2009 – Förändring, Utrensning, Kärlek.

På nyårsafton sammanfattade vi alla vårt 2009 med tre ord. Mina var:
Föränding
Utrensning
Kärlek.

I början av året ställde sig en hel del på sin spets för mig, i mitt liv. Jag jobbade mig igenom en ganska allvarlig depression (mer om den framöver), mina två närmaste och bästa vänner befann sig på andra sidan jorden. Min mormor hade ganska nyligen fått sin diagnos alzheimer och bröstcancer, hennes syster var döende med hjärntumör. Jag hade precis blivit tillsammans med min nuvarande sambo, efter ett halvårs försiktigt dejtande. Mitt liv hade på så många vis förändrats. Jag fick hoppa av min utbildning (till folkhälsovetare) för att bara fokusera mig på att bli frisk, att må bra, att återfå balans igen. Min psykolog log milt och tyckte att det jag gick igenom var bra, att det kom känslor som jag var ovan vid, för att jag tidigare hanterat dem på andra vis (med mat tex.). Nu var jag tvungen att känna känslorna. Tjejen som aldrig gråtit, grät varje dag.

Det blev vår och i takt med att jag började fungera igen, kom livet och glädjen tillbaka. Vilken märklig känsla, livsglädjen finns ju där hela tiden, bara inbäddad i ovana känslor som man blir rädd för. Det är den rädslan som är ”farlig”. Under december och januari fungerade ingenting för mig. Min träning blev lidande av att jag mådde dåligt, jag mådde extra dåligt av att jag inte fick mina endorfiner från träningen. Sakta men säkert återvände jag sedan till löparspåret, till gymmet och min PT, till livet. Jag sprang mitt första lopp (SpringCross) tätt följt avmitt andra (Vårruset).

Jag var tvungen att börja omvärdera saker och ting. Från att haft ett liv som var väldigt fullt av fester, utekvällar, lösa/ytliga kontakter och en känsla av att ju fler du känner, desto bättre är du, fick jag tänka om. Jag har alltid varit tjejen från landet och kommer alltid vara det. Hur gärna jag än ville vara superytlig (egentligen ville jag inte alls vara det, jag avskyr ytlighet, men jag trodde kanske att det ingick), med mängder av vänner, ett superstressigt socialt liv, känna alla vakter på alla de rätta ställena, alltid vara i smeten, så slutade det mest med att jag fick en klump i magen nere på 2:35.1 och kände att jag verkligen inte alls passade in. Jag fick omvärdera. Jag fick byta ut.
Det innebar att vissa människor i mitt liv, sakta men säkert sorterades ut, de där energitjuvarna, man har ju läst om dem. Sådana som tar väldigt mycket kraft, men inte ritkigt lämnar någon kvar. Det lämnade å andra sidan mer tid över åt de fina vännerna, de där som jag ändå har oförtjänt många utav. Kloka, varma och kärleksfulla. Framförallt lämnade det mer tid över åt mig själv.
Det var en stor förändring i mitt liv och jag är så glad att jag kom till den insikten. Nu kanske jag får stå i kö när jag ska gå ut, eller kanske till och med blir nekad, men vad spelar det för roll?

Sommaren löpte på fint, mina bästa vänner kom hem igen, från varsin kontinent och lustigt nog slumpade det sig att vi alla, med respektive, spenderade hela sommaren ute på ”mitt” land och jobbade, red och bara var. Pojkvän blev sambo.

Träningen hölls igång, vi anordnade egna bootcamps och hade planer på att dra ihop ett triathlon (glömdes dock bort bland allt annat som skulle göras). Jag fyllde 25, bjöd in vänner från nu och då och hade stor fest för de 70 som kom och gjorde den dagen oförglömlig. Två tal gick rakt in i hjärtat på mig och det är nog sällan jag har känt mig så älskad.

Sen, en dag i augusti, stod jag framför spegeln och tittade på mig själv. Vågen hade visat någonstans runt 118 kg och jag förstod inte hur det hade gått till. Min spegelbild visade klart och tydligt att jag nog var lite tyngre än jag hade fått för mig. Det blev ännu en vändpunkt och jag funderade fram och tillbaka på hur jag skulle ta itu med min viktnedgång. Viktväktarna? Viktklubb? Öka träningsintensiteten och låta maten vara? Sen kom det till mig, det var nästan som en helig ingivelse, en blogg, det skulle få bli en blogg. Den skulle få följa mig genom hela processen och hjälpa mig att inte ge upp. Dessutom skulle jag på så vis få stöd och hjälp utifrån och ha lite krav på mig att träna, att äta bra att kämpa vidare. Äta Träna Kämpa kom och ni med den!

Hösten var bra. Sambon och jag tillbaka i Stockholm och största fokus låg på att skriva högskoleprovet tillräckligt bra för att komma in på Psykologprogrammet. I skrivande stund är jag elfte reserv. Får väl bli till hösten antar jag. Jag tog hästen till Stockholm, jag sprang 21 kilometer och jobbade lite extra på en skola. Livet kände balanserat och fint. På kuppen gick jag ner ca 12 kilo. Årets avslutades med familjen på en solig resort i Egypten. Min dementa mormors förmodade sista resa.

2010 kommer med så många löften. Det är så mycket som känns är på gång, redo att blomma ut. Jag ser fram emot 2010. Jag längtar efter att få se mig själv bli mindre, jag längtar efter att få dela den resan med er, för är det någon sak jag är väldigt glad över, de senaste månaderna, är hur många fina, varma människor som faktiskt följer mig här på bloggen, som stöttar, peppar, ger positiv feedback och helt enkelt följer mig på min väg. Jag uppskattar er alla något enormt! Ni har hjälpt mig så många gånger, med er i tanken har jag tagit mig i kragen och utfört träningspass jag helst skulle sluppit, med er i tanken har jag hoppat över frestelser som verkat oemotståndliga och med er i tanken låter jag nu bli alla efterrätter som serveras här på hotellet till både frukost, lunch och middag. PHU! Det är INTE lätt. Även om jag vet att de flesta efterrätterna faktiskt är ganska äckliga, så ligger de där och lockar på mig, med sitt sötsliskiga lismade leende.

2009 började med en kyss, den första helt officiella med min nuvarande sambo under fyrverkerier, omgiven av många fina vänner, 2009 slutade med en kyss från samma sambo på en sandstrand, omgiven utav min familj. Jag tycker det var ett perfekt slut på ett fint år. Cirkeln fick slutas.

Tack 2009 för allt!

Etiketter: 2009, årskrönika