Archive for the ‘Bakgrundshistoria’ Category

Det kanske är dags att presentera sig på riktigt.

april 16, 2010

Jag har ju varit lite halvanonym ända sedan starten av den här bloggen. I början fick ni inte se bilder på mitt ansikte, men det dröjde ju inte alltför länge innan jag tyckte att det var på tok för tråkigt.

Nu börjar det kännas ganska löjligt att alltid vara ”ÄtaTränaKämpa” och inte ha något eget namn.

Eftersom jag dessutom kommer ha på mig en extremt cool pch kreativ (haha) namnskylt (jag ska visa bilder..) under helgens BBC, så är det väl på tiden att jag presenterar mig.

Hej, jag heter Ella!

(Jag har dock en känslan av att det här outandet som känns som ett rätt stort steg för mig, inte är någon direkt big deal, för resten av internet. Så jag har försonats med tanken på att avslöjandet av mitt namn inte kommer vara hetaste nyheten i bloggsfären, direkt. Haha. Ett stort steg för människan, men ett litet steg för mänskligheten, typ..)

Annonser

Att möta sina rädslor.

mars 29, 2010

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt ”gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. ”Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men ”visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp ”Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

mars 5, 2010

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Lite nya före-bilder.

februari 26, 2010

Ibland när man dammsuger nätet hittar man rester från svunna tider.

Min första tanke; herregud, har jag sett ut såhär?
Min andra; det HAR hänt grejer. På riktigt.

Träningsstatistik.

februari 11, 2010


Jag kollade precis lite träningsstatistik för 2009 på funbeat.

Staplarna ovan är träningstid per månad, färgerna är olika intensiteter, kurvan är antalet träningsdagar.
Under 2009 tränade jag mer än 20 timmar i månaden 8 av 12 månader, under 2010 vill jag sikta på att alla månader ska ligga över den gränsen. 4 månader räckte upp till 30 timmar i månaden. 7 av månaderna tränade jag mellan 20 – 31 dagar i månaden, vilket också får anses som godkänt.

Januari, juni, juli, augusti och december är månaderna som hamnade lite på efterkälken. Dte verkar som om vår och höst är tiderna då träningen funkat bäst.

Om man jämför det med 2008 då?

Där skiljer sig staplarna åt en del. Men om jag inte minns helt fel så beror julis höga stepel på en fjällvandring i Sarek en vecka. Den gav många timmar. Fortfarande en hel del höga staplar, och en aning jämnare mellan månaderna. Dock så minns jag att jag registrerade en hel del som träning, som jag idag inte skulle registrera. Jagtror att 2009 har mer högintensiv träningstid än 2008 hade.

Det ska bli intressant att se vad 2010 kommer bjuda på!

2009 i bilder:

januari 4, 2010

JANUARI

Jag och Ur pussas en fin vinterdag i början av det nya året.

FEBRUARI

Vi åker skidor och jag känner mig urlöjlig i de panikpackade skidkläderna som var de enda jag hittade och fick på mig..Men roligt var det.

MARS

Ute och går kvällpromenad och får för mig att mördare står i varje buske, gör egenhändigt knogjärn av nyckelknippan, skrämde slag på en joggare.

Bestämde mig för att ta en långpromenad på två mil, ångrade mig efter en, då det fina vädret gick över. Genomförde och var sjukt trött efetråt.

APRIL

Jag var gårdsvakt på mitt gamla jobb och tog hand om alla 70 hästarna i en vecka. En av mina hästar stod i det stallet för träning just under den tiden. Det var en fin vecka.

En av mina barndomsvänner fyllde 25 och temat var ”stek”, alla killar kom i rosa skjorta och bakåtslick. Jag kom sådär:

MAJ

Jag och en nära vän satt och njöt av de första ordentliga solstrålarnapå min balkong.

Nöjd efter målgång på Springcross.

Vi hugger ved, jag tycker att det är extremt tråkigt.

Maj, sköna maj, här sprang jag vårruset:

JUNI

Hela sommaren var dedikerad till hästarna. Här är det mor och dotter som får visa upp sig lite.

JULI

Vi drog igång eget BootCamp och svettades nog att avskräcka hälften av deltagarna från första passet.


En båtresa med sambons familj, jag älskar havet, jag älskar den där lugna känslan jag får av att färdas fram på vattnet med saltvattensvind i håret.

AUGUSTI

På min 25:årsfest med min syster och en av våra hästar. Min syster ser inte ut sådär i vanliga fall… De fyra färglagen på festen hade precis avklarat hästbingon.

Nöjd och glad efter Tjejmilen.

SEPTEMBER
Var i Polen med min sambo och min bästa kompis och hennes pojkvän. Polen var..hrm..intressant.

Jag sprang 21 kilometer och var min egen hjälte!

Vilket istället ledde till totalt belastningsförbud av foten som faktiskt ännu krånglar 😦

OKTOBER

Den onda foten innebar att jag var tvungen att hitta andra motionsformer, simning har dock aldrig riktigt klätt mig..

NOVEMBER

Mormor fyllde 79 år och vi åt en fantastisk 6:rätters middag på Porto Cervo. Jag drack champagne och blev rödrosig om kinderna..

Min pappa, sambo och jag åkte ner till Danmrak och hämtade hem två av våra hästar som varit där i några år. Gammelhingsten är densamme som han alltid varit.

Den första snön kom


DECEMBER

Vi hade vildmarksfest. De tvingade i mig två snapsar.

Jag åkte ner med min mormor till en cancerklinik i Danmark, det var psykiskt tufft.

Jag fick världens coolaste frisyr av min frisör och gråter fortfarand eöver att jag inte får till den själv 🙂

På nyårsafton, hoppandes på stranden, med svågers fluga runt halsen. Perfekt avslut på året.

2009 – Förändring, Utrensning, Kärlek.

januari 3, 2010

På nyårsafton sammanfattade vi alla vårt 2009 med tre ord. Mina var:
Föränding
Utrensning
Kärlek.

I början av året ställde sig en hel del på sin spets för mig, i mitt liv. Jag jobbade mig igenom en ganska allvarlig depression (mer om den framöver), mina två närmaste och bästa vänner befann sig på andra sidan jorden. Min mormor hade ganska nyligen fått sin diagnos alzheimer och bröstcancer, hennes syster var döende med hjärntumör. Jag hade precis blivit tillsammans med min nuvarande sambo, efter ett halvårs försiktigt dejtande. Mitt liv hade på så många vis förändrats. Jag fick hoppa av min utbildning (till folkhälsovetare) för att bara fokusera mig på att bli frisk, att må bra, att återfå balans igen. Min psykolog log milt och tyckte att det jag gick igenom var bra, att det kom känslor som jag var ovan vid, för att jag tidigare hanterat dem på andra vis (med mat tex.). Nu var jag tvungen att känna känslorna. Tjejen som aldrig gråtit, grät varje dag.

Det blev vår och i takt med att jag började fungera igen, kom livet och glädjen tillbaka. Vilken märklig känsla, livsglädjen finns ju där hela tiden, bara inbäddad i ovana känslor som man blir rädd för. Det är den rädslan som är ”farlig”. Under december och januari fungerade ingenting för mig. Min träning blev lidande av att jag mådde dåligt, jag mådde extra dåligt av att jag inte fick mina endorfiner från träningen. Sakta men säkert återvände jag sedan till löparspåret, till gymmet och min PT, till livet. Jag sprang mitt första lopp (SpringCross) tätt följt avmitt andra (Vårruset).

Jag var tvungen att börja omvärdera saker och ting. Från att haft ett liv som var väldigt fullt av fester, utekvällar, lösa/ytliga kontakter och en känsla av att ju fler du känner, desto bättre är du, fick jag tänka om. Jag har alltid varit tjejen från landet och kommer alltid vara det. Hur gärna jag än ville vara superytlig (egentligen ville jag inte alls vara det, jag avskyr ytlighet, men jag trodde kanske att det ingick), med mängder av vänner, ett superstressigt socialt liv, känna alla vakter på alla de rätta ställena, alltid vara i smeten, så slutade det mest med att jag fick en klump i magen nere på 2:35.1 och kände att jag verkligen inte alls passade in. Jag fick omvärdera. Jag fick byta ut.
Det innebar att vissa människor i mitt liv, sakta men säkert sorterades ut, de där energitjuvarna, man har ju läst om dem. Sådana som tar väldigt mycket kraft, men inte ritkigt lämnar någon kvar. Det lämnade å andra sidan mer tid över åt de fina vännerna, de där som jag ändå har oförtjänt många utav. Kloka, varma och kärleksfulla. Framförallt lämnade det mer tid över åt mig själv.
Det var en stor förändring i mitt liv och jag är så glad att jag kom till den insikten. Nu kanske jag får stå i kö när jag ska gå ut, eller kanske till och med blir nekad, men vad spelar det för roll?

Sommaren löpte på fint, mina bästa vänner kom hem igen, från varsin kontinent och lustigt nog slumpade det sig att vi alla, med respektive, spenderade hela sommaren ute på ”mitt” land och jobbade, red och bara var. Pojkvän blev sambo.

Träningen hölls igång, vi anordnade egna bootcamps och hade planer på att dra ihop ett triathlon (glömdes dock bort bland allt annat som skulle göras). Jag fyllde 25, bjöd in vänner från nu och då och hade stor fest för de 70 som kom och gjorde den dagen oförglömlig. Två tal gick rakt in i hjärtat på mig och det är nog sällan jag har känt mig så älskad.

Sen, en dag i augusti, stod jag framför spegeln och tittade på mig själv. Vågen hade visat någonstans runt 118 kg och jag förstod inte hur det hade gått till. Min spegelbild visade klart och tydligt att jag nog var lite tyngre än jag hade fått för mig. Det blev ännu en vändpunkt och jag funderade fram och tillbaka på hur jag skulle ta itu med min viktnedgång. Viktväktarna? Viktklubb? Öka träningsintensiteten och låta maten vara? Sen kom det till mig, det var nästan som en helig ingivelse, en blogg, det skulle få bli en blogg. Den skulle få följa mig genom hela processen och hjälpa mig att inte ge upp. Dessutom skulle jag på så vis få stöd och hjälp utifrån och ha lite krav på mig att träna, att äta bra att kämpa vidare. Äta Träna Kämpa kom och ni med den!

Hösten var bra. Sambon och jag tillbaka i Stockholm och största fokus låg på att skriva högskoleprovet tillräckligt bra för att komma in på Psykologprogrammet. I skrivande stund är jag elfte reserv. Får väl bli till hösten antar jag. Jag tog hästen till Stockholm, jag sprang 21 kilometer och jobbade lite extra på en skola. Livet kände balanserat och fint. På kuppen gick jag ner ca 12 kilo. Årets avslutades med familjen på en solig resort i Egypten. Min dementa mormors förmodade sista resa.

2010 kommer med så många löften. Det är så mycket som känns är på gång, redo att blomma ut. Jag ser fram emot 2010. Jag längtar efter att få se mig själv bli mindre, jag längtar efter att få dela den resan med er, för är det någon sak jag är väldigt glad över, de senaste månaderna, är hur många fina, varma människor som faktiskt följer mig här på bloggen, som stöttar, peppar, ger positiv feedback och helt enkelt följer mig på min väg. Jag uppskattar er alla något enormt! Ni har hjälpt mig så många gånger, med er i tanken har jag tagit mig i kragen och utfört träningspass jag helst skulle sluppit, med er i tanken har jag hoppat över frestelser som verkat oemotståndliga och med er i tanken låter jag nu bli alla efterrätter som serveras här på hotellet till både frukost, lunch och middag. PHU! Det är INTE lätt. Även om jag vet att de flesta efterrätterna faktiskt är ganska äckliga, så ligger de där och lockar på mig, med sitt sötsliskiga lismade leende.

2009 började med en kyss, den första helt officiella med min nuvarande sambo under fyrverkerier, omgiven av många fina vänner, 2009 slutade med en kyss från samma sambo på en sandstrand, omgiven utav min familj. Jag tycker det var ett perfekt slut på ett fint år. Cirkeln fick slutas.

Tack 2009 för allt!

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

september 19, 2009

n602455416_2724606_160Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

n602455416_2724625_5785Jag var en sån där ”glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.n602455416_2724612_1853

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
da4Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är ”sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den ”sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.

133 kilo. Bilder på mitt förra jag.

augusti 28, 2009

Da1da3
Säg hej till mig 133 kilo tung.
Bilderna är från 2001 och 2002.

Det var såhär långt det fick gå. Såhär långt det gick.  Jag vet att många andra som ser bilder av sig själva när de vägt mycket mer, så mår de dåligt och skäms liksom för hur de såg ut förr.

Jag skäms inte och jag kan titta på gamla bilder.
Men jag blir ledsen. Ledsen för att det var sådär jag såg ut, för att jag inte mådde särskilt bra.
Jag blir ledsen för att jag aldrig, under hela mitt medvetna liv har varit normalviktig.
Jag blir ledsen för att mina föräldrar inte klarade av att hantera sin egen övervikt och på så vis överförde den och sina vanor till mig.
Jag blir ledsen för att jag i så många år mådde oerhört dåligt över hur jag såg ut.
Jag blir ledsen när jag tänker på alla chanser som jag lät gå mig förbi, för att jag inte trodde jag var värd dem, efteosm jag var tjock.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur andra har tittat snett, snackat och öppet kommenterat min övervikt, men kanske mest ledsen över att jag ansåg att de hade rätt i det de sa.
Jag blir ledsen för att ingen vuxen tog tag i det tidigare, när jag var yngre, det hade aldrig behövt gå så långt.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur svårt jag hade att förstå hur någon kunde vilja vara med mig, älska mig.
Jag blir ledsen för de tankar jag hade då när jag såg bilder på mig.
Jag blir ledsen för att det gick så långt.

Men jag skäms inte.

da5da4

Jag är å andra sidan glad över att så mycket har förändrats sen de där bilderna.
Nu talar jag verkligen inte bara vikten. Jag pratar om hela livet.
Självkänsla.
Självförtroende.
Jag är stolt över mig själv som tagit mig såhär långt helt på egen hand.

Som har utmanat mina största rädslor, byggt upp mig själv och en ny självbild helt från scratch.
Som har vågat att ta tag i problemen, gått till psykolog, hanterat känslorna.
Jag är stolt över den tro jag har till mig själv nu. Tilliten till min egen förmåga.
Stolt över de många fantastiska människor jag omger mig med, som finns där för att de tycker om mig och för att jag vågar att se det.
Stolt över det liv jag har idag.

Stolt över mig.
Över den person jag har blivit.

Om det krävde att jag skulle väga 133 kilo för att komma hit, så ja, någonstans så var det värt nog det.

Hej och hej då till mig, 133 kilo.

Inför vecka 1.

augusti 17, 2009

Imorgon är den första officiella invägningen.
Det här är långt ifrån starten på min viktnedgång, det är kanske mera en kick off inför hösten för att få igång viktnedgången igen.

Ge den en rivstart och sedan gasa i nerförsbacken.
Min pojkvän gillar inte tanken med att fläka ut sitt liv inför helt okända människor på intenet. Än värre, att fläka ut sina problem.
Jag kan förstå honom och har därför valt att låta bloggen vara ganska anonym, men jag gillar att dela mina tankar och svårigheter med andra och då också få stöd, peppning samt någon som håller en i örat när man börjar slarva eller inte direkt reser sig efter en motgång.

Det är lite det den här bloggen ska få vara för mig hoppas jag. Stöd, peppning, motivationshöjare och en rejäl spark i röven de gången då lusten bara avtar.

Imorgon är det alltså min första officiella invägning. Läskigt.
Inte för att det kommer ramla in några hundra besökare på bloggen för att sensationsartat läsa de tre-siffriga talet som min våg kommer, domedagsartat, basunera ut att jag väger. Men det är bara grejen att som överviktig så är allt som handlar om vikt väldigt känsligt. Mat, vikt, träning. Det är känsliga bitar. Inget man delar med vem som helst. Vilket jag nu ska göra imorgon.
Inte ens min pojkvän vet vad jag väger.

Men imorgon alltså.
Då kommer mått, vikt och förhoppningsvis dagsfärska bilder.

Jag har som mest vägt 133 kg.

Hundratrettiotre kilon.

Det är ganska många, milt uttryckt.
Men det var för många år sedan och nu väger jag någonstans runt 115 kg.
Så jag har redan gjort ett bra jobb, det får jag faktiskt ta och ge mig.
Till mina 180 cm så är en målvikt runt 80 kilo vad jag har tänkt mig.

Imorgon kommer jag veta exakt vad jag väger, med mens dessutom, så det kan vara en hel del mer än 115. Men jag har alltså ungefär 35 kilo att gå ner. Och när jag har nått 80 kilo. Då har jag gått ner 53 kilo sammanlagt. Ganska tufft.

Det kan bli en intressant resa det här och jag hoppas att ni blir några stycken som känner för att peppa och uppmuntra mig framöver.

För jag är helt inställd på att Äta – bra, nyttigt, gott och lagom mycket. Träna – hårt, roligt, mycket och varierande. Samt Kämpa när det känns tungt och motivationen tryter.

Det lovar jag mig, er och varför inte typ Gud?!