Posts Tagged ‘mental träning’

Mental träning?

augusti 19, 2010

Jag snackar ju alltid om att man inte bara kan ändra hur man tränar och äter, om man inte ändrar hur man tänker och känner, för att få en hållbar viktnedgång.

Som på ren impuls köpte jag den här CD-boken för någon dag sedan. Jag är inte  självhjälps-typen och har sällan tålamodet att läsa liknande böcker från pärm-till-pärm. En ljudbok är för mig det optimala. Så jag tänkte helt enkelt lyssna på vad denne man har att säga. Kanske är det helt åt skogen, men förhoppningsvis kanske han har något jag kan ta med mig. Då har jag dessutom levt lite som jag lär. Tränat skallen och inte bara kroppen.

Såhär står det om boken på Adlibris. Hans fyra regler låter förövrigt precis som det jag försöker anamma.

Paul McKenna har utvecklat ett effektivt viktnedgångsrecept – ett nytt sätt att sluta äta för mycket, få kontroll över suget och bli motiverad att röra på sig. Som den hypnotisör han är omprogrammerar han dina tankar, din inställning och dina uppfattningar kring dig själv, din hälsa och mat och hjälper dig att ta kontroll över hur du äter och gå ner i vikt för alltid.Paul McKennas 4 regler

Ät när du är hungrig

Ät det du vill ha – inte det du tror att du borde äta

Ät medvetet – njut av varje tugga

Sluta äta när du känner dig mätt

Jag återkommer med en recension.

Kroppen ska förövrigt få rastas på en cykel idag tänkte jag. Varför testa något nytt? Det verkar som om jag gillar rutiner. Minst sagt.

Annonser

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

”Min kropp är äcklig.”

juni 10, 2010

Fördrev torsdagsmorgonen med att slötitta på gamla program av Bröllopsform. Ni vet, där ett gift par blir tränade av Martin Lidberg och coachade av Eva Rusz innan de klär sig i sina gamla bröllopskläder och förnyar sina bröllopslöften?

De flesta hade lagt på sig en hel del kilon sen de gifte sig och alla vägs i början och slutet av programmen. Det som slår mig är hur många som mår så dåligt med sina kroppar. Som kallar sin kropp för ”äcklig”, ”osexig” och ”ful”. Som säger att de får ångest av att se sig i spegeln.

Det här borde förmodligen inte komma som någon chock för mig. Det gör det inte heller, däremot fylls jag av en stor sorg över att det finns så många som har en sådan ledsam inställning till sin egen kropp. Kanske fylls jag av den sorgen till stor del för att jag känner igen mig. Även jag har tänkt och yttrat sådana saker om mig själv, om min kropp. Inte nu, idag är jag stolt och glad över min kropp. Den är stark, frisk och gör precis det jag ber den om. Jag har väl precis som alla andra dock dagar då jag glömmer bort hur fin den är, men de dagarna är undantag.

”Min kropp är mitt tempel” heter ett gammalt ordspråk. Det måste innebära att man både ska sköta om sin kropp, ge den det den behöver och betrakta den med vördnad. För den är ju fantastisk.

Jag tror att det är viktigt att se på sin kropp som den är och tycka om den trots (och med) alla skavanker och se på det man har med kärleksfulla ögon. Våga vägra tankar om din kropp som bara är destruktiva och leta reda på dina styrkor och fokusera på dem.

Låt oss frossa i hur fina våra kroppar är, jag börjar:
Min kropp är stark och uthållig. Den är vacker, har fina former och är full utav livskraft. Dessutom är den hel och frisk. Den är helt fantastisk.

Vilka är din kropps styrkor?

Crosstraining – om kroppen själv får välja.

juni 2, 2010

Efter att ha pluggat klart (och bloggat och läst mail och svarat på mail och bloggat lite till) på universitet igår, blev det åter en cykeltur hemåt och nu med sikte på SATS.

Älskade SATS, älskar att det alltid finns där, välkomnar med öppna armar, som ett extra hem liksom.
Hade lurat med sambon på crosstraining för min PT och det var ett tungt pass. Jag vet inte om det var jag, eller om passet var extra tungt eller om det var varmt i lokalen men gud vad jobbigt det var. Energin i kroppen känns överlag rätt låg (och jag vet vad det beror på, mer om det i annat inlägg. Har med sköldkörteln, eller egentligen levern och lite trubbel med den att göra), som seg flytande sirap i kroppen. Ja, det var helt enkelt jävligt jobbigt idag.

Ibland när träningen känns övermäktigt jobbig och tung, så har jag några knep att ta till. Ett är att jag tänker på de som är med i The Biggest Looser, fatta vad de får kämpa sig igenom sjukt jobbiga träningspass och de är inte heller lätt och vältränade, de komemr dit, stora och överviktiga. Kan de ”push through the pain” så kan jag! Två är att tänka lite förbannat ”Vad tror jag? Att träningen bara ska vara lätt och att jag inte ska behöva anstränga mig? Skärpning!” Tre är att  peppa mig ”Det här orkar jag, inte lång tid var, snart vila, hela vägen in i mål.” Fyra är att tänka logiskt ”Det måste vara jobbigt för att jag ska bli bättre, mellanmjölksträning är inte vad jag vill ha.”

Det brukar funka. Igår funkade det alldeles superbt även om det som sagt var väldigt jobbigt.
Dagens pass var uppbyggt kring 7 stationer; Stående rodd, djupa knäböj med viktplatta ut från bröstet, frivändningar, sneda crunches, upptramp på stepbräda, armhävningar med hopp åt sidan och ena handen på en stepbräda, idioten. Varje station – 45/60 sekunder, lite vila efter varje varv och fyra varv totalt.  Vi avslutade med en plankan-utmaning och en burpeesutmnaing. Hela jag var genomblöt av svett efteråt. Jag förstår inte hur det kan vara så jobbigt!?

Tid: 55 min
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 657

Avslutade med 10 minuters stretchning, jag har blivit duktig på att komma ihåg den livsviktiga stretchen utav baksida lår. Men den är fortfarande så kort att jag inte kan sitta rakt med benen raka framför mig.

Tack kroppen, för att du alltid ställer upp.

februari 17, 2010

Idag får jag nog medge att den fysiska träningen mest fick syftet att träna huvudet istället för kroppen.
Huvudet var nämligen inte villigt alls.
Jag vred och vände på mig, rent psykiskt. Kroppen var inte sådär superpå, men som alltid med min fina, starka snälla kropp, så ställer dne upp när jag ber den. Trots dålig matplanering med en middag för nära inpå träningen (blä).

Men huvudet, det led verkligen, huvudet ville inte ställa upp, huvudet ville ha vila en dag till.  Egentligen ville nog huvudet ha vila så att det skulle kunna tycka synd om sig själv, en dag till, inte för att det behövde vila.

Någonstans kom en vilja in och sa att passet var bokat och det var för sent att boka av och till gymmet ska du! I värsta fall så får du ge upp, men inte förrän du har åkt dit, gått till passet och försökt.

Crosstraining 55 min stod det på lappen. Ingen mesträning. Inget utrymme för att ”jag kan ju ta det lugnt och bara känna efter”. Nej. Tydliga hårda övningar. Tydliga direktiv.

Huvudet var negativt, kroppen hade magen full med mat, men protesterade inte. Kanske fick jag inte den yttersta prestationen från min kropp. Men den ställde upp, den gav mig precis det jag bad om. Den gav inte upp, den böjdes inte för lite mjölksyra eller värjde sig infför tunga övningar. Nej, den bara gjorde. Från djupa benböj, armhävningar, crunches på boll, saxhopp, plankan med vikt som ska förflyttas runt bålen, magrotation, springt med armhävning, bicepscurl, liggande tricepspress mot pannan, höga knän till slutligen stående rodd.

Killen som körde stationerna samtidigt som mig, gav hela tiden upp. Min kropp bara fortsatte. Tempot var inte fantastiskt, pulsen var inte hög, kroppen bara utförde. Huvudet däremot hade svårt att peppa, svårt att tänka ”öööka!” Så kroppen gjorde det huvudet bad om, men det blev ingen fantastisk högpuls-känsla. Däremot kände jag mig oförskämt stark. Jag kände lite ”Kom igen, ge mig något riktigt vidrigt jobbigt!” Allt var liksom lagom jobbigt.

Efter passet var jag jätteglad att jag tagit mig iväg. Jättenöjd med min insats. Inte lyrisk, inte hög på endorfiner, utan nöjd och glad över mitt beslut att tvinga mig.

Träning är rolig och träning ska vara rolig, det tycker jag verkligen. Men träning är inte alltid och inte bara roligt. Ibland är det sjukt jobbigt, ibland är det vidrigt, ibland är det det sista man vill. Men att ändå utföra, det ger så oerhört mycket mer än att inte genomföra.

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 575

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

september 19, 2009

n602455416_2724606_160Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

n602455416_2724625_5785Jag var en sån där ”glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.n602455416_2724612_1853

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
da4Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är ”sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den ”sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.