Archive for the ‘Vecka 46’ Category

Skärpning!

juli 7, 2010

Vaknar tidigt och känner mig trött och gnällig. Behöver röra på mig men har ingen lust. Tänker otippat på Biggest Loser och på hur de får kämpa flera timmar om dagen med all möjlig träning. Håller käften, klär på mig och ska ut och ta en liten morgonpromenad.

https://i0.wp.com/www.biggest-loser.org/wp-content/uploads/2009/05/helen-before-after.jpg
Helen, från Biggest Loser.

Annonser

Motvillig och morgontrött.

juli 4, 2010

Att gå upp imorse för en morgonpromenad lockade verkligen inte. jag känd emig seg och ovillig och grinig över min inställning ”there is no choice”. Dte var liksom ingen idé att vara gnällig och grinig, utan bara bita ihop, klä på sig och gå ut och gå.

Motivation och inspiration var bortblåst, men jag gick och gick och gick. Vackert var det och varmt. Och sne känns dte ju alltid lika skönt när man kommer hem igen. Svettig och hungrig på frukost.

Sista dagen i Grekland, imorgon åker vi hem. Jag ska ägna den här dagen åt att njuta av sol och bad. Härligt!

Livet, kort och gott.

juli 3, 2010

Förutom att gå på spännanade morgonpromenader, så blir det inte så mycket fysisk aktivitet här i Grekland, våra sista dagar. På måndag landar planet i Sverige, som jag har hört också smittats av sommarvärme. Då längtar jag efter ordentlig träning igen.

På foten känns ingen skillnad, sen jag slutade springa. Den är liksom som den är. Ibland ömmar den lite, men för det mesta känns den okej. Men jag saknar löpningen något otroligt. Jag måste få börja springa igen, men jag vill inte riskera att få än mer problem med min fot. Det är svårt det där, att leva i nuet, när vissa saker kräver tålamod och planering. Tänk vad mycket Greklands-löpning jag har gått miste om? Å andra sidan, tänk vad mycket annat härligt, jag har ”vunnit”, yoga i kalkstensgrotta, bara för att nämna en sak. Hur var det nu med att fokusera på det jag har i mitt liv och inte det som jag för ögonblicket inte har?

Jag längtar hem, jag brukar inte längta hem när jag är ute och reser. Men tidigare kanske jag har sluppit jobbig sjukhusvistelse? Tidigare kanske jag inte lämnat en underbar sambo hemma? Tidigare kanske jag helt enkelt haft ett större behov av total frihet, inget ansvar, inga rutiner, inga krav. Tidigare kanske jag hade ett bättre liv när jag var ute och reste, än när jag var hemma? Vad det än kan bero på, så känns det härligt att längta hem. Att längta efter mina vänner, min familj, min kärlek, mina hästar, mitt lilla hus på landet, mitt Stockholm, mitt gym, mitt hem, mitt liv.

Något jag inte längtar så mycket efter, är vågen. Jag började ju den här resan väldigt bra, kände mig lätt och helt övertygad om att det skulle bli kul att ställa sig på vågen efter tre veckor i solen. Sen kom den där sjukhusvistelsen och mattan drogs lite undan, under fötterna på mig. Men jag har INGEN ångest över att det blev lite obalans med matintag/motion då. Det är så livet är ibland, det är helt okej. Jag känner mig inte helt repad än, mentalt, efter de fem dygnen med ganska stora känslostormar. Det suger hela tiden i magen. Vill ha, vill äta, vill ha något för känslorna och händerna att fokusera på. Jag försöker lirka, försöker tänka åt ett annat håll. Ibland går det att stå emot helt, ibland lyckas jag lura mig själv och äter mängder med frukt. Visst, rent viktmässigt, är det bättre att äta ett kilo (typ) vattenmelon, än ett kilo (typ) glass. Men det är samma ”monster” jag matar.

Jag tänker inte ha ångest över det heller. Jag försöker anamma en mer kärleksfull och ödmjuk approach till mig själv och mina små fel, brister, snedsteg och misstag. Tänk hur många gånger jag har haft ångest över helt onödiga saker. Som såhär några år, månader, veckor efteråt känns helt obetydliga. Det kanske inte får mig att rasa i vikt, men jag måste ju älska mig själv på vägen ner också.

Jag sitter här på altanen och skriver det här. Klockan är tio på kvällen. Ur poolbarens högtalare spelas lugn, mjuk musik och poolen lyser blå framför mig och jag har tänt ett myggljus på altanbordet. Kanske är det därför jag drabbas av den här känslan så starkt just nu, just idag. Nostalgi, sentimentalitet, lugn, gråtmildhet, lugn och kärlek, i en salig röra. Kanske är det därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg och allt och ingenting, en lördagkväll. Livet är liksom för kort för att låta bli.

Underbar morgonpromenad med utsikt deluxe.

juli 3, 2010

Jag är så glad att jag fick så mycket trevligt mentalt sällskap på min morgonpromenad imorse. Jag hoppas er promenad var lika vacker, härlig och spännande som min.

Jag vandrade först genom vår lilla by här, svängde höger där jag igår svängde vänster, kom längre och längre bort, högre och högre upp. Bebyggelsen glesnade av, den lilla asfaltsvägen blev en snirklig och dammig grusväg. Värmen var otrolig. Till slut mynnade den dammiga grusvägen ut i ingenting. Eller jo, förresten, en liten, snårig stig! Mitt lokalsinne sa att jag borde kunna göra det igen, det jag lyckades med igår, att gå runt och slippa vända om.

Solen speglade sig vackert i havet nedanför mig och jag gick med ett litet stup på vänster sida på en liten brant stig. Vågorna smekte klipporna där nere och havet var sådär turkost som det aldrig blir hemma i Sverige. Morgonen var ljuvlig och ensamheten kändes fridfull och lite magisk.

Pulsen gick upp i rekordfart när jag tog mig uppför den brantaste stigningen på det lilla ”berget” och sen kunde jag blicka ut över en udde och hade hav på tre sidor av fyra möjliga, om mig.

När jag var där högst uppe på krönet insåg jag dock att stigen tog tvärt slut i något som liknande ett hav med blåbärsris (fast mer grekiskt, och taggigare). Långt bort såg jag ett torn jag kände igen. Dessvärre visste jag att det tornet tillhörde ett hus som omgärdas av en stor hög mur och med svarta gallerigrindar. Det är väl något av ett lyxhus med egen privat väg. Jag, som vägrar vända om, såg detta dock inte som ett oöverkomligt problem, igår hade nämligen grindarna stått öppna när jag hade utforksat vad just den vägen ledde. kanske kunde jag smita igenom deras privata gårdsplan och ner till byn den vägen? För, jag är ju en stark motståndare till att vända tillbaka.

Så jag började irra igenom taggigt ris, kände mig helt plötsligt som om jag var ute på äventyr. Jag klättrade öve rlåga stenmurar och tänkte på giftiga ormar. Ko närmar eoch närmare huset och helt plötsligt fanns där en liten liten stig igen. Stigen utvecklades till en smal gång, som gick mellan två stenmurar, som gömde olivträd. En katt satt blickstill och såg mig passera. Huset stod där ståtligt, som ett minislott med sina torn och en hund började skälla på andra sidan muren. På lätta snabba steg tog jag mig snabbt till infarten till huset, ute genom, de fortfarande öppna grindarna och ner på den privata uppfartsvägen och pustade ut.

Knallade den sista biten hem med ett stort leende på läpparna. Glad och tacksam över en fantastisk start på en fantastisk dag. Ett litet äventyr i vardagen.

Imorgon kör jag igen, om det nu är någon som orkar upp imorgonbitti, så är jag glad för allt sällskap jag kan få!

Hej jag heter Ella, jag är modig.

juli 2, 2010

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Glad nyhet – det blir en AugustiUtmaning!

juni 30, 2010

Istället för att tråka er med sjukhusanekdoter (ikväll har vi mardröms-duon som kvällssköterskor. De inte bara ler aldrig, de skäller och fräser och är ordentligt otrevliga mot oss. Vad vi har gjort för att förtjäna detta? Tja, vi hade dåliga smaken att dra på oss en blindtarmsinflammation och åka till sjukhuset.. Man förstår ju att de är förbannade! ), istället för att berätta me rom det kan jag istället berätta en glädjande nyhet. Det kommer bli en AugustiUtmaning!

Jag kan ju inte göra så mycket mer än sitta här och fundera och planera, så då tänkte jag att, varför inte sätta igång och rodda ihop en utmaning igen? En stilig och fin utmaning, när sommaren kör le grand finale, gör vi det också och blir således redo för september och höstens intåg i våra hjärtan (poetiskt va?).

Men, för att rodda ihop en fantastiskt utmaning, så vill jag ha lite feedback från er, som jag givetvis räknar med ska köra stenhårt med mig. Ni som varit med på tidigare utmaningar, vad var bra, vad var dåligt? Vad saknade ni? Ni som inte varit med på varesig NU, JoNUMU eller 20DU. Vad vill ni att en bra utmaning ska innehålla?

Shoot!

Jag känner mig hur taggad som helst att rodda ihop något riktigt roligt. Hoppas att ni smittas av min entusiasm och hänger på!

Bild 4

Träningsplanering.

juni 30, 2010

Efter olika tips på hur man kan fördriva tiden i en väldigt tråkig sjukhussal, har jag fastnat för ett av dem. Träningsplanering.

Men Sara kanske inte riktigt hade tänkt att jag skulle fördriva all min tid på att planera ett träningsschema för en häst? Vad vet väl jag..


Ella på midsommarafton. Då visste jag inte att resten av Greklandsresan skulle spenderas på sjukhus. Kul.

Tröttnar – tröttnar inte.

juni 29, 2010

Tröttnar på:


Att min syster är sjuk och att vi är på det här tråkiga tråkiga sjukhuset.

Tröttnar inte på:

Fantastisk grekisk sallad, morgon, middag, kväll. Typ. Den roligaste stunden på dagen är när jag går 50 meter från sjukhuset och äter lunch och middag. Då känns livet spännande, ja ni hör ju. Jag är sjukt uttråkad.

Vad är ”nyttig mat”?

juni 29, 2010

Jag blir hela tiden överöst med frasen i rubriken ”Nyttig mat”. För att gå ner i vikt är det viktigt att äta nyttigt. För att må bra är det viktigt att äta nyttigt. Nyttigt hit och nyttigt dit. Men det viktigaste av allt är att inte äta onyttigt.

Jag hör nyttigt så ofta och med så pass olika betydelse och innebörd att jag har börjat att starkt ogilla begreppet.

För vad vi läser in i uttrycket ”nyttig mat” är rätt olika från person till person.
Därför är jag lite nyfiken, vad betyder begreppet ”Nyttig mat”  för dig och vad tror du att andra anser är nyttig mat?

Bra grejer idag:

juni 28, 2010
  • Har duschat! Hallelujah! Känner mig som en ny person.
  • Vi har fått in en norsk ung tjej med familj i vårt rum på sjukhuset. Vänliga medmänniskor! Dessutom verkar de förr så otrevliga sjuksköterskorna smälta inför den norske familjefadern som charmar dem till att både le åt oss (!!) och ge min lillasyster smärtstillande när hon be rom det, utan att gnälla! Hel otroligt. Tack gud.
  • Trillade över det här mycket välskrivna inlägget ”Den lätta metoden till den smala kroppen och hälsa” som jag tycker att ni bör läsa under tiden jag vänder och vrider mig i den här sjukhusbritsen i ett avlägset Grekland. Jag håller med till 100% och kunde nog inte sagt det bättre själv.
  • Fruktaffären utanför sjukhuset säljer fantastiskt goda bigarråer. I love.


Tänker positivt i en grekisk sjukhussäng.

Vad jag längtar efter just nu:

juni 28, 2010
  • En dusch. Sist jag duschade var i fredags…
  • En egen säng som inte är en brits i en sjukhussal.
  • Sverige.
  • Min familj och sambo.
  • Trevliga medmänniskor.
  • En frisk syster.
  • Frisk luft och inte 20 h/dygn instängd på ett sjukhus.
  • A/C!
  • Ett rejält träningspass så jag slipper all rastlöshet i kroppen och kryp i benen.
  • En dusch.

Ni skulle se mig nu. Inte direkt in my prime, så att säga.