, 2010

Befinner mig någonstans mellan sollentuna och upplansväsby. Det går ganska sakta för jag vet inte riktigt vägen och får stanna och läsa kartan rätt ofta. Sjukt kul. Kommer nog fram vid midnatt om jag fortsätter i den här takten. Haha. Är lycklig över solen!

…GÅ!

juni 8, 2010

Påklädd för en mindre orkan, en timme senare än planerat, är jag nu redo att ta mig an de långa milen ut till landet.

Känner mig inte direkt supertaggad än, kroppen har inte hunnit vakna, vilket också var skälet till att jag lät den sova till sju, istället för sex. Onödigt att starta med för lite sömn. Inte snällt mot kroppen. Just nu känns 15 mil väldigt långt.

Men, samtidigt så ska det bli jätteroligt och utmanande. Precis som min kloka mamma kommenterade lite tidigare, så kommer jag så långt jag kommer. Skulle det vara så att jag bara kommer halvvägs, så kommer det vara grymt ändå. Givetvis är mitt mål och min plan att cykla hela vägen och jag är väldigt envis och har ett vältränat pannben, så jag ge rinte upp i första taget. Men jag har inget att bevisa. Jag gör det här som en rolig utmaning.

Jag är inte helt säker än, på vilken väg jag ska ta, så det är mins sagt, en aning spännande. Sara är orolig för att jag inte ska hitta och för att jag ska få punktering. Jag hittar alltid, med min inbyggda GPS är jag som en kartbok, det är värre med punktering dock.. Ni är några stycken som är oroliga för min rumpa, tur att den har lite egen vaddering.

Jag har ätit frukost, jag har packat alla grejer, jag har printat ut några kartor från eniro. Det är bara att borsta tänderna som saknas. Håll era tummar, jag kommer mobilblogga under mina många vilo/fika-pauser. hade vädret varit bättre hade jag letat reda på en badvänlig sjö också, just nu känns det dock inte särskilt aktuellt.

Gud vad jag babblar. Nu kör vi. Stenhårt.
KLARA, FÄRDIGA, GÅ!

Klara färdiga…

juni 8, 2010

Nu sover jag och laddar inför imorgon.
Är ni med mig? Är ni lika taggade?

Träning och träningsvärk, om vartannat.

juni 7, 2010

Efter yogan imorse, när energin så vänligt pulserade i min kropp igen, så hade jag faktiskt, än mer träning inplanerad. Men också en timmes dötid däremellan. Så, jag tog mig helt enkelt till gymmet, köpte senaste Topphälsa och mys-cyklade (dvs, i moderat tempo med lågt motstånd) en timme, innan det var dags för min PT att piska mig, för kanske sista gången den här sommaren.

Som han piskad meig sen, fast jag vet inte om han insåg det själv riktigt. Jag bad om ett pass anpassat till morgondagens omfattande utmaning och jag fick ett pass som kommer ge mig träningsvärk i dagar framöver. Men inte i benen och inte i ländrygg/bål, vilket jag behöver ha lite kraft i, imorgon. Men övre delen av ryggen värker redan, axlarna ska vi inte prata om. Träningsvärk deluxe.

Är det så maratonlöpare laddar upp? Med tre timmars träning dagen innan start? Jag vill liksom göra allting rätt. Haha. En sak har jag iaf gjort som jag hör att man snackar om, kolhydratladdat, med Ben&Jerrys. Allt för att orka imorgon..Man får ju offra sig.

Apropå imorgon, så är jag glad över sadelhöjningen och det faktum att jag köpte en cykelhjälm. Min pappa har oroat sig över alla timmerlastbilar som tydligen kommer köra ner mig längs med vägarna. Själv är jag mycket mer oroad över att det ska vara jobbigt, att jag ska ha tråkigt och att min ipod ska dö. (Hemska tanke!) Men som gammal hästtjej så lever jag efter devisen att man bara är utan hjälm om man inte har något att skydda innanför pannbenet. Och jag har massor att skydda. Jag har dock varit bättre att lyda den devisen från hästryggen, än från cykelsadeln. Vad kan en cykel göra liksom? Inte skena iväg eller kasta köra 90graders svängar i full fart. Eller? Nu har jag dock en hjälm, inte så fashion, men jävligt smart och kanske gör den mig lite säkrare när timmerlastbilarna dundrar förbi… Ser ni hur fint den blänker?

Galna upptåg ahead. 15 galna mil, för att vara mer exakt.

juni 7, 2010

När jag lite lagom kaxigt sa åt min sambo att han kunde ta bilen till landet, för att jag skulle ta cykeln. Trodde jag nog inte riktigt på det själv. Nu, när sambon och bilen har åkt och den inplanerade cykelturen ska ske imorgon, känns det plötsligt oroväckande verkligt. Varför? Min tanke: Kan jag inte springa maraton så får jag väl cykla ett.


Det är någonstans mellan 14-16 mil till landet, bilvägen. Jag har som längst cyklat 5 mil lite drygt på en och samma dag. Dte var för 7 år sedan, på en cykelsemester på åland. Jag minns att jag tyckte att dagen då vi cyklade fem mil vad hemsk. Det var ju jättelångt!

Jag hoppas vid gud att jag inte kommer krokna redan vid fem mil imorgon och att jag är i mycket bättre form nu än då (nästan 30 kilo lättare är jag ju, det borde hjälpa, om något). There is no turning back. Jag bangar givetvis inte en galen utmaning, så nu är det bara att vässa panbenet. För jag förlitar mig på att mitt pannben ska hjälpa mig de sista milen.

Hur långt är egentligen 15 mil? Det är en halv vätternrunda. Piece of cake! Eller? Som ni vet så är jag ju egentligen inte cyklist. Jag har inte särskilt många mil i benen. Jag äger för guds skull en rostig damcykel med tre växlar, ingen racer. Jag vet inte hur man lagar ett däck ute i vildmarken.


Jag och min älskade racer.

Så, vad tror ni? Kommer jag klara det? Hur lång tid kommer det ta? Kommer jag hitta rätt? (Har ännu inte bestämt mig för vilken resväg jag ska ta, herregud igen!) Jag tänker givetvis hålla er uppdaterade under morgondagen med mobilen. (Älska funktionen att kunna mms-blogga.)

Mitt mantra inför den här utmaningen:
Jag kan, jag ger aldrig upp och det som inte dödar härdar. Samt: Det är roligt att cykla!

PS. Det bästa med en egen utmaning, är att det finns ingen maxtid, jag kan cykla hur lång tid jag vill. Det kör ingen polisbil efter mig och ingen drar något rep som jag måste hinna till. Soft!