Archive for the ‘Viktnedgångsstrategi’ Category

Hur ska jag lyckas?

juli 22, 2010

Jag gillar inte termer som ”omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i ”på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Annonser

Gå ner i vikt på semestern?

juni 20, 2010

Jag har aldrig förstått personer som går ner i vikt när de är ute och reser. För mig har semester och resor alltid inneburit mycket mat, glass och annat ätbart, samt lite rörelse.

Jag har inte kunnat få ihop hur man ska kunna gå ner i vikt, när man är borta från sitt gym och sina rutiner. kanske har jag aldrig tänkt på att man kan ta med sina rutiner. Att livet inte alltid är fast och likriktat. Att mitt liv är lika mycket NU när jag är hemma som när jag är ute och reser. Livet händer här och nu. Det hände igår, men jag kan inte påverka valen jag gjorde då. jag kan planera mina val för framtiden men jag kan bara göra mina val här och nu.

Jag gör mina val lika mycket på plats när jag är hemma i Sverige. Skillnaden är att jag har tydligare ramar och vanor för mina val hemma. Om jag är van vid att alltid äta när jag kör bil, kommer valet att köpa något på macken jag åker förbi, vara enklare. Vanare, tryggare. Är jag van vid att träna fem dagar i veckan, när jag är hemma, blir valet inte inte svårt, när jag vaknar en tisdagsmorgon hemma i Stockholm, om jag vet att jag brukar träna crosstraining halv sju, varje tisdag. valet är nästan gjort, eftersom vanan är så stark.

På en semester finns inga vanor. Om man nu inte är ute och reser så pass ofta att man redan har rutiner för sitt resande. Det har jag inte. Hur gör man då, för att inte falla ner i fallgroparna och frestelserna som en semester ofta bjuder på? Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt väljer bort saker. Jag vill inte att jag ska känna att jag lever ett fattigare liv, för att jag nekar mig själv dte ena och det andra. Istället måste jag välja in saker i mitt liv.


Njuter av en goood moussaka

Jag äter en glass på kvällen, jag väljer den. Jag äter fantastisk grekisk sallad till lunch, jag väljer den. Jag tränar ett tufft och svettigt pass på eftermiddagen, jag väljer det. Mitt liv är fullt med saker jag väljer. Det är berikat av mina val.

Så, hur går det, i teorin låter det bra, men i  praktiken?
Alltså, det känns som om det aldrig varit så enkelt att leva i balans. Jag sove rnär jag är trött, tränar när jag är pigg, äter när jag är hungrig, slutar när jag är mätt. Jag har ingen våg, så jag kan inte utvärdera känslan med siffror, men det känns onekligen som om jag är på väg åt rätt håll. Som om jag har hittat min rutin för min semester. Det känns fantastiskt!

Vad är skillnaden den här gången, mot alla andra gånger? Vi minns väl mitt plus efter en vecka i Italien, bara som ett exempel? Skillnaden är att dne här gången har jag haft en stark intention att sträva efter balans. Den intentionen har förstärkts av en ordentlig planering. vad ska jag ha med mig? När ska jag passa på att träna? Vilken form av träning behöver jag/vill jag ha?

Fyra gånger i veckan var planen, en gång mindre än hemma i inrutade Sverige. Idag är dte söndag och även om hela dagen inte är gången än och jag inte vet vad som händer ikväll, så kan jag redan nu checka av vecka 1. Fyra träningstillfällen gemomförda. MVG. Jag är väldigt nöjd med mig själv! Jag har promenerat i sammanlagt 3 timmar, kört en timmes yoga och en timmes cirkelträning. Inte tokigt alls.

Det ska bli kul att väga sig när jag kommer hem. Det känns redan nu roligt att se mig i spegeln. Fina starka kropp. Alltid på min sida.

The grand plan

juni 13, 2010

Tillbaka i Stockholm för att packa inför avfärd imorgon. Det är fullständigt kaos här hemma. Mina kläder ligger utspridda överallt, jag paniktvättar grejer jag glömt, i handfatet. Hittade precis mitt pass under sängen.

Jag brukar väldigt sällan få resfeber, men just nu pirrar det förväntansfullt i min mage. Tre veckor med finaste lillasyster i värmen (ska försöka sluta tjata..). Det ska inte bara bli härligt och skönt och underbart. Det ska bli intressant att se hur det kommer gå med träningen och viktkämpandet, när vardagen avlägsnar sig. Det är ibland tillräckligt svårt att hålla tungan rätt i mun, bokstavligen, här hemma, då jag ändå har mina rutiner som stöttepelare.

Att ha en plan, är a och o, när man hamnar i nya, obekanta och kanske lite utmanande situationer. Så jag har en plan. Dels min avsötningsplan för juni och eftersom jag ”råkade” nyttja min undantagsdag igår, så blir hela resan fri från godis, efterrätter och annat sött. Undantaget någon glass. Övrigt med maten så är det fokus som vanligt på att inte bli för mätt. Hur svårt kan det vara? Sjukt svårt tydligen.

Träningen då?
Ja, där är det både lättare och svårare. Eftersom jag fortfarande har löpförbud så kan jag inte nyttja världens smidigaste tärninsgform, löpningen. Istället får det bli annat. Det kommer bli morgonyoga på stranden (eller i rummet om vi är för blyga), de styrketräninsgpass min PT knåpat ihop, även det tuffa konditionspasset (var det någon som testade det?) ska vi göra och jag kan tänka mig att det blir några cirkelträningspass, när vi ändå är igång. Mitt mål är 4 pass i veckan under resans gång, vilket borde vara piece of cake, eftersom jag kört 5 pass i veckan som standard rätt länge. Sen hoppas jag att syrran sparar mig i röven lite också och att vi båda håller igång.

Det är min plan. Jag kommer hålla er uppdaterad kring hur det går att hålla den och jag räknar med att ni skäller på mig om jag missköter mig och peppar mig till stordåd. För ni är ju grymma på det!

Utmaning för vecka 18:

maj 2, 2010

Under hela vecka 18 ska jag göra mitt bästa för att lyssna på mina hunger- och mättnadskänslor.
Inget överätande, inget tröstätande, inget onödigt ätande.

Däremot god, näringsrik mat i lagoma doser, tre mål om dagen och med två planerade mellanmål.

Shoot vecka 38/18, give me all you’ve got!
(Veckan kommer ju börja med löpcirkel imorgonbitti, så jag kommer nog få vad jag ber om.. Jag känner mest skräck inför morgondagens pass. )

Teori kring träning och viktnedgång.

april 4, 2010

I mitt huvud snurrar det alltid en hel del tankar kring träning, hälsa, viktminskning och liknande ämnen. De senaste dagarna har jag kommit fram till en egen liten teori kring träning och viktnedgång som jag tänkte lufta med er.

I viktminskningssammanhang pratar man ofta och gärna om ”kalorier in och kalorier ut”. ”Det spelar ingen roll vad du äter/tränar, så länge du gör av med mer energi än du får in.” Jag har funderat mycket på det där, för mig är det självklart att det visst är skillnad på kalorier och kalorier, men då har jag framförallt tänkt på de kalorier jag stoppar i mig.

Kroppen är ju inte bara beroende av att ha ett visst antal kalorier varje dag, vitsen med mat är ju att kroppen ska få näring och byggstenar för att kunna reparera, bygga upp och fungera ända ner på cellnivå. Vår kropp mår givetvis mycket bättre när den får i sig kalorier, som är fulla med näring, som inte är fulla med konstiga färgämnen, märkliga tillsatser, besprutade med gifter och liknande. Det tror jag nog att många håller med om.

Min teori handlar dock inte om ”kalorier in”, den handlar om ”kalorier ut”. Jag har funderat mycket kring olika träningsformer och hur de påverkar kroppen. Framförallt i förhållande till viktminskning. Många hävdar nog att har du gjort av med 500 kcal via träning, så spelar träningsformen i sig inte så stor roll. Men jag tror att kroppen är smart. Förändringar är något kroppen inte är särskilt förtjust i. Jag minns att man läste om det här på fysiken/biologin på gymnasiet. Om kroppens ”seghet” och ovilja att förändras. Kroppen är dock mån om att överleva och vill spara på energi så mycket som möjligt i de flesta situationer.

Det är det min lilla teori bygger på. Jag tror att det är skillnad på träning och träning, när det kommer till viktnedgång. Jag tror att träning där det är mycket negativt och jobbigt för kroppen att vara tung, gör kroppen mer inställd på att ”släppa på vikt”, än träning, där kroppsvikten inte spelar lika stor roll.

Vi kan jämföra löpning och spinning som ett exempel. Med min teori så skulle löpningen vara mycket mer effektiv för att gå ner i vikt, än vad spinningen skulle vara. I löpningen är kroppsvikten verkligen slitsam för kroppen, ju tyngre man är. Både för leder, senor, skelett och muskler. En lätt kropp skulle slita mycket mindre på kroppen och göra uppgiften oerhört mycket mer energisparande än en tung. I spinningen finner vi visserligen samma korrelation, men inte riktigt på samma vis. En tung kropp gör givetvis övningen jobbigare än en lätt, men jag tror inte att tyngden sliter på kroppen på samma vis. Spinning är nog överlag mycket mer skonsamt för tunga, än löpning. Det är ju givetvis bra, men enligt min teori gör den träningen det inte lika akut för kroppen att bli av med den extra vikten. Eller varför inte ta en crosstrainer som exempel, eller gå så långt som till styrketräning. Jag tycker löpningen är ett perfekt exempel på att kroppen tjänar in mycket energi och slitage genom att vara lättare vid löpning, i mycket större grad än vid styrketräning, cykling eller crosstraining.

Observera att jag pratar om skillnad i borttränade kalorier, dvs 500 kcal från löpning versus 500 kcal från spinning tex. Inte i hur effektiv träningen är under en viss tidsenhet.


500 kcal från löpning versus 500 kcal från styrketräning – vilket tvingar kroppen att anpassa sig, mest?

För min egen del verkar min teori stämma. Jag minns när jag var i Egypten och åt hur mycket mat som helst. träningen kom lite i skymundan, men den träning jag väl utförde, var löpning. Jag borde gått upp massor under tiden jag var borta, med tanke på hur mycket jag åt, men när jag kom hem från Egypten, så var vågen mycket snällare mot mig än vad jag trodde att den skulle vara. Hade resultatet blivit detsamma om jag bytt ut de få timmarna löpning, mot cykling som hade bränt lika mycket? Jag tror inte det.

Jag tror att kroppen är smart, den vill till varje pris överleva, med så lite slitage som möjligt. Jag tror att det visst spelar någon roll vilken typ av kalorier som kommer in. Jag tror också att det spelar stor roll vilken typ av kalorier som går ut.

Vad tror ni om min lilla teori?
Är det någon som vet om det finns någon forskning kring ämnet?

Vikten utav sömn.

mars 28, 2010

Ni vill inte veta hur mina senaste dagar har sett ut när det gäller min sömn. Att vi dessutom förlorade en timmes sömn inatt, var inte direkt optimalt för mig just nu.

Förr när jag var som tyngst, hade jag oerhört osunda sovvanor. Jag vägrade ta in kunskapen, som ändå fanns väldigt lättillgängligt tillhands och dessutom vidarebefordrades till mig från både höger och vänster. Sömnen är viktigare än man tror. När på dygnet vi får vår sömn, spelar roll. Ska man gå ner i vikt och/eller träna, så är sömnen om möjligt, ännu viktigare.

Förr var min dygnsrytm ungefär såhär:
Sitta uppe hela nätterna, vara så trött när jag gick och la mig att jag ibland inte ens kunde somna. Att vara vaken till 4-snåret, var ingen ovanligthet direkt. Kvällarna spenderades antingen framför datorn/tv:n eller ute på någon krog. Hur många kvällar har vi inte hängt på Berns tills dess att stället nästan fått kasta ut oss. Stänger Berns fyra, så var man ju inte hemma förrän minst en timme senare och sen ska man ju fixa och dona innan man väl kommer i säng. Mornarna var med andra ord inte min favorittid på dygnet. Skulle jag upp ”tidigt” dvs, före elva, så var jag som ett lik, försov mig ofta, kände mig helt slut. Kroppen fick vissa dagar 10 timmars sömn och andra dagar fyra timmar. Jag hävdade att jag var som effektivast på sena kvällar, att jag älskade känslan av att vara ensam uppe. Omvärlden är tyst och stilla. Jag tyckte renutav illa om morgonpigga människor (visst framstår jag som ytterst sympatisk? 🙂 ), jag antar att de provocerade mig. När min kära mamma hävdade att det inte var konstigt att jag blev förkyld/var trött/hade huvudvärk/försov mig, så blev jag grinig. (Är det någon som känner igen sig i det ovanstående?)

Jag vet inte exakt när det vände. Kanske ett drygt år sedan? Min sambo har i vilket fall som helst haft stor dle i det hela. Dte roliga är att med en mer ”normal” dygnsrytm, så har så mycket annat kommit me,d gratis. Att vakna utan väckarklocka före klockan nio, det var förut en otänkbarhet. Att känna sig pigg och ”hoppa” upp ur sängen. Att hålla sig frisk. Att gå ner i vikt. att vara trött och redo för sängen när man går och lägger sig. Och så vidare.


I fredags var det dock betydligt roligare att ha kul med mina vänner på krogen, än att ligga hemma och återhämta mig i sängen..Man måste ju ha roligt också, givetvis!

Min kropp har med all tydlighet visat mig hur glad den är över regelbundna sömnrutiner. Den vill ha tid för återhämtning. Den vill veta att den tiden kommer varje natt vid ungefär samma tid. Den vill kunna processa det som har hänt under dagen, reparera celler. Stressa av. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning utav stress. För mig, när jag tränar, är åtta timmars sömn bra. Sju kan funka, men då kan jag fortfarande känna mig lite sliten när jag vaknar.

Vi sover ungefär en tredjedel utav våra liv, ändå är sömnen något vi bara tar för givet och sällan funderar särskilt mycket över. Sömnen kommer i sista hand. Folk stressar sönder sig på jobbet, gör allt för att väga upp detta med motion och bra mat, men sömnen funderar de inte ens över. Kanske lite i förbifarten, med konstaterandet att man är trött och inte sovit så mycket. Men varför ger man inte sömnen större vikt?

Jag har nämnt någon gång tidigare, vikten utav god sömn. Något vi spenderar så mycket tid på i livet, påverkar oss givetvis och mycket mer än vi kanske vill tillstå. Jag tror att mycket av att jag har lust, känner mig motiverad till träningen och känner att träningen går bra, hänger ihop med min sömn. Likaså min viktnedgång.

Så, varför sitter jag en halvtimme för att skriva ett långt inlägg om sömn? Givetvis för att jag idag känner igen min trötthet, min olust och kroppens reaktion, på den otillräckliga sömnen inatt och i fredags, samt känner mig som ett vrak. Jag har ringar under ögonen, ser ut som sju svåra år, har fått utslag i ansiktet efter stressen inför tentan förra veckan. Hade jag tänkt rätt i helgen, så hade jag prioriterat sömn. Hade jag gått och lagt mig några timmar tidigare inatt, hade jag förmodligen vaknat pigg och glad, inte alltför sent imorse, fått mer solljus och på köpet kunnat ha lite bättre matplanering under dagen. Jag menar, när äter man lunch, när man äter frukost vid tolv?

Jag vill helt enkelt slå ett slag för sömnen. Den är så himla viktig. Dessutom så lovar jag kroppen att ikväll ska jag gå och lägga mig, inte senare än tolv, d hinner jag få mina åtta timmar och vaknar förhoppningsvis pigg och glad imorgon.

(Det värsta med det här inlägget är att det ger min mamma rätt. Jag har nu blivit en av dem som kommer gnälla när folk säger att de sover för lite och använder klassikern ”Sova kan man göra när man är död” (hur man nu tänker då?))

Hur sover ni?

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

mars 5, 2010

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Tack kroppen.

mars 4, 2010

  • För att du gör allt det jag ber dig om, även om mina krav ibland inte är helt genomtänkta.
  • För att du är stark, frisk, hel och vacker.
  • För att du bär mig dit jag vill, i alla väder och sällan klagar.
  • För att du påminner mig ibland om att jag inte är odödlig.
  • För att du står ut med mig, fastän jag inte alltid ger dig de bästa förutsättningarna att jobba utifrån.
  • För att du lyssnar på mina signaler och svarar perfekt utefter dem.
  • För att du säger åt mig ibland när jag går över gränsen.
  • För att du alltid finns där för mig.
  • För att du ställer upp, även på vissa dumma idéer och påhitt jag har. (Som den gången då vi skulle på äventyr i Thailand, minns du? Vi hamnade mitt ute i ingenstans efter tre timmars klättring/upptäcksfärd, uppflugen på en hög hal klippa, full med kackerlackor, kissnödig, utan vatten, utan mobil, utan pengar, utan någon annan väg hem än att gå tillbaka de tre timmarna, när mörkret började falla. Du ställde upp på mig då. Helt otroligt.)
  • För att du håller dig frisk och förkylningsfri bara jag ger dig det du behöver.
  • För att du vaknar och går upp på morgonen, trots lite för lite sömn och ändå ställer upp på träning och fokus.
  • För att du klarade av att göra 407 utfall, trots den stora smärta som det åsamkat dig efetråt i form av vidrig träningsvärk.
  • För att du somnar så lätt och vilar så bra.
  • För att du orkar mer än jag gör bland och då bär mig framåt.
  • För att du är så himla snygg!
  • För att jag får bo i dig resten av mitt liv.
  • För att jag har förmånen att få älska dig!
  • För att du tvingar mig att lyssna och släppa på mina krav ibland, även om jag inte alltid vill.
  • För att du är den bästa kroppen i hela världen.
  • För att du är min.

Jag utmanar alla att skriva ett eget sådan här inlägg. Vi har ju alla helt fantastiska kroppar som ställer upp på oss, inte sant?

Idag brottas två tankar i min skalle:

oktober 18, 2009

Min mensvärk och den här svullna kroppen anser inte att jag ska träna.
Den anser att jag ska sjunka djupare ner i soffan och tycka lite synd om mig själv (?!?) efter igår.
Det känns som en klassisk enkel utväg ”Åh, jag är ett offer, det är så synd om mig som åt massvis med ciabatta igår och då är det lika bra att jag gräver ner mig och straffar mig med lite ångest och låter livet passera helt likiltigt. Buhu.”

Den mer ”friska” delen av mitt huvud säger att ”Jaha, du åt lite ciabatta igår. Get over it and get back on track! Sluta gnälla, du är inget jävla offer.”

Och ja, jag lyssnar på den friska sidan idag. Inget gnäll, ingen ångest, inget ”Jag är så värdelös och därför är jag inte värd mer än att ligga här och tycka synd om mig själv. För jag kan inte ta ansvar för saker som händer mig eller göra något åt saken. Jag är ett offer.”

Nej, idag är jag stark. Det är det som är så härligt.
Jag är stark. Jag kan. Jag vill.
Jag gör.

”Följer du någon speciell diet?”

oktober 7, 2009

Elena frågade i en kommentar tidigare huruvida jag följer någon speciell diet för att gå ner i vikt, tänkte att jag likaväl kan svara i ett inlägg här och skriva lite mer utförigt om mitt tänk kring mat.

Kort och gott blir svaret ”Nej, jag följer ingen speciell diet.”
Men det går att utveckla en hel del och dte var det jag tänkte försöka göra här.
För jagtror inte på dieter. jag tror inte på metoder, pulver, att drastiskt dra ner på kalorier, att ta bort kolhydrater, att inte äta fett, att inte äta socker, att hela tiden räkna på det man stoppar i munnen. Jag tror inte på det.

Svårigheten att gå ne ri vikt är inte att få igång själva viktnedgången (även om den givetvis också är svår), det är att få den att hålla långsiktigt och att inte gå upp vikten igen om ett år, om två år eller vid en eventuell kris i livet när allt vänds upp och ner.

Visst är det roligt att äta måltidsersättning och rasa i vikt, vem vill inte gå ner i vikt snabbt?
Men, en dag måste du sluta med din diet/kur. En dag står du där igen och då är det alltså tanken att du ska kunna hålla din nya vikt med ett nytt ätsätt och tänkande kring mat som du inte fått träna in eller ens hunnit testa. Matvanor är just vanor och de har man vant sig med under hela livet. Vanor är inte lätta att bli av med och ju större förändnring man gör, desto svårare att få det att hålla långsiktigt.

Som jag skrev tidigare, om att viktminskning måste börja inifrån, så måste man ställa sig, öga mot öga med anledningarna till att man har haft ett destruktivt ätbeteende. För att äta så att man går upp i vikt är destruktivt. Idag vet i stort sett alla vad man ”ska” äta och hur man ska äta. Det skrivs dagligen i media om nyttig/onyttig mat. Ändå så fortsätter pizza, hamburgare, godis, chips etc att fylla många människor som minst av allt behöver fylla på sina depåer. Varför?
Den frågan måste man enligt mig kunna svara på innan man kan tro att man ska kunna gå ner i vikt och hålla vikten. Sen är det givetvis skillnad om man genom åren dragit på sig 5-10 trivselkilon, eller om man, som jag, haft 53 överviktskilon att beta av, jag har snart kommit halvvägs..

När man kan svara på frågan ”Varför?” måste man också kunna svara på frågorna ”Vad ska jag göra åt det?” och
”Hur ska jag kunna förhindra att den situationen/känslan uppkommer igen?”

Maten är på många sätt sekundär den mentala biten. För mat är egentligen enkelt. Att bestämma vad man ska äta. men det är den mentala biten som kommer var atuff. Den som vill ha mat fastän man inte är hungrig. Dne som är sugen. Den som vill ha choklad när mensen komme roch jag känne rmig låg. Den som vill ha glass för att ”fira” att jag varit duktig. Den som måste ha något att äta för att man ska se på film/bio. Den som genast blir gladare av lite godis. Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Det handlar om belöningssystem i kroppen och att man har lärt kroppen att vilja ha vissa saker, när man känner på ett visst sätt.

Men vad äter jag då och vad tänker jag kring min mat?
Jag äter allt. Ni som läst bloggen ett tag vet att jag både äter godis ibland, popcorn på bion, bakar kladdkaka, äter trerätters, går på restaurang och njuter av mat. Men, jag äter inte allt, alltid.
Min grundtanke är att såhär ska jag kunna äta resten av livet. Utan att behöva räkna kalorier/points.
Maten ska vara bra för min kropp. Den ska vara fylld med det min kropp behöver. Den ska vara god, fräsch, välbalanserad och ge mig energi.
Om grunden är så pass bra, jag vill inte välja ordet nyttig, efetrsom många då genast tänker nyttig = sallad/lite fett etc.
Så finns det utrymme att äta en pizza ibland eller äta godis eller baka en kladdkaka.

Sen kommer den andra ”nyckeln” i mitt tänk. Att alltid äta minst tre mål mat, frukost, lunch och middag. Mellanmål de dagar då jag känner att det behövs. Inga mål ska hoppas över. Frukost äter jag i stort sett samma varje morgon.

Den tredje nyckeln handlar om mängden.
Jag har skrivit tidigare att jag har svårt att veta vad som är en stor/liten/lagom portionsstorlek. Men jag tränar på det och frågar min sambo om jag är osäker. Att bara äta så att man blir nöjd, inte supermätt. Men nöjd. Maten ska inte kännas som en stor sten i magen efter att man har ätit. Man ska inte behöva bli däckad av att man ätit. Man ska bli hungrig igen efter några timmar.
Jag har som regel att bara äta en portion. Oftast är jag mätt och nöjd efter den, trots att jag utan problem skulle kunnat äta minst lika mycket till. När dte kommer till mängd så blir det ju mindre mängder av det som är energitätt och mera mängder av det som inte är lika enegritätt. Dvs, lite godis och mycket bra mat. Istället för tvärtom..

Det ska vara balans.

Ja, om jag går på någon diet, så är det nog ”balans-dieten”.
Så, det var det.
Mer frågor? 🙂

Vägning, vecka 7.

september 28, 2009

Bild 187Bild 197
Vikt:
110 kg (-1,2 kg) (sammanlagt – 23 kg)


BMI:
34  (- 0,3)

Mage vid naveln: 100,5 cm (-0,5 cm)
Midjemått: 95 cm
Höft: 111 cm (± 0 cm)
Höger lår: 69  cm ±0 cm)
Höger arm: 40 cm (±0 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

För det första, gud vad duktig jag har varit!
Det här är sjunde veckan och varje vägning har inneburit minus än så länge!
Trots alla möjliga omständigheter, det måste innebära att jag har hittat rätt strategi för att gå ner i vikt och att jag har en bra balans i mitt liv eftersom min viktnedsgångsstrategi tillåter utsvävningar med kladdkaka och popcornfrosseri, bland annat. Eller, tillåter är fel ord, inkluderar är förmodligen mer rätt. Min viktnedgångsstrategi  inkluderar kladdkaka och popcorn. Jag älskar det! Det känns som m vikten rinner av mig, är det kanske så det ska kännas?

Måtten går det sakta med, jag är inte särskilt brydd över det, just nu känns det som om mycket vikt försvinner i ansiktet och benen (även om det just på benen nte märks så mycket när man mäter, men det märks när jag sätter på mig byxor, de är för stora!?)
Den observante kan också märka att bytt namn på det som förut hette ”Midja” till ”Mage vid naveln” då jag idag nsåg att jag inte alls mäter min mida, den är ju fem cm smalare än där ja mätt tidigare. Härligt!

Inte nog med det, dethär innebär ju också att jag nått delmål 3 redan!
Det känns helt fantastiskt, belöningen för delmål tre frans och brynfärgning + manikyr känns jättelyxigt att få göra reda nu, så tätt inpå massagen jag fick i lördags. Gud vad glad jag är!

Dessutom tycker jag att det syns att jag gått ner nu, sen bloggen startade 17/8 har jag gått ner 7,5 kg. Det syns på kroppen och känns helt fantastiskt.
Det minsta jag vägt som vuxen är 107 kg, snart är jag där!

Uppdatering av olika belöningar/delmål.

september 20, 2009

Delmål 1 – 115 kg. – nya träningskläder
Delmål 2 – BMI under 35 – 113 kg (-20 kg!) – Massage
Delmål 3 – 110 kg – Frans och brynfärgning + manikyr
Delmål 4 – BMI under 33 – 107 kg – Aromamassage
Delmål 5 – 103 kg (-30 kg!) –  Sminkning på Make Up Store
Delmål 6 – under 100 kilo! STOR BELÖNING! – Resa någonstans en vecka!
Delmål 7 – BMI under 30 – 97 kg – Aromamassage
Delmål 8 – 95 kg –
Delmål 9 – 93 kg (-40 kg!)  –
Delmål 10 – 90 kg – Weekend någonstans
Delmål 11 – 86 kg –
Delmål 12 – BMI under 26 – 84 kg –
Delmål 13 – 83 kg (-50 kg!) –

MÅL – 80 kg

Nu ska jag bara komma på belöningar till fem delmål och den stora belöningen för när jag når mitt huvudmål.
Dessutom har jag inte utnyttjat belöningen för delmål 2 än, det får bli i veckan som kommer och jag ser verkligen fram emot det!

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

september 19, 2009

n602455416_2724606_160Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

n602455416_2724625_5785Jag var en sån där ”glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.n602455416_2724612_1853

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
da4Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är ”sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den ”sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.

Kvällen som slutade med kanelbullar och tårta..

september 11, 2009

Igår, när jag hade spenderat fyra timmar i stallet så var det födelsedagsfest på söder som kallade.

Och den toppades lite fint med två stora kanelbullar och en bit marängtårta.

Ganska direkt slogs två sidor med varandra i mitt huvud.
Den ena som genast ville ge mig ångest. Få mig att känna att jag hade misslyckats, förstört allt med ”förbjudna saker”.
Lyssnar man på den sidan så har den en hel del på fötterna. Den pratar om total ”lydnad” till sin ”diet”, den pratar om att lyckas och att misslyckas. Den delar upp livet i svart och vitt och förespråkar en vit livsstil då man ska ge upp allt som är ”dåligt”. Och vad som är dåligt finns väldigt tydligt uppspaltat.
Med andra ord. Aldrig några bullar, aldrig någon tårta, aldrig något godis.
Det ger förmdligen väldigt snabba resultat och är mer raka vägen till målet.

Lyssnar man på den andra sidan, så är attityden betydligt mer avslappnad.
”Två kanelbullar och en bit tårta, so what?”
Ska du ändra din livsstil så ska du göra det för gott, vad är det för liv om man inte kan äta någon bulle och tårta då och då?
Om man ska leva utefter en svart/vit livsstil, så kommer man många gånger ”misslyckas” för jag kan iaf inte tänka mig ett liv i 50 år till, då jag aldrig ska få äta en bulle, ta en tårtbit, äta bearnaise till en köttbit eller äta godis til bion.
Om man ska gå omkring och känna att man har misslyckats varje gång man äter något sådant, hur kommer det påverka bilden man har av sig själv? Bilden man har av sitt resultat?
Jo, man kommer hela tiden känna att man aldrig får vara helt nöjd. Man kan inte äta sin glass utan dåligt samvete och ångest efteråt.
Någon sa någon gång

”Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som avgör vilken form du är i, utan vad du äter mellan nyår och jul”

Det är lite så den andra sidan tänker. Man äter och tränar och är jävligt duktig, då lämnar man också plats för att kunna äta en bulle, en pizza eller lite godis när man väl känner för det.

När jag lyssnar på båda dessa sidor i mitt hvud så inser jag ändå ganska snabbt vilken filosofi jag vill leva mitt liv utefter. Inte efetr misslyckanden och ångest, utan med möjligheter. Balans.

Så nej, jag har ingen ångest över att jag åt två bullar och en tårtbit igår. Det var gott!

Dagens lunch: Tonfiskwok i tortilliabröd

september 8, 2009

20090908531

När jag hade kommit hem från stallet idag så var dte dags för lite lunch. Vi har väldigt mycket tonfisk hemma så dte fick bli en tonfiskwok med frysta wokgrönskaer, lite sweetchili-sås och sedan serverat i ett tortilliabröd. Mycket gott!
Dessutom tog det hela max fem minuter att göra i ordning och ändå var det både gott, nyttigt och man blir mätt.

Jag har inget intresse av att gå omkring och svälta mig för att gå ner i vikt. Jag vill kunna äta mat som är god och som jag kan bli mätt på och som dessutom inte är det minsta ”konstiga”. 20090908533Missförstå mig inte nu, med konstiga menar jag inte annorlunda mat, jag älskar att testa nytt och äter med glädje mat från olika kulturer och liknande. Med konstig menar jag att äta mat som är producerat på ett onaturligt sätt. Till exemple tror jag inte att det är så bra med alla dessa extremt fettsnåla och sockerfria produkterna som går att köpa. Vad finns i dem istället för att dte ska smaka bra? jag vill ha så naturliga råvaror sm möjligt, utan att för den sakens skull bli manisk. jag tror att det är bättre för hälsan. Hellre grädde i såsen, men mindre sås på tallriken, alltså.