Archive for the ‘Vecka 48 (28)’ Category

Strutshuvudet skruvar oroligt på sig.

juli 18, 2010

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst heller, dte är måndagen då dte är dags att ta tag i sig själv igen. Herregud vad läskigt!

De senaste veckorna har verkligen inte gått i tränandets och kämpandets tecken. Men ätits, det har det gjorts. Okej, jag kommer att ha gått upp ett flertal kilon (blä), det både känns i kroppen och på kläderna, men det som känns jobbigast är nog känslan av att blivit överkörd av en mangel och väckt liv i det där tråkiga hetsätandet.

Det är som om det inte spelar någon roll hur mycket man har ätit, hur mätt man än är, hur oerhört motbjudande det känns att äta, så vill man ändå har mer. Något i munnen, något att tugga på, något att äta. Sjukt, visst är det?

Nu låter det oerhört dramatiskt, när jag hör andra prata om hetsätning ser jag framför mig någon som trycker i sig tårtor och glass och godis och bakverk utan hejd i flera timmar. Sen så tänker jag ”men sån är inte jag”. Riktigt så fungerar det ju dock inte. För mig är hetsätandet snarare den här känslan av att vilja äta och äta, trots att man både är mätt och inte alls har något som helst fysiskt behov av mat. Att leta i skåpen efter något att äta och överäta varje gång man äter. Att äta utan att bry sig särskilt om smak eller vad man äter, att känna att dte är bråttom att få i sig maten att man måste skynda i sig det man äter.

Mycket kan man säga, men sunt är det inte i alla fall.

Så, visst är jag nervös inför vågen imorgon. Men mer nervös är jag över att  börja kämpa igen. Kämpandet handlar inte lika mycket om träning för mig, för träningen är ingen kamp. Träningen är kul, även om den ibland känns oinspirerad och omotiverad. Kämpandet för mig handlar om att våga låta bli att äta. Att nöja sig med den mat som kroppen vill ha och våga stå emot den mat som huvudet vill ha. Det är svårt! Då måste jag kämpa.

Så, nu är det dags att leva upp till sitt namn. Äta Träna Kämpa.

I’ll do my best.

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Inget mer strutshuvud.

juli 16, 2010

På måndag blir det vägning som vanligt.
Nervöst!

Livet är nu..

juli 16, 2010

..och allt jag jagar och alla krav jag försöker uppfylla, kommer inte ge mig mer liv sen.
Livet är bara här och nu.

Ett perfekt mellanmål.

juli 15, 2010

Här kommer ett litet mellanmålstips från in goda vän Linda.
Rivet äpple, keso och en hel del kanel. Hur gott och enkelt som helst!

Jag kom in!

juli 13, 2010

Just det, jag fick igår reda på att det blir fem år på psykologprogrammet för mig från och med i höst. Det känns lite smått overkligt och jag är jätteglad. Äntligen!

I’m back!

juli 12, 2010

Jag trodde nästan inte att jag skulle överleva helgen i ett stekhett Norrköping. Två dagar i solen utan den minsta skugga, kan ta död på vem som helst. Min Greklandsbränna ser löjlig ut i jämförelse med brännan från årets SM. I år var jag publik, men det rycker lite i tävla-nerven.

Kanske är det dags att satsa lite mer på hästarna? Jag har en valack som, med lite träning, skulle platsa på ett SM och det var några år sedan jag gjorde SM-debut, så det kanske skulle bli en ”ny-debut” med en egen uppfödning framöver? Jag vet inte, men kul vore det.

Jag har fortfarande en hel del tankar kring mitt fokus och mitt mål, just nu känns hela livet väldigt snurrigt och ofokuserat. Jag har bestämt mig för att avvakta med vägningen tills dess att jag är mer på rätt kurs igen. Därmed inte sagt att jag ska släppa allt, snarare tvärtom. Jag ska styra fokuset rätt, jag ska trigga fram min disciplin, mitt fokus och min vilja. Min vilja är nämligen fantastisk, när jag vill, så kan jag allt.

Det syns att det blivit några kilon upp på midjan. Men jag har alla verktyg för att hitta rätt och ett steg dit är att jag har tagit kontakt med min gamla PT. Hon var den som fick mig att verkligen älska träningen och få resultat av den, för flera år sedan. Hon håller hus här ute på landet och då styrs träningen under sommaren automatiskt upp. Bra va? Så är jag laddad när jag kommer hem till Stockholm igen.


Enda molnet och skuggan vi såg under hela helgen. Efter fem minuter var den dock borta.