Morgonstund har guld i mun.

Klockan sex ringde klockan imorse. Visst är det ibland lättare att gå upp tidigt än att gå upp halvtidigt? Vid sex-sju brukar jag känna mig pigg och glad, vid 8-9 brukar det vara svårare att gå upp. Det har förmodligen med mina sömncykler att göra. Dessutom gör det stor skillnad på när jag går och lägger mig. Elva eller tolv, det skiljer inte bara en timme, elva känns så mycket bättre i kroppen.

Yogan imorse kändes så himla bra. Varje gång så känner jag samma sak: jag behöver verkligen yoga/stretch för mina stela benmuskler. Jag vill bli smidig! Första hunden varje pass är en plåga, den sista hunden går så himla mycket bättre. Jag känner hur kroppen tacksamt tar emot all statisk träning och allt fokus på andning och hållning. Två svagheter hos mig.

Väl hemma blev det fin frukost. Blåbär, björnbär, kiwi, kesella och musli, samt grapefrukt och te från Friggs med ingefärabitar i och lite honung. Fräscht, friskt och gott!

Premiär för Pia-spinning.

Jag känner mig fortfarande vimmelkantig av trötthet efter ett spinnigpass som bokstavligen tog musten ur mig. Herrejävlar! Nog för att jag har hört om de beryktade passen Pia leder, men ärligt alltså, jag trodde nog att det var mycket snack och inte riktigt lika mycket verkstad som det visade sig vara.

Jag satt fast i tunnelbanan lite för länge och kom in i sista sekunden, så jag hamnade en bit bort från mina tre kumpaner. De som illvilligt lurat med mig på detta pass, som jag senare skulle drypa ut från, en timme senare. Nä, skämt åsido, Sara, Lotta och Nilla har alla pratat sig varma över Pias spinningpass på Hötorget och jag såg idag min chans att få uppleva det själv. Och jag förstår lovorden!

Efter 20 minuter rann det svett, nej det porlade svett ner från mig och hamnade i pölar på golvet under cykeln. Galet. Jag som kom in i salen med en intention att ta dte lite lugnt, för jag var rätt trött och otaggad. Det gick inte alls som jag hade tänkt och så fort jag blev varm kom också lusten att pressa på och kämpa lite.

Jag lär mig hela tiden olika saker, en av de senare lärdomarna verkar vara att spinning faktiskt kan vara roligt. Bra. Nu vill jag bara testa att cykla för Jessica och Emil också, så har jag kört för gräddan!

Tid: 55 min
Maxpuls: 191, 94%
Snittpuls: 161, 79%
Kaloriförbrukning: 658

Jag, Sara, Lotta och Nilla.

Spinningpasset som nästan tog kål på mig.

Jag har nog aldrig varit så slut på ett spinningpass förut. Jag brukar tycka att det är svårt att ta ut mig helt på spinning. Dte är som om jag alltid sparar mig lite grann. För om jag tar ut mig till max i låt tre hur ska jag klara resten av låtarna? och sen helt plötsligt så fann där ingen låt kvar och jag lämnar spinningsalen trött, men inte helt och fullkomligt slut.

Idag gick jag in med en intention att inte fega. Jag gick in med tanken att jag orkar så oerhört mycket mer än jag tror, det är bara huvudet som sätter gränsen.

Att musiken var fantastisk (filmmusik, I like!) och instruktören så jäkla bra, gjorde helt klart sitt till. Passet på 45 minuter, blev nästan 50 och bestod av två block med en kort återhämtning i mitten. Sista låten i första blocket, då trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Och om inte dö, så åtminstone spy, jag hulkade till och med och såg framför mig hur jag skulle rasa av cykeln, upp på scenen och spy i sopkorgen som stod där.

Det var det jobbigaste jag har gjort på mycket mycket länge. Därför var det också så himla roligt! Tänk, spinning kan vara kul. Cykling kan vara kul. Helt otroligt. Jag dröp av cykeln när det var dags för stretchningen och det var flera i salen som varit lika nära döden som jag. För när block två satte igång, då hade jag bara fått ner pulsen till 180..

Fantastisk träning idag. Jag är så grym! Imorgon blir det vila, min kropp är väl helt chockad by now..
Tid: 50 min
Maxpuls: 194 (!!), 96%
Snittpuls: 166, 82%
Kaloriförbrukning: 623

Apropå att vara snygg på gymmet. Före träning:

Efter träning:

Nej man kanske skulle vara lite överambitiös..

..och beta av ett 45 minuters spinningpass innan dagen närmar sig kväll?

Det gäller att smida medan järnet är varmt och just nu vill jag mest bara träna hela tiden. Träningsglädje deluxe. Jag kanske kan smitta av den här träningsglädje på spinningen så att jag blir spinningfrälst? Det vore perfekt, min onda fot och allt! Önska mig lycka till!

Morgonyoga och hotellfrukost.

Vet ni hur trött jag var när klockan ringde fem i sex imorse? My god! Att jag dessutom hade svårt att somna igår och tittade på klockan så sent som kvart i ett, innebar att min stackars kropp inte fått så många timmars sömn inatt.
När jag vaknade och satte mig upp i sängen förde jag ett krig med mig själv. Ena sidan resonerade förnuftigt att sömn är viktigt och att jag borde få somna om. Andra sidan stred för att ett beslut var ett beslut och att jag alltid hittar skäl att somna om på morgonen oavsett hur många timmar jag sovit, att det är bättre att jag går och lägger mig tidigare ikväll istället för att sova bort hela morgonen. Den sidan vann! HURRA!

Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mig. Mornar är verkligen inte min grej.

Morgonyoga på Sats Stureplan blev det så tillslut. Jag kände på en gång att kroppen var stark, men så fruktansvärt stel. Min naprapat hävdar å det bestämdaste att jag inte alls är stel, utan snarare överrörlig och att det är därför det gör ont, för mina muskler håller inte emot (eller hur det nu fungerar). Men jag ÄR stel, jag tror bara att jag överkompenserar min stelhet i vissa muskler, med överrörlighet i andra leder.

För är det verkligen normalt att inte ens kunna sitta i skräddarställning med rak rygg utan att falla bakåt? Att sitta med benen rakt framför mig är helt hopplöst om jag inte spänner kroppen något enormt eller håller i något. Det tar emot i lårmusklerna så att jag inte kan sträcka på mig.

Dagens yogapass var helt okej, jag var inte överförtjust i passledaren, jag föredrar en mjuk och stillsam instruktör på pass som yoga och bodybalance. Dock ett stort plus för att hon gick runt bland alla deltagare och korrigerade våra positioner under passet. Sådant är värdefullt!

Yoga är ett fantastiskt sätt att starta dagen, jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag behöver mer yoga i mitt liv! Jag mår bra av yoga, min kropp mår bra av yoga.

Nu sitter jag på Hotell Anglais (som en riktig bloggare, känner mig nästan som Alex Schulman..) och har avnjutit en lyxig hotellfrukost. Sådant gör man inte ofta. Jag känner i hela magen att idag kommer bli en bra dag. Är det inte en underbar känsla?

På gymmet ska man vara svettig och ful.

Som jag var idag. Hade glömt att jag hade sminkat mig imorse..

(Rubriken kan förövrigt härledas till det här inlägget jag läste för någon dag sedan. I agree!)

En timmes afro. Jag har dansat en del afro förut och gillar det, men har tyckt att det kan bli lite tråkigt i längden. Det är dock bra komma-igång-träning. Kul, inte så mycket koreografi och lätt att få upp pulsen. En timme gör sig själv. Det roliga är att jag inte har varit på afro på säkert ett år. Och idag när jag kom dit, så går sats-passen fortfarande på sommarschema, vilket innebär att instruktörerna får fria händer. Fria händer idag innebar att vi körde en koreografi som är den enda jag har kört när jag gått på afro på sats. En aning absurt att det var just den koreografin som kom på det enda pass om jag helt spontant gick på.

Det positiva med var att jag kunde hela koreografin i muskelminnet (spännande det där) så jag slapp tänka och kunde köra skiten ur mg själv istället. Blev en nästan aggressiv dans. Riktigt svettigt och riktigt roligt!

Tid: 55 min
Maxpuls: 179, 88%
Snittpuls: 143, 70%
Kaloriförbrukning: 575

Eftersom jag inte kände mig helt färdig, ställde jag mig på wave-maskinen på gymmet och svettades lite till. Måste sett för gräsligt ut med all mascara runt ögonen.

Tid: 25 min
Maxpuls: 166, 82%
Snittpuls: 148, 73%
Kaloriförbrukning: 279

Kände mig trött, glad och hungrig när jag var klar. Åh vad jag älskar livet. (Börjar jag låta tjatig? )

Ett enda ord: WOW!

När jag gick från träningen idag skickade jag ett sms i stil med detta ”Känsla efter träningen: Jag älskar livet, dig och allt!”. Det smset kan lite förklara dagens träningspass. Fatima Ekekrantz ledde ett tufft pass med fullt ös från början till slut, ett av de bättre boxpass jag har varit på. Vissa kanske minns min besvikelse när jag körde box på SATS för ett bra tag sedan? Det här var något helt annat. Det här kan nästan mäta sig med drömpasset på landet.

Det här var så himla roligt och så jävla jobbigt rent ut sagt. 75 minuter av rent endorfinpåslag och hög puls, mjölksyra, ren och skär träningsglädje och svett. Dte rann svett om mig hela passet. Oavsett omjag var mitshållare eller fick köra hårt så rann det om mig. Efetråt var min tröja som en trasa. I like!

Har ni tid och möjlighet, så kan jag verkligen rekommendera det här passet. Halv sex, söndagar, Fridhemsplan. Be there! Jag ska absolut försöka göra det till en vana. Bästa påminnelse idag: jag älskar träning och några månaders halvträning har inte gjort mig till en soffpotatis. Det finns fortfarande krut i de här gamla musklerna!

Tid: 75 min
Maxpuls: 193, 95%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1060

Svettig och hög efter passet.

Svettig tröja.

Jag orkade inte släpa mig många kvarter efteråt för middag med världens finaste lillasyster, så det blev en väldigt trevlig middag på Roppongi, det kändes som om magen hade ett hål och jag hade kunnat äta hur mycket sushi som helst. Men det fick räcka med den här väldigt goda tallriken. Sa jagatt jag älskar sushi? Att jag älskar Stockholm? Att jag älskar träning?

Sa jag att jag älskar LIVET?

Problemlösning = Yoga

Ni som har läst min blogg länge, hur många gånger har ni hört mig klaga på eller krasst konstatera att jag är extremt stel, framförallt i mina benmuskler?

Förmodligen upprepade gånger. Vad har jag gjort åt det? Inte mycket, jag har snarare struntat i de små saker som jag lätt kunnat göra för att hjälpa mina korta, stela lårmuskler bli smidigare och längre. Dvs stretch. Hur många löpturer har jag verkligen stretchat ordentligt efter? Jag har nu fått tydliga påtryckningar av min naprapat (som jag förövrigt ska träffa idag igen) att jag måste göra något åt mina korta muskler, framförallt baksida lår.

Jag har länge funderat på yoga, jag har yogat lite förut, även om jag inte direkt har de bästa förutsättningarna för att vara duktig på det. Tung och stel. Men, det är ju kanske då man som bäst behöver det, inte sant?

Så imorse tog jag med mig lillasyrran och vi befann oss på gymmet kvart i sju, för lite satsyoga. Passet, som var helt nytt för mig, har aldrig provat yoga på SATS tidigare, var riktigt bra. För mig låg det på en lagom svårighetsnivå, allt gjorde ont överallt, stelheten var markant. Men i slutet av passet så kunde jag känna en viss skillnad, framförallt när vi stod i hunden. Den övningen är verkligen jobbig för mig. Axlar som är en av mina svaga punkter får hålla upp kroppen och baksida lår ska vara långa och smidiga. I början gjorde det bara ont ont ont, men det släppte pö om pö.

Instruktören var väldigt bra, hon gick runt och korrigerade unde rpasset och hade en personlig kontakt med os si rummet. Jag är övertygad om att yoga är något som min kropp verkligen verkligen skulle uppskatta på regelbunden basis. Sen vore det ju grymt att bli en sån där vältränad yogi en dag, haha. Enda sättet att komma dit är ju att träna, så jag börjar där och ska försöka träna ett pass yoga i veckan.

Yoga är ju förövrigt perfekt ”resa iväg”-träning. Man kan göra det överallt!

Crosstraining – om kroppen själv får välja.

Efter att ha pluggat klart (och bloggat och läst mail och svarat på mail och bloggat lite till) på universitet igår, blev det åter en cykeltur hemåt och nu med sikte på SATS.

Älskade SATS, älskar att det alltid finns där, välkomnar med öppna armar, som ett extra hem liksom.
Hade lurat med sambon på crosstraining för min PT och det var ett tungt pass. Jag vet inte om det var jag, eller om passet var extra tungt eller om det var varmt i lokalen men gud vad jobbigt det var. Energin i kroppen känns överlag rätt låg (och jag vet vad det beror på, mer om det i annat inlägg. Har med sköldkörteln, eller egentligen levern och lite trubbel med den att göra), som seg flytande sirap i kroppen. Ja, det var helt enkelt jävligt jobbigt idag.

Ibland när träningen känns övermäktigt jobbig och tung, så har jag några knep att ta till. Ett är att jag tänker på de som är med i The Biggest Looser, fatta vad de får kämpa sig igenom sjukt jobbiga träningspass och de är inte heller lätt och vältränade, de komemr dit, stora och överviktiga. Kan de ”push through the pain” så kan jag! Två är att tänka lite förbannat ”Vad tror jag? Att träningen bara ska vara lätt och att jag inte ska behöva anstränga mig? Skärpning!” Tre är att  peppa mig ”Det här orkar jag, inte lång tid var, snart vila, hela vägen in i mål.” Fyra är att tänka logiskt ”Det måste vara jobbigt för att jag ska bli bättre, mellanmjölksträning är inte vad jag vill ha.”

Det brukar funka. Igår funkade det alldeles superbt även om det som sagt var väldigt jobbigt.
Dagens pass var uppbyggt kring 7 stationer; Stående rodd, djupa knäböj med viktplatta ut från bröstet, frivändningar, sneda crunches, upptramp på stepbräda, armhävningar med hopp åt sidan och ena handen på en stepbräda, idioten. Varje station – 45/60 sekunder, lite vila efter varje varv och fyra varv totalt.  Vi avslutade med en plankan-utmaning och en burpeesutmnaing. Hela jag var genomblöt av svett efteråt. Jag förstår inte hur det kan vara så jobbigt!?

Tid: 55 min
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 657

Avslutade med 10 minuters stretchning, jag har blivit duktig på att komma ihåg den livsviktiga stretchen utav baksida lår. Men den är fortfarande så kort att jag inte kan sitta rakt med benen raka framför mig.

Familjär crosstraining med svettattack.

Vilket kaos det var på gymmet idag. Inte nog med att de bygger om, deras vattenledningar hade blivit skadade i något bygge nere i stan, så hela gymmet var torrlagt. Ingen höjdare i kombination med dagens sommarvärme.

Jag och Sara körde crosstraining och vi var oplanerat färgmatchad ei svart och gult. De enda i salen som vågade annat än helsvart dessutom. Visst kändes det att kroppen var lite tyngre och visst kändes det att den senaste veckan vandrat förbi i ett ganka lågt tempo. För tempot i kroppen kändes lågt och segt. Men svetten rann iaf. Dagen till ära köra vi åtta stationer, 45 s på varje och fyra varv. Plus en liten avslutning. Puls och svett, men ingen riktig ”jag är odödlig”-känsla. Jag känd emig tvärtom, väldigt dödlig.

Något som var oerhört roligt var dock alla välbekanta ansikten i salen, förutom Sara fanns där två nära killkompisar och ute i gymmet gick min sambo omkring och lyfte vikter. Och söta Cissi i omklädningsrummet! Kändes oerhört familjärt.

Tid: 60 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 640

Min kropp är en ostoppbar maskin!

Det blev även lunchträning och idag verkar jag och kroppen vara på precis samma nivå.
Vi är ostoppbara, vi krossar allt motstånd och vi älskar det, jag och kroppen.

Min kropp är verkligen helt jävla underbar. (Om ni ursäktar språket.)

Planen var en timmes shape. Shape är roligt, jag vet inte varför jag går så sällan, framförallt eftersom det lägger mycket fokus på funktionalitet, rörlighet och balans. Saker jag behöver träna men har svårt att träna på egen hand, det blir liksom aldrig av. Sen gillar jag shape-instruktören på fredagar, kl 12 i Sumpan. Gå dit!

Tid: 60 min
Snittpuls: 127, 63%
Kaloriförbrukning: 475

Efter passet, som ändå var dagens andra, tittade jag på löpbandet och kunde inte hålla mig från att känna lite på löpsteget. Bestämd emig för att hålla på en kvart och bara känna efter hur det kändes och hålla tempot på ett trevligt sådant. Det spännande var att det som tidigare varit ett ganska jobbigt tempo, nu bara kändes lätt och för sakta. Ökade upp och insåg sen att jag sprang snabbt. Som vinden!

Jag började tänka på idrotten på högstadiet då vi hade löptest i stadens lilla elljusspår på 2,5 km. Jag minns att jag precis klarade gränsen för godkänt. 24 minuter. Det tog mig alltså 24 minuter att ta mig 2,5 km. Helt plötsligt så blev den distansen målet, bara för att visa mig själv hur mycket jag faktiskt förbättrats sen dess.

När tempot närmade sig 12-13 km/h började pulsen bli hög och det började kännas jobbigt, men inte ”jag kommer dö” jobbigt, inte ”jag kan inte springa snabbare”-jobbigt. Bara ordentligt jobbigt. Benen gick utav sig själva och kändes starka, långa och snabba. De ville öka men pulsen sa lite emot. Sen helt plötsligt var tiden slut och det där dumma bandet på SATS som inte visar sträcka och tid samtidigt gör en ju galen.
Hur långt det var? 2,74 km. Förstår ni att jag har blivit  ungefär 10 minuter snabbare sen jag gick i högstadiet? Det är helt galet. Förstår ni hur snabbt det är för mig? Visst var dte jobbigt, men inte ”jag sprang så fort jag kunde”-jobbigt. Helt galet ju! Alla dessa intervallpass har gjort sitt, utan tvekan.
Tid: 15 min
Sträcka: 2,74 km
Tempo: 5:28 min/km
Hastighet: 10.96 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 219

jag är grym. hade jag inte haft en middag med några av mina bästa, hade jag nog inte kunnat hålla mig från ytterliggare ett pass idag. Jag har fortfarande krafter och lust, kvar!

Det är alltid roligt med lite variation.

Laddar inför passet.

Det är inte för intet rådet att testa något nytt kommer som ett brev på posten när någon känner att motivationen tryter. För det är verkligen roligt och uppiggande med variation! Ikväll drog jag ner för träningspass nr två för dagen och en av mina killkompisar smsade och sa att han skulle köra bodypump och tyckte att jag skulle hänga med.

Jag kör nästan aldrig BodyPump, varför? Jag är inte jätteförtjust i träningsformen och har sällan utrymme för att träna hela kroppen på en dag, det gör att man får vänta så lång tid till nästa gång. Sen känns risken för skador och slarv med tekniken ganska stor. Men jag ska inte tjata ut er om en massa negativa grejer. För idag var det roligt! Jag uppskattade verkligen att stå i en full sal och träna något jag gör sällan. Kroppen verkade också glad, förutom benen, de verkade anse att de hade gjort tillräckligt under dagens intervallpass.

Men som sagt, roligt!

Tid: 60 min
Maxpuls: 165, 81%
Snittpuls: 127, 63%
Kaloriförbrukning: 493

Efteråt satt vi och stretchade och snackade i dryga 20 minuter. Också mycket bra för kroppen!

Glad efter passet!

Nytt pass nr. 2 avklarat – SatsFlow.

Ja, jag kom med på SatsFlow. Det bästa med det var att jag äntligen kunde pricka av ett nytt pass.
Vad jag tyckte? För det första så känns flow som en ”mesigare” variant av Bodybalance. Jag gillar Bodybalance, det är ingen träningsform jag tränar ofta men varje gång jag kör ett pass, så påminns jag om att jag nog borde inkludera det lite oftare i min träningsplanering. Däremot så förstod jag inte riktigt vad SatsFlow skulle komplettera med, som BodyBalance inte har?

Det är med ganska stor sannolikhet inget pass som jag kommer gå på igen, men idag var det faktiskt ganska optimalt, då jag egentligen hade behövt vila, så blev flow-passet som mjuk uppvärmning för kroppen, stretch och gymnastiserande för kroppen.

Jag avslutade passet med med de återstående 6 minutrarna i plankan, varav 5 av dem gjordes på tårna. JOBBIGT!

Men nu är jag helt och hållet klar med MarsUtmaningen, hurra!

Tanke innan morgonspinning: ”Jag hatar det här.”

Imorse var jag inte game.
Imorse hade jag ingen som helst lust att genomföra det inplanerade spnningpasset.
Jag våndades, först i sängen, klockan var sex, 45 minuter senare skulle passet starta, sedan inne på toaletten. Kroppen var trött och faktiskt inte glad över den förlorade sömnen.

Jag kom på många bra anledningar till att faktiskt strunta i spinningen. Ett huvudskäl var att jag inte hade lust. Det kändes inte roligt, glädjefyllt. Jag kände mest ångest inför passet. Man ska inte känna ångest inför sin träning. Å andra sidan ville jag sätta lite självdiciplin på pränt. Jag ville inte ge efter för känslan som gjorde att jag tryckte på snooze förra veckan, olusten. Dessutom had ejag lovat en vän att köra spinning med honom.

Så jag tog mig dit.

Jag önskar att jag kunde säga att alla mina negativa känslor jag hade inför passet, skulle spolas bort av ren och skär träningsglädje när jag väl fick sätta igång. Men inte. Jag kände på en gång, att kroppen inte blev direkt gladare när jag väl började trampa. Dte gick inte att komma upp i varesig tempo eller puls, det var bara sjukt jobbigt, sjukt mentalt tungt och ren plåga. Jag hade ingen inre kraft att bita ihop och köra och körde på halvfart hela passet igenom. Min kompis såg jag inte röken av, han tog en sovmorgon och jag var allmänt bitter när jag kände att livet var elakt mot mig och kroppen var arg på mig för att jag inte gav den tillräckligt mycket sömn.

Dessutom tog batteriet på min pulssändare slut, så jag kunde inte peppa mig med lite siffror.

Stackars mig.

Efter spinningen klämde jag tre minuter i plankan, på knä och 40 armhävningar. Men humöret var halvbra, hungern var stor, kroppen var trött. Så jag  satte frukosten som första prio och nöjde mig med vetskapen att det är okej att ha skitdåliga träningspass ibland. Vad jag lär mig av detta? Att vänta med morgonspinningen (kanske testa morgonlöpning?) ett tag tills jag känner att jag har lust, aldrig morgonträna efter en natt med lite sömn och när kroppen känns väldigt sliten och att lyssna lite mer på glädjen. Sen lärde jag mig också att min självdiciplin är stark och den behöver jag inte oroa mig för.

Trots allt lyckades jag klämma fram ett litet leende efteråt.

Min första förälskelse i Mr. Löpband.

Idag gick jag med ganska tunga steg till gymmet, inte för att jag inte ville träna, nej verkligen inte. Det som tyngde mina steg var istället självtvivel. Rädsla av att inte räcka till. Jag hade bokat in mig på Nike Dynamic Training och samma känsla som jag hade före första gången jag skulle köra samma pass. Tvivel på mig själv och min förmåga. Tvivel får mig genast att försöka hitta på ursäter för att slippa. Det är tur att jag har en väldigt målmedveten inre röst som inte godtar några ursäkter eller något tvivel.

Varför tvivlar jag för? Det där gjorde jag ju hur bra som helst. Genom hela passet var jag stark och höll tt högt tempo. Jag var en stolthet för mig själv. (Kan man ens säga så?)

Passet kändes inte ritkigt lika jobbigt som förra gången, men visst är det jobbigt, inte tu talt om saken. Pulsen hålls hög hela tiden och svetten bara rinner.
Tid: 55 min
Maxpuls: 186
Snittpuls: 165, 81%
Kaloriförbrukning: 620

Jag kände mig inte helt färdig på gymmet dock. Mina steg ledde mig oväntat mot ett av löpbanden. Gå ur lite mjölksyra ur benen. Tänkte jag först. Knappade in 4 km, so måldistans och började gå, för att ganska snabbt öka till löptempo. Sen bara nötte det på, benen kändes förvånansvärt pigga och starka, pulsne höll sig lugn, trots att tempot var rätt högt, för mig. Jag hade nog inte tänkt att jag skulle springa hela vägen, men helt plötsligt kom den över mig, känslan. Jag kände mig fånig som log stort samtidigt som svetten rann. Runners High. Den mytomspunna, omtalade, fantastiska känslan. Jag längde lite på steget, ökade tempot, kände mig stark och snabb. Och imponerad av mig själv! Jag var en superkvinna,som var ostoppbar, vars fötter knappt nuddade löpbandet och bara flög fram. Fantastisk känsla! För första gången någonsin kändes jag och löpbandet som en perfect match.
Tid: 27 min
Sträcka: 4 km
Tempo: 6:45 min/km
Hastighet: 8.89 km/h
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls:166, 82%
Kaloriförbrukning: 398

Såhär glad är jag efter mitt livs första löpbands-förälskelse.

Jag har inte glömt bort MU, no way.
Jag har bara skjutit lite på alla övningar och när det ändå gick så bra, var det väl bara att avsluta med lite armhävningar och plankan.
2 min i plankan på knä
40 armhävningar på knä
20 Utfall
14 burpees (fy fan vad jobbiga de är..)

För att vara extra snäll mot min kropp belönade jag de med 20 minuters stretchning efteråt. Lycka!

Ser ni, vilket höjdarpass det blev idag? Är så oerhört stolt över mig!