Archive for the ‘Vecka 26 (6)’ Category

Utvärdering vecka 26

februari 15, 2010

Den här veckan var veckan när mensvärken slog till med full styrka och matintaget har varit ”intressant” so to speak.
Dethar varit choklad, popcorn, semla och jag vet inte allt som har ”behövts” för att skingra min smärta. Skämt åsido, jag har för ovanlighetens skull njutit av både efterrätter och choklad, med gott samvete men också med vetskapen att det förmodligen inte blir något superresultat kommande vägning.

Träningen den här veckan har känts överlag jättebra. 8 timmar och 4 minuter på fem (sex) dagar då jag räknar både torsdagen och fredagen som vilodagar.
En bra vecka.

Måndag: Rodd 5 min, Styrketräning 55 min, Crosstrainer 30 min

Tisdag: Löpning, 29 min

Onsdag: Streetdance 55 min, Motionscykel 47 min, Crosstraining 50 min, Ridning

Torsdag: VILA, Ridning

Fredag: Promenad, 60 min, Ridning, VILA

Lördag: Löpning, 31 min, Promenad, 12 min, Ridning

Söndag: Nike Dynamic Training, 55 min, Ridning

Annonser

Nike Dynamic Training – love it!

februari 14, 2010

Åh, vilken extas. Vilket fantastiskt pass. Vilken tränings-orgasm!

Nike har ett samarbete med Sats och just nu kan man bland annat gå på klassen Nike Dynamic Training.
Alla ni som älskar hård, intensiv träning med känsla, gå på klassen! Ni kommer inte ångra er.
Från alla hål, dels från min PT och flera instruktörer på mitt SATS, fick jag höra att passet var svinigt tufft och riktigt roligt. Innan passet kände jag lite tvivel för om jag skulle orka, sen fick jag skärpa till mig, herregud, jag är ju inte direkt otränad. Bort med sådana fåniga tankar. Jag kan och jag orkar!

Passet var fokuserat på lagkänsla, teamwork och ren fysträning. Vi jobbade i två minuters intervaller och för mig var upplägget helt nytt och väldigt roligt som omväxling mot andra pass. Vi hade ingen vila, mellan alla övningar stod vi konstant en aning frammåtlutade ochtrampad emed snabba fötter.Unde rhela passet fick vi en vattenpaus på knappt två minuter. Men det var den enda gången under hela timmen, som vi inte behövde ha benen i rörelse.
Det tog 15 minuter, sen var min puls uppe över 180 och sen höll tempot i sig.Svetten rann, jag var knallröd i ansiktet när vi växlade mellan grodhopp, ”skridskohopp”, benböj med hopp, burpees, från stående på ett ben till armhävningar med ett ben fram och tillbaka osv.

Jag känner mig helt lycklig av passet och hoppas att jag kan gå på ett minst en gång i veckan framöver. Med en snittpuls på 82% (och då är stretchen inräknad..)  fick jag ju jobba i alla fall.

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 167, 82%
Kaloriförbrukning: 714

Lite mystiskt var dock att jag blev duktigt påhejjad av någon som visste mitt namn, hur gick det till?

Ugnsstekt kyckling och palsternackspuré.

februari 13, 2010

Har ni ätit palsternackspuré någon gång?
Alla som inte har gjort det får genast en order på att gå och köpa palsternacka och testa.
Det är enkelt att göra och jag skulle kunna äta bara själva palsternackspurén med sked, utan något till.

Receptet hittade jag hos Rebeccas kitchen och är väldigt enkelt, för att citera henne:

Palsternackspuré, 4 portioner

  • 600 g palsternacka
  • 400 g potatis, av mjölig sort
  • grönsaks- eller hönsbuljong
  • 1/2 dl vispgrädde
  • 1/2 dl crème fraîshe
  • 25 g smör
  • 2 tsk citronsaft + lite citronzest
  • salt, svartpeppar

Skala och skär palsternacka och potatis i mindre bitar. Koka bitarna mjuka i buljong.

Häll av bitarna när de är mjuka, men spara ca 1 dl av kokvattnet. Mixa med grädde, crème fraîshe, smör och citron. Smaka av med salt och peppar.

Det tar bara 20 minuter att fixa och är så oerhört gott, smälter liksom i munnen. Ugnsstekt kyckling passade perfekt till och jag lyxade till det hela med vitlöksbaguette. Grymt gott!

Jag älskar älskar ÄLSKAR löpning!

februari 13, 2010

Åh, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. För det första, tänk att jag ens funderade på att sluta springa!? Hur dum får man bli?

Idag, när jag hade kommit hem från stallet hade jag redan innan bestämt att jag skulle ut och springa. Inga ursäkter, inget ”Nej jag kanske ska vila idag istället?”Jag tyckte så himla synd om mig, kände mig ensam, uttråkad, osugen på att göra något och less på ännu en kväll hemma utan några planer. Bara den där löpturen.

Efter mycket om och men så drog jag på mig hela outfiten, ganska osugen, tog med hunden ut, lämnade gps-pucken hemma och bestämde mig för att inte springa mina vanliga vägar, alltför att slippa prestationskravs-tankarna och slippa jämföra med hur långt jag kommit med hur långt jag brukar ha hunnit på den och den tiden. Jag gav mig ut i ett närliggande bostadsområde och bara lät fötterna bestämma riktningen. Givetvis visade det sig vara en väldigt backig historia. Jag hittade på riktigt en vägg, backen var så brant att i snömodden så kändes det som att jag halkade mer tillbaka ner än tog mig uppåt. Men upp kom jag.

Pulsen gick givetvis upp på grund av alla backar, men ändå, benen kändes starka, hjärtat pumpade glatt och starkt. Andingen var lugn. Glädjen var påtaglig och närvarande hela tiden. Alla mina negativa känslor bara rann av mig.
Kan man uppleva runners high i ett snöigt villaområde en lördagskväll i ett mörkt februari, så är inget omöjligt.

Jag hade bestämt mig för 30 minuter idag igen och kände hur en lång raksträcka bytte skepnad från transportsträcka till ren njutning.jag ville aldrig att det skulle ta slut. Tempot var helt perfekt, jag var helt perfekt, vädret var perfekt, underlaget var perfekt, temperaturen innanför jackan var perfekt, temperaturen utanför jackan var perfekt, hunden lydde perfekt. Livet var helt perfekt.

Jag sprang fram till en utsatt punkt, 31 minuter klämtade klockan. I kroppen pulseradeendorfiner och ren, skär lycka. Promenaden hem gav mig tid att reflektera över mina känslor. Tid att reflektera över hur ytliga de negativa känslorna egentligen är, de är inte sanningen. Jag har löpningen som medel att spola bort dem. Det ska jag försöka komma ihåg framöver.

Vilken underbar lördag.

Tid: 31
Maxpuls: 184, 91%
Snittpuls: 161, 79%
Kaloriförbrukning: 407

Promenaden hem:

Tid: 12
Maxpuls: 169, 83%
Snittpuls: 138, 68%
Kaloriförbrukning: 117

Ett halvårs förändring.

februari 12, 2010

Jag är egentligen några dagar för tidig.
Den 17:e augusti startade jag den här bloggen och tog ett nytag med min vikt. Det är alltså för sex månader sedan på onsdag.
Eftersom jag idag känner mig lite låg och grå tänkte jag att det här kunde muntra upp mitt dystra sinne. Idag är nämligen en sån dag då jag inte alls tycker att jag har gått ner i vikt, att jag inte alls har förändrats.
Men, när jag ser de här bilderna, får de nog tala för sig själv.

Till vänster, i färg, invägningen 17:e augusti 2009, 117,5 kg.
Till vänster, i svartvitt, vägningen 8:e februari, 105,2 kg.

Bild 73

Bild 72

Det är rätt häftigt ändå, hur kroppen kan förändras!

One of those days..

februari 12, 2010

Idag tycker jag oerhört synd om mig själv. Varför?
Det är den där tiden i månaden när värken från helvetet bosätter sig i magen och kroppen svullnar upp och blir öm och gnällig.
Den värsta mensvärken håller bara i sig en dag för mig, men då brukar den vara riktigt elak. Jag känner mig helt däckad av den idag, trots värktabletter.

Jag har två saker att göra idag som jag verkligen måste göra.
Det ena är att åka till stallet och fixa med min häst. Det kan jag liksom inte strunta i bara på grund av mensvärk.
Sen måste jag verkligen plugga, jag har tenta om en vecka och ca 600 sidor social psykologi på engelska att pränta in tills dess.

De här två måstena fylls upp av några saker jag vill/har sagt att jag ska göra, träffa en av mina bästa vänner som bara är nere i stockholm över helgen för en konsert hon ska ha på söndag, är ett exempel. Idag hade vi båda tid.
Jag vill även peta in lite träning, för ofta blir mensvärken och mitt gnälliga humör så mycket bättre efter lite motion.
Till råga på allt har jag lovat att göra en paj åt min sambo ikväll, jag förstår inte varför jag lovade att göra det, i värsta fall får det bli något annat till middag ikväll om jag känner mig lika dålig som jag gör nu.

Det känns som om kroppen tycker att jag ska gå och lägga mig och sova och strunta i allt ovanstående.
Jag blir så matt!

Okej, nu är det slutgnällt, ge mig lite positiv energi någon?

Halv åtta hos mig..

februari 11, 2010

Vilken succé min middag lev!

Ibland när man anammar principen ”man tager vad man haver”, så blir det oförklarbart gott.
Idag var en sån dag.

Jag fick sådan lust att göra broccoligratäng, men hade ingen mjölk hemma.
Jag hade däremot lax och tänkte att en laxpaj hade varit gott.

Till slut blev det en lax/broccoli/feta ost/spenat gratäng som blev såå god!
Tänkte dela med mig av det egenkomponerade receptet om ni skulel bli sugna att testa.

Jag tog några knippen fryst broccoli och några ”klumpar” frusen spenat och delade ut i en ugnssäker form. Jag hade 400 gram lax som jag delade upp i mindre bitar i formen. Likaså med en förpackning fetaost. På det saltade, pepprade, citronpepprade och duttade, lökkryddmixade jag. Eftersom jag inte hade någon mjölk för att göra äggstanning, fick dte bli Fraiche istället. jag hade ingen aning om det skulle gå, men – det gjorde det. Jag hade en dryg halv burk kvar och det blandade jag med tre ägg och peppar vilket jag sedan smetade ner över det hela. Slutligen toppade jag med riven brännvinsost.

In i ugnen på 200 grader i ca 35 minuter. MUMS!

Vilodag och semla.

februari 11, 2010

http://iloapp.hermertz.se/blog/blogg?ShowFile&image=1233003871.jpg

Det var på tiden emd en vilodag, kroppen har protestera när klockan ringt de senaste mornarna och jag är dödstrött på kvällarna. Igår fanns dte inte alltför mycket energi för mitt nästan 3 timmars långa pass. Så ja, en vilodag var efterlängtad.

Jag har spenderat min vilodag till hälften i skolan och faktiskt lärt mig saker, jag åkte till mormor på sjukhuset och köpte med mig två semlor. Hon blev överlycklig och hällde en kopp varm mjölk på smelan (!?!?!) och sörplade i sig den. Har ni ätit semla så någon gång? Inget jag blev sugen på att testa direkt. Själv åt jag min på det gamla hederligt torra sättet. Det var väl förmodligen ett år sedan jag åt semla förut och det är precis så lagom gott att det räcker med en eller två om året. (Choklad däremot, det är på tok för gott för att bara äta någon gång om året, haha.)

Efter en ridtur i ett iskallt Stockholm är jag och hunden tillbaka hemma.
Jag ska försöka komma på ett roligt recept att laga med det som jag har hemma, men just nu står dte still. Jag har hur mycket rotfrukter som helst. Hjälp någon!

Träningsstatistik.

februari 11, 2010


Jag kollade precis lite träningsstatistik för 2009 på funbeat.

Staplarna ovan är träningstid per månad, färgerna är olika intensiteter, kurvan är antalet träningsdagar.
Under 2009 tränade jag mer än 20 timmar i månaden 8 av 12 månader, under 2010 vill jag sikta på att alla månader ska ligga över den gränsen. 4 månader räckte upp till 30 timmar i månaden. 7 av månaderna tränade jag mellan 20 – 31 dagar i månaden, vilket också får anses som godkänt.

Januari, juni, juli, augusti och december är månaderna som hamnade lite på efterkälken. Dte verkar som om vår och höst är tiderna då träningen funkat bäst.

Om man jämför det med 2008 då?

Där skiljer sig staplarna åt en del. Men om jag inte minns helt fel så beror julis höga stepel på en fjällvandring i Sarek en vecka. Den gav många timmar. Fortfarande en hel del höga staplar, och en aning jämnare mellan månaderna. Dock så minns jag att jag registrerade en hel del som träning, som jag idag inte skulle registrera. Jagtror att 2009 har mer högintensiv träningstid än 2008 hade.

Det ska bli intressant att se vad 2010 kommer bjuda på!

Ett mördarpass avklarat – check.

februari 10, 2010

Åh herregud vad trött jag är nu, sjönk ner i soffan och har suttit här sen dess när jag väl kom hem från gymmet.

Först var det Streetdance med Åsa, med en koreografi som jag faktiskt kan, helt och hållet. Dessvärre kändes kroppen seg idag. Lite energi och stuns-lös. Jag kände mig mer klumpig och stapplig än tidigare och orkad einte ritkigt pressa på och svettas. Det var helt enkelt en sån dag. Men roligt är det alltid att dansa, framförallt när man känenr att man sätter hela koreografin (Iaf rent minnesmässigt..)

Tid: 55 min
Maxpuls: 171, 84%
Snittpuls: 141, 69%
Kaloriförbrukning: 540

( Om man jämför med förra gångens siffror för samma pass med samma koreografi så syns det tdligt vad jag menar om att inte ta i och pressa på:
Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92 %
Snittpuls: 158, 78%
Kaloriförbrukning: 625 )

Sen var det en timme till Crosstrainingen skulle börja och jag hade med psykologiboken och satt och transportcyklade under tiden. Lugnt och mjukt och försökte lära mig om hur människor påverkas av  andra människor. Väldigt intressant.

Tid: 47 min
Maxpuls: 136, 67%
Snittpuls:120, 59%
Kaloriförbrukning: 322

Sen var dte alltså dags för den fruktade crosstrainingen. Jag var inte så taggad och känd emig fortfarande sge i kroppen, men gick in för att göra mitt bästa. Passet var som vanligt oerhört tufft och roligt. De 10 olika stationerna var axelpress med gummiband, burpees, stående rodd, jämfota sidohopp över stepup bräda, tricepsarmhävningar, crunches på boll, höga knän, plankan, magrotation, grodhopp och bicepscurl. 45 sekunder per station, 3 varv. Avslut med 3 minuters höga knän och burpees. Det fanns inget trycka ritkigt i kroppen idag och ingen riktig förmåga att bita i och hålla ut, saknade det lilla sista, var ungefär som att träna med handbromsen i. Men kroppen gjorde ett grymt jobb ändå.

Glädjande är att känna hur snabbt min puls går ner efter hård ansträngning. Jag känner mig hela tiden redo att ta ut mig ign, efetrsom pulsne går ner så snabbt. Tummen upp för mig!

Tid: 50 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 161, 79%
Kaloriförbrukning: 557

Nu ska jag sova, jag dör av trötthet!

Laddad?

februari 10, 2010

Ikväll blir det en upprepning av det fantastiska dubbelpasset jag hade för ett tag sedan.

Just nu känne rjag mig mosig i skallen och lite trött i kroppen, men förhoppningsvis kvicknar jag till så fort jag kliver in på gymmet. Även idag är min psykologibok med, jag kan lika bra läsa psykologi och transportcykla under tiden, mellan passen, som att göra ingenting eller bara transportlöpa. Har jag nämnt att jag har en tenta om en dryg vecka och jag knappt har pluggat?!

Så, jag försöker ladda inför vetskapen att kvällen både kommer bjuda på grym dans och grymt jobbigt cirkelpass. Känner mig lagomt taggad..

I naturens famn.

februari 10, 2010

Så, då fick jag ur mig det.

Nu ska jag ta mig ut i snön till stallet och hoppas på att min häst är pigg, glad och sugen på en liten tur i skogen. Sist vi var ute så var det såhär vackert:

Fenomenet med tjejlopp, tjejklassikern, tjejdistanser..

februari 10, 2010

Jag måste lufta ett ämne jag har gått och upprört mig över ett bra tag, nämligen alla dessa tjejdistanser!

Jag må kliva på ömma tår nu, jag kanske överreagerar, men är det bara jag som reagerar på klassificeringen mellan män och kvinnor i olika långa distanser?
Ja, vi kan med forskning slå fast att män har lättare för att bli snabba och starka. Fysiskt sett är de överlägsna kvinnor generellt. Därför finns vitsen med att ha uppdelade tävlingsklasser för kvinnor och män. Men jag förstår verkligen inte vitsen med att kalla kortare klasser och distanser för det, i mina ögon lite nedlåtande, ”tjej”-lopp. Förstår ni vad jag menar?

Varför kan vi inte skippa könsuppdelningen överhuvudtaget? Klart det ska finnas kortare distanser på Lidingöloppet, kortare distanser för en svensk klassiker osv. Men varför kalla dem för tjej-lopp? Kan det inte finnas killar som hellre skulle välja att göra en ”kort”-klassiker, är det verkligen bara vi tjejer som ”inte pallar trycket?” Är alla män mer vältränade än alla kvinnor? Jag tror att vi kan säga direkt att det givetvis inte är så. Det finns vältränade killar och det finns vältränade tjejer, det finns otränade killar och det finns otränade tjejer. Sen finns det ett stort spektrum däremellan.

Tänk er tanken att vi skulle göra tvärtom, ta Lidingöloppet där normaldistansen är 30 km. Tänk om Lidingö tjejlopp skulle vara 40 km. Hur skulle människor reagera? Jag tror många skulle tycka att det vore oerhört konstigt. Men att sätta namnet på distansen på 10 km, verkar inte få några reaktioner alls. Jag motsätter mig inte det minsta att man har kortare distanser på olika lopp, verkligen inte! Jag motsätter mig att man ”döper” de kortare loppen till tjejdistanser och på något vis undergräver bilden av att kvinnor inte orkar lika långt, inte kan lika mycket. Vi undergräver en könsroll som känns väldigt förlegad. Var är de korta mansdistanserna?

Nu kanske jag låter som en rabiat feminist, må så vara, jag tycker bara att det är tråkigt att sådana här stämplar kommer igen i löpningen. Vill man springa 10 km på Lidingöloppet, så ska man kunna göra det oavsett om man är kvinna eller man och utan någon stämpel på det loppet.

Jag har inget emot fenomen som ”Tjemilen” eller Vårruset” då bara kvinnor för delta, även om jag inte heller känner ett behov av att ha tävlingar med enbart kvinnor. Men när jag sa till några vänner förra året att jag skulle springa Tjejmilen, frågade flera av dem ”Hur lång är en tjejmil?” De tog alltså förgivet att eftersom loppet hette Tjejmilen, så var distansen kortare än en mil och det är väl någonstans just det som jag vänder mig mot.

Vi jobbar med att bli mer jämlika, se på varandra som människor, inte som kön. Vi utbildas, blir upplysta, det debatteras i både media, politiken och i vardagen. Ändå undergrävs uttryck som ”tjej” att betyda något lite mindre än normen. Männen ska helt enkelt vara mer vältränade än oss tjejer, för de har ingen ”mans-klassiker”, om de inte ”pallar trycket” får de helt enkelt gå ner på ”tjej-nivå” och göra en Klassikerhalva, som i vlket fall är längre än Tjejklassikern. Vilken roll fyller dessa tjejdistanser? Är vi så intresserade av att ha klasser där bara tjejer får delta, för att känna gemenskap? Jag kan inte förstå detta. Jag känner lika stor gemenskap med män som ska springa 10 km, som med kvinnor. Vi kvinnor tävlar ju redan enbart mot andra kvinnor även i de längre distanserna. Varför behöver vi en kortare, helt egen klass?

Vi kvinnor har lika stora möjligheter att klara av Vätternrundan som män. Vi måste bara inse det själva. Vi kanske har svårt att tävla mot män när det kommer till tider, men när det kommer till utförandet, så har vi samma möjligheter att träna upp oss för att klara längre distanser.

Kanske skulle vi locka fram fler killar till kortare distanser om det inte vara så ihopkopplat till att man är klen som kille om man inte orkar den fulla distansen. Min upplevelse är att färre killar som bara motionslöper än tjejer som bara motionslöper, anmäler sig till lopp. De killar som löper på lopp är mer tävlingsfokuserade. Flera av mina tjejkompisar, som knappt löptränar alls, har någon gång sprungit ett lopp. I stort sett ingen av mina killkompisar har gjort det. Kanske borde vi kvinnor våga satsa mer och killarna borde våga komma till lopp, även om man inte är sjukt vältränad, bara för att det är så fantastiskt roligt och peppande. Det ska inte ligga någon värdering i vilken klassiker man har klarat, hel- halv- eller kort-varianten, alla bygger på fantastiska prestationer och har inget med ens kön att göra!

Vad anser ni?
Fyller tjejloppen någon funktion som jag har missat?

Dagens middag:

februari 9, 2010


Kyckling och potatis i ugn med sallad och gårdagens tsatsiki.

När jag kom hem från min svettiga löptur skulle Mästarnas mästare precis börja på ettan och jag hann precis med en snabbdusch innan.
Fina sambon hade fixat middag och som vanligt var det supergott. Helt underbart att få ta sin tallrik, krypa upp i soffan och äta framför tv:n. Det fick man ju aldrig göra när man var liten.

Jag är så fantastiskt bra!

februari 9, 2010

Jag är en löpare. Det är klart jag är en löpare!
Jag är den bästa löparen jag kan vara utefter mina förutsättningar
.
Är inte det helt fantastiskt egentligen?

På med mina fantastiska vintertights Crafts Performance Thermal  Tights, på med på tok för mycket kläder, på med mina älskade Asics gel Kayano och så ut! Visst, ute innebar måhända snömoddiga vägar med dåligt fäste, men det var frisk luft, det var spänst i benen, (det var kanske lite dålig dämpning i skorna, dags för nya löparskor med andra ord..) men det bet lite i kinderna och pulsen skenad einte iväg som den brukar. Det känns att jag är lättare!

Klart det är jobbigt att springa. Men för enkelhetens skull blir det mycket jobbigare om man matar sig med budskap som ”Vad jobbigt det är.” ”Vad långsamt det går.” Bättre är det att göra som jag gjorde idag, peppa sig med budskap i stil med ”Det här går ju skitbra!” ”Fan vad duktig jag är!” Saker jag kunde konstatera, jag har aldirg kunnat hålla ås pass låg puls när jag har sprungit förut, oavsett tempo. Benen tyckte det var jobbigast, löparmusklerna påstod att de inte hade fått jobba på ett tag? Jävlar, det innebär mer utfall på gymmet = stackars mig.

Jag hade bestämt mig för ett pass på ca 30 minuter i lugnt tempo. Bara för att känna på. Jag ger mig själv MVG för det utförda passet.

Tid: 29 min
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 158, 78%
Kaloriförbrukning: 339


Svettig och glad tillbaka hemma.