Archive for mars, 2010

Klarade du MarsUtmaningen?

mars 31, 2010

Nu är det dags för avrapportering utav MarsUtmaningen, även om man kanske inte har avklarat maxtest 2, ännu. Själv har jag planerat att göra maxtesten under påskhelgen, ett helt perfekt sätt att fira påsken och påskgodiset, på!

Jag utlovade ju en liten belöning från mig också, om ni klarade utmaningen. Huruvida ni har klarat den eller ej, får ni själva bedömma, det är inte svart eller vitt. Har man gjort sitt bästa men inte helt och hållet nått hela vägen fram, så tycker jag att man har klarat den. Så länge man har gjort sitt bästa. Sen kan allt möjligt hända, man blir sjuk osv.

För att jag ska kunna skicka belöningen till er, så behöver jag namn och adress.
Vill man inte lämna ut den, så förstår jag det helt och hållet, men då blir det svårt för mig att skicka något till dig.

Maila mig på: atatranakampa@hotmail.com

Och så hoppas jag att ni alla är stolta över er insats under mars månad. Jaghar följt er, via bloggar, på funbeat och det som ni har rapporterat här och jäklar vad ni har kämpat på! Det kommer komma en lite mindre utmaning under april också, hoppas vi blir många som kör tillsammans då också.

Har ni andra tankar och funderingar kring MarsUtmaningen, önskemål om en kommande utmaning eller har några andra synpunkter, feel free!

Annonser

Nytt pass nr. 2 avklarat – SatsFlow.

mars 31, 2010

Ja, jag kom med på SatsFlow. Det bästa med det var att jag äntligen kunde pricka av ett nytt pass.
Vad jag tyckte? För det första så känns flow som en ”mesigare” variant av Bodybalance. Jag gillar Bodybalance, det är ingen träningsform jag tränar ofta men varje gång jag kör ett pass, så påminns jag om att jag nog borde inkludera det lite oftare i min träningsplanering. Däremot så förstod jag inte riktigt vad SatsFlow skulle komplettera med, som BodyBalance inte har?

Det är med ganska stor sannolikhet inget pass som jag kommer gå på igen, men idag var det faktiskt ganska optimalt, då jag egentligen hade behövt vila, så blev flow-passet som mjuk uppvärmning för kroppen, stretch och gymnastiserande för kroppen.

Jag avslutade passet med med de återstående 6 minutrarna i plankan, varav 5 av dem gjordes på tårna. JOBBIGT!

Men nu är jag helt och hållet klar med MarsUtmaningen, hurra!

Apropå AprilUtmaning

mars 31, 2010

Jag har fått jättemånga önskemål om en AprilUtmaning. Dessvärre har jag inte haft tid att sätta ihop en utmaning och april börjar ju imorgon.
Men hav förtröstan, det kommer komma en utmaning under April, som kommer pågå i 20 dagar, med start på måndag. Mer info kommer jag presentera ikväll. Men ni kan ju redan nu sprida ordet och fundera på om ni känner er sugna. Upplägget kommer vara lite annorlunda, men jag tror att det kommer bli superbra. Kul va?

För alla som vill ha en schysst utmaning under påsk angående påskgodis, så rekommenderar jag er att kika in här. Själv har jag inte bestämt mig för om jag kommer orka göra så många burpees…

Nu ska jag förhoppningsvis få testa SatsFlow. Håll tummarna att passet inte är inställt eller blivit fullt eller något annat trist.

Kroppsbilder.

mars 31, 2010

Igår snubblade jag, som utav en slump, in på Julia Skotts projektblogg, Kroppsbilder. Julia beskriver det bäst själv

”Kroppsbilder är en blogg med bilder på kroppar, med tillhörande siffror. Tanken är att illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK. Som en digital simhall där alla kroppar får dela plats i duschen.

Kroppsbild och självbild får mötas och kanske bli lite mer sams.”

Jag älskar tanken bakom projekt som detta och exempelvis Magbloggen, som vill vara en motvikt till alla retuscherade kroppar vi dagligen matas med och på något vis får för oss är normen. Givetvis skickade jag in mina bilder inklusive siffror och det tycker jag att ni ska göra också! Tillsammans kan vi förhoppningsvis skapa lite mer acceptans, både gentemot andra, men kanske framförallt gentemot oss själva!

Nu ÄR våren här:

mars 31, 2010

Tre typiska vårtecken fångade på bild igår:


Jag hämtar min svarta häst från hagen och hon har blivit gråbrun utav den lera hon har rullat sig i. Vår!

Vi är ute och rider och hittar en stor härlig pöl utav smältvatten som vi kan stå och plaska i, i evigheter.

Man kan rida utan jacka, ha solen i ansiktet utan att det biter i kinderna och man svettas snarare än fryser.

JÄVLAR, nytt PB! Jag är så GRYM!

mars 31, 2010

Ursäkta den något egenkära rubriken, men idag är jag så sjukt stolt över mig själv och känner mig on top of the world. Jag vet liksom inte var jag ska börja med att förklara varför. AH!

Först och främst, jag har idag förbättrat mitt personbästa på milen med FEM minuter. FEM MINUTER!
Och, då innebar den här milen, inte bara en sprungen mil, den innehöll att springa uppföra 10 trappor, 10 benböjshopp, 10 situps, 10 upphopp, 10 ruscher och 10 armhävningar. Trots att jag gjorde allt detta mellan varven, så kortade jag ner tiden på 10 kilometer med 5 minuter. Är inte det helt sjukt? Undrar hur snabbt det gått utan alla extra moment.

Så, för att börja från början. Jag visade ju upplägget för dagens pass i inlägget innan. Ett pass vars grundidé kom från Sara och som jag inte var ensam om att köra idag. Alla med eget upplägg. Jag hade bestämt mig för att dela upp löpturen i fem delar a 2 km om varje. Vid varje 2 km, skulle en ”övning” utföras. Under de två kilometrarna skulle två ruscher och två trappor avklaras.

Jag kände mig lätt de första två kilometerna, även om jag inte hittade några trappor att springa i, så gjorde jag två riktigt fina spurtar. Sen kom första övningen, 10 benböjshopp. Jävlar vad jobbigt det blev på en gång. Mina ben tycktes anse att det är tillräckligt jobbigt att springa, varför ska man då öka på ansträngningen med hopp? Nåja, så fort jag var klar var det bara att pinna på.

Löpningen kändes plötsligt som vila och jag förundrades över att jag redan avklarat en femtedel av passet. Det gick ju fint. Nästa 2 kilometrar avlöpte lika bra, dock så kom mördarbacken mitt i alltihopa och det var rätt tungt att köra spurten efteråt. Benen protesterade. Ändå kände jag att det gick rätt snabbt och pulsen höll sig ganska låg. Skönt! Hittade dock inga trappor att våldgästa, men fick till mina två spurtar. Sen var det dags för övning nr 2. Upphopp. Det kändes. Men min kropp var ändå snäll och jag hittade snabbt takten i löpningen igen.

Efter 5 kilometer, hittade jag en trappa, precis lagom lång och jag bestämde mig för att passa på och gottgöra de 5 vändor jag hade missat och sprang upp och ner för sagda trappa fem gånger. Det hela resulterade i många häpna blickar.. Här någonstans började benens spänst avta något, men nu hade jag ju gjort hälften och jag kände mig starkare än jag trott innan. Efter sex kilometer var det dags för skridskhopp och de kändes lätta i jämförelse med tidigare övningar och löpsteget kom igång snabbt igen. Alla spurter gick som smort, även om de blev mindre explosiva och snabba för varje gång..

Sen hittade jag monstertrappan. Lång, hög och med ungefär 8 deltrappor tornade den upp sig. Jag var tvungen att ta den, men jag bestämde mig för att varje trappdel fick räknas som en trappa och betade av hela (mjölksyra!) och hade så avklarat mina trappor. Benen? Stumma!

Efter 8 kilometer hittade jag ett stabilt underlag att göra situps på och även det kändes som en barnlek. Och sen var jag bara 2 kilometer, två spurtar och 10 armhävningar från målet. Benen gick av sig själva, visst,d et var jobbigt, men dte var inte döjobbigt. Så sa helt plötsligt klockan 10 km och det vara bara armhävningarna kvar. Jag gjorde alla 10 på tå! Jag kollade inte på klockan förrän jag var klar och fick då en chock när den sa 72 minuter, hade den sagt 82 hade det känts mer logiskt. Jag bytte ut 10 minuter i plankan mot 10 minuters gång och stretchade 10 minuter samtidigt som jag beställde mat på Kolgrillen på Kungsholmen. Effektivt och bra. Sen njöt jag av att vara så jävla bra och här sitter jag nu!

Tid: 72 min
Sträcka: 10 km
Tempo: 7:12 min/km
Hastighet: 8.33 km/h
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 171, 84%
Kaloriförbrukning: 1028

10 på tisdag slutade alltså såhär:
10 km löpning
10 min gång
10 upphopp
10 benböjshopp
10 armhävningar
10 situps
10 skridskohopp
10 spurter
10 trappor
10 min stretch

SWEET!


Kvällens sena, men goda middag!

Min plan för ”Tio på tisdag”

mars 30, 2010

Saras ”regler” var enkla, man skulle utföra 10 saker, 10 gånger, varav en av dem sakerna skulle vara en kilometer.
Resten fick man fritt modellera ihop själv. Jag ska strax sticka ut, min plan ser ut såhär:

1. 10 km löpning
2. 10 ”ruscher”
3. 10 trappor som det ska springas uppför
4. 10 benböjshopp
5. 10 upphopp
6. 10 skridskohopp
7. 10 armhävningar på tå
8. 10 situps
9. 10 minuter i plankan
10. 10 minuter stretch

1-8 ska jag försöka göra utomhus, i samband med löpningen, men det beror lite på hur underlaget fungerar och huruvida jag minns allt. Herregud, jag får ju så lätt hjärnsläpp, kanske ska skriva ner på en lapp. Planen är att försöka få in en rusch per kilometer, likaså med trapporna. Det andra ska jag försöka göra mellan varje km. Men vi får se hur det går och hur det känns. Det var ett tag sen jag sprang milen så målet för dagen blir helt enkelt att hålla ett lååågt tempo och bara ta mig igenom.

Ett paket kommer lastat..med terrängskor!

mars 30, 2010

Jag har funderat ett bra tag på att införskaffa mig ett par terrängskor för löpningen, jag springer ju en hel del i naturen och både  vätan och underlaget talar ibland om att mina andra löparskor inte riktigt räcker till.

När jag i samma veva fick en förfrågan om jag skulle vilja testa en terrängsko som ska komma ut på marknaden i vår, Columbia Ravenous, från Columbia Sportswear, så kunde det inte varit en bättre tajming. Idag kom paketet med skorna och helt plötsligt så blev löpsuget tio gånger större. Jag vill ut och mörda Ursviksbackarna, nuu! Smält snö, smält!

Första intrycket av skorna efter att ha provat dem, som förövrigt är väldigt snygga,  svarta med lila detaljer, är att de sitter bra och stabilt på foten och är sköna. Mitt par är en storlek större än den jag i vanliga fall har, men känns helt lagom i passformen, så förmodligen är de en aning små i storlekarna.

Förmodligen kommer jag inte kunna hålla mig tills dess att det finns lite natur att springa i, risken är stor att jag kanske testar skorna redan ikväll, även om det förmodligen blir mest asfaltslöpning, men ändå. Det ska i alla fall bli jätteroligt att se vad jag tycker om dem och hur de känns att springa i.

Det ligger något i det..

mars 30, 2010

Just nu vill jag helst inte göra någonting, men ska till stallet för att rida och sedan är planen att jag ska avverka 10 kilometer, plus lite annat smått och gott, i den här tjejens regi. Men klockan är bara kvart över två och jag skulle lätt kunna ta en tupplur. Energi, var är du? Imorgon kroppen, får du en timme sovmorgon!

Dagens lunch och gårdagens middag:

mars 30, 2010

Ugnsstekt kycklingfilé marinerad i stark chili och cayennepeppar, en halv avokado, tomat och morot serverat med palsternackspuré. Både till middag igår och lunch idag. Så oerhört gott!

Såhär:

mars 30, 2010

Och på huvudet har jag en mössa som en av mina bästa vänner virkat åt mig. Världens bästa mössa!

Sun, sun, sun, here it comes.

mars 30, 2010

Står och väntar på bussen och badar i varmt, underbart solsken. Det är som om livslusten får en energikick!

Att möta sina rädslor.

mars 29, 2010

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt ”gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. ”Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men ”visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp ”Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Kinesis blev trappmaskin, SatsFlow blev motionscykel.

mars 29, 2010

Ja ni hör ju. Vilken flopp!

Men jag får se det såhär; idag har det blivit två timmars träning som inte har slitit särskilt mycket på min kropp, vilket gör att jag kommer känna mig pigg och fräsch inför mitt pass imorgon.

Roligt var det dock att träna på SATS Täby, jag har ju, även om den varit ganska inaktiv senaste månaderna, fortfarande en utmaning som går ut på att träna på alla Satscenter i Stockholmsområdet samt testa alla gruppträningspass som Sats har. Nu kan jag alltså bocka av Sats Täby, som förövrigt var en väldigt trevlig och rätt stor anläggning.

Summan av kardemumman så blev det 50 minuters cykling och 15 minuters stretch. Herregud, varför är jag så dålig på att stretcha? Mina ben skulle må så mycket bättre om deras muskler inte var korta, stela, tjocka och ömma. Att stretcha 10 minuter efter varje pass vore ju inte ens jobbigt, bara skönt. Måste börja prioritera det lite högre. Kan bli en schysst utmanng.

Hur ofta stretchar ni?

How to Properly StretchHow to Properly Stretch

It’s not my day..

mars 29, 2010

Verkar inte bli något nytt pass för mig idag och 55 min core blir det nog inte. Dags för fantasin att tala.

Skickat från min Nokia-telefon