Utvärdering av vecka 36 (v.16).

Vilken berg och dalbana förra veckan var. Det var viktuppgång, det var tårar, det var ett av de mest ärliga blogginlägg jag någonsin skrivit. Det var superbra och tuff träning, det var fantastiska mail och kommentarer från alla fina läsare. Det var sol och det var snöstorm.

Maten har styrt upp sig. Det är mängden jag sliter med. Mängden som liksom förökar sig på min tallrik. men jag tar små steg. Jag känner mig aldrig orolig för att inte klara av min viktnedgång, ibland känner jag mig dock så jävla långsam. Kan tänka att ”Hur svårt kan det vara. Ät mindre, träna mer.” Någonstans måste jag dock påminna mig om att det inte är någon tävling, det är inget mål i sig att gå ner i vikt snabbt, så länge jag når mitt hälsosamma mål så kvittar det hur lång tid det tar, egentligen. Påminn mig om det om/när jag glömmer, framöver.

Träningen då? Jag har glänst på träningen under hela förra veckan. Alla pass kändes bra (enda som är lite tveksamt är passet i tisdags, då jag var trött och grinig, men ändå presterade bra!), kroppen var som en evighetsmaskin jag grät bara på ett pass (haha). Les Mils eventet var som en lysande stjärna för förra veckan, och min löpning igår såklart. Samt löpcirklarna. Åh, alla pass förra veckan var grymma! Jag vill alltid ha sådana veckor. Grymma, tuffa veckor.

8 timmar och 28 minuter fördelat över fem dagar lite drygt, eftersom jag på vilodagarna faktiskt gjorde lite fysiska grejer. Men inget som direkt räknas till träning, utan mer aktiv vila. En grym vecka och imorgon blir det vägning. Jag känner mig dock rätt osäker på min kropp och vad den egentligen håller på med just nu. Den är inte helt tillförlitlig.

Nu håller vi tummarna för vecka 37.

Måndag: Löpcirkel 70 min, Cykling 10 min, Stretch 15 min

Tisdag: PT-pass Styrketräning 50 min, Cykling 10 min

Onsdag: VILA,  Promenad 20 min

Torsdag: Löpcirkel 65 min, Stretch 15 min

Fredag: Les Mills event 105 min, Ridning

Lördag: VILA, Cykling 55 min

Söndag: Löpning 82 min, 12,53 km

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels ”Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.

Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?

20-dagars utmaningens sista dag.

Såhär ser det ut inför dagens sista pass. (Som någon uppmärksammade fick vi en bonusdag iom att det ju är 21 dagar mellan 5-25 april, my bad!

Jag har uppdaterat ganska dåligt, mycket med tanke på att det har gått lite upp och ner för mig den senaste veckan. Men, såhär ser det alltså ut:

16/20 1 km/dag gång/löpning
2/2 nya träningspass/ 2 nya råvaror/recept ska testas
3/3 intervallpass
20/20 dagar med 4 saker varje dag att vara tacksam över
4/5 stretch/avslappningspass
6/6 morgonträningspass
6/7 träningspass längre än 60 minuter
80/8 x 10 km
5/9 minuter höga knän
10/10 km i ett och samma pass
2/11 minuter i jägarvila
8/12 minuter i plankan
7/13 minuter ”hoppa hopprep”
35/14 trappor ska betas av
18/15 stycken träningspass
5/16 minuter ”stå på ett ben” (8 min/ben). (För att öka svårighetsgraden, stå på tå.)
170/17 x 10 hopp ( burpees, upphopp, skridskohopp, grodhopp etc)
152/18 x 10 armhävningar.
0/19 styrkor du har eller saker med dig själv/din kropp, du är nöjd/stolt över, ska skrivas ner
15/20 dagar utan godis, kakor, glass, chips eller liknande (alkohol?).

Som ni ser finns det några saker jag missat, några grejer ska jag dock fixa idag. Men jag får nog erkänna att jag inte fokuserat tillräckligt mycket på denna månads utmaning, desto gladare är jag att höra att flera utav er har gjort det! Jättebra jobbat!

Vad är tiden?

Jag tog mig själv en underbar sovmorgon idag. Jag resonerade som så att jag hade gott om tid till dagens enda inplanerade aktivitet. Poledance med ett gäng härliga träningsbloggare. För visst skulle vi ses klockan två?

Jag vaknar, fixar lite och lyxar med morgonrock. Slapp söndagsförmiddag liksom. Sen kollar jag datorn och inser helt plötsligt att jag har fantiserat ihop tidpunkten. Det var klockan 12 vi skulle ses. Skit också, det finns inte en chans att jag hinner dit.

Så, nu får jag planera om min söndag. Rättare sagt får jag en helt fri söndag vilket är skönt, men även om jag tror att poledance skulle ha varit svårt (läs: störst omöjligt) för mig, det där med att åla på en hal stång, lär nog vara rätt krångligt om man väger över 100 kg. Men jag hade velat testa!

Som tröst bjuder jag på en bild från i fredags med Leon, mig och Fredrik. Den fina bilden har Linn tagit.

Jag älskar mitt uttryck, visst ser jag glad ut?

En helkväll med Les Mills

Les Mills bjöd in till en härlig träningskväll i regi utav Åsa som hade gjort ett fantastiskt jobb med att rodda ihop allting. Vi körde 20 minuter vardera utav Spinning- RPM, BodyPump, Bodyjam, BodyComabt och BodyBalance. Sådana pass skulle jag alltid vilja ha, snacka om variation och motivationshöjande när man bara har 20 minuter på varje bit och då blir peppad att ge 100% hela vägen. Ett optimalt roligt träningspass för mig skulle nog vara 90 minuter långt och i form av ett blandpass. Som en enda stor träningsbuffé att äta sig igenom.

Passen leddes utav härliga Leon och Åsa. Åsa har jag ju hyllat förut, jag tycker att hon är oerhört bra. Leon var däremot en ny bekanskap och bortsett från att jag knappt förstod ett ord av vad han sa (danska är verkligen ett svårt språk), så levererade även han tre grymma ”minipass”.

Det enda som var helt nytt för mig var Bodyjam och jag som älskar att dansa, även om jag gör det hellre än bra, tycker nog att pass med hel koreografi i samma stil är lite roligare, å andra sidan är det svårt att få en så pass bra uppfattning om ett pass när man bara kör 20 minuter. Det var dock rätt länge sen jag körde något av de andra passen, så allt kändes lite nytt för mig. Jag höll på att dö under BodyPumpen då jag hade lite väl tung stång, hur mycket vikt man ska ha på hade jag tydligen glömt bort, mina biceps är ömma idag, minst sagt..

Jag blev även påmind om varför jag borde gå på BodyBalance oftare, jag måste jobba med min stelhet. Måste måste måste bli smidigare och rörligare, på riktigt alltså, jag går omkring med två betongklossar till ben = inte bra. Ska boka in BB-klass nästa vecka, det får bli ett löfte.

Tid: ca 1h 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 145, 71%
Kaloriförbrukning: 1075

Inte nog med att vi fick träna roliga pass, vi fick även så himla mycket grejer. Ett par gococo-strumpor bland annat, det blir mitt fjärde par, de är ju helt fantastiska, så dem blev jag oerhört glad över. Holistic bjöd på en hel kasse med kosttillskott och gladast blev jag utan tvekan över proteinpulvret, jag har ju varit på väg att köpa nytt ett bra tag men inte kommit mig för. Morgonen har jag spenderat med senaste numret utav Runner’s world som vi också fick igår och jag är helt enkelt oerhört nöjd med gårdagskvällen som avslutades med några glas skumpa. Med en tidig middag i magen och nästan två timmars träning efter det, så visste den skumpan vad den gjorde och min käre sambo ställde förvånat frågan ”Är du full?!” när jag ringde honom på väg hem. Så går det när man i stort sett aldrig dricker.

Roligt att träffa alla igår och framförallt ett stort tack igen till Åsa som styrt upp det hela.

Åh, vilken fantastisk kväll!

Detaljer kommer imorgon, tänkte bara säga hej, jag lever, jag har haft en fantastisk kväll och att jag väljer måndagsvikten som veckans vikt. Även om det kommer kännas fuskigt på måndag med jättestort minus.

Idag har varit en underbar dag.

Vad är veckans vikt?

Ja, det kan ni få bestämma, vad som ska vara veckans vikt egentligen.
Såhär har vågen tyckt vid tre olika tillfällen:
Måndagmorgon, vilket ju också är min ordinarie dag för vägning: 106,5 (+2,7 kg !)
Tisdagmorgon: 105 kg (+ 1,2 kg)
Fredagmorgon: 104,5 kg (+0,7 kg)

Nå, vilken ska vi ta som veckans vikt?

Nu är jag supertaggad för en middag på GI-boden med Lotta och Nilla och sen Les Mills träning. Tror kvällens träning kommer bli superrolig!

Ikväll – Les Mills träningsbloggsträff

Man hinner knappt vakna upp från BBC innan det är dags för nästa träningsbloggevent. Hur kul som helst!
(Dessutom kommer ju nästa event redan på söndag, vilken vecka.)

Ikväll är det Les Mills som bjuder in och det här är vad jag har att vänta mig:

”Tillsammans med två av tränarna för Les Mills Nordic får du tillfälle att testa på:

RPM™ , BODYPUMP®, BODYJAM®, BODYCOMBAT® och BODYBALANCE.™

Vi kör ca 15-20 min från varje program så att du får ett litet smakprov på varje träningsform.”

Det ska bli jätteroligt, dessutom vet jag att jag kommer få återse en hel hög med bekanta ansikten från i helgen.
Men först blir det en ridtur, vädret är helt ljuvligt!

Dagens lunch:

Quinoasallad med kyckling, fetaost och hemgjord tzatziki. Sjukt gott och det kändes bra både i magen och hjärtat efteråt.

Nytt på Ica

Vad roligt att mitt Ica fixat salladsbuffé om man vill köpa något snabbt men vill välja själv. Tummen upp för det!

I’M BACK!

Just nu är jag så fylld med endorfiner och glädje att jag skulle vilja sticka ut och springa igen, men mina ben är inte lika sugna och för att vara ärlig  så är vädret inte så väldigt lockande heller. Men ni kanske känner igen känslan?

Dagens löpcirkel var tuff. Kanske var det mycket på grund av att vi enbart var tre stycken som kunnat komma loss vid lunchtid idag som gjorde att vi andra fick kämpa lite extra hårt. För kämpa, det gjorde vi. Efter uppvärmningsjoggen till samma plats som förra gången satte vi igång med löpskolning igen. Vi ägnade mycket tid åt teknik och rörlighetsträning. Vilket känns väldigt bra då jag vet med mig själv att det inte direkt är något jag skulle syssla med på egen hand. Att vädret dessutom bjöd på en hagelskur och härligt regn gjorde att vår upplevelse idag måhända inte blev lika idyllisk som i måndags. Men det gjorde inget. Jag kan dessutom rapportera att löparjackan från Nike höll mig torr.

Sen kom intervallerna igen. Den här gången var de dock tredubbelt så långa. Över 100 m. Jag förstod att det skulle bli tufft. Eftersom vi var så få blev vilan mellan de olika intervallerna också kortare än sist.

Jag som var långsammast fick köra med ledaren och de andra två tjejerna flög fram först. Eftersom de var så snabba, gav det dem mycket vila innan jag hann komma i mål och de skulle sticka, men det innebar också att min vila blev mycket kortare = sjukt jobbigt. Min puls hann aldrig komma ner under vilan.

Vi jobbade  i tre omgångar a 5 minuter om varje, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var sjukt jobbigt, betydligt värre än förrre gången då vi hann vila mer mellan varje gång. Med tränaren vid min sida körde jag stenhårt, det dröjde inte lång tid förrän jag var helt slut. Fin gest i slutet av andra omgången, när dte började bli otroligt tungt, så sa tränaren åt mig att grabba tag i hans tröja och på så vis hjälpte han till och drog in mig hela vägen.  Jättebra för tempot och motivationen! Sista sträckan i andra omgången kände jag dock något konstigt, jag fick inte ner någon luft i lugnorna, pulsen var hög och bultade frenetiskt på i bröstet och hela kroppen skrek efter syre, men jag var totalt oförmögen att ta djupa andetag och samtidigt springa. Mina andetag ”pep” i luftrören. Jag minns inte exakt hur det var, men jag var tvungen att stanna och tårarana började spruta, panikaktigt gick min andning helt hysteriskt in och ut i korta, pipande, drag. Kanske någon form av ansträngningsastma? Hulkandes dröjde det ett tag innan jag fick ner ordentligt med luft i lungorna och kunde återfå normal kroppskontroll. Kroppen kändes som gele.

Jag försökte springa igen, men så fort tempot blev för högt och pulsen skenade iväg, så kom andningssvårigheterna tillbaka. Jag tror helt enkelt att jag brände på lite för snabbt och hade lite för kort vila mellan. Två gråtattacker (haha, det låter ju så extremt när man skriver det, riktigt så dramatiskt var det nog inte) med andningsproblem innebar att jag helt enkelt fick dra ner tempot betydligt under den sista omgången.

Nu kanske det låter som ett ganska misslyckat pass i era ögon, med andningssvårigheter och gråtattacker. Men jag känner inte alls så! Jag kämpade på till tusen och råkade helt enkelt springa in i väggen och det var ju inte så jättekul, men det var verkligen inte hela världen. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt och jag gjorde verkligen mitt bästa.

Vi joggade lugnt hem tillsammans och så sakteliga lugnade min puls ner sig. Jag avslutade passet med 15 minuters stretch, 1 minut i plankan och 10 armhävningar. Lagom ambitiöst. Känner mig on top of the world.

I’M BACK!

Tid: 65 min
Maxpuls: 189 (trodde att jag var uppe betydligt högre, konstigt!), 93%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 833

Tacksamhet.

Man går och lägger sig med gråten i halsen. Man vaknar och det känns bättre, lättare. Lugnare.

Man loggar in på bloggen och möts av så fantastiska kommentarer att tårarna väller upp igen. Men inte på grund av att jag är ledsen, utan för att jag blir så rörd, fylld av värme från era kärleksfulla kommentarer att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu värmer tacksamhet mitt hjärta.

TACK, just idag hade jag inte kunnat önska mig något finare.

”Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för ”Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som ”har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre ”misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag ”vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

”Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.

Morgonträning med ömmande muskler.

Ingen rast och ingen ro. Men framförallt, ingen vila. Imorse ringde klockan på tok för tidigt och min kropp var inte helt nöjd med det. Jag kände mig ganska oinkännande gentemot den då jag trött cyklade till gymmet, inte alls sugen på en dejt med min PT, men ibland planerar man lite halvdåligt. Ibland blir det lite drygt 7 timmars träning på fyra dagar.

Att gå till gymmet med en inställning att man är trött, borde vila och inte känner sig sugen på att träna är inte särskilt smart. Negativa tankar skapar ju inget konstruktivt direkt och om jag trodde att jag hjälpte mig själv genom att sura, så hade jag fel.

Som tur var så hade jag dagen till ära min PT som hade gott humör åt oss båda. Vi fokuserade på överkroppsstyrka. Roligt är att jag blivit betydligt starkare i både dipps och chins. Vikten som vi körde på som max i höstas använde vi idag som uppvärmning. Det går framåt gott folk, även om jag har mitt huvud någon annanstans just nu. Mer nedstucket i sanden, än fokuserat på målet. Jag återkommer om det. Kan bli känslosamt. annars så var passet idag bra. Jag har träningsvärk överallt från både helgens träningsmarathon och gårdagens löpning. Öm och stel, mina lår är inte att leka med kan jag bara meddela. Och efter dagens pass kommer jag förmodligen inte kunna skratta på flera dagar med tanke på vilken svidande kontakt vi hittade där.

Blogger Boot Camp. Dag två.

Med lite mer sömn i kroppen och en hel del mer träningsvärk var det dags för dag två på BBC.

Pilates för Matilda stod först på schemat och var enda träningspasset den andra och avslutande dagen. Jag har testat pilates för flera flera år sedan men aldrig fastnat riktigt för träningsformen. Matilda instruerade tydligt och pedagogiskt och klassen var väldigt trevligt upplagd, dessutom passade det nog mångas ömma kroppar (inkl min) med lite core-fokus dagen till ära.

Jag tror att varför jag inte blir så förtjust i pass som pilates, är för att det är väldigt svårt för mig, som har en så lång och tung kropp, att göra många utav övningarna bra. Jag känner mig helt enkelt ganska kass och det brukar inte vara den bästa grogrunden för träningsglädje. Det innebär säkert också att pilates just därför är något jag skulle behöva träna, min rörlighet och min bålstabilitet är nog mina svaga sidor. (Hör den här kombinationen liksom: Lång, tung, överrörliga leder, stela muskler, svag bålstabilitet. Det skriker ju skaderisk..) Sen saknar jag ju det pulshöjande, jag vill ha bultande puls och känna svetten rinna, på varje pass. Det kan vi ju också diskuteras om det är alltid lika bra..

Söndagens höjdpunkt var Fridas föreläsning ”Kroppen har ordet”. Mycket klokt och även om många saker inte kom som en nyhet, så mår man så bra av att höra det igen och påminnas om hur mycket våra tankar, som vi själva skapar, kan påverka oss. På slutet fick vi ett litet brev och jag var inte ensam om att bli rörd till tårar av det. En väldigt bra föreläsning med andra ord.

Efter lite prisutdelning, fotande, minglande så var då BBC slut för denna gång. Jag är så glad att jag var där, att jag har träffat så många härliga nya bekanta, fått inspiration och nya intryck. Sofia, Terese och Jane ska ha ett stående ovationer för deras slit som gjort den här helgen möjlig.

Alla ni underbara människor, tack för att jag fick lära känna en bit av er, tack för alla peppande utrop, klappar på axeln, stora leenden, endorfinhöga samtal, kloka samtal, skratt och glädje. Att lära känna er var den allra största behållningen under dne här helgen. Jag hoppas vi ses snart igen!