Oj, vilken helg det har varit! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska kunna sammanfatta allt bara sådär.
Efter att ha suttit uppe till halv tre för att få till min namnskylt (varför vara ute i god tid) som jag kämpat med i flera timmar att få till, med pincett och minipärlor, så vaknade jag efter fem timmars sömn, ganska sliten. Snacka om nybörjarmisstag. Borde jag inte veta bättre? Huvudvärken kom som ett brev på posten och jag är så glad över att jag hade två ipren tillhanda som fick sudda bort all värk. jag kan ju inte säga att jag rekommenderar användning av ipren för att kunna träna, men i liknande situationer är det helt klart okej.
Väl på plats kändes det som om tiden bara flög iväg. Efter att ha tyngts med en välfylld goodiebag och en lysande gul BBC-tröja satte minglandet och tränandet igång. Jag är så glad över alla som kom fram och hejade, för ska jag vara ärlig så kände jag mig en aning vilsen när jag först kom. Men att få en kram från både den ena och den andra, fick mig att landa och känna mig som hemma.
Första passet var Afro och med det kom dagens sämsta, blodblåsorna under både stortårna, också det ett nybörjarmisstag att glömma bort varför jag alltid annars envisas med att ha skor på pass. mina fötter älskar blåsor av alla de slag nämligen. Passet var roligt och perfekt som start. Många fick nog kliva ur sin trygghetszoon och öppna upp för annan träning än den de vanligen kör. Vissa insåg också att de, mot sin föreställning, tyckte om att dansa.
Pass två för dagen var passet som jag verkligen sett fram emot, som jag längtat efter med skräckblandad fötjusning. Sofys och Melas BBC-pass. Det var härligt hardcore, även om jag satte både andan, hjärtat och gråten i halsen under den första löpningen ner till gärdet. Jag är inte den som bangar på att ta i, men just när det kommer till att löpa snabbt, så är mitt snabba tempo, inte tillräckligt snabbt för liknande övningar, jag får köra mitt max för att ens ha en chans att hänga med = hög puls och mjölksyra på en gång. Det var en tuff start på ett pass som sedan höll ett högt tempo bland lösa hundar, grästuvor och jord/hundbajs. Det var burpees, apgång (?), backlöpning, utfallsgång, ålning och mycket, mycket mer. Ett alltigenom fantastisk pass och de 75 minuterna gick hur fort som helst. Att jag dessutom hade nya bekantskapen Sara som partner in crime, gjorde passet ännu bättre. Givetvis avslutades passet med löpning tillbaka till kasernen och när alla andra ökade tempot kände jag mig som en traktor, som trots högsta växel och matryck på gaspedalen, inte kunde ta mig fram lika snabbt som de förbispringande sportbilarna. Jag hade kunnat känna mig ledsen över det, ja, rentutav dålig. Men jag kände mig ändå grym, som kämpade på, jag vet att jag gjord mitt bästa, jag var på in högsta växel, jag var så himla stark. När sedan Frida sprang upp vid min sida och gav mig full pepp och pratade mig några hundra meter fram till slutspurten, så kände jag sådan stor gemenskap och tacksamhet över det, att benen orkade en aning mer, hjärtat tryckte på lite till. Tack Frida!
Med 40 gemensamma upphopp avslutades dagens tuffaste samt roligaste pass och jag har helt klart fått ännu mer sug efter att prova NMT..
Sen var det välbehövlig paus för lunch och GI-boden var på plats för att bjuda oss på god mat. Inte helt omöjligt att jag tar mig en tur dit och äter en lunch eller något liknande framöver.
Vi lekte namnlekar och fick en kanonfin löparjacka och sen var det dags för pass nummer tre. För vissa var det dans och för andra spinning. Jag hade spinning med Tessan och kände mig ovanligt laddad inför att sätta mig på en spinningcykel, då det var ganska länge sedan sist. För det första, vilka schyssta cyklar Sportlife hade. Jag kan till och med kalla dem sköna, utan att överdriva. Passet var jättebra och roligt. Framförallt rann tiden iväg och det brukar vara ett gott betyg från mig det gäller spinning, som annars kan fasa över att det ”bara gått 20 minuter och är 40 minuter kvar” Vi nästlade oss uppför ett berg och körde intervaller och jag svettades som om jag skulle dö. Men det märktes att benen var trötta och inte riktigt kunde trycka upp pulsen i några högre register. Det var iofs både jobbigt och roligt nog, ändå.
Carros danspass som var det sista för dagen, innebar dessvärre att jag missade Emils cykelklass, som fått ohejdat med beröm ifrån deltagarna på hans pass, had gärna cyklat för honom också, men räknar iskallt med en roadtripp till Gbg, för en revansch. Carro är oerhört pedagogisk och positv som instruktör, dessvärre kände jag mig inte särskilt energisk och min insats blev nog en aning halvhjärtat sista passet. Trist när man egentligen vill ge allt hela tiden, men efter tre pass kanske man inte ska förvänta sig annat, kroppen hade ju ändå kämpat på riktigt bra och samarbetsvilligt.
När jag kom hem efter en heldag fylld med härlig träning, men kanske framförallt, härliga, inspirande möten med andra deltagare, satt jag som stum i soffan i kanske en timme, Jag orkade inte göra någonting. Inte surfa, inte kolla på tv, inte duscha. Ingenting. Men jag lyckades ändå komma iväg för kvällens middag på Sangria tapas Bar, en dusch och lite lätt matintag senare så var kroppen relativt med på noterna igen. Middagen var supertrevlig, llt tack vare mitt fenomenala bordssällskap. Tack för det alla!
Kvällen blev inte sen. Jag minns att jag lade huvudet på kudden och att väckarklockan ringde ganska direkt efteråt. Dags för sista dagen. Dags för pilates, dags för föreläsning och dags för avsked. Det i sig är en helt annan historia, som jag nog får berätta imorgon. Nu måste jag sova. Tydligen har jag glömt bort vikten utav vila och bokat in ett PT-pass till klockan 8:00 imorgon bitti, kul. Kommer förmodligen känna mig som sju svåra år imorgonkväll. Men innan dess ska jag ha hunnit återge resten utav helgen utan att bli alltför långrandig. Nu – sov gott!
ÄTA TRÄNA KÄMPA 