Nike Convention 2010 – sammanfattning.

Så, nu kommer äntligen en övertäckande sammanfattning av allt unde rkonvent-helgen. Åh, det finns en stor tom saknad i bröstet över att det redan är över. Nästa att längta efter blir BloggerBootCamp, det är fortfarande ett tag dit, men å andra sidan, hinner man toppa till formen lite.

Att kliva in i Frescatihallen, tidigt lördagmorgon med 20 minusgrader i ryggen och omringas av hundratals andra träningsklädda, upprymda och förväntansfulla konventdeltagare var speciellt. Vi fick alla en varsin Nike-påse, fylld med lite smått och gott, samt en låda med skor.

Den snygga Nike-påsen, rosa och blått. En klar favorit. Fylld med alla möjliga ting.

De snygga, sköna och lätta skorna som jag faktiskt använde på alla pass under helgen. Inget ont i foten!

Konventhallen var stor och full med folk som drack Vitaminwater, tropicanajuice, fick massage eller åt gainomax. Många tjejer stod som vanligt och köade för att gå på toaletten, andra bylsade på sig kläder för att ta sig till de träningssalar som låg utanför frescatihallen. Att gå  mellan dem i 20 minusgrader kändes sådär, om man enbart hade på sig genomsvettiga träningskläder..

Kallur gav lite extra styrka där hon stod ståtligt och visade upp magmusklerna. Cool!

Det var så mycket som var bra, jag menar, träningen, atmosfären, människorna, möten med personer. Men det fanns en sak som verkligen sänkte helhetskänslan för mig och dte är väl lika bra att beta av det på en gång. Maten. Den var ett skämt. Framförallt med tanke på att det var ett träningskonvent med människor som behöde få i sig mat och näring för att orka träna flera pass samma dag.

Lunch dag 1. Pasta med vegetarisk köttfärssås.

Lunch dag 2, rinnigt potatismos med köttbullar och lingonsylt.

Å andra sidan var jag verkligen inte där för att avnjuta fantastisk mat, så även om lunchen var väldigt undermålig, så försvann den snart ur tankarna när man fokuserade på nästa klass. Eller så hademan lite paus och kunde iaktta någon av de andra klasserna, eller något av de olika uppträdanden som var. Mariette var och sjöng, Sarah Dawn Finer likaså. September uppträdde på söndagen, det var modeshow samt prisutdelning till vinnaren i finalen utav Nike Rock Victorious Instructor 2010 som vanns utav Sandra Börjesson.

Sandra Börjesson blir korad vinnare.

September uppträder

Några dagar före konventet fick jag ett mail från Sara Althini på Nike, som vände sig till ett gäng olika bloggar som skulle till konventet. Hon bjöd in oss till en liten träff på lördagkvällen, efter alla pass för att få lite information kring Nike och henne samt träningsprofilerna Fredrik Andersson och Cecilia Gustavsson. Dte var jätteroligt, även om dte kändes som om jag gled in lite på ett bananskal bland alla superbloggare, varav de flesta redan känner varandra. Roligt var också att vi alla fick en egen ”Rock Victorious” tröja, som jag invigde redan på ett pass dagen efter. (Dessutom fick vi godis, sjukt gott med godis är det..)

På bild, ett gäng superbloggare.
Jag kan bara några bloggar, Saras såklart, Fridas, Rivers, Tereses, Åsas och Nillas. Någon mer som vill ge sig till känna?

Tröjan med det fina budskapet.

En personlig ”vinst” både bildligt och bokstavligt talat skedde på söndagsförmiddagen, när jag gick förbi montern med Kettlebells och uppmärksammade att de hade en tävling där. Tävlingsmänniska som jag alltid är, blev jag nyfiken och fick höra att genom att pressa en kettlebell rätt upp (typ stående axelpress) var man med och deltog i en utlottning av en kettlebell. Killar skulle pressa 32 kg och tjejer 20. Killen berättade att det var tre killar som klarat det hela, men ännu ingen tjej. Klart jag var tvungen att prova. Se på fan om jag inte lyckades (ärligt talat, jag hade nog klarat 25 kg! Coolt!), som första tjej. Senare under dagen var det två till tjejer som klarade av konststycket, men i utlottningen så vann jag en egen söt liten 12-kilos kettlebell. Inte för att jag vet vad jag ska med den till (träna?! 😀 ), men det var såå roligt att känna att jag kanske inte är så svag som jag hela tiden får för mig. Alla älskar väl att vinna?

Mina röda fina kettlebell.

På söndagen kände jag mig en aning tröttare än dagen innan, konstigt vore det väl annars, med alla pass jag hade i kroppen. Man fick hela tiden försöka äta mellan alla pass, peta i sig gainomax-barer och proteinshakes, äta frukt osv. Det kändes som om konstant hade mat i magen.

När jag väl landade hemma både lördag och söndag, krävdes det mycket energi för att ens duscha. Men det var med lyckokänslor i kroppen som jag gick och lade mig, om än med en viss tomhet i vissheten att ”nu var det slut för den här gången”.

Tack alla som gjorde den här helgen till en sådan härlig och minnesvärd helg med tuffa, roliga, svåra, konstiga, sexiga, svettiga och tankvärda pass!

Sist men inte minst: En timma med Kay Pollak

Vad ska man säga om söndagens sista aktivitet överhuvudtaget för mig? Kay Pollak, vilken fantastisk man! Bara det att han tog i hand med de flesta som kom in i föreläsningssalen och uttryckte hur roligt han tyckte det var att just den personen hade kommit. Det var något väldigt varmt och sympatiskt över den mannen. Han gav oss små tips kring hur man väljer glädje, hur man skapar sitt liv. Men det är lite klurigt att förklara här på bloggen, så jag får bara tipsa er om att gå på en föreläsning, lyssna till vad han har att säga. Det är intressant och för många nog en ordentlig tankeställare.

Söndagens tredje och sista träningspass var fyllt med glädje och funkiga moves!

Åh, att gå på Camillas klass som finalklass på hela Nike Convention 2010, var dte bästa valet jag hade kunnat göra. Det måste vara lite tråkigt att ladda så för att få var ainstruktör och sedan få en av de avslutande klasserna när de flesta är trötta, lite stela och inte alls har lika mycket energi att ge.

Men på dne här klassen frågade Camilla bara vad vi helst ville ha, glädje utbrast flera. Och glädje fick vi, med råge. Inte bara glädje, vi fick en fantastisk koreografi. Och då menar jag verkligen fantastisk. Det jag skrev om olika koreografier tidigare blev så tydligt på dte här passet då jag verkligen kunde leva ut rörelserna, hann med dem och kunda ta i mer, hårdare, vildare, svettigare. En koreografi som innehåller att man ska hoppa upp i luften, landa sittandes på rumpan, rulla runt ett varv, upp i bordet och jucka två gånger och sedan hoppa upp stående, kan inte annat än vara fantastiskt. Roligaste passet på länge!

Tid: 57
Maxpuls: 169
Snittpuls: 141
Kaloriförbrukning: 537

Jazzy jam med allas vår GymGlam-Caroline, söndagens andra pass.

Först och främst, vad märkligt det är att se någon vars blogg man följt ett bra tag. Nog för att Carro verkar vara precis lika härlig live, som på sin blogg GymGlam. Hennes pass var superroligt, bra koreografi som var grymt rolig att dansa. Men framförallt så var hon oerhört pedagogisk i sitt sätt att lära ut koreografin, det märktes attd te inte direkt var första gången hon gjorde det.

Jag gick ut ur salen med ett stort leende på läpparna och var så sjukt glad för att jag lyckades komma in på klassen utan biljett, köandes.

Tid: 51 min
Maxpuls: 168, 83%
Snittpuls: 136, 67%
Kaloriförbrukning: 455

Första träningspasset dag två: ett äkta battle!

Det var ett perfekt pass att starta söndagen med, roligt, energifyllt och massvis med deltagare. Efte rsomjag missat Åsas pass på lördagen fick jag ta igen det nu. Passet var uppbyggt med en aerobicskoregrafi och en streetdancekoreografi, med två aerobicsinstruktörer och två streetdanceinstrutörer. Sen fick vi battla. Det var riktigt roligt och jag tror alla hade lika kul som jag, även om jag bitvis dansade mer fel än rätt. Skitsamma! 😀

Tid: 63 min
Maxpuls: 158, 78%
Snittpuls: 127, 63%
Kaloriförbrukning: 494

Söndagsmorgonen startade med: ”Jag är perfekt.”

Söndagsmorgonen startade med en föreläsning med Blossom. För det första, jävlar vad snygg kvinnan är! Vadå 47 år?
Och givetvis är hon inte bara snygg, hon är smart, varm,  ödmjuk och rolig också!

Hennes föreläsning fokuserade på att alla är vi perfekta precis osm vi är. Vi har en kropp som svarar perfekt för det vi ”utsätter” den för. Tränar vi mycket, så svarar kroppen, äter vi mycket, så svarar kroppen. Osv. Dessutom pratade hon om att sluta sträva efter att bli som någon annan och se perfektheten i den man själv är och istället utveckla de styrkor man har och dra nytta av dem.

Hon pratade om konceptet toppform och vad som krävdes för att vara i toppform. Vad som var viktigast enligt henne, i rangordnad lista var:
Tankar (allt börjar i tanken, allting. Alla bord epeppa sig själv med positiva tankar om sig själv. ex ”Hej snygging” på morgonen, enligt forskning tar det 20 gånger innan man börjar tro på det man ger, alltså, fake it til you make it!))
Andning (Syresätting är a och o. Andning styr hela kroppen.)
Vätska (drick lite, men ofta. Formeln 0,033 L * kg kroppsvikt per dag var ett bra mått, försöka att inte dricka till maten)
Näring (Ge kroppen den näring den behöver, känns väl ganska självklart. Behovet att tugga allt man äter tills det blir i rinnande form)
Motion (Känns väl lika självklar den)
Dygnsrytm (Att sova det man behöver, när man behöver det och att ha en fungerande dygnsrytm.)

Sen fick vi avsluta föreläsningen med att skratta i en hel minut. Hjärnan kan nämligen inte skilja på ”verklig” glädje och ”fejkad”. Oerhört bra och inspirerande och en perfekt start på söndagen.

Pass fem för dag ett, en riktig slutspurt med afrikansa rytmer!

Didier fick en chans till att förtrolla mig i dansens värld, och se, nu gick det hur bra som helst! Efetr fyra pass så var måhända inte kroppen helt superenergisk, men de afrikanska trumrytmerna gick rakt in i hjärtat och koreografin var befriande härlig. Ett riktigt bra pass och där kom den beryktade dansglädjen. Ett perfekt slut på dag ett.

(Svettig och glad = precis som det ska vara!)

Konsten att svinga en kettlebell, pass fyra.

Om jag har förstått det rätt, så är ”svinga” precis det sista man ska göra med en kettlebell, man ska liksom inte låta den göra jobbet, utan själv jobba med den. Om ni förstår vad jag menar (jag gör det knappt själv). Monika har jag hört mycket om sedan tidigare och hon tog nog oss alla med storm. Mycket energi i den kroppen.

Jag tror att ett skäl till varför den här klassen var så rolig, var att den bröt av lite från alla dansklasser jag hade på schemat. Vilket var jättebra. Till nästa år ska jag definitivt köra mer varierat, varför bokade jag inget spinningpass tex?

Vi fick lära oss några grundläggande övningar och testa dem. Det var kul, det var jobbigt och en träningsform jag utan tvekan skulle kunna fortsätta med. Dessutom insåg jag at min vänstra axel inte bara kan göra ont, den är oerhört mycket svagare än min högra och det börjar bli dags att göra något åt det nu…

(Klädbytet var ofrånkomligt, hela mitt röda linne var dyblött)

Tid: 52 min
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 139, 68%
Kaloriförbrukning: 423

Dance D-style. Pass nummer 3.

Jag började känna att kroppen undrade vad som stod på när det var dags för nästa pass. Tre pass på raken utan mat eller nåt emellan? Kanske var dte för att pulsen varit ganska hög under thaiboxningspasset, som gjorde att musklerna saknade lite stuns på dagens tredje pass.

Didier var helt ny för mig och det syntes att han trivdes väldigt bra uppe på instruktörsscenen samt att han älskar att dansa. Ibland kanske dt ekändes som han mer var där för att få dansa själv än att helt och fullt lära oss. Eller så var jag bara lite extra grinig efetrsom jag aldrig yckades lära mig koreografin ordentligt.. Den var skitsvår!

Jag har funderat mycket på danskoreografier under helgen, eftersom jag har gått på 6 danspassunder de här två dagarna så har det funnits en hel del att analysera. Vilken koregrafi var roligast – varför? Vilken koreografi var svettigast – varför? Jag har insett att ju snabbare en koreografi är, men många snabba små rörelser, desto svårare är det för mig. Ju svårare det är, desto mer måste jag koncentrera mig för att överhuvudtaget hänga med. Det gör att jag inet hinner ta ut rörelserna och dansa, utan ag försöker bara härma och göra de steg som visas så snabbt som möjligt. Ingen dans – ingen dansglädje. Så fort koreografin blir lite långsammare, så får jag möjlighet att dansa i rörelserna, huvudet behöve rinte tnka lite mycket, jag kan ta ut rörelserna, ta i. Både mycket jobbigare och mycket mycket roligare!

Hans koreografi var svår och snabb och jag kom aldrig riktigt in i känslan. Andra verkade dock hitta den, så jag antar att det var mest mig det var fel på. 🙂

Tid: 58 min
Maxpuls: 162, 80%
Snittpuls: 131, 65%
Kaloriförbrukning: 482

(De nya skorna vi fick från Nike, riktigt sköna och lätta)

(Ser lite svettigare ut och kanske inte lika fräsch som på morgonen, men fortfarande lika glad..)

(Dte var lite klurigt vad man egentligen skulle göra med armarna..)

Med Träningsglädje på thaiboxning, pass nr 2.

Som pass två hade jag valt Thaiboxning före Åsa Fornanders klass. Jag hade redan då ångest inför att välja bort en klass med en av de abslout bästa instruktörer jag har tränat för, men såg det som en möjlighet att träna något jag inte gör i vanliga fall, Åsa har jag ju förmånen att kunna träna för tre danspassi veckan via SATS. Jag har hört att hennes pass under konventet var helt outstanding, så det kändes verkligen trist att missa det. Till nästa år ska det vara min prio ett, Åsas pass.

Det fanns ett annat starkt skäl till att gå på thaiboxningen, jag visste nämligen att allas vår underbara Sara på Träningsglädje skulle befinna sig på samma pass och var det någonstans vi skulle ha möjlighet att hitta varandra, så borde ju en lite mindre pass-sal passa fint. Och mycket riktigt inte bara hittade vi varandra (hon är minst lika fin i verkligheten, som sitt ”blogg-jag”, minst!), vi fick, så att säga, ”känna” på varandra också. Jag har numera försökt klättrat runt hennes kropp, vi båda lika svettiga. Ja herregud, inga stela ”hej, kul att träffas” direkt.

.
(Den perfekta sparringpartnern ska se sådär galet taggad ut)

Jag var inte överförtjust i passet eller upplägget av passet, många övningar var lite svåra att utföra med så många människor i samma sal, burpees och armhävningar till exempel, jag råkad kliva en kille på handen. AJ! Magdalena har fina meriter inom thaiboxningen, men känslan infann sig ganska snabbt att hon kanske inte var van vid att hålla gruppträningspass och inte att träna en hel grupp med helt olika förutsättningar. Svettigt blev det, oerhört svettigt till och med. Passet innehöll en hel del fys och jaghann inet ritkigt få känslan av vad som egentligen är Thaiboxning och vad som skiljer den mot vanlig boxning. tråkigt! Å andra sidan hade jag nog höga förväntningar eftersom jag älskar boxning. En övning som bränt sig fast i mitt minne från passet var när jag och Sara skulle hålla i ett av den andres ben och hoppa med benet vi stod på. Jag har haft djup smärta (träningsvärk) i vaderna sen dess. Herregud vad den tog! Mycket kan man säga om passet, men svettades gjorde vi och jobbigt var det!

Mest komiska under passet måste nog dock varit övningen då vi skulle klättra runt varandra. Intressant övning att ha med på ett konvent där få personer känner varandra. Svettiga och härliga dessutom. Det är en klassisk brottarövning som går till som så att den ena personen ska stå och vara stark. Den andra ska hoppa upp och sätta sig runt midjan på person ett och sedan klättra sig runt kroppen på den som står upp. Helt omöjligt, men garanterad skrattattack. Jag kände mig inte direkt som drömmatchningen för stackars Sara, med mina 106 kilo, men hon bar upp dem utan problem. Imponerande!

(Svettiga? Inte alls, det bara rinner om oss..)

Tid: 64 min
Maxpuls: 188, 93%
Snittpuls: 164, 81%
Kaloriförbrukning: 808 (!)

Varför inte starta hela konventhelgen med PowerStrip?

PowerStrip – Åsa Eriksson

En stripaerobics som syftar till att släppa alla hämningar, ge allt och strunta i jantelagar och annat tjafs.

Jag är så oerhört glad att jag startade konventet med just detta pass. Det var grymt bra och satte en hög standard för andra pass att leva upp till. Instruktören, Åsa, var helt underbar. Varm och rolig och full med positiv energi. Det är så tråkigt att hon inte håller till i Stockholm, för den här klassen skulle jag lätt göra till ett stående inslag i min träning. Vi fick leva ut de inneboende slamporna inom oss och jag mådde så himla bra under tiden och efter. Alla behöver få känna sig sexiga och släppa på rädslan av att overdo it, här skulle man göra det så hett som det bara gick!

Tid: 62 min
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 133, 66%
Kaloriförbrukning: 533

(Träningssalarna var pimpade helgen till ära i bästa Nike-stil)

(Laddad och peppad inför klassen)

(Åsa fick oss att svänga på höfterna, se kåta ut och andas ut stötigt bland annat)

(En del av gruppen som var grym!)

Nike Convention 2010 är över för denna gång.

Oj vilken helg det har varit! Vilket konvent, vilka träningspass, vilken energi!

Nu sitter jag i soffan, helt slut i både kropp och själ. På ett väldigt bra sätt. Frågan är hur länge jag kommer orka hålla mig vaken ikväll?
Jag har ju så mycket att berätta och jag tänkte att jag publicerar pass för pass och tar en dag i taget. Sedan får det bli ett sammanfattande inlägg för hela helgen med lite plus och minus för hela konventet. Så, om ungefär 15 inlägg är jag klar. 😀

Nike Convention, dag två!

Med träningsvärk i hela kroppen och frukost i magen, känner jag mig redo för ännu en dag med träning samt även några intressanta föreläsningar.

Dock har kroppen inte vaknat helt och hållet än, den hade nog föredragit några timmars sömn mot ännu några träningspass idag..

Nike Convention – första dagen!

Ni kommer få ingående rapporter, bit för bit, klass för klass i veckan som kommer/så snart jag orkar.

Just nu ville jag bara uppdatera och berätta att jag varit på fem riktigt bra klasser idag, att jag är ofantligt trött, ser i kors och måste sova för att orka med morgondagen, samt att livet är så oerhört mycket härligare, när man tränar!

Rock Victorious!

Så taggad!

Om tio minuter drar jag mig till helgens träningsmekka = Frescatihallen.

HURRA!!