Maxtest nr 2 för MU och: jag är tillbaka i gymmet!

Okej, det var ingen comeback med besked på gymmet, då foten fortfarande är lite ilsk. Har jag nämnt att jag fått skavsår på hälen också? Köttigt skavsår som numera gör mest ont på foten. Supertråkigt.

Men cykla år ju och med den här tröttheten som våren har bidragit med i min kropp, fick det bli ett snällt, lugnt pass på en motionscykel. 60 minuter och 2 mil blev det totalt. Min energinivå var inte förenlig med maxtest i burpees, men däremot armhävningar och i plankan gjorde jag efteråt. Jag har bestämt mig för att skippa maxtest 2 för utfall. Det räcker med de problem med rörlighet jag har just nu, den träningsvärk jag hade förra gången satt ju kvar en vecka! Jag förbättrade mig riktigt bra i plankan och i armhävningarna. 12 armhävningar på tå plus 30 på knäna direkt efter. Jättenöjd!

Plankan på tå är verkligen vidrigt jobbig, så att jag klarade 90 s på tå och sedan en minut på knä, känns också som en stor förbättring. Är nöjd med dagens pass, men det sprutade inga endorfiner efteråt direkt.

Maxtest 1:
407 utfall
34 armhävningar på knä
32:45 min / 5km löpning
37 Burpees
30 s på tå + 2 min på knä i plankan

Maxtest 2:
33 min/ 5 km löpning
utfall —
armhävningar 12 på tå + 30 på knä direkt efteråt.
burpees
plankan 1,5 min på tå + 1 min på knä

Däremot så blev det en mycket god lunch efteråt. Sushi!

Maxtest, 5 km för MU med personlig coach.

Jag hade inte tänkt att springa kort distans, utan hade nog snarare planerat ett längre pass med lågt tempo och låg puls. Sen kom det två stora, snabba killar som inte riktgt hade precis samma plan som jag. 5 kilometer blev det. Jag tänkte att dte bästa nog vore att släppa iväg killarna och ta det i mitt eget tempo, men den snabbaste av de två (han som i vanliga fall springer 5 km på ca 18 min och milen runt 38 min), tyckte inte att vi skulle dela på oss. Ooookej.

Jag fick löftet om att vi skulle hålla mitt tempo och bara jogga lätt. Vad det innebar i slutänden var att grabbarna fick en sjukt lugn och trevlig jogg och jag fick jobba med hög puls och höt tempo. Haha! Jag hade alltså inte planerat att springa Maxtest 2 idag, men kände halvvägs att det fick bli det. Distansen stämde ju. Den ena brodern till sambon höll sig en bit framför oss, broder nummer två höll sig vid min sida och pratade för fullt. Det var tur, för jag kunde efter halva vägen inte direkt fokusera på annat än att hålla tempot. Vilket var oerhört bra för mig! En bit in på vägen kom dock den otrevlig överraskningen – oplogad skogsväg. Visst fanns det traktorspår atts pringa i, men det var slirigt, halvsmält och mycket mer snö än önskvärt. Där någonstans stack min puls iväg. resten av passet var tungt, men man kan ju inte vika sig när man är ute med grabbarna. Dessutom fick jag bra med pepp och var vid gott mod hela vägen. Det var ett roligt pass helt enkelt.

Fick till en riktigt stark spurt på slutet, men tog inte min tid från maxtest 1, men det är inget jag grämer mig över. Maxtest 1 hade lite bättre underlag och var plattare. Dock kändes den här vändan bättre rent styrkemässigt. Tempot första halvan höll vi nog lite för lågt dessutom.

Tid: 33 min
Sträcka: 5 km
Tempo: 6:36 min/km
Hastighet: 9.09 km/h
Maxpuls: 196, 97%
Snittpuls: 175, 86%
Kaloriförbrukning: 498

I DID IT!

Jag ville verkligen inte ut och springa idag.
Grinig och less satt jag i soffan i nästan två timmar och bara levde mig in i hur lite lust jag hade.

Så jag gnällde till sambon  för att få medhåll men han sa bara att det var väl bara att sticka ut och springa. ”Det kommer ju kännas bra sen.” Det var inte direkt det jag ville höra, jag ville höra ”Men lilla älskling, om du inte vill så måste du inte, du kan vila idag.” När jag inte fick höra det blev jag mest irriterad och drog på mig hela munderingen och bestämde mig för att tvinga mig ut en sväng.

Jag känner mig själv. Jag vet att jag ar svårt att bortse från det jag hade planerat från början. Så att tänka sig att bara sticka ut och mysjogga, fanns liksom inte. 5 jävla kilometer, tänkte jag. Det är ju skitlångt.

Men sen rullade det på ganska bra ändå. Visst, benen kändes fortfarande sådär halvglada efter alla utfall, pulsen gick upp rätt snabt, det var halt och slirigt i mina slitna Kayanos, det duggade och jag var för varmt klädd, men det var bara att bita ihop och fullfölja. Inte störa benens rytm genom att tänka negativa tankar, utan börja dela upp vändan i olika delar. Jag tänker alltid frammåt. Och i huvudet har jag redan avverkat delsträckan jag är inne på, då känns den restrerande sträckan plötsligt mycket mindre. Om jag tillexempel är inne i början av andra kilometern, så tänker mitt huvud inte att jag har knappt fyra km kvar, utan att jag bara har tre km kvar. Det funkar strålande att lura huvudet på det viset.

Det var tungt, pulsen var hög, benen var trötta och det gick i slow motion…Eller? När jag närmade mig slutet så insåg jag att jag var nära mitt pers på 5 km. 32:34. Jag ökade och sprang sista 500 metrarna med puls över 190, det bara dunkade och benen sved och jag var så TRÖTT. Kommer fram på 32:45, 11 sekunder långsammare än mina snabbaste 5 km någonsin. Inte så illa pinkat och ett helt okej maxtest-resultat inför MarsUtmaningen.

Tid: 32:45
Sträcka: 5 km
Hastighet: 9,16 km/h
Tempo: 6,33 min/km
Maxpuls: 196, 97%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 507

Jag är rätt grym ändå.

Färgglad morgonträning med smärtade ben.

Färgglatt ska det vara!

Idag vankades det ngon form av träning på morgonen för min stackars kropp.
Men det var inte tal om något ansträngande pass, för mina ben värkte om möjligt, än värre, idag.

Så det fick bli träning med fokus på att värma upp benen mjukt och försiktigt. Långsamt och snällt.

Satte mig smärtsamt på en cykel och trampade. 40 minuter senare var benen måhända fortfarande väldigt ömma, men lite varma i alla fall. Och tiden började bli knapp. Jag fick köra ett snabbt litet maxtest för armhävningar, enbart på knäna, det fanns inte en chans att jag skulle kunna använda benen i en sån övning. Mitt resultat är jag mycket nöjd över, även om det inte direkt mäter sig med mina 407 utfall. 34 armhävningar i sträck. Jag som knappt kunnat göra 10 i sträck i höstas.

Mina fina starka kropp, jag älskar den!

407 utfall senare är benen ganska möra.

(Mer gult på gymmet! Åh vad fin man är i den här underbara färgen, här en dri fit topp från Nike)

Nu har jag hämtat mig lite efter dagens maxtest.
Vad är det för dunderben jag har egentligen?
Med tanke på att de har gått och burit omkring på en nästan 30 kilo tyngre kropp, så är det kanske inte så konstigt att de har blivit väldigt starka, men ändå.

Roligt på dagens pass var att min sambo äntligen förnyat sitt Sats-kort och körde sitt premiärpass idag. Kul! Han är lite av en sån där naturbegåvning och odlar muskler som en annan odlar typ depåer (annat finare ord för fett, haha).

Efter att vi hade värmt upp i 5 minuter på roddmaksinen, så tänkte jag att det var lika bra att sätta igång med utfallen på en gång. För att ha det gjort liksom. Jag trodde att jag nog skulle klara 100 stycken. Jag har ju rätt starka ben. Så jag siktade på 150, så skulle jag få pressa ur det sista ordentligt på slutet. Efetr 80 började dte svida lite i benen och dte började kännas lite jobbigt. Men 150 gick utan värre känningar än så och jag började se möjligheten att klara 200. När 200 var nära undrade jag om jag kanske skulle orka att köra 250 på raken, då skulle jag bli sjukt nöjd. Samtidigt stod sambon och körde axlar bredvid och peppade mig och var petnoga ”Längre ner!” ”Ta i” ”Kom igen!”, det brände fint när jag närmade mig 250, men inte tillräckligt för att ge upp och nu började det bli både tungt och tråkigt (haha). Pulsen var uppe på ca 175 och benen darrade lite. Jag bestämde mig för att efetr 300 fick jag helt enkelt vara klar, men hittade inte tillräcklig utmattning i benen för att motivera mig att sluta. De sista 50 värkte riktigt ordentligt och när jag hade gjort 400 var jag så nöjd att jag inte riktigt kunde/orkade pressa mig mer än 7 stycken till. Det fann möjligtvis kapacitet till några till, men då hade tekniken fått stryka på foten och jag hade inte kunnat gå hem.

Jag föll ganska utmattad ihop på en bänk efteråt och när jag sen skulle resa mig upp, bar inte mina ben. Haha! Njut!

Resten av passet körde jag med min sambo och det blev rygg, biceps, triceps och mage.

Tid: 63 min
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 144, 71%
Kaloriförbrukning: 674

För att ge benen någon chans att forsla bort slagg, cyklade vi i 11 minuter och stretchade i 9.

Ett riktigt bra pass.

Dock så inser jag att min utmaning med 250 utfall den här månaden var väldigt snålt räknat, å andra sidan ska de 250 utfallen mer få mig att träna ben aktivt, än att vara någon etrem mängd. Jag får helt enkelt börja använda vikter när jag kör utfall framöver.

Trapporna upp till lägenheten både upp och ner, var sjukt svåra att bemästra på väg hem dock. Undrar varför?