Att möta sina rädslor.

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt ”gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. ”Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men ”visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp ”Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Annonser

Etiketter: , ,

7 svar to “Att möta sina rädslor.”

  1. Jennie Says:

    Oj vad kul att hoppa fallskarm! Det vill jag ocksa prova pa, fast jag ar ocksa himla skraj. Har som mal att ta mig till NZ i ar (jag bor ”granne” med NZ sa det ska varken bli dyrt eller svart har jag bestamt) och da ska det bli av.
    Tack for att du tillater oss lasare att folja din resa.
    Kram

  2. Sabina Says:

    Vad modigt. Bara att resa runt själv och att sen göra saker man egentligen inte vågar. Underbart.
    Det är ju så sant, många små rädslor som stoppar en från att göra saker.

    Jag själv är nog rätt inkonsekvent. Har flyttat många mil inom vårat land, sagt upp mig osv utan att ha någon ny trygghet. Det tycker jag är ok.

    Men min största rädsla är att inte ge intryck på någon. Att ingen kommer ihåg mig som person.

  3. Dessi Says:

    Fantastiskt inlägg! 🙂 Kan du inte berätta mer om resan? Det verkar oerhört spännande, modigt av dig!

  4. soilina Says:

    Va fint skrivet! Jag gillar alltid att läsa dina inlägg om ”inre tankar”, du har så sköna insikter! Kul att få ta del och inspireras av 🙂

    Det bästa jag hört om rädsla är:

    FEAR

    Face Everything And Recover

    eller

    Fuck Everything And Die

    Dramatiskt, men mycket sanning 😉

    Kram på dej!

  5. anonym Says:

    Detta inlägg fick mig både att skratta, gråta och tänka till en hel del.
    För det första måste jag säga att du skriver som en Gud. Att sätta sig ner och läsa dina texter känns ofta som att slå sig ner i en skön soffa med sin älsklingsbok och bara flyga iväg till en annan värld. Ett utomordentligt språk samt en ljuvlig inlevelse används ständigt i dina texter,även du bara skriver om en måltid eller ngt så detaljerat och starkt som detta.
    Du är så klok att det gör ont.
    I en värld full av golfare som knullar snett, 15åringar som pumpar in silikon i bröna för de vill likna ”Kissie”, så är det rent av en räddning att det finns hopp i form av människor som vet vad de pratar om och gör vettiga saker, precis som du. Genom din blogg ger du såå många människor hopp och vägledning. Det är underbart att så många läser den. Den är verkligen ngt extra.
    På ett otroligt ärligt och genuint sätt lägger du fram det som så många av oss var dag tänker, men allt för sällan riktigt kommer fram till. Och på ett så enkelt samt elegant sätt.
    Och inte för att tala om ditt eget kämpande, som du med blod svett och tårar tar dig igenom varje dag, dag in,dag ut. Att du orkar?! Djupt imponerande. Underbart. Vackert.
    Du har utvecklats så sjukt mkt och det glädjer mig så att se det.
    Även du ser ut som en tysk downsyndromare på bilden;)

  6. anonym Says:

    Förresten har jag aldrig tvekat EN sekund på att du skulle hoppa. Även du inte alltid trott på dig själv, har jag alltid gjort det.Alltid.

  7. Spränger mina gränser: « ÄTA TRÄNA KÄMPA Says:

    […] Men på söndag klockan 16:00 kommer det att ske, jag ska möta en av mina rädslor. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: