Archive for the ‘Mental träning’ Category

Njut.

augusti 28, 2010

Dra in ett djupt andetag och känn smaken av luften och njut av känslan när lungorna expanderar. Njut av energin den fyller din kropp med. Njut av den mat du äter, av varje tugga och smak. Tillåt dig att vara helt och hållet närvarande i det du gör idag.  Njut av din kropp, hela din kropp, för den är med dig och gör precis det du ber om. Njut av att du är du och att vem du än är och var du än är, så är du det viktigaste du har. Njut av vädret utomhus, oavsett om det regnar eller är sol, njut av det! Njut av dofterna runt omkring dig.

Njut av den träning du ger din kropp idag. Av varje rörelse och varje känsla som det väcker i din kropp. Var helt och hållet närvarande i de känslorna. Njut av det du ser runt omkring dig, det dina ögon fäster sig vid, det vackra och det fula. Våga se skönheten i allt. Njut av din ensamhet, din egen kärna i dig som bara är din. Njut av andras gemenskap, av att få dela ditt liv och dina upplevelser med din omgivning. Njut av tomheten likväl som det fullödiga, det halva och det hela. Njut av färgerna och det gråa. Känn alla dina känslor, både de stora och de små och njut över din förmåga att känna.

Ta den här dagen och bara njut av dig själv och ditt liv.
Du är hel och fullkomlig precis som du är.


Sarek 2008

Annonser

Mental träning?

augusti 19, 2010

Jag snackar ju alltid om att man inte bara kan ändra hur man tränar och äter, om man inte ändrar hur man tänker och känner, för att få en hållbar viktnedgång.

Som på ren impuls köpte jag den här CD-boken för någon dag sedan. Jag är inte  självhjälps-typen och har sällan tålamodet att läsa liknande böcker från pärm-till-pärm. En ljudbok är för mig det optimala. Så jag tänkte helt enkelt lyssna på vad denne man har att säga. Kanske är det helt åt skogen, men förhoppningsvis kanske han har något jag kan ta med mig. Då har jag dessutom levt lite som jag lär. Tränat skallen och inte bara kroppen.

Såhär står det om boken på Adlibris. Hans fyra regler låter förövrigt precis som det jag försöker anamma.

Paul McKenna har utvecklat ett effektivt viktnedgångsrecept – ett nytt sätt att sluta äta för mycket, få kontroll över suget och bli motiverad att röra på sig. Som den hypnotisör han är omprogrammerar han dina tankar, din inställning och dina uppfattningar kring dig själv, din hälsa och mat och hjälper dig att ta kontroll över hur du äter och gå ner i vikt för alltid.Paul McKennas 4 regler

Ät när du är hungrig

Ät det du vill ha – inte det du tror att du borde äta

Ät medvetet – njut av varje tugga

Sluta äta när du känner dig mätt

Jag återkommer med en recension.

Kroppen ska förövrigt få rastas på en cykel idag tänkte jag. Varför testa något nytt? Det verkar som om jag gillar rutiner. Minst sagt.

Små stunder av tystnad, ensamhet och lugn.

juli 31, 2010

Ibland behöver man helt enkelt sitta på en sten ute i skogen med 90:åriga träd och en hund, som enda sällskap. Låta minuterna bara rinna iväg. 10, 20, 30. Insupa naturen. Tystnaden. Påminnas om självklarheten och enkelheten i att finnas, att leva här på jorden, att existera.

Fint.

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Hej jag heter Ella, jag är modig.

juli 2, 2010

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Du kan det du tror att du kan!

juni 19, 2010

”Oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan, så har du rätt.”
/Henry Ford

Bara en liten påminnelse, it’s all in my head.

”Min kropp är äcklig.”

juni 10, 2010

Fördrev torsdagsmorgonen med att slötitta på gamla program av Bröllopsform. Ni vet, där ett gift par blir tränade av Martin Lidberg och coachade av Eva Rusz innan de klär sig i sina gamla bröllopskläder och förnyar sina bröllopslöften?

De flesta hade lagt på sig en hel del kilon sen de gifte sig och alla vägs i början och slutet av programmen. Det som slår mig är hur många som mår så dåligt med sina kroppar. Som kallar sin kropp för ”äcklig”, ”osexig” och ”ful”. Som säger att de får ångest av att se sig i spegeln.

Det här borde förmodligen inte komma som någon chock för mig. Det gör det inte heller, däremot fylls jag av en stor sorg över att det finns så många som har en sådan ledsam inställning till sin egen kropp. Kanske fylls jag av den sorgen till stor del för att jag känner igen mig. Även jag har tänkt och yttrat sådana saker om mig själv, om min kropp. Inte nu, idag är jag stolt och glad över min kropp. Den är stark, frisk och gör precis det jag ber den om. Jag har väl precis som alla andra dock dagar då jag glömmer bort hur fin den är, men de dagarna är undantag.

”Min kropp är mitt tempel” heter ett gammalt ordspråk. Det måste innebära att man både ska sköta om sin kropp, ge den det den behöver och betrakta den med vördnad. För den är ju fantastisk.

Jag tror att det är viktigt att se på sin kropp som den är och tycka om den trots (och med) alla skavanker och se på det man har med kärleksfulla ögon. Våga vägra tankar om din kropp som bara är destruktiva och leta reda på dina styrkor och fokusera på dem.

Låt oss frossa i hur fina våra kroppar är, jag börjar:
Min kropp är stark och uthållig. Den är vacker, har fina former och är full utav livskraft. Dessutom är den hel och frisk. Den är helt fantastisk.

Vilka är din kropps styrkor?

Galna upptåg ahead. 15 galna mil, för att vara mer exakt.

juni 7, 2010

När jag lite lagom kaxigt sa åt min sambo att han kunde ta bilen till landet, för att jag skulle ta cykeln. Trodde jag nog inte riktigt på det själv. Nu, när sambon och bilen har åkt och den inplanerade cykelturen ska ske imorgon, känns det plötsligt oroväckande verkligt. Varför? Min tanke: Kan jag inte springa maraton så får jag väl cykla ett.


Det är någonstans mellan 14-16 mil till landet, bilvägen. Jag har som längst cyklat 5 mil lite drygt på en och samma dag. Dte var för 7 år sedan, på en cykelsemester på åland. Jag minns att jag tyckte att dagen då vi cyklade fem mil vad hemsk. Det var ju jättelångt!

Jag hoppas vid gud att jag inte kommer krokna redan vid fem mil imorgon och att jag är i mycket bättre form nu än då (nästan 30 kilo lättare är jag ju, det borde hjälpa, om något). There is no turning back. Jag bangar givetvis inte en galen utmaning, så nu är det bara att vässa panbenet. För jag förlitar mig på att mitt pannben ska hjälpa mig de sista milen.

Hur långt är egentligen 15 mil? Det är en halv vätternrunda. Piece of cake! Eller? Som ni vet så är jag ju egentligen inte cyklist. Jag har inte särskilt många mil i benen. Jag äger för guds skull en rostig damcykel med tre växlar, ingen racer. Jag vet inte hur man lagar ett däck ute i vildmarken.


Jag och min älskade racer.

Så, vad tror ni? Kommer jag klara det? Hur lång tid kommer det ta? Kommer jag hitta rätt? (Har ännu inte bestämt mig för vilken resväg jag ska ta, herregud igen!) Jag tänker givetvis hålla er uppdaterade under morgondagen med mobilen. (Älska funktionen att kunna mms-blogga.)

Mitt mantra inför den här utmaningen:
Jag kan, jag ger aldrig upp och det som inte dödar härdar. Samt: Det är roligt att cykla!

PS. Det bästa med en egen utmaning, är att det finns ingen maxtid, jag kan cykla hur lång tid jag vill. Det kör ingen polisbil efter mig och ingen drar något rep som jag måste hinna till. Soft!

Du duger, precis som du är.

maj 21, 2010

Inväntar du något särskilt, för att du ska kunna få känna dig nöjd med dig själv? Kanske handlar det om att gå ner i vikt, prestera något specifikt, kanske i träningsväg eller på jobbet. Kanske tror du inte att du får, ska och kan vara nöjd med dig själv förrän du uppnått dina ideal.

Vill du veta en hemlighet?
Du duger precis som du är. Du är värd din egen fullkomliga kärlek i varje steg i livet. Du är inte värd mer eller mindre beroende på hur du ser ut, hur du presterar eller vilken status du har.
Du är underbar, här och nu. Du är perfekt.

Just nu är ett perfekt tillfälle att älska sig själv lite extra.