Konsten att våga springa hellre än bra.

Igår tvingade min sambo upp mig ur pluggstolen (jaghade somnat med boken i knäet) och drog med mig ut på en kort liten kvällspromenad. Jgahade ingen lust, jag var låg, satt med en tom trång känsla i bröstet och något i mig ville inte ta mig ur den känslan, ville destruktivt fortsätta må dåligt. Men till slut insåg jag attd te var bäst att kapitulera, så jag drog på mig mina vinterfodrade löpartights och snörde på mig mina älskade asics kayano med raggsockor i, för att gå ut på promenad.

Då hände något. Det spred sig en glädje genom hela kroppen, glädje och spritt i benen. Kroppen trodde att den skulle få springa. Min underbara drygt 105 kilo tunga kropp, blev alldeles lycklig av känslan när tightsen smet åt runt låren och skorna snördes runt foten. Skornas dämpning i trappan. Allt det där som jag nästan glömt. Jag har inte sprungit en enda gång sen jag kom hem från Egypten. Jag har inte velat.

En viss prestationsångest har nämligen helt plötsligt uppenbarat sig. Helt plötsligt springer jag påtagligt långsamt när jag jämför mig med alla andra. Jag är hopplöst efter. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med dem?

När jag springer tänker jag numera ofta på hur kort jag har kommit, hur långsamt det går, vilken långsam tid jag kommer få och då även, hur jobbigt det är. Det har inte känts helt konstruktivt för mig och jag har ifrågasatt om jag överhuvudtaget ska fortsätta med löpning. Det är inte roligt att utöva något och samtidigt känna att man är så oerhört dålig på det. Det är inte heller roligt att känna att jag tappat fokus på vad som verkligen är viktigt, min egen utveckling, min egen träningsglädje, mina egna mål. Sara skrev ett fantastiskt inlägg om det där med att jämföra sina egna svagheter med andras styrkor, för ett tag sedan och det är något jag också har funderat över. Löpningen är ju så konkret Alla som springer håller koll på hur snabbt de springer. Vilka kilometertider de har, hur snabbt de springer milen osv. Det gör det så lätt att jämföra: ”Vad springer du milen på?” ”Hur långt sprang du? Hur lång tid tog det?”Helt plötsligt jämför man sina egna tider med alla andras, elle rvänta nu, inte alla andras, utan alla andra som stoltserar med sina tider. Miltider nära 40 minuter, lugna ”jogg-pass” i 5-minuterstempo osv. Där står jag med mina 76 minuter på milen, med mitt tillräckligt jobbiga tempo mellan 7-8 min/km. Jag som inte bara kan sticka ut och ”transportlöpa” eller ”springa några mil”.

Min tankar har handlat om vitsen med att träna något man är dålig på. Mina tankar har handlat om att träna något som man inte har talang för, inte är byggd för.

Någonstans på vägen förändrades huvudskälet med löpningen. För jag är ju inte det minsta tveksam till att löpning är oerhört effektiv träning för mig. Jag har en förmåga att pressa mig upp i maxpuls på slutspurt, jag håller utsatt tempo, jag kan nöta på längre än jag borde kunna, jag njuter av löpning, jag har pannben av renaste stål när det gäller. Jag ger aldrig upp.

Huvudskälet gick från att träna mig själv effektivt, till att börja prestera. I de prestationskraven ingick helt plötsligt jämförelsen med alla andra. Alla gaselliknande löpare därute. Eller varför inte med min sambo, som kan ligga på sofflocket ett halvår och sedan springa milen runt 50 minuter, bara sådär, utan ansträngning. Då är det inte så konstigt om man kanske tappar modet.

Sen läste jag det här.
Jag läste och begrundade och på något vis såg jaghelt plötsligt hur osund min jämförelse var. Hur osunda och destruktiva mina krav på mig själv, var. Saras ord dök än en gång upp i mitt huvud, om att inte jämföra sina svagheter med andras styrkor. Sen gick jag på Blossoms föreläsning där hon betonade vikten av att se på sig själv och ta vara på sina starka sidor, ”odla sin särart” och sluta försöka göra sig själv till något man inte är, utan älska den man redan är. Allt det här har fått koka ihop ett tag och igår när skorna och löpartightsen åkte på, så kände jag plötsligt saknad och längtan. Jag kände glädje.

För jag är ingen snabb löpare. Jag har inte ens den önskan, egentligen. Varför vill jag vara snabb? För att alla andra är det! För att man ”ska” vara det! Jag är jag och jag älskar löpning, jag älskar känslan efteråt när hela kroppen har fått jobba, jag älskar att låta kroppen mala på längs en fuktig skogsväg med dima över ängarna och tyst natur runtomkring. Jag älskar utmaningen: kan jag öka? Orkar jag hela vägen? Hur lång tid tar rundan idag? Jag älskar ju det. jag älskar att se förbättring, utveckling, för vem gör inte det? Men jag ska bara jämföra med mig själv! Om jag springer milen på 74 minuter, så kan jag ju inte jämföra mig med X som springer milen på 47 minuter, jag kommer ju givetvis att känna mig jättedålig trots att jag kapat mitt personbästa med två minuter.

Vem sätter krav på mig själv? Jo jag. Ska jag få förstöra min egen löparglädje bara för att jag är så prestationsinriktad? Det låter ju helt tokigt! Så nej, jag ska inte lägga ner min löpning, men jag ska ta mig ann den med en mer ödmjuk aproach. jag ska bara springa för att få effektiv träning och för att det är roligt. Skit i kilometertider och sådana krav. Bara springa.

Helt underbart!

Annonser

Etiketter:

13 svar to “Konsten att våga springa hellre än bra.”

  1. Running girl Says:

    Men man måste ju börja nånstans och alla är ju långsamma i början.
    Jag tycker du är toppenduktig och såklart du ska fortsätta kuta när du tycker det är så kul.
    Sen får du jaga PB för dig själv. Det är väl egentligen det alla gör, man vill ju förbättra sin tid och bli bättre på det man håller på med.

    Sen ska jag inte säga att jag inte tycker det är lite kul om jag springer om nån också på ett lopp. Men det tar inte lika hårt om jag själv blir omspungen som jag tycker det är kul att springa om.

    Så jag är långsam i jämförelse med många, men lite snabbare än andra och det tycker jag är roligt. 🙂

  2. Sofia Says:

    Väldigt bra skrivet! Du slår huvudet på spiken flera ggr.

  3. Dessi Says:

    Right on! 🙂 Hade vi bott lite närmre varann hade vi kunnat springa ihop!

  4. Träningsglädje Says:

    jag tänker också ibland att det är lönlöst att träna löpning som jag – JÄMFÖRT MED ANDRA – är jäkligt kass på men du, tänk vilken effektiv träning det är. om du tycker det är jobbigt ja då är det ju sjukt bra träning!!!

  5. Sofie RW Says:

    Vad klokt skrivet! Och vilken löparglädje!

  6. Snorkkis Says:

    Så klokt skrivet! Och vilken löparglädje!

  7. Thea Says:

    Det är klart att du ska springa om du finner en sådan glädje i det.
    Jag tror att vi alla är experter på att jämföra oss med andra. Är det inte löpning så är det något annat, tyvärr. Och kanske speciellt vi tjejer.

    Jag älskar att läsa det du skriver. Dina inlägg kan vara hur långa som helst, jag skulle fortfarande sitta fastklistrad framför datorn och läsa din blogg. Det är inte bara din enorma träningsglöd jag älskar och finner inspiration från utan även dina underbara inlägg fängslar mig. Du kan det där med att förmedla. Det kan vara alltifrån hur jobbigt du tycker att det är till hur underbart allt är. Vem är ständigt på tipptopp liksom? Jag vill bara läsa MER.

    Kvinna, sluta aldrig blogga… inget tvång här inte. 😉

    • ÄtaTränaKämpa Says:

      DU ÄR UNDERBAR!
      Tack för dina varma fina ord, jag skrev precis en rövkickand ekommentar på din blogg, hoppas du tycke rom mig lika mycket efter det också, haha! 😀

  8. Millan Says:

    Vilket underbart inlägg! Gud så inspirerande och alla ord du skriver stämmer till 100%!! Fortsätt springa, fortsätt kämpa och tids nog blir tiderna bättre, arbetspulsen sjunker och man orkar springa lite fortare och längre. Igår sprang jag en mil för första gången i hela mitt liv och jag sitter fortfarande och är sjukt nöjd med mig själv! Och det är väl det som är det viktigaste antar jag 🙂

    Måste bara kommentera din vikt. Kan absolut inte förstå hur du kan väga över 100 kg! Vred datorn till mamma som kollade på bilderna av din vägning vecka 6. Denna veckan alltså. Hon gissade att du väger runt 75 kg! Och jag håller med. Du ser sunt och vältränad ut!
    Keep up the good work, älskar din blogg.
    Kram!

    • ÄtaTränaKämpa Says:

      tack för din långa, fina kommentar! Jag vet ju inombords att du har rätt, man blir bra av att nöta och träna löpning. INte av att stta hemma och tycka att det är tråkigt att man springer sakta 🙂 Det känns som om dte är först nu som jag också har accepterat att jag är såhär och jag är inte sämre bara för att jag inte är lika snabb.

      Apropå min vikt, jo, nog väge rjag över 100 k allt, ibland kan jag lova att dte syns, men me roch mer börjar kroppen tajta till sig och se mindre stor ut och mer stark och lång vilket r roligt. jag älskar min kropp! 🙂

      Tack för peppa och allt!

  9. Nu är det dags för premiärlöpning utan prestationskrav. « ÄTA TRÄNA KÄMPA Says:

    […] är det dags för premiärlöpning utan prestationskrav. By ÄtaTränaKämpa Ja, nu har det fått koka nog i huvudet. Jag ska testa prestationslöpning så fort jag bara fått på mig kläderna och kommit ut. Vi får […]

  10. ÄtaTränaKämpa Says:

    Running Girl> Ja, precis så är det ju, framförallt är man snabbare än sig själv för ett år sedan

    Träningsglädje> OM man alltid jämförde sig stenhårt med alla andra, vore dte ju ingen idé att börja träna, finns ju alltid någon som är ”bättre”.

    Dessi, Sofia, Sofe, Snorkkis> tack! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: