Vissa dagar fasar jag inför träningen. ag vet att jag kommer att fullfölja, jag vet att det kommer kännas sjukt bra efteråt. Jag vet att den mentala bilden jag skapar runt det, är mycket värre, än verkligheten. Ändå, så fasar jag.
Idag var en sådan dag, det var dags för årspremiär i milspåret i Ursvik.
För er som inte är bekanta med ursviksspåren, så kan jag berätta att de är fantatsiskt roliga terrängspår som under vintern har lockat mängder utav skidåkare. Det är först nu de senaste veckorna när all snö smält, som vi löpare ”fått tillbaka” vårt älskade Ursvik. Något som kännetecknar spåren är alla dessa evinnerligt långa uppförsbackar och de korta branta nedförsbackarna (iaf så känns det som om uppförsbackarna är tre gånger så långa och jobbiga..). Det är backar hela tiden och de jävlarna tar aldrig slut. En lång och tuff mil i vacker skog.
Som sagt, jag fasade, men jag längtade en aning också, jag skulle ju nämligen få sällskap under rundan av
Sara. Det hela var hennes idé, ett försök att leta reda på lite fightingspirit samt snacka om kommande äventyr och utmaningar.
Som en inte så snabb löpare, så är det där med sällskap på löpturer inte så självklart. Alla springer så mycket snabbare. Jag skulle gärna vilja, men när det kommer till diverse bloggjoggar och andra sociala löparturer, så skulle jag liksom inte kunna hänga med i ens deras lugna tempo, utan att springa så fort jag kan, så det blir aldrig aktuellt. Jag är med andra ord, ovan med sällskap när jag springer. Därför var det extra roligt att få inviga årets ursviksmil med sällskap.
Jag må ha fasat, men gud vad glad jag är över att det blev precis som det blev idag. Tungt, svettigt, jobbigt, roligt, trevligt, segt i alla uppförsbackar och snabbt i nedförsbackarna, prat om allt möjligt (fast mest träning då) och sen faktiskt en liten spurt på slutet.
Sara i sin ”shortspremiär” och jag.
Jag är supernöjd med min insats, jag är jätteglad att Sara flera gånger fick mig att tänk om när jag redan efter mindre än 100 meter gnälligt pratade om hur sega mina ben kändes. Hon fick sprida som ett ljus utav positivitet omkring sig och öve rpå mig och det fungerade. Efter ett tag fick benen sköta sitt. När det blev jobbigt (läs: i de långa neverending uppförsbackarna) stånkade jag lite, men jag nötte på. Mina ben bara gjorde, även om det var tungt och jobbigt och pannbenet blev mer och mer med på grejen.
Det sjuka är att såhär i efterhand så längtar jag tillbaka ut till nästa vända i ursviksmilen, så det måste ha gjort underverk med min inre kämparanda!
Sen att tiden blev 3 minuter bättre än sist jag sprang samma spår och bara 2 min från pb på milen, känns kanon.
Tid: 74 min
Sträcka: 10 km
Tempo: 7:24 min/km
Hastighet: 8.11 km/h
Maxpuls: 193, 95%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 1071
Med detta kan jag stryka mitt ”10 km i samma pass” för 20du!
Och imorgon blir det morgonträning!
The fighter is back.