Sara skrev inlägget ”Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.
Min första tanke är ju käck och glad ”Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.
Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.
Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.
Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre ”lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?
Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.
Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.
Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.
Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.
För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.
För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.
Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. ”Bra jobbat” ”Det här känns lätt” ”Det här klarar jag utan problem” ”En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.
Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.
Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.
ÄTA TRÄNA KÄMPA 