Dance D-style. Pass nummer 3.

Jag började känna att kroppen undrade vad som stod på när det var dags för nästa pass. Tre pass på raken utan mat eller nåt emellan? Kanske var dte för att pulsen varit ganska hög under thaiboxningspasset, som gjorde att musklerna saknade lite stuns på dagens tredje pass.

Didier var helt ny för mig och det syntes att han trivdes väldigt bra uppe på instruktörsscenen samt att han älskar att dansa. Ibland kanske dt ekändes som han mer var där för att få dansa själv än att helt och fullt lära oss. Eller så var jag bara lite extra grinig efetrsom jag aldrig yckades lära mig koreografin ordentligt.. Den var skitsvår!

Jag har funderat mycket på danskoreografier under helgen, eftersom jag har gått på 6 danspassunder de här två dagarna så har det funnits en hel del att analysera. Vilken koregrafi var roligast – varför? Vilken koreografi var svettigast – varför? Jag har insett att ju snabbare en koreografi är, men många snabba små rörelser, desto svårare är det för mig. Ju svårare det är, desto mer måste jag koncentrera mig för att överhuvudtaget hänga med. Det gör att jag inet hinner ta ut rörelserna och dansa, utan ag försöker bara härma och göra de steg som visas så snabbt som möjligt. Ingen dans – ingen dansglädje. Så fort koreografin blir lite långsammare, så får jag möjlighet att dansa i rörelserna, huvudet behöve rinte tnka lite mycket, jag kan ta ut rörelserna, ta i. Både mycket jobbigare och mycket mycket roligare!

Hans koreografi var svår och snabb och jag kom aldrig riktigt in i känslan. Andra verkade dock hitta den, så jag antar att det var mest mig det var fel på. 🙂

Tid: 58 min
Maxpuls: 162, 80%
Snittpuls: 131, 65%
Kaloriförbrukning: 482

(De nya skorna vi fick från Nike, riktigt sköna och lätta)

(Ser lite svettigare ut och kanske inte lika fräsch som på morgonen, men fortfarande lika glad..)

(Dte var lite klurigt vad man egentligen skulle göra med armarna..)

Med Träningsglädje på thaiboxning, pass nr 2.

Som pass två hade jag valt Thaiboxning före Åsa Fornanders klass. Jag hade redan då ångest inför att välja bort en klass med en av de abslout bästa instruktörer jag har tränat för, men såg det som en möjlighet att träna något jag inte gör i vanliga fall, Åsa har jag ju förmånen att kunna träna för tre danspassi veckan via SATS. Jag har hört att hennes pass under konventet var helt outstanding, så det kändes verkligen trist att missa det. Till nästa år ska det vara min prio ett, Åsas pass.

Det fanns ett annat starkt skäl till att gå på thaiboxningen, jag visste nämligen att allas vår underbara Sara på Träningsglädje skulle befinna sig på samma pass och var det någonstans vi skulle ha möjlighet att hitta varandra, så borde ju en lite mindre pass-sal passa fint. Och mycket riktigt inte bara hittade vi varandra (hon är minst lika fin i verkligheten, som sitt ”blogg-jag”, minst!), vi fick, så att säga, ”känna” på varandra också. Jag har numera försökt klättrat runt hennes kropp, vi båda lika svettiga. Ja herregud, inga stela ”hej, kul att träffas” direkt.

.
(Den perfekta sparringpartnern ska se sådär galet taggad ut)

Jag var inte överförtjust i passet eller upplägget av passet, många övningar var lite svåra att utföra med så många människor i samma sal, burpees och armhävningar till exempel, jag råkad kliva en kille på handen. AJ! Magdalena har fina meriter inom thaiboxningen, men känslan infann sig ganska snabbt att hon kanske inte var van vid att hålla gruppträningspass och inte att träna en hel grupp med helt olika förutsättningar. Svettigt blev det, oerhört svettigt till och med. Passet innehöll en hel del fys och jaghann inet ritkigt få känslan av vad som egentligen är Thaiboxning och vad som skiljer den mot vanlig boxning. tråkigt! Å andra sidan hade jag nog höga förväntningar eftersom jag älskar boxning. En övning som bränt sig fast i mitt minne från passet var när jag och Sara skulle hålla i ett av den andres ben och hoppa med benet vi stod på. Jag har haft djup smärta (träningsvärk) i vaderna sen dess. Herregud vad den tog! Mycket kan man säga om passet, men svettades gjorde vi och jobbigt var det!

Mest komiska under passet måste nog dock varit övningen då vi skulle klättra runt varandra. Intressant övning att ha med på ett konvent där få personer känner varandra. Svettiga och härliga dessutom. Det är en klassisk brottarövning som går till som så att den ena personen ska stå och vara stark. Den andra ska hoppa upp och sätta sig runt midjan på person ett och sedan klättra sig runt kroppen på den som står upp. Helt omöjligt, men garanterad skrattattack. Jag kände mig inte direkt som drömmatchningen för stackars Sara, med mina 106 kilo, men hon bar upp dem utan problem. Imponerande!

(Svettiga? Inte alls, det bara rinner om oss..)

Tid: 64 min
Maxpuls: 188, 93%
Snittpuls: 164, 81%
Kaloriförbrukning: 808 (!)

Varför inte starta hela konventhelgen med PowerStrip?

PowerStrip – Åsa Eriksson

En stripaerobics som syftar till att släppa alla hämningar, ge allt och strunta i jantelagar och annat tjafs.

Jag är så oerhört glad att jag startade konventet med just detta pass. Det var grymt bra och satte en hög standard för andra pass att leva upp till. Instruktören, Åsa, var helt underbar. Varm och rolig och full med positiv energi. Det är så tråkigt att hon inte håller till i Stockholm, för den här klassen skulle jag lätt göra till ett stående inslag i min träning. Vi fick leva ut de inneboende slamporna inom oss och jag mådde så himla bra under tiden och efter. Alla behöver få känna sig sexiga och släppa på rädslan av att overdo it, här skulle man göra det så hett som det bara gick!

Tid: 62 min
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 133, 66%
Kaloriförbrukning: 533

(Träningssalarna var pimpade helgen till ära i bästa Nike-stil)

(Laddad och peppad inför klassen)

(Åsa fick oss att svänga på höfterna, se kåta ut och andas ut stötigt bland annat)

(En del av gruppen som var grym!)

Nike Convention 2010 är över för denna gång.

Oj vilken helg det har varit! Vilket konvent, vilka träningspass, vilken energi!

Nu sitter jag i soffan, helt slut i både kropp och själ. På ett väldigt bra sätt. Frågan är hur länge jag kommer orka hålla mig vaken ikväll?
Jag har ju så mycket att berätta och jag tänkte att jag publicerar pass för pass och tar en dag i taget. Sedan får det bli ett sammanfattande inlägg för hela helgen med lite plus och minus för hela konventet. Så, om ungefär 15 inlägg är jag klar. 😀

Nike Convention, dag två!

Med träningsvärk i hela kroppen och frukost i magen, känner jag mig redo för ännu en dag med träning samt även några intressanta föreläsningar.

Dock har kroppen inte vaknat helt och hållet än, den hade nog föredragit några timmars sömn mot ännu några träningspass idag..

Nike Convention – första dagen!

Ni kommer få ingående rapporter, bit för bit, klass för klass i veckan som kommer/så snart jag orkar.

Just nu ville jag bara uppdatera och berätta att jag varit på fem riktigt bra klasser idag, att jag är ofantligt trött, ser i kors och måste sova för att orka med morgondagen, samt att livet är så oerhört mycket härligare, när man tränar!

Rock Victorious!

Så taggad!

Om tio minuter drar jag mig till helgens träningsmekka = Frescatihallen.

HURRA!!

Nike Convention 2010. Imorgon smäller det!

De senaste två dagarna har jag halvt medvetet, halvt oplanerat, haft två vilodagar och laddat inför helgens stora konvent.
Jag har sett fram emot det här sen jag bestämde mig för att gå, i november.
Checkat in har jag gjort idag och armbandet som ska pryda min handled under helgen, som konvent-biljett sitter prydligt på min handled.

Jag har ingen aning om vad jag ska ha med mig dock. Ombyte? Mellanmål? Proteinpulver? Frukt?
Har ni några värdefulla tips och råd?

Är det några av mina underbara bloggläsare som ska dit och vill mötas upp mitt i vimlet?
Maila mig på atatranakampa@hotmail.com om ni vågar lämna ut ert mobilnummer så skickar jag ett sms.
Annars får ni helt enkelt vänta på rapporten därifrån imorgonkväll!

Ännu en ridtur i ett halvsoligt vinterland:

Idag har inte riktigt varit någon bra. Min mentala balans har inte varit optimal skulle man kunna säga. En sån där dag då man känner sig ledsen ”utan anledning” och inte känner någon riktig mening med vardagen. Vi har väl alla sådana dagar antar jag. Den bästa medicinen brukar vara att åka upp till stallet och bara vara. Och det hjälpte, för stunden. Men sen kom känslan tillbaka efteråt. Då är det fint att ha bilderna från dagens ridtur att njuta av.

(Min fina häst, alltid med öronen spetsade frammåt)

(En vacker bild på stallet från hagen)

(Vi mötte två skidåkare på den här korta biten, de såg väldigt förvånade ut över att se en häst bredvid deras skidspår, mi häst visade tydlig förvåning över att se två skidåkare brevid vår ridstig.)

Världen är helt enkelt vackrare uppifrån.

Idag var det dags för premiärtur med nya skorna på. Hästen, hundne och jag var lika lyckliga. En skrittritt i ett vackert vinterland. Vi blev skrämda halvt till döds av en skidåkare, annars var det totalt tyst och öde ute i skogen = underbart.
Vi kunde inte hålla oss från att ta en liten bit trav och en väldigt kort galopp. Helt ljuvligt!

(Påbylsad både det ena och det andra, kände mig som en michelingubbe.)

(Glad häst!)

Dagens lunch:

För någon vecka var jag hemm ahos en god vän. han lagade en otroligt god lunch åt mig, som jag tänkte att jag skulle försöka få till idag. Det var inget märkligt, mer än att han fick till de där små extra detaljerna som gör allt extra gott.

Ungsstekt lax, ris med bär/nöt blandning och sallad med mango och fantastisk dressing.

Min lunch blev nästan lika god som den han lagade. Även om jag fick improvisera på flera ställen då jag inte hade alla ingredienser han hade, hemma.

Men jag kan verkligen rekommendera både riset och salladen.
Riset (råris) kokade jag bara som vanligt, när dte var klart hade jag tänkt steka pinjenötter och russin i kokosfett, men hade ingetdera, så jag hackade mandlar, tog olika torkade bär (goji, tranbär och incabär) och stekte fösiktigt i vanlig olivolja. Sedan blandad ejag i allt dte i riset. Man kan ha i saffran också om man vill. Från att riset såg ganska torrt och trist ut, så blev det smakrikt, lite spännanade och långt ifrån torrt!

I salladen hade han japanska körsbär (sådana där gula physsalis ni vet), men det hade inte jag hemma, så jag tog mango och granatäpple istället. Sen had ejag i lite olika grönsaker, ärtor, gurka, tomat, sockerärtor, avokado,paprika etc. Dte som gör hela grejen är dressingen. Han hade balsamvinäger men det saknade givetvis jag så jag fic byta ut den mot vanlig vinäger. Olja, vinäger, salt, peppar, citron/lime, vitlök och den fantatsiska nyckelingrediensen – flytande honung. Så god dressing har jag aldrig ätit förut! Sen blandade jag bara i det i salladen. Laxen var saftig och god och riset och salladen helt perfekta.

Givetvis ringer bilbärgningen precis när maten är klar och jag fick åka till stallet och fiska upp nycklarna ur mammas bil. när jag kom hem igen var maten en aning kallare, men fortfarande väldigt väldigt god!

Förändringar jag märker, utav viktnedgången, del 1.

Det är klart jag märker av min viktnedgång på oerhört många vis. Både praktiskt i vardagen och mentalt.

Jag tänkte försöka lista de som jag kommer på här framöver.

• Jag kan gå in i en vanlig klädaffär och faktiskt hitta ”vanliga kläder”. Än har det inte gått så långt att jag gör det utan att reflektera över det. Eller utan att känna ett litet hugg av rädslan över att jag inte kommer hitta något ”stort nog”. Men jag kan och jag slipper alla förbannade fula plus-size kläder. Hurra!
• Jag kan vira även vår elite mindre handdukar runt kroppen! Vilket betyder att jag inte behöver ta me dmig ett badlakan till gymmet om jag ska duscha där efetr ett pas,s utan kan packa ner en vanlig liten handduk. Dte kanske låter löjligt, men för mig känns det fantastiskt.
• Jag tänker inte lika ofta på mat. Jag längtar inte efter mat på samma vis som förr, min tid uppfylls inte av tankar på att äta (vad, var, hur, när). Mat är helt enkelt inte lika viktigt för mig längre. Det är en enorm börda att lasta av axlarna. Jag tror inte att jag är helt ”frisk” än, men det går åt rätt håll.
• Kläder sitter bättre på mig.
• Jag tänker inte lika ofta på hur min omgivning ser på mitt utseende.
• Jag handlar ”vad jag vill” utan att fundera särskilt mycket på vad andra i butiken ska tänka.
• Jag får plats på mindre yte. När jag åker flyg/buss/tåg/whatever så är dte inte lika trångt och jobbigt längre. Jag får plats!
• Saker är inte lika jobbiga längre. Oavsett om dte handlar om att springa för att hinna i tid till bussen eller om det är en bit att gå dit jag ska, så är inte tanken ”Jobbigt!” utan helt neutral. Jag blir inte heller lika ansträngd av att göra sådana saker. Jag kan panikspringa för att hinna med ex bussen och sen blir jag inte toksvettig eller jätteandfådd.
• Jag har bättre kroppstemperatursreglering. Jag har inte samma problem att anpass amig till olika temperaturer. när min kille dör av svett under täcket tycker jag att det är behagligt, när han fryser, tycker jag att det är behagligt. Jag eftersvettas inte lika mycket. Jag svettas överhuvudtaget mindre nu.
• Jag kan ”vika ihop” kroppen mer nu, sitta med knäna uppdragna mot bröstet, sitta i min sambos knä, böja och komma åt bättre med min kropp. Det är inte lika mycket som sitter i vägen så att säga..
• Jag har köpt ett par ridstövlar! Det trodde jag aldirg skulle hända, mina vader har alltid varit för stora, men nu har jag ett par vinterfodrade ridstövlar. Helt otroligt!
• Jag kan dra på mig en av mina sambos koftor/hans jacka eller dylikt, det är kanske inte perfect fit, men de går på i krisfall. Det sitter väl någon form av ideal bild i skallen på även mig, när tjejen går omkring iklädd sin pojkväns skjorta, har aldrig varit möjligt förut..
• Jag går inte in i saker på samma sätt längre, min påstådda ”klumpighet” har helt klart minskat. Det känns som om jag har bättre koll på var kroppen slutar.
• Bättre självkänsla och självförtroende.
• Istället för att känna mig ”tjock och äcklig” när jag tittar på min kropp i spegeln reflekterar jag över den som ”stark och fin”. Det är en väldigt väsentlig skillnad. Mn kropp är nu min vän, inte fiende.
• Jag är mer avslappnad kring min vikt, kan prata öppet omd en med min omgivning. Dte är inte heller längre tabu att berätta vad jag väger. Min vikt är numera bara en siffra som påverkas av omgivningen, jag vet att jag kan förändra den och därför ligger inte lika stort värde i vad siffran visar just för dagen. Det ligger ingen skam i det.
• Jag har knappt några bröst kvar, det är ganska hängigt så at säga…
• Jag har bättre kontakt me dkroppen. Lyssnar påd en mer och känner efter mera. Försöker att inte låta gamla hjärnspöken styra och ställa.
• Jag är inte lika mån om att vara till lags eller att vara överdrivet glad och trevlig jämt. Förr fick jag kompensera mitt utseende med en extremt tillmötesgående personlighet, för att bli accepterad ( mitt huvud var det i alla fall så). Nu har jag dagar då jag tillåter mig att inte vara supersocial elelr superglad. Jag är jag och känne rinte behovet att spela över längre = sundhetstecken. Jag vågar också säga nej.
• Jag kommer inte med ursäkter eller anledningar till varför jag behöver äta. Om jag behöver äta, så äter jag utan att urskuldra mig, varför skulel jag göra det?
• Jag märker mycket tydligare på människor i min omgivnng hur de tröstar sig med mat, ursäktar sitt ätande på olika sätt eller liknanade. Den är helt plötsligt som en öppen bok, hela min omgivning.
• Jag får mer uppmärksamhet från killar, mer öppet. Jag har de senaste åren aldrig haft problem att träffa killar, men jag upplever att den uppmärksamheten nu kommer mindre förklätt och mer öppet.
• Jag blir nöjd och när jag blir nöjd, slutar jag äta.
• Jag ”plågar” mig inte med äcklig kalorifattig mat eller med träning som måhända är ”effektiv” men som jag starkt ogillar, i onödan. Jag vill ha kul med mig själv.
• Jag straffar inte mig själv för att saker har gått dåligt i samma grad som förr. Jag är mer fokuserad på att komma på banan igen istället.
• Jag mår bättre.
• Jag är sällan sugen på godis/chips eller liknanade. (Å andra sidan åt jag väldigt lite sådant tidigare också, men då hade jag rätt ofta ett sug efetr det ändå)
• Jag känne rinte att vikten hindrar mig fårn att göra saker på samma vis som jag kände förr. Jag vågar mer. Jag gör saker jag aldrig skule gjort förut, utan att blinka.
• Jag kan ha jeans.
• Min sambo kan krama om mig på riktigt och får armarna ordentligt runt om mig.

Det finns så mycket mer, som jag inte kommer på just nu. Men det kommer! Jag har ju 26 kilon kvar att gå ner..

Dagens sena middag: Tonfisk, fetaost och kesosallad.

När jag kom hem var jag inte det minsta hungrig och inte det minsta sugen på att äta.
Det brukar vara ett ganska gott tecken på att jag behöver få i mig mat, annars kommer jag förvandlas från en glad och positiv tjej, till en trött, grinig liten gnällig sak.

Så, en burk tonfisk med fransk vinegrette som jag fick från gymmet härom veckan, fick det bli, med sallad av olika slag samt fetaost och keso. Gott, men inte fantastiskt.

Nu blir det tidigt sänggående och 8 timmars djup, skön sömn!

Vilket fantastisk dubbel (trippel!) pass!

Åh, vilket perfekt avslut på den här dagen, framförallt efter missödet med nycklarna, som fortfarande är inlåsta i bilen.

Jag hann gott och väl till fridhemsplan för att få mig biljett till StreetDance. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna sluta gå på de här passen. Åsa är så oerhört bra och henens pass är fyllda av engemang och glädje. Koregrafin var jätterolig och det var ett sjukt bra pass helt enkelt. Det är så oerhört roligt att dansa. Ju mer jag lär mig koreografin och kan ta, desto häftigare känns det. Pulsen går upp en hel del också, ni som tycker att dans är mjäkig träning, ni skulle sett mig efteråt. Endorfinet pumpade ut i kroppen, jag var genomblöt av svett. Men framförallt var jag lycklig, dans gör mig lycklig!

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92 %
Snittpuls:158, 78%
Kaloriförbrukning:625

Sen hade jag en knapp timme till nästa pass. Min psykologibok fick följa med till en motionscykel och likaså en apelsin. Jag trampade på i oerhört lugn takt och försökte lära mig mer om social psykologi. Allt är så intressant! Plötsligt var det dags att gå och se om jag hade fått nåågon biljett till nästa klass, efetrsom jag stod som reserv. Mycket riktigt hade jag det.

Tid: 43 min
Maxpuls: 132, 65%
Snittpuls: 117, 58%
Kaloriförbrukning: 220

Det var dags för Crosstraining (fd. PT-cirkel och BootCamp) med PT-Peter.
Jag kände mig lite seg i kroppen efter den svettiga streetdansen och var rädd att inte orka maxa under passet.
Passet var grymt bra! Fantastiskt overkligt bra. Efter uppvärmningen var dte dags att köra stenhårt. Indelade i grupper om tre, utdelade på 11 stationer var det så dags. 45 sekunder på varje station, 11 stationer, ingen villa mellan. Liten stunds vila mellan varven. Tre varv.

Stationerna dagen till ära var:
Utsida axel (med gunniband), saxhopp med främre benet på step bräda, stående rodd med skivstång, djupa benböj med skivstång, tricepsarmhävningar, sneda crunches, höga knän, ”liggande sprint” (som jag kallar den. Man står i hög plank position och drar upp ett ben i taget mot bröstet och tillbaka), sittande bakåtlutad bålrotation med vikt och fötterna i luften, sprint fram och tillbaka genom salen och sist men inte minst, bicepscurl.

Vi körd epå hårt, i min grupp var det en tjej (en lång vältränad sådan) och en kille. Jag höll ett gott tempo och smärtan kom ganska snabbt. Det är så sjuukt jobbigt att varva kondition och styrka på det viset. Du är helt slut i musklerna efetr första varvet och fylld med mjölksyra avkonditionsövningarna. När jag kom till bicepscurl efter sprinten, kunde jag knappt göra några curls för att jag flåsade så mycket och kände mig slut i kroppen. Det var efter första varvet! Roligt för mig under sprinten var att jag inte blev omsprungen, utan till och med sprang om, själv. Jag som alltid ser mig själv som långsam, kanske måste tänka om. Dessutom höll jag ut i alla stationer och höll ett jämnt tempo. Efter andra varvet gav killen i vår grupp upp, han gick ut från salen, sa att det var för tufft. Tredje varvet var spyframkalland.e Så jobbigt var det. Hjärtat slog och andningen var tung. Benen ville inte alls. Vadå höga knän?

När vi hade gjort våra tre varv och hade knappt tio minuter kvar på passet, gör Peter sin favoritavslutning. I två minuter gör man höga knän och när han ropar ”NER” ska man göra burpees och när han ropar ”UPP” ska man göra ett upphopp. FY FAN vad jobbigt. Och Peter ropar hela tiden ”NER, UPP, NER, NER, NER, UPP, UPP, NER” Efteråt skakade hela jag. När jag hade hämtat min väska i omklädningsrummt och skulel gå upp för trappan svartnade det lite för mina ögon. Jag drack min proteindrink med ansträngning och glädje. Precis såhär ska det vara att träna!

Båda passen framkallade den där härliga endorfinruschen och härliga, svettiga känslan. Att träna båda samma kväll, var helt ljuvligt! Träningsvärken imorgon kommer förmdoligen inte vara nådig..

Tid: 55 min
Maxpuls: 193, 95%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 650

Näe.. Utelåst i snöstorm = great!

Stallet gick problemfritt. Min häst fick jobba precis som det var tänkt, i snöstormen.

Problemet började när jag skulle åka hem. Mammas Audi som jag lånar tom imorgon hade helt enkelt låst sig. Inget konstigt med det om inte nycklarna satt i. Jävla skit! Givetvis i en snöstorm när extranycklarna är flera timmar bort. Det var inte så mycket mer att göra än att ringa sambon, han fick hämta mig och lilla hunden som vid det här laget var ganska less på att vara ute i snöstormen.

Så nu står den där, på stallplanen, med nycklarna och min handväska fint inlåsta. Imorgon klockan sju landar mamma på Arlanda och behöver sin bil. Yes. det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag kände någon inbrottsskicklig person som skulle kunna lirka upp låset snabbt och enkelt. Någon som känner sig manad?

Hann dock till gymmet och har precis kört ett fantastiskt streetdance-pass och har en timmes lullande innan crosstrainingen ledd av min PT sätter igång. Försöker plugga på cykeln, men det gå4 sådär..