Morgonpromenad med regn och fyrfota sällskap.

Vad härligt att det var fler som njöt av morgonens regngråa väder tillsammans med mig idag. Jag skulle kunna slå vad om att den som var mest entusiastisk av oss alla var den prickiga lilla fröken som studsade runt i lägenheten imorse när det var dags att gå ut. Hon är ett fånigt glatt inslag i alla aktiviteter. Härliga hund!

Dagens morgonpromenad var regnig och härlig. Jag testade löpsteget två gånger, ca 1-2 kilometer sammanlagt. Tror att det här är det bästa sättet att börja testa foten. För på så korta sträckor hinner foten förhoppningsvis inte bli överansträngd. Om jag håller igång med korta sträckor max varannan dag, så kommer foten kanske till och med bli stärkt av detta. Kanske.

Tid: 55 min
Sträcka: 5,6 km
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 526

Morgonpromenad imorgon?

Jag är matte till en prickig, pigg hund under morgondagen och tänkte börja dagen med en härligt uppfriskande promenad med max 1-2 km löpinslag. Vem är med mig? Kort eller lång promenad, eller någon annan morgonträning. Vad som helst.

Det är alltid roligare om man är fler, om det så är i tanken eller i verkligheten. (Är det någon som ska ta sin morgonpromenad i närheten av Sumpan så får ni dock gärna joina oss IRL, så att säga.) Vad säger ni, är ni game?

Laholm, lördags morse efter premiärlöpningen

Dne morgonpromenaden gick som en dans.

taggad, men rätt nyvaken, tog jag mig ut imorse. Jag måste hylla min Crafttröja jag hade på mig, som jag fick av mamma för några veckor sedan. Helt ljuvlig passform. Enda minuset var att den var en aning kort i livet, men det är ju snarare en regel än ett undantag för mig som är 180 cm.

Knatade på i ett jäkla tempo, men kunde konstatera att fötterna inte direkt hämtat sig från fjällvandringen än. En lös nagel och x antal blåsor senare, så känns fötterna sådär halvglada. Ge mig en fotbehandling, någon!

Hur gick det för er? En del har redan inlämnat rapport. Jag kände mig stärkt när jag hade er med mig i tanken!

Motvillig och morgontrött.

Att gå upp imorse för en morgonpromenad lockade verkligen inte. jag känd emig seg och ovillig och grinig över min inställning ”there is no choice”. Dte var liksom ingen idé att vara gnällig och grinig, utan bara bita ihop, klä på sig och gå ut och gå.

Motivation och inspiration var bortblåst, men jag gick och gick och gick. Vackert var det och varmt. Och sne känns dte ju alltid lika skönt när man kommer hem igen. Svettig och hungrig på frukost.

Sista dagen i Grekland, imorgon åker vi hem. Jag ska ägna den här dagen åt att njuta av sol och bad. Härligt!

Underbar morgonpromenad med utsikt deluxe.

Jag är så glad att jag fick så mycket trevligt mentalt sällskap på min morgonpromenad imorse. Jag hoppas er promenad var lika vacker, härlig och spännande som min.

Jag vandrade först genom vår lilla by här, svängde höger där jag igår svängde vänster, kom längre och längre bort, högre och högre upp. Bebyggelsen glesnade av, den lilla asfaltsvägen blev en snirklig och dammig grusväg. Värmen var otrolig. Till slut mynnade den dammiga grusvägen ut i ingenting. Eller jo, förresten, en liten, snårig stig! Mitt lokalsinne sa att jag borde kunna göra det igen, det jag lyckades med igår, att gå runt och slippa vända om.

Solen speglade sig vackert i havet nedanför mig och jag gick med ett litet stup på vänster sida på en liten brant stig. Vågorna smekte klipporna där nere och havet var sådär turkost som det aldrig blir hemma i Sverige. Morgonen var ljuvlig och ensamheten kändes fridfull och lite magisk.

Pulsen gick upp i rekordfart när jag tog mig uppför den brantaste stigningen på det lilla ”berget” och sen kunde jag blicka ut över en udde och hade hav på tre sidor av fyra möjliga, om mig.

När jag var där högst uppe på krönet insåg jag dock att stigen tog tvärt slut i något som liknande ett hav med blåbärsris (fast mer grekiskt, och taggigare). Långt bort såg jag ett torn jag kände igen. Dessvärre visste jag att det tornet tillhörde ett hus som omgärdas av en stor hög mur och med svarta gallerigrindar. Det är väl något av ett lyxhus med egen privat väg. Jag, som vägrar vända om, såg detta dock inte som ett oöverkomligt problem, igår hade nämligen grindarna stått öppna när jag hade utforksat vad just den vägen ledde. kanske kunde jag smita igenom deras privata gårdsplan och ner till byn den vägen? För, jag är ju en stark motståndare till att vända tillbaka.

Så jag började irra igenom taggigt ris, kände mig helt plötsligt som om jag var ute på äventyr. Jag klättrade öve rlåga stenmurar och tänkte på giftiga ormar. Ko närmar eoch närmare huset och helt plötsligt fanns där en liten liten stig igen. Stigen utvecklades till en smal gång, som gick mellan två stenmurar, som gömde olivträd. En katt satt blickstill och såg mig passera. Huset stod där ståtligt, som ett minislott med sina torn och en hund började skälla på andra sidan muren. På lätta snabba steg tog jag mig snabbt till infarten till huset, ute genom, de fortfarande öppna grindarna och ner på den privata uppfartsvägen och pustade ut.

Knallade den sista biten hem med ett stort leende på läpparna. Glad och tacksam över en fantastisk start på en fantastisk dag. Ett litet äventyr i vardagen.

Imorgon kör jag igen, om det nu är någon som orkar upp imorgonbitti, så är jag glad för allt sällskap jag kan få!

Morgonpromenad med bergsbestigning

Början av berget. Ni ser den röda båten, lite till vänster om den bor vi.

Det kan liksom inte bli bättre. Jag följde stranden tills dess att berget tog vid. Nu snackar vi inte om något maffigt berg men tillräckligt högt för att det skulle ge mina lår en härligt svidande utmaning. Uppför uppför, nerför, uppför, plant, nerför, uppför, uppför. Typ så. Hela tiden.

Pulsen skvallrade tydligt om att gå uppför var jobbigt. Jobbigare än att springa på plan mark faktiskt. Det där med backintervaller borde således även kunna göras med gott resultat promenerandes. Måste testa! Pulsen uppe i 175 bpm som mest, inte så tokigt för en morgonpromenad.

Fick en sån där härlig ”jag älskar livet, jag älskar det här, jag älskar att gå, jag önskar jag fick springa, men jag älskar utsikten, jag älskar värmen, jag älskar mig själv, jag älskar allt”-känsla som bara bubblade runt i mig under vändan, som både blev svettigare och jobbigare ju högre upp vägen slingrade sig.

Fick ett sånt löparsug att jag var tvungen att springa, bara en liten kort bit. Kanske 50 meter. Glad kropp. Glad jag. Det är så konstigt hur jag kan längta så mycket, efter något som är så jobbigt. Det positiva är att foten känns helt bra. Ibland ömmar den lite lite om jag trycker på den, men jag känner inte av något när jag går, eller som idag, testjoggade 50 meter. Min fot ska vara stark som två fötter när jag väl får börja springa igen. och då ska jag trappa upp försiktigt.

Kom hem igen, efter exakt en timme. nerförsbackarna på tillbakavägen var förmodligen jobbigare än uppförsbackarna, man måste hålla emot så mycket. I sängen sov lillasyster fortfarande. Vi avnjöt en sen balkongfrukost.

Today’s gonna be a good day!

Morgonpromenad i hettan.

Imorse vaknade jag oväntat pigg efter en natt med hund-ångest. Lillasyster är inget fan av tidiga mornar, så jag lät henne sova, snörde på mig skor och träningskläder och stack ut på en kort morgonpromenad. Det var redan stekhett ute och allt blir så mycket jobbigare av värme. Uppförslutet kändes som värsta bergsbestigningen och jag svettades skönt, trots att jag bara gick, under mina 30 minuter när jag var ute.

Idag ska vi lämna Milos och åka vidare till Paros. Det är en 5 timmars lång båtresa som jag planerat att spendera med en bok framför näsan. Hur det blir med hundarna är helt oklart. Jag känner mig oerhört maktlös.

Igår gick vi till apoteket som ägaren utav hundarna driver och pratade med hundägarens son. Han var mycket otrevlig till en början, ett tag trodde jag att han skulle slå ner mig, när han bröstade upp sig, klev tätt inpå mig och spände ögonen i mig. Även om mitt hjärta slog dubbelslag stod jag still och spände ögonen i honom tillbaka. Flyttade mig inte en centimeter, vek inte med blicken. Tänkte att smäller det nu, så får det smälla. För ett år sedan hade jag aldrig vågat göra något liknande. Han hotade med polis och jag bad honom ringa dem, så att de kunde komma ner och reda ut ett och annat.

Men det var klart att han inte kunde ringa polisen, vad skulle han säga? Att han hade två svenska tjejer i sin butik som var upprörda över hans föräldrars utsvultna hundar? Efter 30 minuter lugnade det ner sig och han ansåg nog visst att han föräldrar sköte om hundarna och gav dem mat varje dag. Jo tjena.. Att hans pappa vill ha hundarna smala så att de ska kunna springa fort när han jagar fåglar med dem. Herregud, logiken är ju helt skruvad.

Men, jag har kontaktat alla jag kan kontakta, jag har verkligen gjort allt jag har kunnat göra. Jag kan inte göra mer. Jag ska vara på organisationerna jag har hört av mig till, jag ska maila Greklands turistmyndighet och klaga där också. Jag måste bara acceptera att jag inte kan göra så mycket mer. Det känns fruktansvärt, men jag känner mig helt maktlös.

Förhoppningsvis har all uppståndelse kring dessa två hundar fått ägarna att inse att det är enklare att ge hundarna mat då och då, så slipper de upprörda turister titt om tätt. Har vi ordentligt med tur, gör poliserna som de lovade oss och tar hand om hundarna, men det känns lite väl önsketänkande.

JoNU drar igång med en morgonpromenad!

Ute är det minusgrader och mycket snö. Helt ljuvligt! Dessutom bestämd esig solen för att kika fram bitvis under dne utlovade morgonpromenaden imorse. kallt var dte dock, jag insåg att jag bara har ett par löpartights för sommarlöpning med mig ut till landet så det fick bli det paret plus ett par trekvart-tights. Kaaallt om låren och rumpan. Hunden var glad, jag var glad, livet var glatt.

Tid: 50 min
Sträcka 5 km
Maxpuls: 143
Snittpuls: 123, 60 %

Ljudbok i lurarna såklart.

Väldigt glad hund.