Posts Tagged ‘dans’

På gymmet ska man vara svettig och ful.

augusti 23, 2010


Som jag var idag. Hade glömt att jag hade sminkat mig imorse..

(Rubriken kan förövrigt härledas till det här inlägget jag läste för någon dag sedan. I agree!)

En timmes afro. Jag har dansat en del afro förut och gillar det, men har tyckt att det kan bli lite tråkigt i längden. Det är dock bra komma-igång-träning. Kul, inte så mycket koreografi och lätt att få upp pulsen. En timme gör sig själv. Det roliga är att jag inte har varit på afro på säkert ett år. Och idag när jag kom dit, så går sats-passen fortfarande på sommarschema, vilket innebär att instruktörerna får fria händer. Fria händer idag innebar att vi körde en koreografi som är den enda jag har kört när jag gått på afro på sats. En aning absurt att det var just den koreografin som kom på det enda pass om jag helt spontant gick på.

Det positiva med var att jag kunde hela koreografin i muskelminnet (spännande det där) så jag slapp tänka och kunde köra skiten ur mg själv istället. Blev en nästan aggressiv dans. Riktigt svettigt och riktigt roligt!

Tid: 55 min
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 143, 70%
Kaloriförbrukning: 575

Eftersom jag inte kände mig helt färdig, ställde jag mig på wave-maskinen på gymmet och svettades lite till. Måste sett för gräsligt ut med all mascara runt ögonen.

Tid: 25 min
Maxpuls: 166, 82%
Snittpuls: 148, 73%
Kaloriförbrukning: 279

Kände mig trött, glad och hungrig när jag var klar. Åh vad jag älskar livet. (Börjar jag låta tjatig? )

Annonser

Blogger Boot Camp. Dag ett.

april 20, 2010

Oj, vilken helg det har varit! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska kunna sammanfatta allt bara sådär.

Efter att ha suttit uppe till halv tre för att få till min namnskylt (varför vara ute i god tid) som jag kämpat med i flera timmar att få till, med pincett och minipärlor, så vaknade jag efter fem timmars sömn, ganska sliten. Snacka om nybörjarmisstag. Borde jag inte veta bättre? Huvudvärken kom som ett brev på posten och jag är så glad över att jag hade två ipren tillhanda som fick sudda bort all värk. jag kan ju inte säga att jag rekommenderar användning av ipren för att kunna träna, men i liknande situationer är det helt klart okej.

Väl på plats kändes det som om tiden bara flög iväg. Efter att ha tyngts med en välfylld goodiebag och en lysande gul BBC-tröja satte minglandet och tränandet igång. Jag är så glad över alla som kom fram och hejade, för ska jag vara ärlig så kände jag mig en aning vilsen när jag först kom. Men att få en kram från både den ena och den andra, fick mig att landa och känna mig som hemma.

Första passet var Afro och med det kom dagens sämsta, blodblåsorna under både stortårna, också det ett nybörjarmisstag att glömma bort varför jag alltid annars envisas med att ha skor på pass. mina fötter älskar blåsor av alla de slag nämligen. Passet var roligt och perfekt som start. Många fick nog kliva ur sin trygghetszoon och öppna upp för annan träning än den de vanligen kör. Vissa insåg också att de, mot sin föreställning, tyckte om att dansa.

Pass två för dagen var passet som jag verkligen sett fram emot, som jag längtat efter med skräckblandad fötjusning. Sofys och Melas BBC-pass. Det var härligt hardcore, även om jag satte både andan, hjärtat och gråten i halsen under den första löpningen ner till gärdet. Jag är inte den som bangar på att ta i, men just när det kommer till att löpa snabbt, så är mitt snabba tempo, inte tillräckligt snabbt för liknande övningar, jag får köra mitt max för att ens ha en chans att hänga med = hög puls och mjölksyra på en gång. Det var en tuff start på ett pass som sedan höll ett högt tempo bland lösa hundar, grästuvor och jord/hundbajs. Det var burpees, apgång (?), backlöpning, utfallsgång, ålning och mycket, mycket mer. Ett alltigenom fantastisk pass och de 75 minuterna gick hur fort som helst. Att jag dessutom hade nya bekantskapen Sara som partner in crime, gjorde passet ännu bättre. Givetvis avslutades passet med löpning tillbaka till kasernen och när alla andra ökade tempot kände jag mig som en traktor, som trots högsta växel och matryck på gaspedalen, inte kunde ta mig fram lika snabbt som de förbispringande sportbilarna. Jag hade kunnat känna mig ledsen över det, ja, rentutav dålig. Men jag kände mig ändå grym, som kämpade på, jag vet att jag gjord mitt bästa, jag var på in högsta växel, jag var så himla stark. När sedan Frida sprang upp vid min sida och gav mig full pepp och pratade mig några hundra meter fram till slutspurten, så kände jag sådan stor gemenskap och tacksamhet över det, att benen orkade en aning mer, hjärtat tryckte på lite till. Tack Frida!

Med 40 gemensamma upphopp avslutades dagens tuffaste samt roligaste pass och jag har helt klart fått ännu mer sug efter att prova NMT..

Sen var det välbehövlig paus för lunch och GI-boden var på plats för att bjuda oss på god mat. Inte helt omöjligt att jag tar mig en tur dit och äter en lunch eller något liknande framöver.

Vi lekte namnlekar och fick en kanonfin löparjacka och sen var det dags för pass nummer tre. För vissa var det dans och för andra spinning. Jag hade spinning med Tessan och kände mig ovanligt laddad inför att sätta mig på en spinningcykel, då det var ganska länge sedan sist. För det första, vilka schyssta cyklar Sportlife hade. Jag kan till och med kalla dem sköna, utan att överdriva. Passet var jättebra och roligt. Framförallt rann tiden iväg och det brukar vara ett gott betyg från mig det gäller spinning, som annars kan fasa över att det ”bara gått 20 minuter och är 40 minuter kvar” Vi nästlade oss uppför ett berg och körde intervaller och jag svettades som om jag skulle dö. Men det märktes att benen var trötta och inte riktigt kunde trycka upp pulsen i några högre register. Det var iofs både jobbigt och roligt nog, ändå.

Carros danspass som var det sista för dagen, innebar dessvärre att jag missade Emils cykelklass, som fått ohejdat med beröm ifrån deltagarna på hans pass, had gärna cyklat för honom också, men räknar iskallt med en roadtripp till Gbg, för en revansch. Carro är oerhört pedagogisk och positv som instruktör, dessvärre kände jag mig inte särskilt energisk och min insats blev nog en aning halvhjärtat sista passet. Trist när man egentligen vill ge allt hela tiden, men efter tre pass kanske man inte ska förvänta sig annat, kroppen hade ju ändå kämpat på riktigt bra och samarbetsvilligt.

När jag kom hem efter en heldag fylld med härlig träning, men kanske framförallt, härliga, inspirande möten med andra deltagare, satt jag som stum i soffan i kanske en timme, Jag orkade inte göra någonting. Inte surfa, inte kolla på tv, inte duscha. Ingenting. Men jag lyckades ändå komma iväg för kvällens middag på Sangria tapas Bar, en dusch och lite lätt matintag senare så var kroppen relativt med på noterna igen. Middagen var supertrevlig, llt tack vare mitt fenomenala bordssällskap. Tack för det alla!

Kvällen blev inte sen. Jag minns att jag lade huvudet på kudden och att väckarklockan ringde ganska direkt efteråt. Dags för sista dagen. Dags för pilates, dags för föreläsning och dags för avsked. Det i sig är en helt annan historia, som jag nog får berätta imorgon. Nu måste jag sova. Tydligen har jag glömt bort vikten utav vila och bokat in ett PT-pass till klockan 8:00 imorgon bitti, kul. Kommer förmodligen känna mig som sju svåra år imorgonkväll. Men innan dess ska jag ha hunnit återge resten utav helgen utan att bli alltför långrandig. Nu – sov gott!

Pain is temporary..

april 8, 2010

Alltså, vad är en kilometer med smärtkänslor, mot typ en vandring på ca 80-100 mil med blåsor, smärtande hälsenor och blåa tår?

Perspektiv kan vara så bra ibland. Jag är rätt grym som kom ut på min kilometer och jag hoppas budskapet når ut, vi klarar det här, oavsett utmaningen för dagen. För mig var dagens utmaning smärta, imorgon kan den bli tidsbrist. Får se hur ledsen foten är de närmaste dagarna, kanske får bli lite oplanerad ”träning på fot”-vila, just nu är jag rädd för att få en inflammation under foten, det ser ärligt talat sådär halvbra ut.

Förresten, ett litet tips för alla kultur/dans-intresserade Stockholmsbor. En vän till mig hade idag premiär på en dansföreställning med tre danssolon. Hon är helt fantastisk. Hon dansar imorgon också, på Weld, Norrtullsgatan 7, klockan 19. Vill ni se något extra, så kostar det 100 kronor, men 60 kronor för studenter. Det är inte ofta jag tipsar om sånt här, men för alla som har en viss fascination av kroppar, säger jag bara, gå dit!

Söndagens tredje och sista träningspass var fyllt med glädje och funkiga moves!

februari 2, 2010

Åh, att gå på Camillas klass som finalklass på hela Nike Convention 2010, var dte bästa valet jag hade kunnat göra. Det måste vara lite tråkigt att ladda så för att få var ainstruktör och sedan få en av de avslutande klasserna när de flesta är trötta, lite stela och inte alls har lika mycket energi att ge.

Men på dne här klassen frågade Camilla bara vad vi helst ville ha, glädje utbrast flera. Och glädje fick vi, med råge. Inte bara glädje, vi fick en fantastisk koreografi. Och då menar jag verkligen fantastisk. Det jag skrev om olika koreografier tidigare blev så tydligt på dte här passet då jag verkligen kunde leva ut rörelserna, hann med dem och kunda ta i mer, hårdare, vildare, svettigare. En koreografi som innehåller att man ska hoppa upp i luften, landa sittandes på rumpan, rulla runt ett varv, upp i bordet och jucka två gånger och sedan hoppa upp stående, kan inte annat än vara fantastiskt. Roligaste passet på länge!

Tid: 57
Maxpuls: 169
Snittpuls: 141
Kaloriförbrukning: 537

Jazzy jam med allas vår GymGlam-Caroline, söndagens andra pass.

februari 1, 2010

Först och främst, vad märkligt det är att se någon vars blogg man följt ett bra tag. Nog för att Carro verkar vara precis lika härlig live, som på sin blogg GymGlam. Hennes pass var superroligt, bra koreografi som var grymt rolig att dansa. Men framförallt så var hon oerhört pedagogisk i sitt sätt att lära ut koreografin, det märktes attd te inte direkt var första gången hon gjorde det.

Jag gick ut ur salen med ett stort leende på läpparna och var så sjukt glad för att jag lyckades komma in på klassen utan biljett, köandes.

Tid: 51 min
Maxpuls: 168, 83%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 455

Första träningspasset dag två: ett äkta battle!

februari 1, 2010

Det var ett perfekt pass att starta söndagen med, roligt, energifyllt och massvis med deltagare. Efte rsomjag missat Åsas pass på lördagen fick jag ta igen det nu. Passet var uppbyggt med en aerobicskoregrafi och en streetdancekoreografi, med två aerobicsinstruktörer och två streetdanceinstrutörer. Sen fick vi battla. Det var riktigt roligt och jag tror alla hade lika kul som jag, även om jag bitvis dansade mer fel än rätt. Skitsamma! 😀

Tid: 63 min
Maxpuls: 158, 78%
Snittpuls: 127, 63%
Kaloriförbrukning: 494

Pass fem för dag ett, en riktig slutspurt med afrikansa rytmer!

februari 1, 2010

Didier fick en chans till att förtrolla mig i dansens värld, och se, nu gick det hur bra som helst! Efetr fyra pass så var måhända inte kroppen helt superenergisk, men de afrikanska trumrytmerna gick rakt in i hjärtat och koreografin var befriande härlig. Ett riktigt bra pass och där kom den beryktade dansglädjen. Ett perfekt slut på dag ett.

(Svettig och glad = precis som det ska vara!)

Dance D-style. Pass nummer 3.

januari 31, 2010

Jag började känna att kroppen undrade vad som stod på när det var dags för nästa pass. Tre pass på raken utan mat eller nåt emellan? Kanske var dte för att pulsen varit ganska hög under thaiboxningspasset, som gjorde att musklerna saknade lite stuns på dagens tredje pass.

Didier var helt ny för mig och det syntes att han trivdes väldigt bra uppe på instruktörsscenen samt att han älskar att dansa. Ibland kanske dt ekändes som han mer var där för att få dansa själv än att helt och fullt lära oss. Eller så var jag bara lite extra grinig efetrsom jag aldrig yckades lära mig koreografin ordentligt.. Den var skitsvår!

Jag har funderat mycket på danskoreografier under helgen, eftersom jag har gått på 6 danspassunder de här två dagarna så har det funnits en hel del att analysera. Vilken koregrafi var roligast – varför? Vilken koreografi var svettigast – varför? Jag har insett att ju snabbare en koreografi är, men många snabba små rörelser, desto svårare är det för mig. Ju svårare det är, desto mer måste jag koncentrera mig för att överhuvudtaget hänga med. Det gör att jag inet hinner ta ut rörelserna och dansa, utan ag försöker bara härma och göra de steg som visas så snabbt som möjligt. Ingen dans – ingen dansglädje. Så fort koreografin blir lite långsammare, så får jag möjlighet att dansa i rörelserna, huvudet behöve rinte tnka lite mycket, jag kan ta ut rörelserna, ta i. Både mycket jobbigare och mycket mycket roligare!

Hans koreografi var svår och snabb och jag kom aldrig riktigt in i känslan. Andra verkade dock hitta den, så jag antar att det var mest mig det var fel på. 🙂

Tid: 58 min
Maxpuls: 162, 80%
Snittpuls: 131, 65%
Kaloriförbrukning: 482



(De nya skorna vi fick från Nike, riktigt sköna och lätta)


(Ser lite svettigare ut och kanske inte lika fräsch som på morgonen, men fortfarande lika glad..)



(Dte var lite klurigt vad man egentligen skulle göra med armarna..)

Jag blir väl aldrig någon Prima Ballerina..

januari 21, 2010

Nej, graciös är fortfarande inte mitt mellan-namn. Och jag har svårt för koreografi, ritkigt svårt. Varför snurrar jag alltid åt motsatt håll än alla andra? Första halvan av passet var dte nästan så att jag gav upp. Alla dessa snurrar hit och dit, hopp och uttryck. Allt jag försökte göra var att hänga med. Alltså rent bokstavligt. Skit i stegen, skit i armarna mitt mål var att följa med åt rätt håll och inte komma ivägen för de andra som dansade. att inte gå höger när alla andra gick vänster osv. Visst, det blev några krockar, men jag tyckte ändå att jag lyckades med det målet ganska bra.

Jazz var passet jag var på och Åsa var som vanligt fantastisk i sin roll som instruktör. (Börjar jag bli tjatig?)
Dte var roligt, inte ritkigt lika svettigt som StreetDance, men det beror nog på att jag är bättre på street än jazz, långa eleganta linjer och snurrar är inte direkt något jag har överdrivet lätt för. Tyvärr. Om jag kommer fortsätta gå på jazz? Utan tvekan! Att dansa är så roligt, jag mår bra av det, jag svettas och sen får dessutm min koordinationsförmåga sig en rejäl omgång också. och dte mina vänner, behövs!

Tid: 57 min
Maxpuls: 171, 84%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 501

Jag måste faktiskt säga att Sats Odenplan har vuxit i mina ögon sen den senaste sågningen. Nog för att det var sjutk mycket folk, men gymmet är trevligare, större och fräschare, än vad jag gav det credd för, sist, Inte helt fantastiskt, men som sagt, bättre än vad jag skrev här.

Än slank jag hit och än slank jag dit..

november 18, 2009

Okej, det kanske är dags att erkänna en sak som jag har insett de senaste dagarna.

Jag är ingen prima ballerina.
Inte ens i närheten.

Jag älskar dans i alla dess former, men jag är nog inte så optimalt skapt för den typen av rörelse. Där man egentligen borde vara smidig, kvick och ha total kroppskontroll. Jag är mer som en stel klump som snurrar åt helt fel håll för att sedan hoppa över några steg i koreografin, som jag aldrig hinner lära mig, för att hinna med. Haha! Ja herregud. Dte är ju tur att jag kan ta det hela med en klackspark och nte lägger den minsta prestige i de dansklasser jag går på.

Idag var det StreetDance och Core med bästa Åsa Fornander. Det kändes som om Corepasset gick i expressfart och träningsvären från i måndags och igår värkte. Att stå i plankan (1 minut, på knäna) värkte i axlarna.

Sen var det 55 minuters dans. Åsas koregrafi var inte bara svår, den var omöjlig. Jag brukar kuna hänga med rätt okej så länge man rör sig rakt fram, bak elle råt sidorna. Men så fort man börja snurra, då tappar jag bort mig. I den här koreografin hann man knappt bli klar med ena snurren innan man skulel börja med nästa. Jag for fram och tillbaka i salen, ofta åt fel håll, med fel arm upp, på väg att göra fel steg. Man kan ju i alla fall inte bli sämre!

Ingen dansare kanske, men (nästan)lika glad är jag för det.

Tjockis på fest, eller: hur man hanterar en buffé.

augusti 22, 2009

Igår fyllde en av mina nära vänner 30 år. Han ställde till med stor fest och det var en väldigt lyckad tillställing som jag lämnade sent på natten fylld med kärlek och glädje.

För mig innebar det även en liten utmaning. Med ett dignande buffébord med massvis med inbjudande rätter var utmaning ett att äta tills jag blev mätt, men inte mer. Det är väldigt svårt vid buffé. Det finns så mycket att välja och allt ser så gott ut. Jag måste ändå säga att jag är jättestolt över mig själv som visserligen inte åt en liten portion, men inte heller en jättestor. Jag blev mätt, men verkligen inte övermätt och jag lade mycket sallad på tallriken.

Jag hade redan innan bestämt att ”Idag är det fest och jag tänker inte sitta och vara en plågad tjockis, utan jag tänker njuta av maten och ha roligt.” Precis så blev det.

Jag är jättestolt över att jag inte kände någon hets kring maten utan åt lugnt och njöt av att det var fantastiskt gott men slutade när jag var nöjd.
Jag är också jättestolt över att jag gjorde ett aktivt val att dricka vatten till maten istället för läsk (då jag för det mesta är nykter i vilket fall), eftersom jag inte egentligen är så förtjust i läsk och hellre la lite extra kalorier på annat.
Jag är också jättestolt över att när den stora dessertbuffén dukades fram så valde jag väldigt selektivt och tog bara två små smakprov och kände mig nöjd med det och njöt av det jag åt utan att känna att det var någon form av uppoffring eller att jag var ”dålig” för att jag tog dessert över huvud taget.

Det kändes som om jag hanterade situationen galant och utan problem, trots att det brukar vara svårt när man äter just buffé, att inte överäta eller glida in i gamla mönster.

Resten av kvällen spenderade jag både i köket där jag försökte få min väns systrar att gå ut och ha lite roligt istället för att ta and om all disk. jag blev sabt igenkänd som ”den dansande diskaren” efetrsom jag hade lite disko inne i köket. Annars så dansade jag mig ordentligt svettig ute på dansgolvet och jag vet inte hur många gånger jag fick gå ut och ta luft för att försöka sänka kroppstemperaturen en aning. Svettigt!

Jag kröp ner bredvid min pojkvän i sängen ca fem imorse efetr en två timmars bilresa hem (Där jag också är stolt över att jag inte köpte en massa godis/glass/annat onyttigt när jag stannade på en mack för att tanka och få i mig något för att hålla energin uppe. Två sockerfria red bull fick jag dock trycka i mig och två äpplen.) och idaghar dte varit en sen och långsam dag. Sista dagen på landet. Imorgon är dte tillbaka till Stockholm. Tillbaka til lägenheten. Tillbaka till SATS. Tillbaka till upplysta gångvägar. Tillbaka till fina löpspår överallt. Tillbaka till cykeln. Tillbaka till alla vänner. Tillbaka till vardagen.

Jag längtar!