Vikten av att lyssna på kroppen..

Vet ni hur ljuvligt det var att vakna upp imorse och känna att ”Ja, idag vill jag träna!”?
Åh, energin var tillbaka i min kropp och jag känd emig stark och glad. Inte som ett trött kolli som igår och iförrgår. Tack gode gud.
Det jag måste påminna mig om ibland är att OM jag hade tränat igår/förrgår ändå och inte lyssnat på kroppen, så hade jag förmodligen blivit sjuk. Förkyld eller halsont eller något annat som skulle sett till att min kropp hade fått vila ordentligt och blivit mycket värre än att ha två vilodagar efter varandra.
Lyssna på kroppen, det får jag aldrig glömma. Jag har nämligen lärt mig det den hårda vägen.

Låter det här bekant? Jag tror det är väldigt vanligt.
Man sätter igång, full av motivation och diciplin och kör stenhårt med träningen. Det håller i sig någon vecka och så helt plötsligt en dag så är man förkyld.
Man blir förbannad, väntar ut förkylningen och sen så fort man känner sig någorlunda bra igen så sätter man fart med träningen igen. Det går några veckor och helt plötsligt: pang! Sjuk igen. Hosta och halsont. Man blir less för att man hela tiden får avbrott i träningen och aldrig riktigt hinner komma igång. Så fort man känner sig lite piggare så drar man på för fullt igen. Det tar inte så lång tid innan man blir sjuk igen.

Jag har hållit på sådär i flera år. 150% på och sen 150% av.
Jag tränar fortfarande rätt mycket och intensivt. 2 vilodagar i veckan är vad det max brukar bli. Men ibland behöver kroppen mer vila och då måste man läsa av de tecknen och inte pressa sig och tvinga sig, utan släppa efter på tyglarna så att kroppen hinner tillgodogöra sig den träning man utfört. Det är ju trots allt inte en tävling, livet. Ingen prestationstävling. Är det något vi ska sträva efter så är dte väl snarast att må bra, vara frika och sunda. Sen om man har tränat 3 timmar en vecka eller 8, är mindre väsentligt.

När jag läste Idrottspsykologi I (vilket förövrigt är en kurs jag varmt kan rekommendera) så pratade vi om överträning.
Peter Hassmén hade en föreläsning kring detta och helt apropå nämnde han vikten av att sova/vila. Han sa att man som måttstock skulle ge kroppen lika mycket extra vila/sömn, som den mängd träning man utfört samma dag. Han man sprungit en timme, behöver kroppen alltså en timmes mer sömn. För mig var det ofattbart att tänka sig. Men då gick jag heller sällan och la mig före två och sömn-misshandlade min stackars kropp som samtidigt som den fick träna en hel del, aldrig fick sova ordentligt. Konstigt att jag blev sjuk..

Jag tror att många som har varit överviktiga, börjat träna och känt att tränigen faktiskt är deras grej, lätt kan bli överambitiösa (mig inräknat). Dte är som om man skapar sig en ny identitet. Förr har man kanske sett på sig själv som överviktig och lat. Och man kanske tror att andra också genast drar den slutsatsen ”Om hon bara inte vore så lat och satt hemma hela dagarna så skulle hon inte vara så tjock”. Ibland har jag kännt att min träning har handlat om att motbevisa. ”Jag är inte lat! Jag tränar 8 timmar i veckan!”
Önskan om att duga, att vara omtyckt, att visa att man kan. Att inet längre behöva vara den tjocka lata tjejen, utan att få kunna vara den där tjejen som i stort sett bor på gymmet och kämpar som en blådåre varje gång. Hon som tränar mest av alla i kompiskretsen. Att få byta identitet i andras ögon, eller, är det kanske i slutändan så, att man bara försöker övertyga sig själv?

Kanske är det sin egen självbild man försöker protestera mot?

Ett långt lite snurrigt inlägg kanske, men jag hoppas ni kunnat följa de röda tråden. Jag tror att jag kommer skriva mer om det här senare, kanske framförallt om det faktum att om någon säger till mig ”Åh vad lat du är.” idag, så är det bland det värsta de kan säga mig och det väcker genast tankar hos mig och en önskan om att få motbevisa personen ifråga.

Etiketter: överträning, idrottspsykologi, prestationsångest, självbild, Träning, vila