Morgonpromenad med regn och fyrfota sällskap.

Vad härligt att det var fler som njöt av morgonens regngråa väder tillsammans med mig idag. Jag skulle kunna slå vad om att den som var mest entusiastisk av oss alla var den prickiga lilla fröken som studsade runt i lägenheten imorse när det var dags att gå ut. Hon är ett fånigt glatt inslag i alla aktiviteter. Härliga hund!

Dagens morgonpromenad var regnig och härlig. Jag testade löpsteget två gånger, ca 1-2 kilometer sammanlagt. Tror att det här är det bästa sättet att börja testa foten. För på så korta sträckor hinner foten förhoppningsvis inte bli överansträngd. Om jag håller igång med korta sträckor max varannan dag, så kommer foten kanske till och med bli stärkt av detta. Kanske.

Tid: 55 min
Sträcka: 5,6 km
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 526

Morgonpromenad imorgon?

Jag är matte till en prickig, pigg hund under morgondagen och tänkte börja dagen med en härligt uppfriskande promenad med max 1-2 km löpinslag. Vem är med mig? Kort eller lång promenad, eller någon annan morgonträning. Vad som helst.

Det är alltid roligare om man är fler, om det så är i tanken eller i verkligheten. (Är det någon som ska ta sin morgonpromenad i närheten av Sumpan så får ni dock gärna joina oss IRL, så att säga.) Vad säger ni, är ni game?

Laholm, lördags morse efter premiärlöpningen

Morgonjogg över hedlika landskap.

När jag vaknade tidigt imorse var hela huset tyst.

Utanför låg dimman som en våt filt över marken. Jag bestämd emig ganska snabbt att försöka, ytterst försiktigt, testa löpsteget. För första gången sen innan sommaren. Om foten skulel kännas det minsta konstig, skulel jag bara gå. Jag bestämde mig också att varva gång och jogg under hela passet. En minuts jobb- en minuts gång.

Jag begav mig ut och det var så vackert ute att jag känd emig andäktig. Diset skapade en mjuk sol som inte på långa vägar hade vaknat upp ordentligt. Stigen började genom den hedlika Gudrun-skövlade f.d. skogen som nu var en tät massa av låg björksly och vit dagg. Det var så oerhört vackert. Jag ville aldrig sluta springa och jag ville inte komma hem igen.

Rundan var 2 kilometer. vilket kändes som en perfekt start. Biten jag sprang blev väl kanske 1,5 km lite knappt skulle jag tro. Helt enligt min ”försiktighetsplan”. Pulsen stack iväg, det var jobbigt, men härligt. Löpningen gör så mycket med kroppen, med huvudet, med livet. Det kändes helt enkelt fint att få vara där just då.

Tid: 20 min
Sträcka: 2 km
Maxpuls: 181, 89%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 234

Tiden går så snabbt när man har roligt..

Nu hade jag inte så jätteroligt på crosstrainern imorse. En timme kändes verkligen som en timme. Å andra sidan känns det såhär i efterhand som en väldigt enkel timme. Bara kliva upp, ansluta nya älsklingen till öronen och beta av cd 1 utav boken ”Jag kan göra dig smal” (Än så länge är jag mycket positiv till boken. Den ligger helt i linje med vad jag tror och tänker kring viktminskning. Bort med alla dieter och lyssna till kroppen. När jag lyssnat klart ska ni få en mer utförlig recension.), jobba på och sen när en timme har gått (och jag had ekollat klockan ett antal gånger) så klev jag av, hämtade mina greje roch gick hem.

Inte så mycket träningsglädje och entusiasm. Men inte heller en plåga eller pina. Det var bara lite halvtråkigt. Däremot är jag ju superglad efteråt att jag kom iväg. Min kropp tar tacksamt emot all rörelse den får.

Och svettig blev jag!

Tid:60 min
Maxpuls: 160, 79%
Snittpuls: 147, 72%
Kaloriförbrukning: 660

Frukosten smakade ljuvligt efteråt.

Utmaning för morgondagen:

Gå upp tidigt, ta ”bilen” till en liten avlägsen strand. På vägen dit, mata hundarna, väl där = morgonyoga!

Om jag skriver det på bloggen, så måste det göras….

Energigivande morgonträning.

När jag kom till Sats mindes jag plötsligt mitt löfte gentemot min PT (som han förmodligen dock inte mindes).
Sist vi tränade ochjag var allmänt grinig och gnällig lovade jag ju att jag skulle vara på gott humör och peppad till tänderna nästa pass.
Nästa pass infann sg alltså idag och det var bara att trolla fram ett strålande gott humör, energi och sudda bort ordet ”nje” ur mitt vokabulär.

Är ni förvånade över att morgonens pass var både jätteroligt och gick hur bra som helst? Förmodligen inte.

Vi började bra med att köra dips och chins. Jag är inte tillräckligt stark för att orka min egen kroppsvikt i någon utav övningarna, långt ifrån. Förmodligen är jag snarare svag i de två övningarna, men idag fick jag kvitto på att det utan tvekan har gått framåt. När vi började köra både chins och dips i höstas fick vi använda oss utav maskinens högsta hjälpvikt, vilket var närapå hundra kilo. Det innebar att jag bara lyfte ca 20 kilo..

Idag klarade jag ett antal reps både på chins och dips, med 54 kg hjälp. Dvs, om vi räknar på måndagens vikt, så lyfte jag själv upp 54 kg. Vilken skillnad va? Hade jag varit en väldigt liten tjej, så hade jag alltså orkat göra övningarna med min egen kroppsvikt (det gäller att tänka positivt..haha), kan bara tänka mig hur resultatet skulle sett ut om chins och dips hade varit övningar jag stenhårt tränat på.

Hela passet flöt på med fokus på rygg, triceps och mage. Det var roligt, jag var glad, jag svettades och min PT verkade på ett strålande humör. Helt underbart!

Lyxig morgonträning.

Före morgonträningen med min snygga BBC-tröja.

Imorse när jag vaknade var det enda jag ville göra att dra till gymmet och köra mer oplanerad lyxträning. Så, det var bara att dra på sig träningskläderna och sticka ner till gymmet. Upp på crosstrainern och igång. Läste dagen till ära senaste numret utav Runners World. Det är super att ha med sig en intressant tidning när man ska köra lågintensivt och länge. Tiden går så mycket snabbare.

Tid: 60 min
Maxpuls: 153, 75%
Snittpuls: 140, 69%
Kaloriförbrukning: 613

Nu är frågan, ner och köra ett lunchpass också? Känner energi i hela kroppen!

Backintervaller kvart i sju en måndagmorgon.

Jag var iofs oförskämt pigg när klockan ringde 05:50 imorse. Men på riktigt, vad är det för tid att vakna på egentligen? Glädjande att solen lyste, redan så tidigt och det såg lockande ut, utomhus.

Precis som jag nämnde tidigare, kände jag dock stor skräck inför passet. Jag visste att det skulle bli fruktansvärt jobbigt och det räckte för att få mina morgonnerver på spänn. Omedvetet letade jag igenom kroppen efter tecken på minsta lilla orsak till atsälla in. Vilken mes jag är va? Men jag fick bita ihop, ta mig ner till gymmet och bara satsa stenhårt.

Vi var fem morgonpigga löpare för dagen och vår PT fick som vanligt känna sig som tuppen i hönsgården. Planen för dagens pass var backintervaller. Backintervaller låter precis lika jobbigt som det är, kan jag bara meddela.

Efter att vi letat reda på områdets absolut längsta och brantaste backe och värmt upp med löpning dit och lite löpskola blev det så dags att bita tag i intervallerna.

FY VAD JOBBIGT!

5 vändor upp och få ner pulsen på väg ner, direkt upp igen när vi kommit ner.

5 vändor låter kanske lite, jag kan lova att efter 3 vändor trodde jag att jag skulle dö. Efter de fem första vändorna vilade vi någon minut innan vi körde en omgång till med 5 intervaller. Kroppen var i chock. Mjölksyran gjorde benen som tunga, energilösa stockar. Ändå känner jag sådan skillnad sen sist jag sprang i samma backe. Det går ju att hålla tempot hela vägen. Upp med blicken, fram med höften, spänstiga vader, upp och framåt.

Solen värmde och vattnet låg spegelblankt bredvid gångvägen där vi kämpade på. På något vis kunde jag inte komma på något bättre sätt att starta en vecka, även om jag så höll på att dö på kuppen.

Den dryga kilometern tillbaka till gymmet kändes evighetslång och pulsen vägrade att sjunka. Väl tillbaka på Sats kändes det som om jag skulle svimma, svårt att köra så hårt utan ordentlig frukost imorgon. Men roligt var det! Visst, det fanns anledning att känna skräck innan passet, men jag klarar det ju. Det är det som är så fantastiskt. Jag klarar det.

Tid: 55 min
Maxpuls: 187, 92%
Snittpuls: 165, 81%
Kaloriförbrukning: 741

Solskenslöpning med tunga ben och hög puls.

Vaknade imorse med någon form av revanschlusta efter passet igår. Solen lyste för fullt ute och det var sommarkänsla i kroppen. med en heldag ägnad tentaplugg kändes det skönt att komma ut och få lite frisk luft innan det blir till att hänga över skolböckerna.

Drog på mig hela löparstället, åt en banan och drack lite vatten och gav mig sedan ut på en morgontur. Sjöarna runt. Kände redan på en gång att min kropp inte var lika sugen på löpning som den var i söndags, eller så var det jag som tryckte på lite för högt tempo lite för snabbt? Jag är inte så tålig när det kommer lite mycket mjölksyra lite väl fort. Blir som att springa med handbromsen i resten utav passet.Sen är jag inte heller van att springa utan att ha ätit ordentligt innan, kan alltså bero påd et också.

Söndagens låga puls och ”mysjoggande” var långt borta, pulsen var hög trots att tempot inte var fantastiskt. Benen tunga. Men själen glad, värt att notera. Efter morgondagens löpcirkel blir det åtminsone två dagars vila, så får vi se om kroppen och knoppen känner sig lite nöjdare sen.

Rundan tuffade på och jag försökte tänka på att hålla bröstet och blicken uppe samt höften framme. Lätt lätt steg. Gick helt okej, märker inte av backarna alls på samma sätt längre. Eller som min kropp numera säger ”Vilka backar?” Min fina starka kropp som kämpar på trots att huvudet ibland är lite knasigt. Gladare idag iaf. Men två minuter ifrån söndagens supertempo. Börjar fundera på om det var något fel på pulsklockan/gps:esn, kan jag verkligen ha sprungit så snabbt?
Tid: 31:24
Sträcka: 5 km
Tempo: 06:17 min/km
Hastighet: 9,55 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 457

Bra. Nöjd.
Nu – tentaplugg.

Och jo just det, har kommit fram till att jag hellre springer långt och lugnt än kort och snabbt. Det är sjukt mycket mer påfrestande mentalt att öka tempot än att öka distansen.

Tanke innan morgonspinning: ”Jag hatar det här.”

Imorse var jag inte game.
Imorse hade jag ingen som helst lust att genomföra det inplanerade spnningpasset.
Jag våndades, först i sängen, klockan var sex, 45 minuter senare skulle passet starta, sedan inne på toaletten. Kroppen var trött och faktiskt inte glad över den förlorade sömnen.

Jag kom på många bra anledningar till att faktiskt strunta i spinningen. Ett huvudskäl var att jag inte hade lust. Det kändes inte roligt, glädjefyllt. Jag kände mest ångest inför passet. Man ska inte känna ångest inför sin träning. Å andra sidan ville jag sätta lite självdiciplin på pränt. Jag ville inte ge efter för känslan som gjorde att jag tryckte på snooze förra veckan, olusten. Dessutom had ejag lovat en vän att köra spinning med honom.

Så jag tog mig dit.

Jag önskar att jag kunde säga att alla mina negativa känslor jag hade inför passet, skulle spolas bort av ren och skär träningsglädje när jag väl fick sätta igång. Men inte. Jag kände på en gång, att kroppen inte blev direkt gladare när jag väl började trampa. Dte gick inte att komma upp i varesig tempo eller puls, det var bara sjukt jobbigt, sjukt mentalt tungt och ren plåga. Jag hade ingen inre kraft att bita ihop och köra och körde på halvfart hela passet igenom. Min kompis såg jag inte röken av, han tog en sovmorgon och jag var allmänt bitter när jag kände att livet var elakt mot mig och kroppen var arg på mig för att jag inte gav den tillräckligt mycket sömn.

Dessutom tog batteriet på min pulssändare slut, så jag kunde inte peppa mig med lite siffror.

Stackars mig.

Efter spinningen klämde jag tre minuter i plankan, på knä och 40 armhävningar. Men humöret var halvbra, hungern var stor, kroppen var trött. Så jag  satte frukosten som första prio och nöjde mig med vetskapen att det är okej att ha skitdåliga träningspass ibland. Vad jag lär mig av detta? Att vänta med morgonspinningen (kanske testa morgonlöpning?) ett tag tills jag känner att jag har lust, aldrig morgonträna efter en natt med lite sömn och när kroppen känns väldigt sliten och att lyssna lite mer på glädjen. Sen lärde jag mig också att min självdiciplin är stark och den behöver jag inte oroa mig för.

Trots allt lyckades jag klämma fram ett litet leende efteråt.

Morgonspinning med sega ben.

Jag var oförskämt pigg efter knappa sex timmars sömn när klockan ringde imorse.
Men var var träningslusten någonstans? Jag är inte van vid att behöva tvinga mig själv, men idag kände jag att det nog var bra för träningsmoralen att komma iväg och genomföra och inte gå tillbaka till sängen.

Sagt och gjort.

55 minuters spinning väntade mig. Gladaste peppen när jag kom till gymmet och Martin i kassan tyckte att jag hade blivit så himla smal. Åh! Vad kunde göra starten på denna dag bättre?

Sen att spinningen inte gick sådär jättebra är en annan femma. HERREGUD vilket mördarpass hon hade idag. Ganska direkt uppe på cykeln kände jag att kroppen inte riktigt svarade. Trots låg puls var det sjukt jobbigt, benen drog på sig mjölksyra ganska snabbt och tempot var under all kritik. Fick kämpa me dmig själv för att inte ge upp och inte tänka negativa tankar. Mellan varven kände jag mig förbannad och gnällig, men mest fick jag fokusera på varje etapp. bara 30 sekunder kvar, sen får du vila, bara 1 minut stående, sen kan du sitta. Osv. Det gick! Jag tog mig igenom hela passet och även om det inte direkt var en superprestation, så gjorde jag helt klart mitt bästa under rådande omständigheter.

Efteråt satt jag i bilkö i 40 miuter, för att några bussar kört fats och kom försent till Universitet, bara för att se att min föreläsning var framflyttad en timma, inte bara jag som var sen med andra ord..

Tid: 55 min
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls:158. 78%
kaloriförbrukning: 675

Morgonspinning, litet hallelujah-moment.

När klockan ringde sex imorse så försökte jag känna efter om jag inte ”borde” stanna kvar i sängen istället. Herregud vilken tur att jag är relativt diciplinerad ändå. För morgonens spinningpass var så jäkla bra! 55 minuter med hög puls, tufft tempo, bra musik och tydligt samt roligt upplägg.

Jag har någon form av hatkärlek för spinning. Det är så sjukt jobbigt och under passen sköljer känslan ofta över mig att ”jag ooorkar inte mer!” Det fantastiska är ju att jag alltid gör det, orkar alltså. Orkar så mycket mer än jag/bekvämlighetsälskaren inom mig, tror.

Tid: 55 min
Maxpuls: 188, 93%
Snittpuls: 166, 82%
Kaloriförbrukning: 679

Svettig och glad, med ordentligt gäddhäng, haha.

Uppe med tuppen.

Igår utmanade jag min syster, som är ännu morgontröttare än vad jag är, att gå på ett BodyPump-pass som skulle börja kvart i sju imorse. Hon accepterade och kvart i sex gick jag upp imorse, mer som ett lik än något annat, krälade till gymmet och körde BodyPump för första gången.

Några spontana reflektioner: Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare, alltså, puls-jobbigt. Jag är ovan vid att köra bara styrka, utan något inslag av pulsökning, som exempelvis superset/cirkelträning. Det är att jag i efetrhand tycker att passet känns mesigt. Å andra sidan var jag ganska försiktig med vikterna den här gången, så det kan ju vara ett skäl. Dock så tog träningen bra i musklerna och jag fick fin kontakt.

Jag insåg också något jag länge halvt om halvt vetat, men först nu riktigt insett. Jag har problem med min vänsteraxel. Den är svagare och jag får lättare ont i den vid övningar då axelleden är aktiverad. Det är tråkigt. Väldigt tråkigt.

Tid: 55 min
Maxpuls: 157
Snittpuls: 122
Kaloriförbrukning: 389

plus 20 armhävningar
1 min i plankan på knä

För övrigt är jag SJUKT trött just nu, har en hel del saker jag borde ta itu med, men jag har ingen ork. Inte så konstigt med träningen igår + för lite sömn inatt pga väldigt tidig morgon. Jag sitte ri valet och kvalet om jag ska träna etttill pass idag innan jag ska iväg och träffa några vänner eller om jag helt enkelt bara ska gå och sova en timme. Gissa vilket förslag som lockar mest? Imorgon blir det vilodag men kanske lite dans eventuellt och på torsdag blir det hårdkörning. Vad tycker ni, träna eller ta dte lugnt ikväll?