Utvärdering av vecka 27.

Nej, vecka 27 har verkligen inte gjort något got intryck på mig. Det här var veckan då jag inte kände någon ”kontroll” över de underliggande känslorna som triggar ätande/sug. Hur ska man hantera ledsenhet? Den här veckan var också väldigt stillasittande, mycket beroende på tentan i fredags. Den här veckan avslutades även med två fester som tog mycket tid och kraft, men också gav så oerhör tmycket glädje, kärlek och värme i hjärtat.

Den här veckan var inte veckan då jag tränade mycket. Kan dte finnas en korrelation mellan undelriggande ledsenhet och fyra vilodagar? Förmodligen. Med bara 3 timmar och 3 minuters träning fanns det inte många endorfinbringande träningstimmar direkt.

Kanse har jag samlat kraft inför vecka 28? Det ska bli spännande att se vad nästa vecka kommer bjuda på, endorfiner och lite självdiciplin hoppas jag på!

Måndag: Styrketräning PT 40 min, Crosstrainer 20 min, Stretch 20 min

Tisdag: VILA

Onsdag: Crosstraining 55 min, Ridning

Torsdag: Löpning 32 min, nedvarvning 6 min, stretch 5 min

Fredag: VILA, Ridning

Lördag: VILA

Söndag: VILA, Ridning

Liten, ledsen och trött.

Rubriken är på sätt och vis missledande. Jag är inte aktivt ledsen, nämligen.

Men jag är trött.
Kroppen är trött, huvudet är trött.

Tröttheten är inte konstig, den går att härleda direkt från sitt ursprung; sömnbrist i kombination med våldsamt festande de senaste två dagarna. Festerna innebär dock inte alkohol för mig, men jag blir lika sliten för det, oerhört otacksamt..
En oerhört lyckad 30:års fest igår och en rätt spontan fest här hemma i fredags har tagit på mina krafter helt enkelt.

Ledsenheten då?
Den har tydligen legat och bubblat under ytan och varit för listig för att jag skulle hänga med. Istället kom suget, maten, ätandet, tillbaka igen. Den här veckan har maten verkligen inte fungerat så som jag vill att den ska. Jag vet att dte kommer vara plus imorgon på vågen, jag har inte fått till någon träning i helgen och jag har ärligt talat inte haft så stor lust till att träna heller.

Jag tänker såhär:

Det är okej.
Jag är okej.
Jag är kanske lite trött och ledsen just nu, men det är helt okej.
Jag kanske kommer ha gått upp en del den här veckan, men det är också helt okej.

Imorgon är en ny dag, en ny vecka, börjar en ny kurs och jag känner mig själv. Imorgon kommer jag längta efter träningen och fortsätta kämpa för en lägre siffra på vågen. Två steg fram, ett steg bak, det är helt okej, så fort man fortsätter kämpa.

Jag hinner inte!

Vi hade fets här igår.
Planen var vin-mysfest och creme de la creme var på plats och gjorde kvällen helt oförglömlig.
Dock så blev födointget inte alls vad jag hade tänkt och idag, när jag inte heller komme rhinna med någon träning då vi ska iväg till en  30:års fest om bara en timme, så längtar jag efter svidande långpass och hög puls med darriga muskler. Ge mig!

Tills dess får jag känna mig som en degklump, vem kom på att vi skulle göra (äta) sjukt mycket snittar igår? VEM!?

Igår hade jag namnsdag.

Och vad passar inte bättre än att vinna ett fint namnhalsband hos Miranda?!

Skärmdump från fina Miranda

SÅ GLAD!

Tentan gick..

oförskämt bra!

Åh, nu blir det fest 😀

Håll tummarna nu!

Tenta!

Midnattslöpning. ”Because I’m worth it!”

Första lagret kläder. (Måste bara säga att jag Älskar min midja på den här bilden!)

Man kan inte bara sitta inne med näsan djupt i böckerna, bara för att man har en tenta imorgon. Det insåg jag runt elva snåret. Så jag drog på mig de älskade vintertightsen, tre lager tunna tröjor och min tunna löparjacka och stack ut.

Fit for fight.

Jag hade ingen tanke på vart jag skulle springa men älskar att hitta nya vägar och vara på okänd mark, så jag styrde benen åt ovana löparställen, där jag aldrig skulle löpa när det är mer trafik och fullt med folk på trottoarerna. Benen var lite trötta idag, kan det ha varit saxhoppen och de djupa knäböjen igår? Men när benen var tunga så var mitt hjärta starkt. Jag älskar min kropp. Den är ju helt fantastisk. Av någon anledning kommer Loreals slogan ”Because you’re worth it” till mig unde rlöpturen och fastnar. Jag löper, För att jag är värd det. Typ.

Jag var helt ensam när jag slirade uppför backar och studsade nerför längs snömoddiga trottoarer. Ingen löpareufori, men extremt skönt för både kropp och själ.

Varvade ner med lite gång för att bli av med slagg och stretchade benen när jag kom hem. Nu kommer jag sova gott och vara redo för tentan imorgonbitti, håll tummarna för mig!

Glad, svettig och väldigt nöjd. ”Because I’m worth it!”

Tid: 32 min
Maxpuls: 176, 87%
Snittpuls: 160, 79%
Kaloriförbrukning: 414

Perfekt mat för tentaplugg:

Dagens lunch idag bestod av en fantastisk råraka med lax och sallad. Vaför äter man råraka så sällan? Det är ju så himla gott enkelt och roligt. Bara riva lite potatis, en morot och lite lök. Salta, peppra och steka. Så gott!

Mitt i pluggandet (ni ser ju till och med delar av mina böcker och anteckningar till vänster) serverade sambon stekt pangasiusfile med ugnsbakad potatis, spenat och någon frm av citronbearnaise. Oerhört gott. Min fråga kommer även där, gällande spenaten, spenat är ju så gott, varför äter jag det så sällan?

Nu ska jag rensa skallen lite och ta ett sista ryck inför tentan imorgon. Det jag trycker i mig nu kommer jag förmodligen ha jättestor nytta av imorgon..

Tentaplugg.

Det känns som om de senaste dagarna mest har gått åt att försöka planera in tenta-plugg, men mindre tid har egentligen pluggats.

Imorgon är min tenta.

Jag har idag gjort följande: Tagit sovmorgon, ätit lång frukost, filat på MarsUtmaningen, läst bloggar, läst trådar på Funbeat, fixat och donat hemma, slappat, kollat OS-repriser, tänkt plugga.

HERREGUD!

Är det någon som känner igen sig..?

Tack kroppen, för att du alltid ställer upp.

Idag får jag nog medge att den fysiska träningen mest fick syftet att träna huvudet istället för kroppen.
Huvudet var nämligen inte villigt alls.
Jag vred och vände på mig, rent psykiskt. Kroppen var inte sådär superpå, men som alltid med min fina, starka snälla kropp, så ställer dne upp när jag ber den. Trots dålig matplanering med en middag för nära inpå träningen (blä).

Men huvudet, det led verkligen, huvudet ville inte ställa upp, huvudet ville ha vila en dag till.  Egentligen ville nog huvudet ha vila så att det skulle kunna tycka synd om sig själv, en dag till, inte för att det behövde vila.

Någonstans kom en vilja in och sa att passet var bokat och det var för sent att boka av och till gymmet ska du! I värsta fall så får du ge upp, men inte förrän du har åkt dit, gått till passet och försökt.

Crosstraining 55 min stod det på lappen. Ingen mesträning. Inget utrymme för att ”jag kan ju ta det lugnt och bara känna efter”. Nej. Tydliga hårda övningar. Tydliga direktiv.

Huvudet var negativt, kroppen hade magen full med mat, men protesterade inte. Kanske fick jag inte den yttersta prestationen från min kropp. Men den ställde upp, den gav mig precis det jag bad om. Den gav inte upp, den böjdes inte för lite mjölksyra eller värjde sig infför tunga övningar. Nej, den bara gjorde. Från djupa benböj, armhävningar, crunches på boll, saxhopp, plankan med vikt som ska förflyttas runt bålen, magrotation, springt med armhävning, bicepscurl, liggande tricepspress mot pannan, höga knän till slutligen stående rodd.

Killen som körde stationerna samtidigt som mig, gav hela tiden upp. Min kropp bara fortsatte. Tempot var inte fantastiskt, pulsen var inte hög, kroppen bara utförde. Huvudet däremot hade svårt att peppa, svårt att tänka ”öööka!” Så kroppen gjorde det huvudet bad om, men det blev ingen fantastisk högpuls-känsla. Däremot kände jag mig oförskämt stark. Jag kände lite ”Kom igen, ge mig något riktigt vidrigt jobbigt!” Allt var liksom lagom jobbigt.

Efter passet var jag jätteglad att jag tagit mig iväg. Jättenöjd med min insats. Inte lyrisk, inte hög på endorfiner, utan nöjd och glad över mitt beslut att tvinga mig.

Träning är rolig och träning ska vara rolig, det tycker jag verkligen. Men träning är inte alltid och inte bara roligt. Ibland är det sjukt jobbigt, ibland är det vidrigt, ibland är det det sista man vill. Men att ändå utföra, det ger så oerhört mycket mer än att inte genomföra.

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 575

Idag blir jag glad av det här:

Rastlös.

Idag hade jag bestämt mig för att vila.
Jag har tränat ganska intensivt lördag, söndag och igår.

Ändå känner jag mig inte alls sugen på vila idag. Mentalt känns det som om jag vilade igår, då vi körde ett litet lugnare pass på morgonen och jag alltså haft ett dygn att vila, redan. Fysiskt känns det också som om jag vilade igår. Jag har träningsvärk i benen och rumpan, från i söndags, men inget i de muskelgrupper vi tränade igår.

Nu vill mitt huvud att jag ska träna idag, min kropp är nog ganska avslappnat inställd till det hela. Oavsett om jag tränar eller inte, så är den med på dealen. Jag vill dock inte vara en person som ite kan ta en vilodag utan att få griller i både skallen och benen. Så jag känne rmig lite ambivalent till att träna, just därför. Är fortfarade rädd för att bli för manisk. Imorgon blir det dessutom ett hårdare pass, och jag skulle ju lägga all ledig tid den här veckan på att plugga..och nu sitter jag och bloggar.

VILA BLIR DET. Pronto.

Gud vad svårt det ska vara jämt.

(Apropå träning förresten, efter en väldigt lyckad NovemberUtmaning och en ganska lyckad Jul och Nyårsutmaning, så är det några som börjar bli sugna på en ny utmaning. Ni som har klarat utmaningen har inte fått er lilla belöning från mig ännu, men det kommer. Jag lovar!
Jag har tänkt mig en MarsUtmaning. Vad tror ni om det? Har ni några önskemål kring utmaningens utformning den här gången? Bra och dåligt från tidigare utmaningar? Ge mig allt!)

Övertrassering på kalorikontot.

Aj då, som jag kanske nämnde lite vagt tidigare så har denhär helgen bjudit på en hel del extravagant leverne i form av allt möjligt sött och gott.

Det var liksom tänkt att det skulle sluta där, men igår överfölls jag av någon form av ätar-lust som jag inte riktigt hade ork att stoppa. Så jag åt. Nu var det ju inga mängder och inget extremt överflöd vi snackar om, men tillräckligt för att det såhär dagen efter inte ska kännas helt sunt. Det är inte så mycket vad jag åt, som hur jag åt, som ”oroar” mig. Det är klart att jag, med ett ganska trassligt förhållande til mat, i bagaget, ibland får bakslag även när det kommer till maten.
Det händer inte så ofta som man kanske kunnat vänta sig, men det händer fortfarande. Det är då jag måste brottas med tanken kring hur jag ska hantera det i efterhand. Det är ju ingen idé att gråta blod över det och det är ingen idé att klandra sig själv. Även om det är det jag helst gör.

Jag får helt enkelt se det som en lärdom, att ibland kommer bakslag och man gör bäst i att bara ta ett djupt andeta och fortsätta på som vanligt, när man tagit sig förbi dem. Det är en del av den här resan. Förhoppningsvis (och bevisligen, för det var rätt länge sedan nu) så kommer de mer och mer sällan och blir mindre och mindre allvarliga.

Men, idag blir det ingen övertrassering, idag blir det fina in och utbetalningar, precis som det ska vara.

Träning när man kanske borde vilat.

Jag visste redan igår att måndag, dvs idag, förmodligen skulle passa bäst som vilodag. Eftersom passet igår körde fullkomligt slut på mig så hade nog kroppen varit glad om den hade fått sin välförtjänta vila idag.

Nu var ju inte planen sådan, då jag redan hade bokat in ett pass med min PT och det var för sent för att boka av. Då får man göra det bästa av situationen. Fokusera på de få muskelgrupper som inte fick storstryk igår. Rygg, biceps och mage. Dessutom får man fokusera på teknik, inte köra så hög puls utan bara ”jogga” sig igenom passet. Min PT var oerhört förstående, men tyckte att ”Och så 10 burpees” var ett roligt skämt att ta till, jag skakade bara beslutsamt på huvudet (efter mycket vånda) och sa att det tänker jag inte göra. Haha! Min kropp fick göra tillräckligt många jävla burpees igår för att räcka flera dagar framöver, tack så mycket.

Värmde som vanligt upp 5 minuter i roddmaskinen och sen körde vi lugnt med olika övningar för de tre muskelgrupperna. Vi bet i musklerna från alla möjliga håll och vinklar och jag tycker mig känna styrkan i mina muskler svara. Det är som om musklerna har klivit upp ett pinnhål och börjar ha lite kraft att svara med. Underbart! Ländryggslyft i maksin som alltid varit en plåga, känns helt plötsligt lätt och det börjar nog bli dags att använd avikter och inte bara kroppsvikt. Favoritövningen enarmsrodd med hantel kändes underarmen/gripstyrkan mycket bättre. Det händer grejer.

Tid: 40 min
Maxpuls: 151, 74%
Snittpuls: 116, 57%
Kaloriförbrukning: 308

Avrundade med lugnt och fint uppmjukande för alla stela muskler på Crosstrainern.
Tid: 20 min
Maxpuls: 141, 69%
Snittpuls: 128, 63%
Kaloriförbrukning: 193

Men det bästa av allt var att jag tog mig tid att stretcha och tänja mina väldigt korta och stela benmuskler efteråt. I 20 minuter!

Vägning, vecka 27 (v. 7).

Vikt: 105,1 kg (-0,1 kg) (sammanlagt – 27,9 kg)

BMI: 32,4 (-0,1)

Mage vid naveln: 92 cm ( -0 cm)
Midjemått: 86 cm ( -2 cm)
Höft: 102 cm ( -1 cm)
Höger lår: 60  cm ( -1 cm)
Höger arm: 34 cm ( -1 cm)
Under byst: 89 cm (  -1 cm)

Imorse när jag vaknade och så mig själv i spegeln såg magen så himla liten ut.
Med mens och hela köret, så brukar det inte direkt vara första tanken när man ser sig själv i spegeln. Jag trodde inte på minus dne här veckan, kanske snarare ett litet plus. Så ett hekto ner får anses som helt godkänt.

Men måtten verkar ha fått fnatt! 2 cm minus i midjan?! Minus på alla andra mått förutom magen vid naveln. Helt otroligt!!