Utvärdering av vecka 5.

Jag har fortfarande väldigt ont i min vänstra fotled och vad som är än värre är att jag hostar ochhar ont i halsen. Känns det inte bättre imorgon måste jag ställa in träningen imorgon, vilket känns jättetråkigt.

Nåja, det är inte hela världen.

Dte blev en lugn promenad idag med hästen, för att röra försiktiogt på alla ömma muskler och den ömma fotleden. när man rör på dne är dte okej, men så fort den blir stel så värker det. Ett ganska solklart fall av överansträngning.

Hur ska vi summera den här veckan?
Veckan har känts ganska stabil, trots mens, sambo på annan ort och allmänt låga känslor i början av veckan så tycker jag att dte har gått bra! Träningen har varit ritkigt bra den här veckan, något annat kan man inte säga. Att avsoluta veckan med att springa ett halvmarathon bevisar bara för mig själv hur långt jag faktiskt har kommit på min väg att förändra livsstil, förändra kroppsstorlek och förändra självbild.

Maten då? Den här veckan har jag ätit godis, en efterrätt igår som inte var av denna världen och jag har ätit ute 3 kvällar. Det gör att jag är ite nervös inför morgondagens vägning. Jag tycker att jag känne rmig lättare, men kommer det synas på vågen? På måttbandet?

Med mitt löfte att inte smygväga mig, så kan jag inte testväga mig heller, så jag får gott vänta tills imorgon för att se, det kan vara hur som helst.

Annars när det gäller maten så får jag pasa så att storlekarna inte sakta men säkert smyger upp och blir större igen, ögonmåttet kan vara bedrägligt.

5 av veckans dagar och sammanlagt 8h och 11 min tränades det. Det är verkligen något att vara nöjd och stolt över!

Måndag: SatsAfro 55 min, Cykling 20 min

Tisdag: VILA

Onsdag: Cykel 15 min, Streetdance 55 min

Torsdag: Promenad 25 min, Cykel 10 min, uppvärmningsjogg 5 min, PT-Styrketräning 55 min, Jogg 3 km 23 min

Fredag: VILA

Lördag: Jogg 21 km, 2 h 43 min (!!!)

Söndag: Promenad 30 min

Imorgon får vi se ”domen”, om veckans vedermödor har varit tillräckliga, jag hoppas det! (Dte blir nervösare och nervösare inför varje vägning!)

Och förresten..

Tack för alla fina kommentarer jag får, de värmer så oerhört mycket!

Tack tack tack!

Uppdatering av olika belöningar/delmål.

Delmål 1 – 115 kg. – nya träningskläder
Delmål 2 – BMI under 35 – 113 kg (-20 kg!) – Massage
Delmål 3 – 110 kg – Frans och brynfärgning + manikyr
Delmål 4 – BMI under 33 – 107 kg – Aromamassage
Delmål 5 – 103 kg (-30 kg!) –  Sminkning på Make Up Store
Delmål 6 – under 100 kilo! STOR BELÖNING! – Resa någonstans en vecka!
Delmål 7 – BMI under 30 – 97 kg – Aromamassage
Delmål 8 – 95 kg –
Delmål 9 – 93 kg (-40 kg!)  –
Delmål 10 – 90 kg – Weekend någonstans
Delmål 11 – 86 kg –
Delmål 12 – BMI under 26 – 84 kg –
Delmål 13 – 83 kg (-50 kg!) –

MÅL – 80 kg

Nu ska jag bara komma på belöningar till fem delmål och den stora belöningen för när jag når mitt huvudmål.
Dessutom har jag inte utnyttjat belöningen för delmål 2 än, det får bli i veckan som kommer och jag ser verkligen fram emot det!

Delmålskläder och smärta!

Jag har så ont i hela kroppen, herregud!
När jag vaknade idag så var hela kroppen emot mig.
Min vänstra fotled värker och höfterna gör ont.
Lårmusklerna smärtar.

Men ack, ljuva mentala glädje!
Kroppen får gnälla hur den vill, igår var den jätteduktig och idag känns det som om jag kan klara vad som helst!
(Nåja, kanske inte precis just nu, med tanke på att jag mest haltar fram)

Idag provade jag ett par jeans jag har haft hemma ett bra tag men aldrig använt.
Från början kunde jag inte få dem över höfterna, idag såg det ut såhär.
Det är sådana grejer som gör att man inser att man faktiskt har gått ner i vikt. Att kroppen sakta men säkert förändras.

För någon vecka sedan provade jag även delmålsklänningen och jag får väl passa på att lägga ut de bilderna här. Det är en lång bit kvar innan jag kommer passa i den dock.
Såhär ser det ut so far.

2,1 mil. Jag har sprungit 2,1 mil.

Jag är såhär i efterhand lite chockad över min rubrik.
Men den är sann.
Jag har idag sprungit ett halvt marathon.
Knappa 112 kilo tung så har jag , utan att gå, tagit mig 21 kilometer.

just nu vet jag inte vad jag ska säga, eller om det finns något mer att säga än det.
Men jo!
För 1,5 år sedan hae jag inte sprungit 1 km frivilligt i hela mitt liv.
Kan jag, så kan vem som helst.
Jag har sprungit 2,1 mil.
Förlåt att jag upprepar mig, men det är helt fucking fantastiskt!

Min plan var att förhoppningsvis kunna springa 1,5 mil. Bara dte kändes oerhört långt.
Men dte var en sån där dag då man änner att man har kroppen emd sig, benen kändes pigga, kroppen spänstig och glad.

Solen lyste och det var mycket folk ute.
Min tanke var att springa de 5 km längs med vattnet till Kungsholmen, sedan springa runt Kungsholmen tills dess jag kommit över 10 km och sen eventuellt springa ett helt varv, det skulle bli 15 km ungefär. Bara dte faktum att jag under 95% av turen sprang längs med vattnet, gjorde mitt löpsteg en aning lättare och gladare. jag kände mig lite smått odödlig och såg fram emot att kunna skicka ett sms till sambon och berätta att jag hade sprungit 15 km. När jag hade sprungit 10 km kände jag mig fortfarande rätt pigg även om benen började kännas lite mindre spänstiga och varje backe var lite jobbigare helt plötsligt.
Men nu hade jag ju bestämt mig för att springa ett helt varv runt Kungsholmen, så jag bet ihop.
Ju närmare bron som signalerade ”Ett varv” jag närmade mig började jag tänka att ”Jamen, någon km till klarar jag väl?” och ”Hur ska jagannars ta mig hem? Gå upp till Fridhemsplan och ta tunnelbanan?” Det kändes inet så lockande att sätat sig svettig på tunnelbanan en lördagsefetrmiddag när solen fortfarand elyste ute.
Så jag fortsatte. tanken var väckt att springa hela vägen hem, men 2 mil är långt!
När jag hade sprungit 18 km började kroppen värka. värst var det i knäna som hade sagt ifrån ett bra tag men nu började även höfterna och fotlederna protestera. Jag hörde Biggest loser Jillian i mitt huvud gasta ”Push through the pain!” såd et var dte jag gjorde. När min gps sa 19 km insg jag att jag var en km hemifrån men två km från distansen halv-mara. Dte var för lockande för att motstå.
Den absolut sista kilometerna var vidrig, det gjorde så ont överallt och jag grät nästan de sista hundra metrarna.
Men jag gjorde det!
Direkt när jag stannade så kom alla endorfiner och gjorde mig hög samtidigt som kroppen lite sa stop. Jävlar vad ont det gjorde att gå backen upp till min lägenhet. På vägen passerade jag Ica och köpte en isglass och en flaska vatten. De tre trapporna upp till lägenheten var ett skämt att försöka bestiga.

Det roliga är att jag klarade min 21 kilometer 1,5 min snabare än vad som är maxtiden på Stockholms Halv Marathon vilken är 2 timmar och 45 min. Jag sprang 21,04 km på 2 h 43 min 25 s.
Fattar ni att jag har varit ute och sprngit i nästan tre timmar?

En liten sammanfattning:
Sträcka: 21,04 km
Tid: 02:43:25
Hastighet: 7,73 km/h
Tempo: 07,46 min/km
Maxpuls: 182
Snittpuls: 171
Kaloriförbrukning: 2075

Nu ska jag träffa en god vän och äta middag. Jag är så lycklig!

Idag ska jag ge mig en ordentlig utmaning:

Jag har sprungt i snart 1,5 år. Inte direkt regelbundet, men ändå.
Första gången jag sprang en mil var för ett år sedan.
Idag ska jag testa att öka distansen. Jag har inte bestämt hur långt, utan bara bestämt att det ska vara längre än en mil.
Jag är nöjd med 11 km.
Tempot är totalt ointressant idag.
Det viktigaste regeln är = aldrig gå.

Så kan jag passa på och bränna bort den där tempuran och de två hekto godis jag åt igår.
Kanon!

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

Jag var en sån där ”glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är ”sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den ”sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.

Jag har kommit på den här belöningen och nästa!

Belöningen för delmål 2 som jag precis avklarat kommer bli någon form av massage nästa vecka.
Belöningen för delmål 3 kommer bli en bryn och fransfärgning.

Jag har funderat mycket på det här med belöningar.
Det måste vara saker jag inte skulle köpa/göra/unna mig i vanliga fall. Det måste kännas som något extra, lyxigt.
Det måste vara något som bara är för mig.
Jag ska komma på fler belöningar, men det känns skönt att ha kommit på delmål 2 och 3 iaf!

Nu ska jag sova, utan att bli väckt av hantverkare imorgon, hurra!

Ibland blir det lite mindre nyttigt.

Vilodagar har en förmåga att bli dagar då jag har cravings för saker som inte kanske direkt skulle klassas som ”nyttiga”. Men allt har ju sina dagar och idag har det kalasats.

Först startades det med en Ikki Zen på Ikki Bar i Kungshallen. Tre bitar sushi, Yakiniku och den största boven i dramat: tempura. Friterad räka, friterade grönsaker och friterad lax. men det var värt all svett som jag har svettats ut och som jag nu ”åt upp” igen.

Jag skulle möta upp en vän och se en film, vi såg brustna Omfamningar som var oerhört bra, se den! Till det så köpte jag lite godis. Det blev dock lite mer än vad jag hade tänkt från början, lite knappt 2 hekto och på slutet borde jag slutat äta och lagt ifrån mig påsen. Men jag ”glömde”, åt upp nästan allt och fick ont i magen och en äcklig känsla i munnen efetråt. Ibland straffar synden sig själv.

Note to self: 1 hekto godis är vad min mage klarar. 1 hekto är vad mitt huvud pallar. 1 hekto är tillräckligt för att göra smaklökarna nöjda. 2 hekto är för mycket.

Å andra sidan, att överleva mensen med bara 2 hekto godis och lite Tempura är helt okej. Sen får vi se vad vågen säger på måndag. Dne kanske inte tycker att det är ”helt okej”.

En välförtjänt vilodag.

Idag tänker jag bara vila.
Jag behöver det, kroppen behöver det.
Efter passet igår såkänns kroppen rätt sliten idag och gissa om jag har träningsvärk!
Ajajaj.
Dessutom har jag en plan inför morgondagens träning och då krävs det helt klart att jag är pigg och utvilad. Mer om det senare.

Det känns oerhört skönt att inte ha några krav på mig idag.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Just nu lutar det åt att åka och handla lite grejer jag behöver och mest bara vara.
Härligt.

Järnrik lunch:

När man har mens och förlorara blod brukar suget för blodpudding lustigt nog vakna.
Tur att det är så gott!
Min lunch blev ett halvt paket blodpudding, lite lingonsylt, lite lågkalori äppelmos, en riven morot och en halv apelsin.
Kom ihåg att äta c-vitaminer samtidigt med järnet, så kroppen kan ta upp järnet optimalt!

Mums!

Restaurang Kungsholmen

Vilken fantastisk middag vi hade på restaurang Kungsholmen igår.
Vi satt och pratade och skrattade hela kvällen, det finns nog en viss risk att vår servitör var lite less på oss eftersom det tog oss säkert en halvtimme bara att bestämma oss för förrätten. Huvudrätten beställde vi när vi hade ätit upp förrätten. Inga drömgäster direkt.
Maten var delikat!
Till förrätt åt jag en skaldjurscocktail som var helt outstandning. Supergod!

Skaldjurscocktail:

Till varmrätt åt jag en fiskgryta. Även den var supergod.
Dock orkade jag inte hela och blev lite väl mätt på slutet.
Men det var det värt.

Bohuslänsk fiskgryta med saffran:

Roligt var också att mina två vänner båda sa upprepade gånger till mig att jag ”hade försvunnit” och ”blivit så liten”. Haha, det är nog en sanning med viss modifikation, att jag har blivt liten alltså, men det är så underbart att höra att det syns att jag faktiskt har gått ner lite. Det ger mig både motivation och pepp inför kommande utamningar.
Och om de tycker att det syns nu, tänk hur det kommer bli om 10 kilo till!

Dagens träning: Eufori!

Vilket pass min PT hade redo för mig idag!

Efter att jag hade joggat i fem minuter som uppvärmning körde vi. Det var hardcore hela vägen!
Jag har ju beklagat mig över mina svaga bröstmuskler. Egentligen är de nog inte extremt svaga, men eftersom jag är så tug så finns det inte en hans att jag skulle kunna göra exempelvis armhävningar på tå.

Så det började vi med. Armhävningar.
Först två set på knä och sista setet på tå, men bara bromsa ner och inte pressa upp.
Sen var det bara överkropp för hela slanten.
Allt var i tre set och med 8-10 reps av varje. Mest stolt är jag över att jag tog 60 kg i marklyft!
Vi gjorde:
liggande hantelpress,

bicepscurl,

liggande tricepspress,

flyes,

stående tricepspress, ,

skivstångsrodd ,

marklyft,

chins,

dips

Alla bilder snodda härifrån

Maxpuls: 166
Snittpuls: 122
Kaloriförbrukning: 390

Efter passet bestämde jag mig för att springa lite på löpbandet.
3 km.
Min kropp var ganska trött då men jag pressade på rätt bra och det hela tog mig 22:50 min.
Vilke innebär:
Tempo: 7:37 min/km
Hastighet: 7,88 km/h
Maxpuls: 192
Snittpuls: 179
Kaloriförbrukning: 297

Sammanlagt brände jag iväg nästan 700 kcal. Härligt!
Jag har reda dödsont i armarna dock, så jag kan bara ana hur det kommer kännas imorgon..
Min mensvärk bleknar i jämföresle..
Nu ska jag till stallet och se efter om min häst lever.

En kvick liten morgonpromenad

Jag och den prickiga tog en hurtig kort morgonpromenad imorse.
Vi gick en liten vända runt en sjö här i närheten och det brukar altid var alite folk i omlopp, kanske inte så mycket en vardagmorgon.
Men idag var slingan överbelamrad av barn. De skulel ha någon form av tävling och ta sig runt sjön så många varv som möjligt.
Söta var de, alla förutom de fyra som stod och kastade sten på fåglarna i sjön.
Jävla ungar.
Flera vuxna gick dessutom förbi utan att säga något.
Jag är inte förtjust i änder direkt, men kasta sten på dem?

Nej, så gör man inte och det förklarade jag nog ganska tydligt för de fyra som såg helt chockade ut över att någon lade sig i deras lek.

Jag borde gå oftare.
Promenader.
Jag gjorde det ofta förr, det är ett skönt sätt att rensa huvudet, få frisk luft, känna sig lite renare inombords.
Men själva tanken på att gå ut och gå är sällan lika lockande som hur skönt det är när man väl är ute och går.
Det finns så många fina promenadstråk här där jag bor också.

Det här var en perfekt  start på morgonen, för frukost och allt.
Om 45 min ska jag träffa min PT och vi ska köra ett pass styrka.
Jag känner mig härligt laddad!

Tid: 25 min
Maxpuls: 161
Snittpuls: 118
Kaloriförbrukning: 182

Hjälp mig komma på fler belöningar!

Jag har ju klarat av delmål 1 och 2.
Första delmålets belöning har jag redan givit mig själv, ett par träningsbyxor och en topp.
Men jag har väldigt många delmål och beta av och jag behöver verkligen tips på olika typer av belöningar.
Ge mig lite nya idéer!

Vad har ni för belöningar för när ni når era mål/delmål?
Måste inte handla om just viktminskning.