Archive for the ‘Vecka 31 (11)’ Category

Utvärdering av vecka 31

mars 22, 2010

Ja, vad ska vi säga om den här veckan? Med tanke på förra inlägget, så kan vi kanske konstatera att det har varit en känslofylld vecka, en vecka med mycket tankar. Men även en vecka fylld med sociala tillställningar, med underbara människor. Jag har både varit sjuk och haft ganska svårt med rutiner. Jag behöver mina rutiner, hur mycket jag än kan avsky dem ibland, så blir livet helt enkelt enklare när man har rutiner att luta sig mot. Låter jag tråkig nu? Vuxen kanske.

Inför vägningen imorgon är jag inställd på plus. Gud vad tråkigt det känns då,jag vill ju prestera bra resultat, alltid. Men det är ändå okej, jag ser framåt. Det får ta sin tid, men ner till de där 80 kilona ska jag. PUNKT.

När man är sjuk och krasslig och har fullt upp med annat kan det bli somd te blev den här evckan, väldigt lite träning, men 3 timmar 36 min knåpade jag iaf ihop. Bra där.

Måndag: Promenad 70 min, 6,5 km

Tisdag: VILA, sjuk

Onsdag: VILA, sjuk

Torsdag: Promenad 48 min, 4,4 km, Motionscykel 15 min, 5,2 km, Styrketräning 35 min, Armhävningar 40 st (2 på tårna), Plankan 3 min (1 min på tårna), Utfall 40 st

Fredag: Dressyrlektion 30 min

Lördag: Promenad 15 min VILA

Söndag: VILA

Nu är det bara 10 dagar kvar på MU. Hur går det för er allihopa?

Det går fortfarande att få ihop det, även om man knappt börjat.

Såhär ligger jag till:
Utmaningen:
12/15 träningspass
200/300 armhävningar varav 2/30 på tå
16/30 min i plankan varav 1/10 på tå
60/250 utfall
57/200 burpees
44,8 /70 km
1/ 2 nya träningspass

Annonser

Känslan av att aldrig räcka till.

mars 21, 2010

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln ”7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

”Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger ”Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna ”dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.

En underbar dag igår och mer brödtankar idag.

mars 21, 2010

Melander Brasseri, har ni inte varit där men älskar fisk, ja då vet ni vart ni ska styra kosan.
Fantastisk mat.
Jag åt en halv hummer till förrätt, deras fiskgryta till huvudrätt och en halv chokladmousse till efterrätt. (Det här med att dela en efterätt är ju perfekt.)

Det var njutning!

Hela dagen igår var njtning, energipåfyllning, skratt, samtal, glädje, vänskap och allt det där som en fantastisk heldag ska vara.
Dte faktum att jag vaknade först klockan 13 (!!) idag, visar dock att jag inte är elt fräsch än, kroppen är rätt trött. Eller, i vilket fall som helst så var kroppen trött, för nu känne rjag mig pigg och glad igen.

Det enda tråkiga med att vara upptagen med olika sociala upptåg och underbara dagar hit och dit, är att tider och mat och träning, kommer lite på efetrklken. Vilket är helt okej såklart, för nu sätetr vardagen fart igen och då vet jag ju att jag sätetr fart gen.

Jag läser för övrigt väldigt intresserat era tankar kring bröd nedan och kan på en gång ta och vidareutveckla mina egna tankar. Vi har väldigt sällan mjukt bröd hemma, jag äter det nästan enbart vid speciella tillfällen.Jag har ingen kontroll över mig själv och bröd, det ge rliksom ingen mättnad, det bara fyller upp magen och gör den lite ledsen. Min mage är nog inte så förtjust i vetemjöl.

Smörgåsar kan givetvis vara bra, man kan göra så mycket mer med en bit bröd, än att bre på smör och en skiva ost. Smörgåsar med roligt proteinpålägg och mycket grönsaker tex. Igår diskuterade vi vitsen med bröd och vi började fundera på vad man kan använda istället för bröd om man ändå vill äta en macka. Vi funderade på salladsblad. Vad tror ni om det? Ett salladsblad, gott pålägg och sen äta det som en macka? Kan vara hur gott/smidigt som helst. Jag måste testa.

Jag funderar vidare på vad brödet egentligen fyller för funktion för mig. Måste jag äta bröd? Sabina skrev att man måste ju må bra psykiskt också och jag funderar lite på det där. För varför skulle jag må bättre psykiskt om jag skulle fortsätta att äta bröd? Nu är jag iofs inte heller e vän utav förbud, tror att det kan skapa mer fokus på det oönskade, än nödvändigt. Men, har vi födoämnen som kanske rent utav är dåliga för oss, som vi inte kan sluta äta för då skuell vi må psykiskt dåligt?

Givetvis kommer då tankarna på godis upp och då känner jag samma känsla som Sabina skrev kring bröd och alla mina tankar bara snurrar ihop sig.  Vad är vad och hur ska man tänka?

Ja, inte blev jag klokare av det här inte 🙂

Bröd, boven i dramat?

mars 20, 2010

Det här är ett kort inlägg, jag är nämligen strikt förpassad till de sociala arenorna denna fantastiska dag. Från linssoppa till fotbad, till gudomlig middag på Melanders Brasseri till Stockolms Improvisationsteater, till platsen jag befinner mig just nu. Djupt försjunken i en soffa, framför en film, med sex underbara kvinnor.

Jag måste bara vädra en tanke som slagit mig under de senaste dagarna och kanske framförallt idag.

Varför äter vi bröd?
Har bröd egentligen några goda egenskaper eller är brödet helt enkelt boven i dramat?

Vad tycker ni? Fyller bröd någon viktig näringsfunktion för kroppen?
Kanske är det dags för ett bröd-stopp, nån som är med mig?

Nytänding och träningsvärk.

mars 20, 2010

Igår var som jag nämnde lite i förbifarten en märklig dag.
Jag for fram och tillbaka och fick inget uträttat mer än att jag köpte blomjord. Jag menar – blomjord? Vad ska jag med det till?

Jag hade dock en sak på agendan igår, förutom middagen på kvällen, som jag såg barnsligt mycket fram emot. En ridlektion. Jag minns inte när jag red lektion förut. Jag minns senast jag höll en lektion, men när jag fick instruktion, dte var länge sedan. Ridningen har känts ganska stillastående det senaste året och någonstans har jag vetat att får man bara lite ny input från en lärare, så brukar det ge med sig. Ändå har jag inte kommit mig för. Men igår skulle dte ske.

Min häst är ganska oskolad och ung i huvudet, så egentligen hade jag inte så höga förväntningar. Jag ville bara få lite råd och tips utifrån. Det gick dock superbra. Jag fick svettas ganska ordentligt under lektionens 30 minuter, men efteråt var både jag och häst helt lyckliga. Nu känner jag mig fylld av inspiration, glädje och förnyad lust till ridningen. Det är ju såhär dte kan, och ska, kännas. Med både lovord och konstruktiva kritik samt tips för hur jag ska jobba vidare, så längtar jag nu ut till stallet. Härlig känsla! Dessutom tror jag att min häst tyckte att det var trevligt när vi förstod varandra och inte slogs om vem som ska bestämma,för en gångs skull.

Det påminner mig också om hur lätt det är att få inspiration och motivation, bara genom att göra något nytt. Oavsett om det handlar om ridning eller träning eller livet i allmänhet. Om man bara vågar ta hjälp när det känns motigt, vågar testa något nytt eller få vägledning ibland, så kan det ge så himla mycket. Jag känner mig lite smått hög på livet, efter 30 minuters stenhårt jobb i en sadel.

Jag har tyvärr inga bilder från gårdagen, men bjuder på den här på oss två som Sara har tagit.

Restaurang Ljunggren.

mars 20, 2010

Vilken dag jag har haft! Men mer om det senare.
Kosan för kvällen styrdes mot ett gammalt stammishak, Restaurang Ljunggren.

Som sig bör avnjöts fantastisk sushi i oerhört gott sällskap, samt utsökta alkoholfria drinkar.
Sushin var verkligen utsökt, som alltid och vi tog in lite gott och blandat att dela på. Kan verkligen rekommenderas.
För att avsluta dte hela med stil och klass delade vi på en efterrätt. det var ljuvligt gott och precis lagom att dela på. Jag har aldrig förespråkat total avhållsamhet.

Kvällen fortsatte sedan till Malmen där några fler drinkar intogs, med nytt sällskap och nu känner jag mig som en gammal tant som säger det här, men ändå, det måste ut: herregud vad jobbigt det är att ränna runt på stan halva natten. Jag kommer ju vara ett vrak imorgonbitti. Och då är jag ändå nykter! Tacka vet jag tidiga kvällar och 8 timmars sömn..

/MVH eder bloggare, annars kallad den 25:åriga tanten

Glad start:

mars 19, 2010

När man vaknar på morgonen, ser sig i spegeln och tycker om sin spegelbild.
Mycket.

Det här är vad jag kallar ett riktigt blåmärke:

mars 18, 2010

Det blir blåare och blåare. Coolt va?

I’M BACK!

mars 18, 2010

WOHO!

Bortsett från att jag drog omkull på den isiga stallplanen och landade i blöt gegga bestående av hästbajs och lera, så har slutet på dagen varit helt underbar.

Promenaden tur/retur till stallet var finfin på vägen dit, men på vägen hem, nydoppad i bajslerigt vatten och alltså genomblöt, var det mindre kul, så jag blev upphämtad av sambon som var på väg hem från jobbet. Totalt tog det 48 minuter och 4,4 km. Lugnt och fint, inte någon powerwalk direkt.

Direkt hem för att byta om och sedan iväg för att smygträna på gymmet. Jag hade ingen egentlig plan, ville inte planera fr mycket ifall kroppen skulle kännas tung och trött, men väl på plats kändes kroppen glad och pigg. Jag körde lite styrketräning med sambon, jag kommer förmodligen känna av mina bröstmuskler imorgon.

Sen tog jag itu med lite övningar ala MU.
Tre minuter i plankan, varav en på tårna. 40 armhävningarna varav 2 (!!) på tårna, men sen ville bröstmusklerna inte mer.
40 utfall fick det bli också. Lite light och snällt mot kroppen. Ingen hög puls, bara stryka medhårs. Hålla kroppen glad.

Avslutade med 15 lugna minuter på motionscykeln. 5,2 km. Känns såå skönt att vara tillbaka på gymmet, även om jag ska ta det lugnt tills jag är helt hundra, men snart är jag helt fit for fight igen, hurra!

Glädje:

mars 18, 2010

Idag fick min arma kropp mer sömn (11 timmar för att vara exakt) och tydligen var det kanske det som krävdes, för jag känner mig oförskämt pigg! Har inte behövt en enda ipren än så länge, även om jag fortfarande är snorig, så är tempot i kroppen bättre. Det ska firas med dels en promenad t/r stallet och sedan också en smygvända till gymmet. Inget svettigt och tungt, men lite smygträning bara.

Känner mig full med glädje och energi!

Den perfekta omeletten.

mars 18, 2010

Imorse fick jag till den perfekta omeletten.
Två ägg, lite tomat, lite lök, lite ost.
En varm liten panna, sen efter en stund, göra det där coola tricket att kasta upp omeletten i luften och vända den. Det gick ganska hyfsat och jag tror att jag aldrig ätit en godare omelett. Perfekt start på dagen.

”Fall inte för tröstätandet och de snabba kolhydraterna!”

mars 18, 2010

Jag har fått mail, kommentarer och pepp från alla möjliga håll och budskapet ovan har varit ganska genomgående.

”Fall inte för tröstätande och de snabba kolhydraterna nu när du är sjuk!”

Som om någon läst mina tankar.
Jag får bekänna att jag redan fallit, stenhårt, några gånger. Fast, jag räknar inte måndagens godisintag som ett fall, det var planerat och ljuvligt och helt underbart. Men sen var det där med att inte stoppa saker i munnen bara för att man är uttråkad/ledsen/stressad/sjuk/inte kan träna bort sina känslor.

Så det är väl lika bra att jag bekänner färg. Jag har fallit för frestelsen, jag har ätit bara för att ha något att stoppa i munnen. Det är dock inget jag känner mig upprörd eller ledsen över såhär i efterhand, men lite dumt känns det ju, för det leder mig ju inte direkt framåt. Nog för att den stora, fantastiska kanelbullen igår med två små kakor till var väldigt goda och kändes ”välförtjänta” mitt i all stress med att få ihop grupparbetet, men inte tusan var den särskilt motiverad. Framförallt inte om vi plockar upp ett litet minne från i tisdags, när jag bara råkade äta en kanelbulle när jag stannade och tankade. Och hur var det nu i helgen? Ingick det inte kanelbullar på frukostbuffén?

Herregud. Jag har blivit kanelbulleberoende!

Jag önskar liksom att jag kunde säga att ”Herregud nej, jag skulle väl aldrig falla för frestelsen.” Som om det vore den enklaste sak här i världen. Men det kan jag inte, så jag antar att det gör mig, mänsklig? Normal?

Men nu ska den här mänskliga individen sätta lite hårt mot hårt, för i dagar utav sjukdom, väldigt inaktiva dagar, så kan man ju faktiskt strunta i de snabba kolhydraterna. I dagar av träning och friskhet, så kan väl en kanelbulle få slinka ner nån gång ibland, då får man bara öka tempot lite extra på löpbandet så är det inget mer att hetsa upp sig över. Men det är så dumt att ge kroppen mer energi, när den inte gör av med någon. Och på måndag ska jag ju väga mig, oavsett. Och då skulle det ju kännas ganska skönt om det inte sitter en massa kanelbullar på vågen och skrattar åt mig ”Du föll för frestelsen, du föll för de snabba kolhydraterna, haha!”

Så nu, kära läsare, drar vi åt svångremmen lite. Inte så mycket, bara lite.
Och jag ska försöka att inte falla för frestelsen något mer, den här veckan.

6 rätters på PortoCervo, kan det ens bli bättre?

mars 18, 2010

Tack snälla mamma för den underbara middagen på PortoCervo ikväll. Fast egentligen kanske det snarare var födelsedagsbarnet som firades, som jag ska tacka. Herregud vad gott det var. Jag trodde inte att de skulle kunna överträffa förra besöket, men jag tror faktiskt att dagens middag var ännu godare än den förra.

För övrigt har det varit en tung dag i skolan, men imorgon är det nya krafter. Fylld med energi från kvällens middag, dessutom.

6–rätters menu degustazione

Scampi alla piastra
Stekta havskräftor med basilikapesto och tartellett fylld med vanilj och fänkålscreme

Risotto alla parmigiana
Parmesanrisotto med tryffel och parmesan

Merluzzo ai ferri
Halstrad torsk, cannelloni fylld med pilgrimsmousseline, bläckfiskterrin, hjärtmusselsås

Filetto di vitello
Helstekt kalvtournedos med brässerad kalvkind, oxmärg, palsternacskpuré, rostad löksorbet

Selezione di formagi
Tre sorters ostar med tillbehör

Fantasia al lampone artico
Hjortronconsomé, hjortronmusse, getostsorbe

”Om jag vore min egen coach..”

mars 16, 2010

Sara skrev inlägget ”Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.

Min första tanke är ju käck och glad ”Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.

Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.

Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.

Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre ”lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?

Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.

Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.


Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.

Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.

För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.

För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.

Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. ”Bra jobbat” ”Det här känns lätt” ”Det här klarar jag utan problem” ”En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.

Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.

Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.

Dagens middag:

mars 16, 2010

Entrecôte borde man alltid äta på tisdagar.