Spyframkallande intervallpass i öknen.

Okej, min plan var: En lång och mysig promenad med sambon i solnedgången.
Hans plan var (tydligen): Att hitta en lämplig bit öken och klocka sin sambo när hon gör löpintervaler och nästan omkommer på kuppen.

Och honom älskar jag? 🙂

Precis så illa som det låter, var det. Igår kände jag att det börjar finnas viss risk att vågen nog inte kommer vara så snäll när jag komme rhem (HJÄLP!) och insåg attd te nog var några dagar sedan det senaste träningspasset. Sagt och gjort. På med träningskläderna, ut i öknen med sambon för att powerwalka.

Vi har gått i tio minuter när sambon hittar den, den spikraka, breda sandsträckan på cirka 300 meter där han genast inser att ”det har kan bli en sjukt bra intervall-sträcka”.  Utmanar mig kaxigt med att han tycker att jag ska göra sex intervaller, när han tittar på (och peppar/skäller om vartannat), kan inte göra annat än anta utmaningen. Jävla vinnarskalle.

Första vändan var tanken ”Jävlar vad långt det är” och efetr halvvägs ”Jag kommer aldrig orka!”, p slutet, med min sambo hurtigt springandes före mig, skrikandes okvädesord såsom ”Kom igen, öka, snabbare kan du” ville jag bara gråta, samt döda min sambo.

Varje intervall var lika jobbig, först enbart konditionsmässigt, men sedan även för benen. Tuunga tuunga steg. Hög puls. Springa snabbt 300 meter, jogga/gå tillbaka, osv. Men jag klarade det. Med sand i hela munnen och totalt uttorkad efteråt. Men jag gjorde det. Vi tog en liten promenad för att värma ner, svetten rann om mig. Jag spydde inte, men det var bra nära.

Tid: 55 min
Sträcka: ca 5 km
Maxpuls: 194, 95%
Snittpuls: 149, 73%
kaloriförbrukning: 578

Idag fick det räcka med 1 timmes Volleyboll och en promenad på en dryg halvtimme. Imorgon måste jag ta itu med de där minutrarna i plankan och alla 150 burpeesarna..