Utvärdering av vecka 20 och JoNU (so far)

Jag börjar äntligen hinna ikapp lite internet, perfekt en blåsig dag när mamma har fixat ett dygn med uppkoppling (jag är nog beroende..).

Vecka 20 var en helt okej vecka, jag menar, jag är utomlands och firar nyår under samma vecka. Att jag överhuvudtaget fått några pass avklarade är mycket bra. Duktig jag.

Maten gick inte sådär överdrivet bra. Vi äter buffé morgon, middag och kväll. Lunchbuffén grundas ofta på pommesfrittes och pizza, det finns annat också givetvis, men det är basen. Hurra..not.

Jga och syrran kom överens om att första veckan bara äta efterrätt enbart efter middagen. Vi enades också om att bara ta en tallrik på lunch och middag. Inget omtag = inte lika mycket överätande bara för att ”Åh, det där ser gott ut..och det..och det..”. Middag och frukostbuffén är helt enorm. Dte är egentligen lunchbuffén också, men vi har försökt att äta på strandrestaurangen till lunch, man blir lätt ganska trött på att äta på samma ställe varende mål annars. Hata all inclusive 🙂

Efter nyår och med mitt avsötningslöfte så blev dte ett nytt löfte med syrran. INgen efterrätt alls, ostkaka undantaget om dte kommer. (Älska ostkaka!) INga pommes och inget bröd, fortfarande inget omtag. Sedär, då började det arta sig. Nu känns maten kontrollerad och trygg. Haha 🙂

Träningen då?

MÅNDAG: Styrka/konditionspass på rummet, 22 minuter. Varav två minuter i sidoplankan och 16 Burpees.

TISDAG: VILA

ONSDAG: Mountainbike 50 min, 5 km.

TORSDAG: VILA

FREDAG:  VILA

LÖRDAG: INtervallpass – löpning/lite gång. 55 min, ca 5 km

SÖNDAG: BeachVolleyboll 60 min, promenad 37 min, 3,5 km

11/15 träningspass
23/50 km
26/150 Burpees
4/20 min sidoplanka
2/3 intervallpass

14/22 ”Dagens Tacksamhet”
14/22 ”Daglig affirmation”
0/1 timme för mig själv

0/2 nya hälsosamma recept

Det enda jag inte förstår hur jag har tänkt med är recepten, jag är ju bortrest, hur ska jag kunna laga nya recept? Får spara dem tills när jag kommer hem, efter JoNUs avslut. Det som jag måste fokusera mig på nu är kilometrarna, plankan och framförallt alla burpees. PHU!

Spyframkallande intervallpass i öknen.

Okej, min plan var: En lång och mysig promenad med sambon i solnedgången.
Hans plan var (tydligen): Att hitta en lämplig bit öken och klocka sin sambo när hon gör löpintervaler och nästan omkommer på kuppen.

Och honom älskar jag? 🙂

Precis så illa som det låter, var det. Igår kände jag att det börjar finnas viss risk att vågen nog inte kommer vara så snäll när jag komme rhem (HJÄLP!) och insåg attd te nog var några dagar sedan det senaste träningspasset. Sagt och gjort. På med träningskläderna, ut i öknen med sambon för att powerwalka.

Vi har gått i tio minuter när sambon hittar den, den spikraka, breda sandsträckan på cirka 300 meter där han genast inser att ”det har kan bli en sjukt bra intervall-sträcka”.  Utmanar mig kaxigt med att han tycker att jag ska göra sex intervaller, när han tittar på (och peppar/skäller om vartannat), kan inte göra annat än anta utmaningen. Jävla vinnarskalle.

Första vändan var tanken ”Jävlar vad långt det är” och efetr halvvägs ”Jag kommer aldrig orka!”, p slutet, med min sambo hurtigt springandes före mig, skrikandes okvädesord såsom ”Kom igen, öka, snabbare kan du” ville jag bara gråta, samt döda min sambo.

Varje intervall var lika jobbig, först enbart konditionsmässigt, men sedan även för benen. Tuunga tuunga steg. Hög puls. Springa snabbt 300 meter, jogga/gå tillbaka, osv. Men jag klarade det. Med sand i hela munnen och totalt uttorkad efteråt. Men jag gjorde det. Vi tog en liten promenad för att värma ner, svetten rann om mig. Jag spydde inte, men det var bra nära.

Tid: 55 min
Sträcka: ca 5 km
Maxpuls: 194, 95%
Snittpuls: 149, 73%
kaloriförbrukning: 578

Idag fick det räcka med 1 timmes Volleyboll och en promenad på en dryg halvtimme. Imorgon måste jag ta itu med de där minutrarna i plankan och alla 150 burpeesarna..

Gott Nytt År!

2009 har varit ett fantastiskt år, fyllt av händelser som präglat mig åt olika håll. För ett år sedan gav jag och min sambo varandra vår första helt officiella kyss framföra andra, på själva tolvslaget, så vad kunde man annars förväntat?

2010är snart här och jag är övertyga om att vi har ännu ett händelserikt, fantastiskt år framför oss.

Till er alla, från mig: Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Att ”träna” i Egypten.

Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför..

(Höga knän på rummet, oerhört smickrande bild..)

Den frågan har jag flertalet gånger frågat mig själv de senaste fyra dagarna. Inte helt enkelt att få svar på, dock. Men faktum kvarstår, hotellet har inget gym. Vad göra? Man får försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.

Jag har problem med värme. Inte problem som i att jag ogillar värme, jag älskar värme, jag har bara lite problem att hantera den. Att aktivera mig i stekande sol går alltså bort. Huvudvärk brukar vara det första problemet vid sådana försök.

Istället har jag tänkt vänta på att solen blir lite mindre stark = det blir becksvart samtidigt.
Jag skulel inte kalla mig för feg, men att springa omkring på okända bilvägar, i en öde öknen, i mörkret, lockar inte direkt. Hotellet ligge rnämligen vid havet, helt öde, omgärdat utav öknen på alla sidor. Grejt.

Första passet fick således bli et ”panikpass” inne på rummet. Alla klassiker var inräknade, såsom höga knän, armhävningar burpees, sidoplakan, utfall. 20 minuter lite drygt och svettigt blev det. Bra!

Andra passet fick istället bli en cykeltur. På hotellet stoltserar de med att d ehar mountainbikes att hyra ut. Om man känenr för att cykla upp till bergen elelr någon liknanade. Varför inte? Jag, syrran och hennes kille hyrde tre cyklar och insåg inte vårt misstag förrän vi kommer ner till cyklarna och ser tre, ganska risiga ”moutainbikes ” (made in China), som såg ut att vara inställda för ett gäng dvärgar. Inte gick sadel/styre att ändra höjd på heller. Grejt. Den enda cykeln som såg något okej ut, hade punka.

Det är så härligt att hoppa upp på en cykel och inse att den inte ens rulalr självmant i nerförsbacke, att ens knän kommer högre upp än styret när man cyklar och att hela cykeln har ett obehagligt ljud när den åker frammåt. Pedalerna vickade och styret var snett. Satt man ner var dte sjukt jobbbigt för benen och man kom ingenstans, försökte man ställa sig upp nådde man inte ner till styret och det kändes som om cykeln skulel välta vilken sekund som helst. Dte var en fars!

Jag med den största cykeln…

5 kilometer tog vi oss, det tog 50 minuter, ett gråanfall (min syster), ett utbrott (jag) en ångestattack (min syster) och ett cykelbyte (jag och min syster). Solen hade gått ner, det var becksvart och vi ”genade genom öknen” på väg hem. Vilket äventyr va?

En trogen kamrat..

Svettigt var det, herregud!

Egypt calling..

Jag önskar jag hade mer tid!

Men tio minuter är allt jag har.

Imorgon ska jag betala 70 kronor till för att hinna berätta om all och uppdatera er en aning mer.

Egypten är okej, vackert hotell och fantatsiskt fint hav. Men jag skulel ju inte påstå att landet är särskilt vackert, dessutom ligger hotllet mitt ute i ingenstans så intrycken utifrån blir inte så många. men vi är inte här för att färgas utav andra kulturer i första hand, även om det är något som jag älskar, utan för att umgås med min mormor. Det här blir nog hennes sista resa. Hon som älskar att resa..

Nåja, det här ska inte bli ett sentimentalt inlägg heller.

Jag jobbar på med JoNU. Hur går det för er?

Imorgon ska ni få lite mer detaljer kring vad jag ”jobbar på” med. Bilder också!

Me promise!

Men tills dess, berätta, hur går det för er?
Mycket kärlek!

Att vakna upp och känna sig smal.

Tänk dig att du vaknar upp av ditt tredje alarm på mobilen, de två andra har snoozat i en timme ungefär. Klockan är halv åtta svensk tid, men halv nio, lokal. Aircon:en surrar  och mörkläggningsgardinerna gör det becksvart i rummet.

Bredvid dig ligger din sambo. Han har råkat klippa håret väldigt olika kort med sin skäggtrimmer och innan han hann fixa det, så dog batteriet och laddaren ligger i svensk tid. Ändå är han alltid världens snyggaste. Där ligger han och ser nyvaken ut. Du går upp, drar undan gardinerna, blir chockad av det väldigt kraftiga solljuset, inte ritkigt det bleka decemberdiset du annars är van vid.

Du står naken framför spegeln och plötlsigt, bara helt plötsligt så ser du förändringen. Du ser att magen går innåt du ser att låren må vara fladdriga på sina ställen, men att de faktiskt inte är feta, du ser att kroppen har en form. En fin form! En stark och sund form. Du känner med händerna över magen (nej det här ska inte bli en snuskig berättelse..) och tittar på dig från sidan. Vart har den tagit vägen?

Idag var helt enkelt en sådan dag. En ”vakna upp och känna sig smal”-dag. Helt fantastiskt. (egentligen skulle det här varit en bild som hade mer kunnat symbolisera hur extremt smal jag kände mig, men någon sådan har jag inte, så ni får en där jag åtminstone gör v-tecknet!)