Fenomenet med tjejlopp, tjejklassikern, tjejdistanser..

Jag måste lufta ett ämne jag har gått och upprört mig över ett bra tag, nämligen alla dessa tjejdistanser!

Jag må kliva på ömma tår nu, jag kanske överreagerar, men är det bara jag som reagerar på klassificeringen mellan män och kvinnor i olika långa distanser?
Ja, vi kan med forskning slå fast att män har lättare för att bli snabba och starka. Fysiskt sett är de överlägsna kvinnor generellt. Därför finns vitsen med att ha uppdelade tävlingsklasser för kvinnor och män. Men jag förstår verkligen inte vitsen med att kalla kortare klasser och distanser för det, i mina ögon lite nedlåtande, ”tjej”-lopp. Förstår ni vad jag menar?

Varför kan vi inte skippa könsuppdelningen överhuvudtaget? Klart det ska finnas kortare distanser på Lidingöloppet, kortare distanser för en svensk klassiker osv. Men varför kalla dem för tjej-lopp? Kan det inte finnas killar som hellre skulle välja att göra en ”kort”-klassiker, är det verkligen bara vi tjejer som ”inte pallar trycket?” Är alla män mer vältränade än alla kvinnor? Jag tror att vi kan säga direkt att det givetvis inte är så. Det finns vältränade killar och det finns vältränade tjejer, det finns otränade killar och det finns otränade tjejer. Sen finns det ett stort spektrum däremellan.

Tänk er tanken att vi skulle göra tvärtom, ta Lidingöloppet där normaldistansen är 30 km. Tänk om Lidingö tjejlopp skulle vara 40 km. Hur skulle människor reagera? Jag tror många skulle tycka att det vore oerhört konstigt. Men att sätta namnet på distansen på 10 km, verkar inte få några reaktioner alls. Jag motsätter mig inte det minsta att man har kortare distanser på olika lopp, verkligen inte! Jag motsätter mig att man ”döper” de kortare loppen till tjejdistanser och på något vis undergräver bilden av att kvinnor inte orkar lika långt, inte kan lika mycket. Vi undergräver en könsroll som känns väldigt förlegad. Var är de korta mansdistanserna?

Nu kanske jag låter som en rabiat feminist, må så vara, jag tycker bara att det är tråkigt att sådana här stämplar kommer igen i löpningen. Vill man springa 10 km på Lidingöloppet, så ska man kunna göra det oavsett om man är kvinna eller man och utan någon stämpel på det loppet.

Jag har inget emot fenomen som ”Tjemilen” eller Vårruset” då bara kvinnor för delta, även om jag inte heller känner ett behov av att ha tävlingar med enbart kvinnor. Men när jag sa till några vänner förra året att jag skulle springa Tjejmilen, frågade flera av dem ”Hur lång är en tjejmil?” De tog alltså förgivet att eftersom loppet hette Tjejmilen, så var distansen kortare än en mil och det är väl någonstans just det som jag vänder mig mot.

Vi jobbar med att bli mer jämlika, se på varandra som människor, inte som kön. Vi utbildas, blir upplysta, det debatteras i både media, politiken och i vardagen. Ändå undergrävs uttryck som ”tjej” att betyda något lite mindre än normen. Männen ska helt enkelt vara mer vältränade än oss tjejer, för de har ingen ”mans-klassiker”, om de inte ”pallar trycket” får de helt enkelt gå ner på ”tjej-nivå” och göra en Klassikerhalva, som i vlket fall är längre än Tjejklassikern. Vilken roll fyller dessa tjejdistanser? Är vi så intresserade av att ha klasser där bara tjejer får delta, för att känna gemenskap? Jag kan inte förstå detta. Jag känner lika stor gemenskap med män som ska springa 10 km, som med kvinnor. Vi kvinnor tävlar ju redan enbart mot andra kvinnor även i de längre distanserna. Varför behöver vi en kortare, helt egen klass?

Vi kvinnor har lika stora möjligheter att klara av Vätternrundan som män. Vi måste bara inse det själva. Vi kanske har svårt att tävla mot män när det kommer till tider, men när det kommer till utförandet, så har vi samma möjligheter att träna upp oss för att klara längre distanser.

Kanske skulle vi locka fram fler killar till kortare distanser om det inte vara så ihopkopplat till att man är klen som kille om man inte orkar den fulla distansen. Min upplevelse är att färre killar som bara motionslöper än tjejer som bara motionslöper, anmäler sig till lopp. De killar som löper på lopp är mer tävlingsfokuserade. Flera av mina tjejkompisar, som knappt löptränar alls, har någon gång sprungit ett lopp. I stort sett ingen av mina killkompisar har gjort det. Kanske borde vi kvinnor våga satsa mer och killarna borde våga komma till lopp, även om man inte är sjukt vältränad, bara för att det är så fantastiskt roligt och peppande. Det ska inte ligga någon värdering i vilken klassiker man har klarat, hel- halv- eller kort-varianten, alla bygger på fantastiska prestationer och har inget med ens kön att göra!

Vad anser ni?
Fyller tjejloppen någon funktion som jag har missat?

Etiketter: löpning, tjejklassikern, tjejlopp