Under hela vecka 18 ska jag göra mitt bästa för att lyssna på mina hunger- och mättnadskänslor.
Inget överätande, inget tröstätande, inget onödigt ätande.
Däremot god, näringsrik mat i lagoma doser, tre mål om dagen och med två planerade mellanmål.
Shoot vecka 38/18, give me all you’ve got!
(Veckan kommer ju börja med löpcirkel imorgonbitti, så jag kommer nog få vad jag ber om.. Jag känner mest skräck inför morgondagens pass. )
Jag kan inte påminna mig om när jag senast hade en träningsvecka med enbart två träningsdagar. Det har säkert varit jättebra för batteriladdningen, även om jag längtar efter mina endorfiner. Give me!
Det har varit en vecka fylld med tentaångest och trötthet, men även många viktiga tankar och i slutet, en fantastisk helg med nära vänner. Den här veckan känns som en sån där vecka som bara har passerat och som jag inte direkt kommer minnas om ett år. Det är väl helt okej det också.
Maten då? Den har varit av skiftande kvalitet och mängd. Det mesta jag äter är bra mat, det är som vanligt mängden jag måste jobba med. Att bara bli nöjd, inte mätt, framförallt inte proppmätt. Det är svårt! Mitt huvud försöker få mg att tänka tankar såsom att känna oro om jag kommer bli mätt, hur jag ska göra för att få den största köttbiten etc. Jag känner igen de tankarna sedan förr och de är såå ute och cyklar. Mer jobb på mentala biten och med maten, träningen fungerar av sig själv, typ.
Jag är dock oerhört glad och tacksam över att jag har fått diagnos och medicin för min hypotyreos, det verkar nästan för bra för att vara sant att förstå skälen till flera av de symptom jag har haft under en ganska lång tid.
Måndag: VILA
Tisdag: PT-pass Styrketräning 60 min
Onsdag: Löpning 31 min, 5 km
Torsdag: VILA
Fredag: VILA
Lördag: VILA
Söndag: VILA
.resulterade inte i så mycket vila, rent mentalt, utan mest fullt pådrag både fredag och lördag. Förhoppningen att vakna upp utvilad idag, grusades när klockan visade att jag sovit till klockan ett och trots det, känen rmig tröttare än någonsin.
Dock har kroppen fått vila från träning i fyra dagar. När hände det sist? Jag vet inte och jag hoppas att det kommer kännas imorgon att jag är fylld med energi och att kroppen känns långt ifrån sliten och trött. Idag hade jag bra gärna velat hoppa i mina löparskor och ge mig rakt ut i skogen och springa på vindlande små stigar, som jag gjorde när jag var barn, fast då sprang jag väl kanske inte.
Men jag hade bestämt mig för vila över hela helgen och jag vaknade på tok för sent för att hinna med någon kravlös löpning, å dte får bli nästan gång. Livet på landet har bjudit på mestadels sol, på tok för mycket mat, på tok för mycket småätande och en stor jäkla ångest inför nästa veckas vägning. Tycker det känns klyschigt med ”omstart” och ”ta sig i kragen” och liknanad,e så dte hoppar vi över. Nu blir det snarare mer fokus på målet, mer jobb med vikten.
Jag tillåter mig ingen oro kring om jag kommer klara att nå mitt mål och inte heller tillåter jag mig att tycka synd om mig själv över de val jag har gjort. Däremot skämms jag lite. Hur svårt kan dte vara, liksom? Tillräckligt svårt, visar det sig.
Näst vecka kommer bli fantastisk. Den kommer starta med löpcirkel imorgonbitti, ny kursstart därefter och en hel del nytt och fräscht i veckan. Jag kommer ha roligt, jag kommer känna mig stark på träningen och fyllas med endorfiner och maten kommer fungera kanon.
Nu packar jag bilen och åker tillbaka till civilisationen.
Njuter av första maj i en somrig klänning på min sambos segerfest. Vad han firar?
Att han deltagt och vunnit sin första ridtävling, efter att enbart ha ridit max 25-30 gånger.
Min duktiga kille!
Det var jätteintressant att ta del av era funderingar kring kost och träning. Varför jag lyfte ämnet överhuvudtaget beror inte så konstigt nog på att jag själv funderat en hel del över det den senaste tiden.
Jag upplever mig vara kluven i frågan. Vill jag nå mina mål, med vikten, så måste jag först och främst fokusera på maten. Då blir träningen mer ett sätt att hjälpa viktnedgången och alltså tränar jag för att inte behöva dra ner lika mycket på maten.
Men ju mer jag tränar, desto mer vill jag prestera i träningen. Vilket ju är logiskt. Men för att prestera i träningen, så måste jag ge kroppen näring och energi som främjar träningsresultat och det är en helt annan sak än att äta för att främja viktnedgång. Där blir det en krock, har jag två mål, som kräver två olika typer av kosthållning, så är det lätt att svänga hit och dit med kosten. Om jag kräver av min kropp att prestera och förbättras, så är det tufft att ligga på kaloriunderskott, oavsett hur stort eller litet det är. Vill jag gå ner i vikt, så bör jag jobba med någon form av kaloriunderskott, stort eller litet, beroende på hur snabbt det ska gå.
Många av er pratar om att kunna unna sig lite mer onyttigheter när man tränar, för då ”spelar det inte lika stor roll”, därför var det väldigt intressant att läsa Åsas kommentar, som var precis tvärtom.
”Är jag inne i en period då jag tränar extremt mycket då äter jag bra. Är jag inne i en softare period av min träningssäsong då kan jag unna mig liter mer gotta (läs godis) kanske några fler ”tomma” kalorier, men fortfarande bra mat så att jag får i mig bra näring.
Jag kan tillexempel planera in att på lördag blir det lite extra gott med godis eller dessert av något slag. Kanske ett glass vin eller champagne eftersom jag inte ska träna på söndag. Så skulle jag inte kunna tänka under veckorna då jag tränar hårt.”
Flera av er skriver att ni tränar och äter för att må bra och jag hoppas att det är så för de flesta, kanske är det först när man har mer specifika mål med sin träning/sin kosthållning som man börjar tänka i banor som ovan. Clara ansåg att tankarna lutade åt ätstörningshållet och det kan låta hårt, men jag förstår precis vad hon menar. Ibland blir det för stor fixering kring vad som är ”nyttig” och vad som är ”onyttig” mat, jag tycker att ”näringsrik” och ”näringsfattig” vore mycket bättre uttryck.
Så, hur ska jag göra med min mathållning? Jag tror att jag måste sätta mig ner och fundera igenom vad som är mitt huvudmål ordentligt, fokusera på det och anpassa kost och träning kring det. Nu vet jag ju någonstans att det vore smartast att jobba med vikten som prio nummer ett och låta alla träningsmål, komma som prio 2. Men hur ska jag, men min önskan att hela tiden prestera, kunna nöja mig med insikten att fokuset med träningen är inte i huvudsak att bli bättre, inte just nu iaf. Huvudsaken med träningen är att hjälpa mig att nå mitt viktmål. I sånt fall skulle tider på milen och korta, kvalitativa pass inte vara lika intressanta utan fokuset skulle ju mer ligga på träning som bränner mycket, som är relativt skonsamt för kroppen, så att man kan hålla på längre tider och inte behöver lika mycket återhämtning mellan passen.
När jag når min målvikt, alternativt kommit ner till en vikt där jag känner att viktminskningen inte behöver ligga i fokus längre, dvs, viktminskningen kan få gå riktigt långsamt. Då kan jag lägga träningen som prio 1 istället. Satsa mer på kvalitet, satsa på att bli snabbare, starkare, uthålligare, spänstigare, mer balanserad. Peaka min fysiska form.
Det känns dock väldigt tråkigt, jag älskar ju träningen, inte motionerandet; tränandet. Strävandet efter att bli bättre. Att se resultaten. Givetvis utesluter det ena inte det andra, bara för att jag lägger huvudfokuset på viktminskningen ett tag till, så kommer jag ju inte sluta prestera i träningen, men jag tycker att det känns lite orättvist att kräva att min kropp ska prestera, fastän jag inte ger den optimal energi att jobba med. Förstår ni hur jag tänker?
Låter det vettigt?
Tänkte lämna er för dagen med en liten tanke.
Tränar ni för att att kunna äta vad ni vill.
Är träningen ett sätt för att kunna unna sig det lilla extra i vardagen, utan att behöva oroa sig över vad vågen säger. Exempelvis att träna ett extra hårt pass för att sedan kunna njuta utav godis på lördagskvällen.
Eller
Äter ni för att kunna träna vad ni vill.
Är maten snarast ett medel för att kunna nå så bra resultat som möjligt med träningen. Exempelvis att ladda kroppen med den energi som behövs för att sedan kunna sticka ut och springa ett långpass.
”Äta för att träna, eller träna för att äta?” Blir alltså min fråga till er.
Vad ni anser att ni gör och varför? Vad tycker ni rent generellt?
Jag vill ha långa, utförliga svar!
Phu.
Vilken dag. Jag tänker inte ens börja med de eviga frågorna, typ ”varför börjar jag aldrig plugga i tid för?”, jag har sådan övertro på min förmåga, men så länge det fungerar, så får det ju gå. Så nu pluggar jag med någon form av extrem effektivitet.
Jag är dock sjukt sugen på saker att äta hela tiden.
Hela tiden.
Och genom att skriva här på bloggen, blir det bra mycket lättare att undvika att stoppa något i munnen ”bara för att”. Jag måste sluta använda mat som tröst/avstressande handling/när jag är uttråkad osv. Men det är så svårt att komma ihåg när autopiloten tar över och det enda man hör i huvudet är ”MÅSTE. ÄTA. MÅSTE. ÄTA.”
Jag har fått medicin nu och även om jag inte förväntar mig några livsomvälvande förändringar såhär i början, så hoppas och tror jag att det kommer hjälpa mig på längre sikt och få rätsida på flera ”problem”. En annan sak min läkare påtalade var att kroppen var ganska påverkad av stress. Nu är det ju inte så att jag stressar runt i något övermäktigt tempo, men hård träning är stressande för kroppen och mental stress likaså. Ni kanske minns när jag skrev om min känsla av att inte räcka till? Det är typexempel på mental stress som sliter på kroppens resurser något oerhört. Så nu har jag bestämt mig för att ta den här helgen, efter tentan, och bara försöka koppla av mentala och fysiska måsten. Bara släppa det för några dagar och bara vara.
Ingen press eller krav när det kommer till träning, socialt, med hästen, med studierna, med vardagens alla måsten osv. Jag tror att det kan vara klokt, ladda kroppens batterier lite. Ser fram emot det jättemycket!
Men först har jag en 5-timmars tenta i utvecklingspsykologi att sätta tänderna i. Håll tummarna för guds skull! (Era tummar har gjort underverk tidigare!)
Igår fick jag ihop en dag fullpackad med bra grejer. Morgonlöpning i solskenet, lunch med en mycket god vän, tentaplugg med två kursare i ett gäng, effektiva, timmar och så en middag med två viktiga, nära vänner.
Gårdagens goda sushi/sashimi-middag på Bauer.
Idag, dagen innan tenta skulle jag varit på en löpcirkel ungefär just nu. Men livet vill inte alltid att man ska hinna med allt. Så för ovanlighetens skull har träningen fått stryka på foten för skolan, jag tror att det kan vara nyttigt för mig, för ibland prioriterar jag träningen före allt annat, socialt liv, skola, häst, vila. Det är som om jag är livrädd för att om jag slutar sätta träningen högst upp på prioritetslistan, så kommer den försvinna helt och jag kommer börja lata mig. Det tycks som om jag inte vågar lita på mig själv. Jag kommer inte lägga ner träningen bara för att jag ställer in ett pass då och då. Punkt.
Idag kommer dock även tentaplugget få stå åt sidan lite för ett läkarbesök som borde gjorts för länge sedan. Hälsan kommer före tentaresultat. Men tentaresultat kommer före jakten på träningstimmar. Typ. Vad jag ska göra hos doktorn? Utvärdera resultatet på mitt skölkörtelsprov som togs i julas och som jag haft hemma sedan dess och inte gjort något åt.
Resultatet ser ut såhär:
T3: 237 (normal range 592-1850)
T4: 193 (normal range 347-1994)
T3:T4 ratio 1.2 (normal range 0,5-2,00)
Även om jag inte är utbildad i medicin, så inser jag att något inte står helt rätt till. Rubbningar med sköldkörteln tycks vara ganska vanligt och eftersom min syster har struma och det är ärftligt, så känns risken rätt överhängande att struma kan vara även min diagnos och ligga bakom en hel del av mina problem med trötthet, humörsvängningar, förra årets depression osv. Jag läste igenom symptomslistan för struma och kunde pricka av nästan varje symptom. Låg ämnesomsättning och övervikt är ju också ett symptom.
Oavsett vad som beror på vad, så känns det väldigt viktigt att komma iväg till läkaren idag. Då får tentaresultat och annat helt enkelt stå tillbaka.
Ungefär så ser min dag ut. Och jo, jag känner mig lika förvirrad och ostrukturerad som jag låter, men nu ska jag begrava mig i ”Development through the lifespan” och lära mig allt. Håll tummarna för mig!
Vaknade imorse med någon form av revanschlusta efter passet igår. Solen lyste för fullt ute och det var sommarkänsla i kroppen. med en heldag ägnad tentaplugg kändes det skönt att komma ut och få lite frisk luft innan det blir till att hänga över skolböckerna.
Drog på mig hela löparstället, åt en banan och drack lite vatten och gav mig sedan ut på en morgontur. Sjöarna runt. Kände redan på en gång att min kropp inte var lika sugen på löpning som den var i söndags, eller så var det jag som tryckte på lite för högt tempo lite för snabbt? Jag är inte så tålig när det kommer lite mycket mjölksyra lite väl fort. Blir som att springa med handbromsen i resten utav passet.Sen är jag inte heller van att springa utan att ha ätit ordentligt innan, kan alltså bero påd et också.
Söndagens låga puls och ”mysjoggande” var långt borta, pulsen var hög trots att tempot inte var fantastiskt. Benen tunga. Men själen glad, värt att notera. Efter morgondagens löpcirkel blir det åtminsone två dagars vila, så får vi se om kroppen och knoppen känner sig lite nöjdare sen.
Rundan tuffade på och jag försökte tänka på att hålla bröstet och blicken uppe samt höften framme. Lätt lätt steg. Gick helt okej, märker inte av backarna alls på samma sätt längre. Eller som min kropp numera säger ”Vilka backar?” Min fina starka kropp som kämpar på trots att huvudet ibland är lite knasigt. Gladare idag iaf. Men två minuter ifrån söndagens supertempo. Börjar fundera på om det var något fel på pulsklockan/gps:esn, kan jag verkligen ha sprungit så snabbt?
Tid: 31:24
Sträcka: 5 km
Tempo: 06:17 min/km
Hastighet: 9,55 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 457
Bra. Nöjd.
Nu – tentaplugg.
Och jo just det, har kommit fram till att jag hellre springer långt och lugnt än kort och snabbt. Det är sjukt mycket mer påfrestande mentalt att öka tempot än att öka distansen.
Idag när det var dags för träning så var inte med på noterna.
Oavsett vad min kropp ville eller inte ville, så ville inte jag dte allra minsta träna. Jag komme rinte ihåg när jag sist kände mig så oerhört less över att behöva gå till gymmet. Träningsglädje? Nowhere to be seen.
Jag som vet att träning är roligt, att träning ska vara roligt (om än tuff och svinigt jobbig också) tycker inte om att tvinga mig när jag faktiskt så tydligt inte vill. Jag hade nog känt mig nöjdare om jag inte haft tid med min PT, för då hade jag ju kunnat ”leka” lite i gymmet, bara göra något som inte kräver så mycket utav mig, men som ändå får mig att komma igång. Men helst av allt ville jag bara slippa.
Tårarna rann (det har varit mycket sånt på sista tiden, herreguuud vilka mood-swings!) och jag velade mellan att avboka och att gå. Tog mig till slut dit. Bad om ursäkt till min PT som verkligen har fått jobba i motvind några gånger med mig nu. Han log bara och sa att vi helt enkelt skulle göra något vi inte brukar öra. Vi körde en timme styrketräning, enbart i gymmets äldre och mer udda maskiner. De som jag aldrig testat förut. Så det hela blev mer som en lek. Vissa maskiner var i stort sett lika svåra att sätta sig i och förstå hur de skulle fungera, som att väl utföra rörelsen.
Lovade att vara utvilad, pigg och glad till nästa pass. Gick ifrån gymmet, gladare än när jag gick dit. Men framförallt var jag nöjd med att jag gick dit, trots mitt motstånd och gjorde det jag skulle.
..då hade jag inte gjort någonting alls.
Jag har ingen lust!
Men jag har tenta på fredag (ångest som vanligt) och träning med min PT klockan fem (trött och osugen) och en häst som måste få någon som helst uppmärksamhet (jag ooorkar inte!).
Så pepp är jag idag.
Kul tjej.
För morgontrötta mig blev lunchen med Sara snarare frukost. Helt ljuvligt att kunna sitta ute och njuta av solen i gott sälskap.
Vikt: 105,3 kg (-1,2 kg) (sammanlagt – 27,7 kg)
BMI: 32,5
Mage vid naveln: 90 cm ( -0 cm)
Midjemått: 85 cm ( +1 cm)
Höft: 102 cm ( -0 cm)
Höger lår: 61 cm ( +1 cm)
Höger arm: 34 cm ( -0 cm)
Under byst: 89 cm ( -0 cm)
Usch, det var inte roligt att väga sig idag. Kroppen kändes svullen och tung och inte alls lätt och pigg. Vilket givetvis syntes på vågen också. För två veckor sedan var jag nere i 103,8. Det känns ganska långt bort just nu. Jag trodde nog att jag skulle vara nere på 104 den här veckan i alla fall. Men kroppen ville annat. Man kan aldrig förutsäga vad den hittar på.
Jag ska dock inte deppa över det här, jag vet ju att jag rör mig neråt, om än sakta men säket, med lite bakslag ibland. Men det är helt okej. Nog bör jag kunna spränga 100-kg gränsen i sommar? Jag vill vara under 100 när jag fyller 26 i augusti. Det kan väl vara ett bra mål?
(Har väl aldrig varit så gnällig med ett så stort minus förut, men med tanke på vad som föregick förra veckans plus så tillåte rag mig att vara lite grinig i alla fall)
Nu blir det lunch med Sara och hon brukar alltid kunna ge mig energi och pepp!
Mamma får de kläder hon vill ha som jag får rensa ur min stora garderob just nu (resten säljer jag), jag får en ny vårjacka. Tack mamma!
Vilken berg och dalbana förra veckan var. Det var viktuppgång, det var tårar, det var ett av de mest ärliga blogginlägg jag någonsin skrivit. Det var superbra och tuff träning, det var fantastiska mail och kommentarer från alla fina läsare. Det var sol och det var snöstorm.
Maten har styrt upp sig. Det är mängden jag sliter med. Mängden som liksom förökar sig på min tallrik. men jag tar små steg. Jag känner mig aldrig orolig för att inte klara av min viktnedgång, ibland känner jag mig dock så jävla långsam. Kan tänka att ”Hur svårt kan det vara. Ät mindre, träna mer.” Någonstans måste jag dock påminna mig om att det inte är någon tävling, det är inget mål i sig att gå ner i vikt snabbt, så länge jag når mitt hälsosamma mål så kvittar det hur lång tid det tar, egentligen. Påminn mig om det om/när jag glömmer, framöver.
Träningen då? Jag har glänst på träningen under hela förra veckan. Alla pass kändes bra (enda som är lite tveksamt är passet i tisdags, då jag var trött och grinig, men ändå presterade bra!), kroppen var som en evighetsmaskin jag grät bara på ett pass (haha). Les Mils eventet var som en lysande stjärna för förra veckan, och min löpning igår såklart. Samt löpcirklarna. Åh, alla pass förra veckan var grymma! Jag vill alltid ha sådana veckor. Grymma, tuffa veckor.
8 timmar och 28 minuter fördelat över fem dagar lite drygt, eftersom jag på vilodagarna faktiskt gjorde lite fysiska grejer. Men inget som direkt räknas till träning, utan mer aktiv vila. En grym vecka och imorgon blir det vägning. Jag känner mig dock rätt osäker på min kropp och vad den egentligen håller på med just nu. Den är inte helt tillförlitlig.
Nu håller vi tummarna för vecka 37.
Måndag: Löpcirkel 70 min, Cykling 10 min, Stretch 15 min
Tisdag: PT-pass Styrketräning 50 min, Cykling 10 min
Onsdag: VILA, Promenad 20 min
Torsdag: Löpcirkel 65 min, Stretch 15 min
Fredag: Les Mills event 105 min, Ridning
Lördag: VILA, Cykling 55 min
Söndag: Löpning 82 min, 12,53 km
Ella. En tjej i tjugoårsåldern som jobbar stenhårt för att minska storleken på kroppen och ändra det tresiffriga numret på vågen till ett lägre, två siffrigt sådant. Viktresan började på 133 kilon för några år sedan och ska landa någonstans kring 80 kg som kan passa min 180 cm långa kropp. Till min hjälp har jag en något modifierad kost, mycket träning och ordentligt mycket kämparglöd.
Maila mig på: atatranakampa@hotmail.com
ÄTA TRÄNA KÄMPA 