The grand plan

Tillbaka i Stockholm för att packa inför avfärd imorgon. Det är fullständigt kaos här hemma. Mina kläder ligger utspridda överallt, jag paniktvättar grejer jag glömt, i handfatet. Hittade precis mitt pass under sängen.

Jag brukar väldigt sällan få resfeber, men just nu pirrar det förväntansfullt i min mage. Tre veckor med finaste lillasyster i värmen (ska försöka sluta tjata..). Det ska inte bara bli härligt och skönt och underbart. Det ska bli intressant att se hur det kommer gå med träningen och viktkämpandet, när vardagen avlägsnar sig. Det är ibland tillräckligt svårt att hålla tungan rätt i mun, bokstavligen, här hemma, då jag ändå har mina rutiner som stöttepelare.

Att ha en plan, är a och o, när man hamnar i nya, obekanta och kanske lite utmanande situationer. Så jag har en plan. Dels min avsötningsplan för juni och eftersom jag ”råkade” nyttja min undantagsdag igår, så blir hela resan fri från godis, efterrätter och annat sött. Undantaget någon glass. Övrigt med maten så är det fokus som vanligt på att inte bli för mätt. Hur svårt kan det vara? Sjukt svårt tydligen.

Träningen då?
Ja, där är det både lättare och svårare. Eftersom jag fortfarande har löpförbud så kan jag inte nyttja världens smidigaste tärninsgform, löpningen. Istället får det bli annat. Det kommer bli morgonyoga på stranden (eller i rummet om vi är för blyga), de styrketräninsgpass min PT knåpat ihop, även det tuffa konditionspasset (var det någon som testade det?) ska vi göra och jag kan tänka mig att det blir några cirkelträningspass, när vi ändå är igång. Mitt mål är 4 pass i veckan under resans gång, vilket borde vara piece of cake, eftersom jag kört 5 pass i veckan som standard rätt länge. Sen hoppas jag att syrran sparar mig i röven lite också och att vi båda håller igång.

Det är min plan. Jag kommer hålla er uppdaterad kring hur det går att hålla den och jag räknar med att ni skäller på mig om jag missköter mig och peppar mig till stordåd. För ni är ju grymma på det!

Där rök den godisdagen.

Vad hände igår? Allt som hade med junis avsötningsplaner lyckades jag på något vis förtränga. Hur gick det till? Först fika efter ridturen igårmorse. Bullar.  Sedan en livsfarlig rabarberpaj som syster bakat. Inte nog med det, på 60:års kalas blev jag bjuden på läsk istället för champagne och det följdes av tårta. Där någonstans var det som om det gick upp ett ljus för mig. Hur var det nu jag hade bestämt för juni?

Den livsfarliga glutenfria rabarberpajen

Inget godis, ingen läsk, inget fikabröd/efterrätter förutom glass.

Herregud vilken tur att jag kunde nyttja min undantagsdag, även om det inte direkt var planerat. Så, nu blir det inget mer av den varan under resten utav månaden. Den här helgens intag har överlag varit ganska okontrollerat. Igår, på 60:årsfesten blev middagen väldigt sen och på borden stod stora skålar med ostbågar och chips. Det borde vara brottsligt att göra så.

Gårdagens oplanerade intag kanske till viss del kan förklaras med dagens förbannade mensvärk. Det där brukar hänga ihop, sug och mens alltså. Känner mig som en uppblåst michelingubbe med en mage som står i fyra hörn.

Nu börjar det dock bli dags att fokusera lite på avresan till Grekland som sker imorgon. Tre veckor i solen känns rätt okej måste jag erkänna.. Det kommer ske en liten bloggflytt de närmaste dagarna också, men var inte oroliga ni kommer inte missa det när det händer..

Just do it!

Trots min något miserabla start på dagen, med näsblod och sådär, så var dagens aktivitet oerhört lyckad. Ett bra beslut att bara göra det. Som Nike säger.

Min lilla runda runt sjön som är någonstans runt 3 km var vackert grön och lummig. Blött var det också, så mina fötter blev genomsura i gräset. Åh, det var så friskt och skönt! Jag var så sugen på att springa, det är sällan jag känt sådan längtan att få testa löpsteget. Så jag testade, bara några steg, att sträcka ut och känna styrkan i benen, i kroppen. Det var ljuvligt! Alla ni som kan springa, ta en vända åt mig och njut, okej?

Sen tog jag itu med styrketräningspasset min PT byggt ihop åt mig, som jag ska kunna göra var som helst med enbart ett gummiband som hjälpmedel. Det gick bra! Jag kände mig väldigt hardcore som körde ute i regnet på ett blött trädäck.
Dagens pass innehöll 11 övningar, 3 set och allt från 10-30 reps på varje övning. Övningarna var ihopparade två och två, superset, när jag hade gjort ena övingens första set, gjord ejag andra övningens första set och höll på så tills dess att jag gjort alla tre set för båda övningarna
30 utfallssteg
12 baksida axel med gummiband

10 tricepsarmhävninhgar
10 ”bamse” framåt

10 axellyft åt sidan
10 sittande rodd med gummiband

12 smala latsdrag med gummiband
12 militärpress med gummiband

10 sidoplankalyft/sida
12 omvända crunches/benlyft
12 crunches

Ett bra pass som tog ganska exakt 30 minuter. I Grekland ska jag lägga in lite kondition mellan övningarna för att få ett litet tuffare pass. Blir fint. Känner mig glad!

Om jag skriver det på bloggen, så måste det göras..

(Ang. rubriken, en oerhört bra och välfungerande taktik!)

Idag är ingen energifylld, inspirerande dag. Idag är en ganska loj fredag.
Det är dessutom en dag med näsblod som hejdlöst hotade min existens för en timme sedan och en arm som är ganska öm och svullen. Varför armen är öm? Jo, jag hamnade ganska olyckligt mellan två hästar som var lite oense och fick mitt första riktiga bett någonsin efter dryga 20 år med hästar. Det var ingen angenäm upplevelse och även om min häst menade att ge den andra hästen en reprimand och inte menade att jag skulle få halva min arm krossad, så hjälpte det ju inte, när det var jag som råkade stå ivägen. Klantigt.

Så jag känner mig rätt slö idag. Har en känning i halsen av en förkylning som alla i min närhet verkar ha drabbats av. Den har inte brutit ut och kommer inte göra det, men känslan i kroppen är lite seg.

Jag vill dock röra lite på mig. Huvudet tycker att det räcker med två vilodagar efter min 12-mila cykling. Nu måste jag göööra något mer än att bara fixa och trixa här hemma. Så, det får bli en kort promenad och test utav styrkeprogram nr 1 som min PT knåpat ihop. Återkommer med resultat och bilder.

Go, go, GO!

”Min kropp är äcklig.”

Fördrev torsdagsmorgonen med att slötitta på gamla program av Bröllopsform. Ni vet, där ett gift par blir tränade av Martin Lidberg och coachade av Eva Rusz innan de klär sig i sina gamla bröllopskläder och förnyar sina bröllopslöften?

De flesta hade lagt på sig en hel del kilon sen de gifte sig och alla vägs i början och slutet av programmen. Det som slår mig är hur många som mår så dåligt med sina kroppar. Som kallar sin kropp för ”äcklig”, ”osexig” och ”ful”. Som säger att de får ångest av att se sig i spegeln.

Det här borde förmodligen inte komma som någon chock för mig. Det gör det inte heller, däremot fylls jag av en stor sorg över att det finns så många som har en sådan ledsam inställning till sin egen kropp. Kanske fylls jag av den sorgen till stor del för att jag känner igen mig. Även jag har tänkt och yttrat sådana saker om mig själv, om min kropp. Inte nu, idag är jag stolt och glad över min kropp. Den är stark, frisk och gör precis det jag ber den om. Jag har väl precis som alla andra dock dagar då jag glömmer bort hur fin den är, men de dagarna är undantag.

”Min kropp är mitt tempel” heter ett gammalt ordspråk. Det måste innebära att man både ska sköta om sin kropp, ge den det den behöver och betrakta den med vördnad. För den är ju fantastisk.

Jag tror att det är viktigt att se på sin kropp som den är och tycka om den trots (och med) alla skavanker och se på det man har med kärleksfulla ögon. Våga vägra tankar om din kropp som bara är destruktiva och leta reda på dina styrkor och fokusera på dem.

Låt oss frossa i hur fina våra kroppar är, jag börjar:
Min kropp är stark och uthållig. Den är vacker, har fina former och är full utav livskraft. Dessutom är den hel och frisk. Den är helt fantastisk.

Vilka är din kropps styrkor?

Ta en paus.

Källa: Topphälsa

Ambivalent.

Om jag byter portal, hänger ni med mig dit?

/Ella med flyttnerver

Återhämtning

Hutlöst dyra jordbuggar och vattenmelon är det enda jag vill äta idag. Kroppen känns dock oförskät pigg. Det är bara könet och rumpan som tydligen var ute och cyklade 12 mil igår. Benen är som vanligt. All träningsvärk från söndag/måndag är helt borta. Det är som om gårdagen aldrig inträffat.

Eller kanske inte riktigt, men nästan. Jag går ju omkring här och känner mig lite löjligt nöjd med mig själv och passar på att berätta om min bedrift för alla jag träffar (haha). Annars är den här dagen mer en mittimellandag. En återhämtningsdag. En bra dag.

Och just det, en viktig grej jag glömde säga igår, är hur glad jag blev/fortfarande är av alla era peppande och fina kommentarer jag fick under dagen! Vissa kunde jag till och med läsa under resans gång, via mobilen. Tack! Ni bar mig stora delar av vägen med er tilltro och energi.  Ni är bäst!

Grym prestation med snöpligt slut.

Ni har ju redan följt mig längs hela vägen och vet att den här utmaningen verkligen varit en utmaning för mig. Jag grät av trötthet vid en punkt och jag hade stor lust att ge upp redan vid 4 mil. Men jag bet ihop och jag gick emot den mentala smärtan och fortsatte.

Jag har cyklat och cyklat och cyklat. Upp och ner och upp igen. Alla nedförsbackar följs av en uppförsbacke! Haha. Eller så kan man se det tvärtom. Man får välja sin inställning.

Jag har pausat, vilat, ätit, njutit mellan alla dessa mil. Jag har bränt mig i solen. Jag har förbannat motvinden. Jag har sett vackra vyer. Jag har cyklat och cyklat och cyklat.

Sen kom det där snöpliga slutet. Tyvärr fick jag inte min målgång mellan grindstolparna på landet. Min målgång sa plötsligt ”PANG” i en myggrik skog mitt ute i ingenstans. En nysladdad grusväg satte stopp för att jag skulle kunna fullfölja. Det gamla spruckna däcket gav helt upp. It is no more. Min fina sambo kastade sig iväg med bilen och körde de tre milen för att komma till min undsättning. Fina han! Själv gick jag i en halvtimme, släpande på en punkterad cykel med en myggsvärm som fullkomligt t upp mig. Väl hemma fick jag mat serverad och har insett att könet och rumpan är det som har tagit mest stryk. Ajajaj.

12 mil hann jag idag. På min rostiga damcykel. 12 mil genom två län och via ett antal kommuner. Hur häftigt är inte det? Jag som inte ens är en cyklist! Jag som knappt gillar att cykla. Men det mest imponerande är nog ändå att jag inte gav upp. Jag kämpade in i det sista. Trots uppförsbackar och motvind.

Jag tror tametusan att jag idag är värd fyra starka hurra.
HURRA HURRA HURRA HURRA!
(Om jag skulle göra om det? Nä, jag gör hellre något nytt, annars blir jag uttråkad!)

(PS. om jag kan, så kan du! Det måste inte vara 12 mil på cykel, det kan vara vad som helst som utmanar dig. Något lagom galet och spännande.)

:(

Tacksamhet

Ytterliggare tre mil är avklarade och jag har cyklat mer än 10 mil! Hurra! Jag är så grym. Just nu står jag i en solig skogsglänta mitt i ingenstans och hör på fågelkvitter. Ska inta energi från matsäcken och vila en stund.

Förra biten var tuff. Väldigt backig och en del trafik. Smal väg utan möjlighet att pausa eller komma undan lastbilarna när de dånade förbi. Tråkiga hyggen och inte ett enda samhälle passerade jag. Trist! Nu ska jag bita i en annan utmaning. En nysladdad grusväg. Dålig tajmin, men jag räknar med snällare backar, vackrare omgivning och mindre trafik. Efter att den etappen som borde vara ungefär 2 mil, är avklarad, så har jag ca 2,5 mil kvar. Galet!

Från att känt mig gråtfärdig mellan mil 3 och 5 och ifrågasatt om jag ens skulle orka halvvägs, har jag knappt 5 mil kvar. Två etapper!

Är så tacksam över min kropp som kämpar på och är så stark. Kanske inte så snabb, men otroligt uthållig. Har inte ont någonstans, lite lite i rumpan när jag sätter mig i sadeln efter en paus. Men inget värre. Tack fina fina kropp för det!

Halvvägs.

Herregud vad skönt det var när jag insåg att jag kommit halvvägs. Den senaste etappen gick verkligen bra. Efter ett samtal med pappa fick jag massor av ny energi och vägen planade ut och de få backar som kom kändes okej. Nu ska jag ladda med ny energi. Vila en stund och sen köra på igen. Jag kan!

Nu har jag flow

Kul!

Intressanta iakttagelser när man inte har annat att klura på

De där två polisbilarna har åkt fram och tillbaka på samma väg, tätt efter varandra, i typ två timmars tid. De har passerat mig sex gånger. Varför?

Sigtuna kommun

Väldigt vackert!